Blogg

Intervju med Rebecca Lundh – om att driva företag och leva med ångest

Det har gått ett par månader sedan jag släppte det senaste poddavsnittet av Lev Podcast. Både sommar och höst har hunnit passera och vintern har hunnit komma till Gällivare. Men så äntligen, i början på förra veckan träffade jag Rebecca Lundh.

Rebecca är en tjugosexårig tjej från Kiruna som driver företag och jobbar som fotograf. Jag har följt Rebecca på Instagram länge och fascineras alltid av hennes fantastiska bilder. Hon är en oerhört proffsig fotograf med kanske den mest enhetliga bildstilen jag någonsin sett, men bakom den kanske till synes perfekta och professionella ytan lyckas hon också visa allt annat som hör livet till.

Hon delar också med sig av ångestdagar, chipsmiddagar, långa redigeringsnätter och motgångar. Jag älskar och beundrar hennes sätt att jobba och hur hon lyckas vara både professionell och down to earth och ärlig på samma gång.

Det blev ett samtal om att driva företag och jobba med kreativa yrken här uppe i gruvornas mecka. Vi pratade om ångest, professionalitet och företagande. Vi lyckades också ge en (mjuk och välmenande) känga till machokultur, gubbherravälde och tystnadskultur. Det blev ett avsnitt med massor av girlpower, mycket skratt och idéer och önskningar om framtiden.

Gå in och följ Rebecca på Instagram eller kolla in hennes hemsida, du kommer inte ångra dig! 

 

Du hittar som vanligt avnsittet på nätet, Acast, Spotify eller där du hittar dina poddar!

Gällivares lungor andas igen

Det har med all säkerhet inte gått någon Gällivarebo förbi att det nu förtiden lyser på Dundret om kvällarna. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur mycket det betyder om man inte bor eller har bott här. Vi bor vid fjällets fot, lever med dess skiftningar genom säsongerna och förändringarna som sker genom åren.

Fjället formar inte bara samhället, det formar även oss som bor här. När det går dåligt kommer hopplösheten, misstron och sorgen. När det går bra på Dundret spirar istället hopp, framtidstro och stolthet. 

Dundret är en svår anläggning att driva på det sättet. Det är allas fjäll, oavsett vem som äger det. Det är inte bara en skidanläggning, det är en del av oss alla som bor här, det spelar ingen roll om man åker skidor eller inte. Därför känns det så oerhört kul nu, när Gällivares lungor äntligen andas igen.

Dundret drivs nu, återigen, av Gällivare Kommun. Man kan tänka mycket om prislappar och tillvägagångssätt, men jag är helt övertygad om att det här är den bästa lösningen. De som nu jobbar på Dundret är människor som jobbar med hjärtat och vill fjällets bästa. De vill vara här och se anläggningen blomstra.

När hjärtat är med hos de som driver, ställer sig Gällivareborna bakom. Får man med sig näringsliv och entreprenörer som kan driva verksamheter i anslutning till backarna är jag säker på att det kommer blomstra.

Varumärket har fått en liten makeover rent stilmässigt och det känns sjukt kul. Allt det som händer på Dundret nu ingjuter hopp och glädje i hela samhället. Jag ser Dundret från mitt kontor hela dagarna och inget gör mig gladare än att se snökanonerna gå för fullt eller se backarna som lyser när mörkret faller på. Det gör mig så oerhört jäkla glad. Gällivare är en fantastisk plats att bo på, speciellt när Gällivares lungor andas igen.

Finns det liv på Dundret – finns det hopp.

Perfekt vandring med barn – Akka Fjällstuga längs Padjelantaleden

Sista veckan i juli packade vi ryggsäcken och gav oss ut på sommarens första och enda fjällvandring. Det var jag och Erik tillsammans med farmor Agneta, Faster Charlotte, Robin och Filippa. Efter att ha överlagt ett tag om var vi skulle bege oss föll valet till slut på Akka Fjällstuga längs med Padjelantaleden. En perfekt vandring med barn! Lätt tillgängligt och kort vandring – utan att behöva tumma på viktiga ingredienser som magiska vyer och riktig fjällkänsla.

Akka Fjällstuga, eller Akka stugorna som de också kallas, drivs av Svenska Turistföreningen.

Stugan ligger två kilometer från hamnen i Änonjalme där båten från Ritsem lägger till. Perfekt sträcka för en tredagarstur!

Att ta sig till Ritsem via vägen västerut

Ritsem ligger ungefär 18 mil från Gällivare längs vägen västerut som den kallas i folkmun. Från Gällivare kör man längs E45 mot Porjus och svänger sedan av mot Stora Sjöfallet, in på länsväg BD827. Det här kan vara en av Sveriges absolut vackraste vägar med mäktiga fjäll på båda sidor. Jag brukar alltid tänka att den här dalen måste ha varit enastående innan vattenkraften och således även vägen, byggdes. Men ännu fascineras man av storheten.

Vi körde bil från Gällivare och lämnade stan vid halv åtta på morgonen för att ha gott om tid. Vi stannade en stund i Stora Sjöfallet på vägen och blev även tvungna att göra ett kräk-stopp eftersom Erik blev åksjuk i bilen. Precis när båten var på väg att lägga ut från kajen kom vi nerhasande för backen med påsar i händerna och väskorna på sned. Det blir lätt så när man inte ska gå långt och inte vara borta så länge – man packar slarvigt. Vi var iallafall glada att vi trots allt hann med båten som gick klockan elva.

Erik hade redan dagen innan vi åkte kommit på att han ville måla en teckning till båtkaptenen. Så när vi kom ombord på båten gick han fram och lämnade den. Kaptenen blev glad och förvånad, han hade aldrig fått en teckning förut. Han var från Göteborg och Erik satt en bra stund och pratade med honom. Teckningen var som ett sjökort och fick en hedersplats.

Med nattåget från Stockholm

Rent praktiskt kan man faktiskt ta nattåget på torsdag kväll från Stockholm och sen vara vid Akka Fjällstuga på fredag eftermiddag. En perfekt helgtur med små barn, eller varför inte en lite längre weekend.

Till Gällivare kan man ta nattåget från Stockholm eller flyga upp från Arlanda. Under sommaren går det buss från Gällivare till Ritsem, linje 93. Tidtabellen brukar ofta passa in så att man hinner från tåget till bussen och sedan även med båten, men bussturen tar sin tid eftersom den gör ett längre stopp i Stora Sjöfallet och vägen bitvis är riktigt dålig.

Spännande att se vart vi är på väg. Här ungefär halvvägs över mot Änonjalme.

 

Akka Fjällstuga ligger ungefär två kilometers vandring från Änonjalme längs Padjelantaleden

Efter ungefär 40 minuters båtfärd över Akkajaure är man framme i hamnen i Änonjalme. Efter en brant uppförsbacke från båten är stigen lätt att vandra. Nästan hela vägen har man fjället Akka rakt framför sig, en utsikt som är helt magisk. Vi plockade hjortron längs vägen och vips så var vi framme. Stugorna ligger fint till med fantastisk utsikt över Akka. Stugvärden berättade att det hade varit halvfullt de senaste nätterna och att barnfamiljer brukar få vara i den bortre stugan, ”så dom kan springa runt utan att störa någon”.

Att sova i fjällstugorna är praktiskt eftersom man inte behöver packa så mycket och också är mer skyddad från väder och vind. Hade vädret varit osäkert hade vi nog valt stuga istället för tält, men nu lovade väderleksrapporten tjugo grader och sol alla våra tre dagar.

Eftersom vi skulle tälta gick vi förbi stugan ett par hundra meter och hittade en fin plats intill en lite större men väldigt lugn jokk. Att slå upp tältet och göra det mysigt är en av Eriks favoritgrejer med att tälta. Han vill helst vara inne i tältet och ta emot liggunderlag och sovsäckar så att han kan bädda som han vill ha det. När allting är utbäddat brukar vi lägga oss ner en stund och mysa. Lyssna på naturen och njuta av att vara framme.

Längs stigen mot Akkastugorna från Änonjalme. Som att gå i en tavla.

Erik bar sin egen ryggsäck hela vägen. I den hade han sitt eget fika och en regnjacka.

Dagstur till Vuojatädno – fyra kilometer tur och retur

Vi hade bestämt oss för att stanna två nätter vid Akkastugorna, först hade vi en tanke om att gå vidare efter första natten och tälta längre bort. Men när vi vaknade upp på morgonen ångrade vi oss. Tälten fick stå kvar och vi packade ihop varsin ryggsäck med lite fika och förstärkningsplagg och gick på dagstur. Vi följde Padjelantaleden ytterligare cirka två kilometer söderut, till Vuojatädno.

Vuojatädno var vild och vacker som vanligt. Vi gick över bron och upp för backen på andra sidan. Just ovanför backen stannade vi, med Akka just framför oss. Här fikade vi, vilade och plockade massor av hjortron.

Att hålla motivationen uppe när man vandrar med barn

För att Erik skulle hålla motivationen uppe samlade vi energiprickar längs vägen. Det är de målade prickarna på stenarna utmed leden. Att leta efter och ta såna gör allting mycket roligare – det blir som ett spel. Vi brukar också leka ”inte nudda mark” och balansera på stenar eller göra hinderbanor där det hänger grenar och växtlighet över stigen.

På bron över Vuojatädno ungefär fyra kilometer från Akka Fjällstuga.

Här fanns det massor med hjortron. Vi plockade två muggar fulla som vi delade på till efterrätt.

Både Erik och Filippa lade sig ner och vilade en liten stund efter att vi hade ätit. Erik fick låna min jacka som ’sovsäck’. Jag tror inte någon av dom somnade, men de låg där en bra stund och vilade iallafall. 

Det är sällan de längsta avstånden eller den största prestationen som ger de finaste minnena.

Totalt gick vi ungefär sju kilometer om dagen under våra tre dagar här vid Akkastugorna. Vi tältade på samma plats båda nätterna och gjorde inget avancerat alls. Ändå hann vi både se fantastiska vyer, upptäcka massa nya saker och få minnen för livet. Bara det att man lagar mat ute, får pyssla lite för att hämta vatten, borsta tänder och gå på toa. Det är som att man skalar av livet och blir mer närvarande och tacksam för allt man annars har.

Fakta om Akka Fjällstuga

Ta sig hit: Med bil eller buss från Gällivare till Ritsem. Kör du bil följer du E45 MOT Porjus och svänger sedan in på väg BD827. Från vägskälet är det ca 15 mil till Ritsem. Med buss är det linje 93 med Norrbottens Länstrafik.

Från Ritsem tar man STFs båt över Akkajaure till Änonjalme. Båttidtabell och priser hittar du på STFs hemsida. Båtresan till Akka tar ca 40 minuter, men hemresan kan ta betydligt längre tid beroende på vilken båt man tar. Två av fyra turer går nämligen förbi Vaisaluokta innan den går tillbaka till Ritsem. Du hittar aktuella båttider här.

Vandringen: Änonjalme – Akka stugorna 2 kilometer. Akka stugorna – bron över Vuojatädno 2 kilometer. Enkel vandring på fina stigar med väldigt lite stigning.

Akka stugorna: Två stugor med totalt ca trettio bäddar. Här finns också utedass, bastu och en liten shop där man kan köpa godis, lite mat och andra nödvändiga saker. Intill stugorna finns det några tältplatser. Det går inte att boka plats i fjällstugorna men man kan betala sina nätter i förväg.

Att tänka på:

Erik satt ute tidigt på morgonen med fammo medan jag låg kvar i tält och tittade på dom och bara njöt. Så oerhört mysigt. 

Ett krokigt träd kan vara en fantastisk lekplats. Här var det vardagsrum, brandstation och allt möjligt annat.

Även om det var varmt på dagarna var nätterna och morgnarna kalla. Dunjacka, mössa och vantar är alltid en bra idé i svenska fjällen.

Att spana efter fiskar som vakar var en favoritsysselsättning. 

Det är perfekt att fjällvandra med barn längs Padjelantaleden.

Vill du komma ut med barnen i fjällen men vet inte var du ska börja eller vart du ska åka? Då rekommenderar jag verkligen den här turen l längs Padjelantaleden. Det är lätt att ta sig hit och vyerna är magiska utan att vandringen är svår. Vill ni slippa kånka med sovsäckar och tält sover ni i fjällstugan. Allt man behöver ha med då är egentligen reselakan (utöver kläder, hygienartiklar och mat alltså).

Förra sommaren sprang vi Padjelantaleden från Änonjalme till Staloluokta och flög sedan helikopter tillbaka. Hela stigen är lätt att vandra och med något mindre folk än många andra leder. Dessutom är stugorna fina och vyerna fantastiska längs hela sträckan. Den rekommenderar jag också, för såväl vuxna som barn!

Jag återkommer till det varje gång jag är ute i fjällen – det är verkligen inte avstånden eller ansträngningen jag gillar – det är vad naturen gör med mig.

Hur lugn jag blir när jag är ute. Hur fokuserad jag blir på det som sker just i stunden. Att få visa Erik en massa nya saker och få se världen genom hans ögon. Vi har säkert gjort tusen pinn-, gräs- och barkbåtar under de här dagarna. Nöjet ligger verkligen i det enkla.

Hoppas ni får en fin tur! ♡

När hösten möter vintern

Det är kallt ute. Erik vill gå baklänges till förskolan ’för det gör så ont på näsan när det är så här kallt’. Jag låter honom gå baklänges. Känner själv att jag klätt mig lite för tunt, det biter verkligen i näsan av kylan. När jag lämnat Erik sätter jag hundarna i bilen och kör mot skogen. Jag parkerar på en grusparkering längs E10:an och går längs gångstigen runt Nuolajärvi. Klockan är åtta på morgonen och solen är precis på väg upp över trädtopparna.

Överallt där vi går är marken täckt av ett tunt lager snö. Många träd har löven kvar och alla löv är vackert inramade av spretiga iskristaller och frost. Solens mjuka och lågt liggande strålar får hela skogen runt om mig att glittra. Det knarrar under mina fötter när jag går och stora vita moln dansar ut ur min mun när jag andas.

Hundarna är ivriga först. De nosar på allt och jag svär lite över att de trasslar sina koppel runt mina fötter och drar så att jag nästan ramlar. Men som vanligt lugnar de ner sig när vi gått en stund. Efter ett tag strosar vi allihop genom skogen i lugn takt. När jag stannar för att fota något sätter sig hundarna ner bredvid mig. Vänder sig mot solen och spanar in i skogen. Jag andas in den kalla luften och njuter.

När hösten möter vintern.. Då är Gällivare så vackert. ♡

                

Identitetskris!! Det här med att byta namn och så

Som ni vet gifte vi ju oss för snart två månader sedan. Förra veckan fick jag post från bolagsverket, först blev jag lite orolig. Bolagsverket? Jag har inte registrerat något ärende där, vad är det nu? Jag öppnar kuvertet och läser – ”Vi har registrerat en ny styrelseledamot i ditt bolag, Amanda Mattsby”. Ja just ja.

Ända sedan vi började prata om att gifta oss har det känts självklart att vi ska ta Markus efternamn. Men sen när bröllopet väl hade varit och det var dags för mig att söka namnbyte tvekade jag innan jag skickade in ansökan. Ska jag verkligen byta namn

Det är lustigt ändå, att ett namn gör så mycket. Att det är så kopplat till ens identitet, vem man är som person.

När jag har sett Amanda Mattsby skrivet så här i början är min första reaktion, vem fan är det? Innan jag kommer på att det är jag. Hade våra efternamn varit mer olika hade jag nog behållt mitt och lagt till, men Matti Mattsby låter för mycket som en seriefigur. Dessutom är Mattsby mer ovanligt och Amanda Mattsby finns det faktiskt ingen som heter. Amanda Matti däremot finns det flera, bland annat en amerikansk författare som dyker upp direkt om man googlar på namnet.. Vilket jag givetvis inte gör så ofta. Givetvis. Men ändå.

Markus har länge ifrågasatt (på skämt alltså) om jag vill gifta mig med honom för att jag älskar honom, eller om det bara är för att få byta efternamn. Givetvis är det för att jag älskar honom, ett google-vänligt namn är bara en bonus..

Bröllopsbilderna är fotade av bästa Rania – Nortboundjourneys.com

Hur som helst, snart kanske jag vänjer mig vid att heta Amanda Mattsby. Från och med nu kommer jag i alla fall att byta namn även här, det är lika att göra det på en gång tänker jag. Riva av plåstret snabbt så man vänjer sig, visst funkar det väl så? Jag hoppas ni inte blir lika förvirrade som mig, jag är ju samma person, bara i nytt namn. Så nu kör vi!

Med vänliga hälsningar från Fru Mattsby. ♡

Jag älskar dig ändå du vet

Klockan är sex och han vill egentligen inte följa med. Försöker övertala mig att han ska få stanna hemma. Vägrar. Gråter en skvätt. Till slut ger han med sig. Efter fyra minuter i bilen och en minuts promenad står vi på strandkanten med hundarna. Han kastar sten. Hundarna nosar.

Efter en stund springer han rakt ut i vattnet och ropar till mig ”visst fotar du mig mamma?” Jag fotar. Skrattar. Ropar tillbaka ”får du inte vatten i stövlarna nu?!” Vattnet når upp till knäna på den fyraåriga kroppen. ”Jo, men det gör ju inget”. Han skrattar högt. Gör miner, roliga tecken. Vill att jag ska fota så vi kan visa fammo.

Efter en halvtimmes lek vid stranden promenerar vi tillbaka till bilen. Han blöt om fötterna, jag med ett dunkande huvud tungt av förkylning. ”Var det lite roligt att följa med mig ändå?” frågar jag när vi går bredvid varandra. Jag hör hur det skvalpar i hans stövlar. ”Jo, det var det mamma. Men ibland blir jag bara

lite tröttsur. Som du kan bli. Men jag älskar dig ändå, du vet.”

En paus på fjället

Ibland behöver man en paus. Idag tog jag en promenad på toppen av Dundret på lunchen i samband med en fotografering. Sen satte jag mig här med ryggen lutad mot en sten. Drack en kopp kaffe. Passade på att ha ett telefonmöte medan jag hade blicken fäst i horisonten och vinden smekte mitt hår.

Jag lade mig ner en stund och kände den solvarma stenen mot min rygg. Strök fingrarna över riset och spenderade ett par minuter med att klä av en liten torkad pinne sin bark. Kliade hundarna bakom örat och svarade på ett mail. Drack en till kopp kaffe. Sen promenerade jag tillbaka till bilen och fortsatte med min dag.

Små pauser som den här ute på fjället är som flera timmars meditation. Att se horisonten för en stund. Känna jorden under fingrarna och vinden i håret. Det gör mig närvarande, fokuserad och stark. Och jag behöver den som mest när jag inte har tid. När hjärnan har fullt upp med att hålla reda på saker. Komma ihåg möten. Svara på mail. Göra listor och beta av arbetsuppgifter.

Att leva livet lite mer hållbart och glädjefyllt är ingen lätt grej. Man måste hela tiden ta medvetna beslut och vara uppmärksam. Det är så lätt att halka in i jobba-äta-sova fällan. Att prestera. Alltid prestera mer.

Men livet är så mycket mer än jobb. Än prestation. Ibland måste man bara få vara. Hämta andan en stund. Lugna ner tankarna. Tona ner bruset så man hittar tillbaka till sig själv och hör vad man faktiskt tänker.

Idag gjorde jag det här. När gjorde du det senast? 

Dagen då vi sa Ja!

Det har gått två veckor sedan vårt bröllop. Två veckor sedan vi sa JA till ett liv tillsammans på en av de vackraste platser man kan tänka sig. Jag är fortfarande i något slags chocktillstånd. Det blev en så sjukt bra dag (och helg) att jag knappt vågar tro att det faktiskt har hänt. Bara det att en annars regnig och stormig vecka på lördagen blev en helt perfekt solig och alldeles vindstilla höstdag. HÄNDER DET VERKLIGEN? Jag har svårt att tro det.

Det är tur att vi inte kan planera och styra allt. För inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att det skulle bli så här bra. Vår bröllopsdag var helt freaking jäkla magisk.

Alla bilder har fantastiska Rania Rönntoft på Northbound Journeys fotat.

Bröllopshelgen började med storm och slutade med solsken.

På fredag kväll skulle vi bjuda på enklare middag och vi hade planerat att vara utomhus på ängen och grilla hamburgare och spela kubb. Men vädret var verkligen inte bra. Regnet piskade in i sidled och vinden gjorde fjorden alldeles vild. Vi flyttade in fredagens middag istället. Medan regnet öste ner ute myste vi inomhus och åt hamburgare, pratade och spelade beer-pong.

När jag gick ner från middagen på kvällen för att lägga Erik i vår stuga stod jag en stund och tittade ut över havet. Det gick stora vågor och regnet vägrade upphöra. Även om storm inte var vad jag hoppades på till vårt bröllop tänkte jag att det här ju också är väder. Det blir bra oavsett. Alla är här och vi kommer ha kul, regn eller sol spelar ingen roll. Men innerst inne hoppades jag såklart på sol..

När vi vaknade upp på lördagen sken solen och fjorden låg alldeles spegelblank utanför vår stuga. Jag gick ut på altanen och kände att solen till och med värmde. 

Vi kunde ha vigseln på ängen alldeles nere vid vattnet. Med fjällen och havet som backdrop och alla våra kära som vittnen sa vi Ja till ett liv tillsammans. Jag var så rörd hela dagen och grät redan när jag tog på mig klänningen. När vi gick ut över ängen och såg alla våra kära stå där kom tårarna igen. Jag kunde inte alls förbereda mig på den känslostorm som dagen skulle bli. Kanske kan man aldrig det? Det är något speciellt med bröllop.

Vi hade planerat att viga oss med en norsk borgerlig vigselförrättare, men den norska hindersprövningen skulle kanske inte hinna bli klar i tid. Därför hade vi redan sagt Ja till varandra på papper hemma i Sverige innan vi åkte. Som ’vigselförrättare’ på vår bröllopsdag fick vi istället vår vän Sarah. Älskade Sarah.

Det var så fint, alltihop. Att det blev just här, på en sån här dag. Att det blev just Sarah som höll i ceremonin.

Jag gråter igen när jag skriver det här och går igenom minnena från dagen och tänker på allt fint hon sa till oss under vigseln. Det blev så personligt och känslofyllt. Jag grät såklart mest hela tiden. Det var ju precis så här det skulle bli. 

Jag ville gärna att vi skulle läsa egna löften till varandra. Jag har aldrig tänkt mig att jag skulle gifta mig, men sen träffade jag Markus och så kändes allt så rätt. Så för mig, som aldrig trodde att jag skulle stå här, kändes det viktigt att få säga varför vi var här. Varför vi vill lova varandra inför alla våra vänner att vi ska hålla ihop.

Och det var så jäkla fint. Att få höra och säga varför vi har valt oss. Att på riktigt få gå in i känslorna för varandra och formulera i ord varför vi vill vara med varandra. Ja, jag är blödig. Jag grät mig såklart genom det också.

Erik fick också en ring. Det hade vi pratat om länge, att han ville vara med och byt ringar. Han fick en humörsring som vi köpt på leksaksaffären. Inget dyrt, men lika värdefullt ändå för en fyraåring. Jag är så glad att han var med på vigseln. Vilka fina minnen!

Charlotte och Emma spelade och sjöng Markus och Jockes låt Together Now direkt efter ringarna. Det var så jäkla fint. Än en gång kändes det så jäkla rätt, som att allting knöts ihop. Det var så här det var meningen att vara. Tårarna rullade längs mina kinder när Emma sjöng Nothing can stop us now, because we are together now.

 

Efter vigseln blev det mingel på ängen vid stugorna.

Bubbel, mammas hembakta fika och lite snittar. Anna hade fixat en så jäkla rolig bordsplacerings-lek. Vi hade bestämt att vi skulle lotta alla platser. För att få sin plats fick man fiska upp ett nummer från fiskespelet och placera ut sitt namn vid sitt nummer. Så jäkla roligt! Helt plötsligt blev bordsplaceringen en aktivitet och inte bara information. Älskade det!

Alla bilder har fantastiska Rania Rönntoft på Northbound Journeys fotat. Som hon har fångat känslan.. Magiskt!

 

Vår bröllopsdag blev så jävla fin. Alla människor som kom. Alla som hjälpte till och bidrog med snickeri, dekorationer, idéer, sång, mat, dans, hjälp och så mycket annat. Stämningen var så kärleksfull, elektrisk och alldeles underbar. Jag hade aldrig någonsin kunnat önska mig en mer perfekt vigselceremoni och bröllopsdag.

Och då har jag inte ens kommit till middagen, festen och nattklubben i fiskebodan. Vi har inte hunnit prata om alla fina tal, flashmoben, sångerna och discot med flytvästar på. Det får helt enkelt bli ett annat inlägg.

 

TACK till alla som delade den här dagen med oss. Vi älskar er! ♡

En och en halv vecka kvar till bröllopet

Det är egentligen helt galet. Det är bara en och en halv vecka kvar till vårt bröllop och jag känner mig förvånansvärt lugn. Jag sitter i vardagsrummet med ett glas vatten i handen och funderar på om jag borde göra något speciellt inför vår stora dag. Men jag kommer inte på något.

Lokalen är bokad. Boendet likaså. Gästerna har osat, maten är spikad och de få dekorationerna vi ska ha ligger i kartonger i köket. Jag har skrivit klart mitt löfte och brudklänningen hänger i garderoben. Markus och Erik har kläder att ha på sig. Ett körschema är gjort och vi har delegerat de mest akuta uppgifterna till vänner.

Mot den här storslagna vyn tänkte vi säga JA om vädret tillåter. Bara utsikten får ju en att gråta.

Jag har såklart några saker kvar att göra, men inget som är akut. Allting är under kontroll. Det känns faktiskt skönt att det snart är dags. Att vi ska få säga Ja till varandra och till kärleken inför alla våra nära och kära. Få ordna fest och ha kul ihop, på en plats vi älskar.

När vi började planera bröllopet såg jag mest fram emot festen efteråt.

Att få spendera tid och fira tillsammans med all familj och vänner. Men nu när det närmar sig ser jag faktiskt mest fram emot vigseln. Att få stå där och titta Markus i ögonen och säga ja till oss.

Jag har lyckats övertala Markus att vi ska läsa egna löften till varandra, något som jag, som älskar att skriva, såklart ser fram emot som bara den. Det kommer bli känslosamt, ärligt och rakt från hjärtat. Markus däremot? Tja, han kanske inte är riktigt lika exalterad. Men han gör det ändå, såklart. Är inte det kärlek så säg?

Blivande Herr & Fru Mattsby på Sarah och Davids bröllop i början på augusti. 

Överlag känns det alltså lugnt. Vad kan gå fel liksom?

Vi har visserligen inte fått klart alla papper med norska staten som krävs för att vi ska få viga oss i Norge. Men såna detaljer kan väl knappast påverka det stora hela.. Eller? Jag väljer att ha tillit till systemet och universum och tänker att det löser sig innan det är dags. Det är ju ändå en och en halv vecka kvar! Det är nog lugnt, eller hur?

Min allra första fotoutställning!

Länge har jag tänkt att det vore roligt att sätta ihop bilder till en utställning. Men det har inte blivit så mycket mer än en tanke, tills nu. I onsdags var jag och hängde upp min allra första fotoutställning! Det kändes surrealistiskt att hänga upp sina bilder i stort format för allmän beskådan. Läskigt till och med.

Jag är den sortens person som tycker att det vore kul, och sen tänker ”Vem fan är jag att ha utställning, det finns ju så många andra som är så mycket bättre, vad har jag nu gett mig in på?!” Men som tur är så lyssnar jag inte alltid på mina egna tankar.

Fotoutställningen hänger på kommunens informationscenter Reform i Norrskensgallerian, mitt i Gällivare centrum.

Reform finns massor av information om samhällsomvandlingen. Det finns filmer om Malmberget och Gällivare, om människorna som bott och kommer att bo här. Information om vad som flyttats och vad som byggs. Och så finns det en vägg för utställningar, där hänger nu ett urval av mina bilder.

Samhällsinformationen på informationscentret Reform är interaktivt och roligt för alla åldrar, snyggt jobbat av kommunen! 

Alla bilder är tagna i Gällivare Kommun och bildar tillsammans Mitt Gällivare.

Varför jag bor här. Det som gör att jag tycker det är extra fint att leva just här. Närheten, enkelheten. Naturen och tankarna. Bilderna kompletteras med några texter som handlar om samma sak. Allihop kommer från Instagram-inlägg som jag har gjort under åren.

Det kanske ser snyggt och planerat ut nu när allt väl hänger där.

Men jag erkänner att det var lite kaosartat innan. Till att börja med har väl inte jag någon aning om hur man gör en utställning.. Hur trycker man bilderna? På vad? Och hur hänger man upp dom? Jag vet inte om andra människor vet allt sånt innan, jag gör det nästan aldrig. Men jag brukar tänka att det mesta löser sig, för hur svårt kan det vara? Som tur är fick jag bra hjälp och sjukt snabb service på Grafex i Malmberget.

Vet ni? Jag tycker till och med själv att det blev himla bra till slut! ♡

Utställningen hänger uppe till 4 november, så har du vägarna förbi får du gärna kolla in den!  ☺️

Fakta eller feeling på P3 – Hur kan man påverka politiker att satsa på landsbygden? 

Förra sommaren fick jag ett samtal från Sveriges Radio P3. De undrade om jag och Alice ville vara med i deras programserie Fakta eller Feeling. Fakta eller Feeling är uppbyggd på att unga människor hör av sig med frågor och sedan bjuder de in en gäst som får prata om ämnet utifrån sina erfarenheter. När samtalet väl skulle spelas in kunde Alice inte vara med, så det blev bara jag.

I just det här avsnittet var det en ung kille som hette Oskar från Piteå som undrade hur man kan göra för att få politikerna att satsa på unga. Jag fick prata om att vara ung på landsbygden utifrån mina egna erfarenheter. Vi pratade om att vilja flytta härifrån. Om medias bild av landsbygden och vad som krävs för att man ska vilja bo kvar.

Jag fick också berätta vad jag tycker att politiker kan göra för att få fler unga att stanna och vad man som ung kan göra om man vill bo kvar.

Du kan lyssna på hela avsnittet av Fakta eller Feeling – Hur kan man påverka politiker att satsa på landsbygden? här.

Jag spelade in det här avsnittet förra sommaren och planen var att det skulle sändas under hösten 2018. P3 valde att sända programmet för par veckor sedan istället. Frågan är lika aktuell idag som för ett år sedan och mitt svar skulle bli exakt samma idag som då.

Jag skrev ett inlägg om att få unga att stanna på landsbygden efter att samtalet hade spelats in. Du hittar det här

 

Vad tycker du? Har du andra idéer eller insikter om hur man får unga att vilja bo kvar på landsbygden?

cyklist på elcykel i bad gastein österrike

Cykla elcykel i Bad Gastein Österrike

Resan gjordes i samarbete med STS Alpresor och Österrikes Turistbyrå.

Jag har redan skrivit om hur Österrike tog andan ur mig på en gång. De höga bergen, dramatiska dalarna, gröna ängarna, djuren och de enorma träden högt uppe på bergssidorna. Den första dagen i Bad Gastein följde jag med STS Alpresor ut och cyklade elcykel, ett perfekt sätt att få se mycket av destinationen på kort tid. Vi cyklade totalt ungefär 35 kilometer under de timmar vi var ute, och då avvek jag och Hanna ändå lite innan resten av gruppen.

Vi cyklade genom vackra dalar, upp på berg, förbi vattenfall och bondgårdar och pausade på en fin Alpen hutte för lunch. Fördelen med att cykla elcykel är såklart att det aldrig blir riktigt tungt, trots att man cyklar brant uppför. Det är något som kommer väl till pass i alperna! Vi började vår cykeltur med att cykla längs med Kaiserin-Elisabeth-Promenade från Bad Gastein till Böckstein. En vacker promenadväg som går längs med vattnet, förbi gårdar och storslagna ängar.

guide sts alpresor i bad gastein

Bad Gastein – Böckstein – Prossau

Det tog oss inte lång stund att cykla hela vägen till Böckstein, vi stannade till vid en vacker kyrka och fortsatte sedan längs med vägen tillbaka mot Bad Gastein. Vi cyklade sedan upp en liten bit på Graukogel, ett av bergen som omger byn. Trots att uppförsbackarna var både branta och långa gick det både fort och lätt uppför, allt tack vare elmotorn som driver på när man trampar. Man väljer själv hur mycket hjälp man vill ha av motorn och på högsta nivån känns det som att trampa i nedförsbacke fast man är på väg uppåt. Oerhört tacksamt!

Vi stannade till en bit upp på berget och njöt av utsikten. Från utsiktspunkten såg man ut över hela Gasteinerdalen. Verkligen drömmiga vyer så långt ögat kunde nå. Efter det cyklade vi ner igen och fortsatte vår tur in i dalen bakom Graukogel, målet var inställt på restaurangen Alpenhaus Prossau vid dalens slut.

Cykling längs med Kaiserin-Elisabeth-Promenade.

Utsiktspunkten en bit upp på Graukogel tog vår guide fram kartan och pekade ut nästa mål och rutten dit.

Utsikt över hela Gasteinerdalen, så oerhört vackert!

Vi cyklade genom ännu en liten alpby, Kötschachtal, och sedan vidare längs en grusväg genom skogar, förbi ängar och längs med en bäck med kristallklart, blått vatten. Vi cyklade i behaglig takt och stannade för att både fylla på vattenflaskor och fota omgivningarna. Dalen är vacker med höga berg nära inpå på båda sidor om oss och vattenfall som letar sig ner längs bergssidorna på flera ställen.

Jag blev positivt överraskad över det faktum att man kunde stanna och fylla på vattenflaskorna i vattendragen även här. Kristallklart och gott vatten direkt från bäcken, en lyx!

Våra nyfunna norska vänner njuter av kallt vatten direkt från bäcken.

Vi åt lunch på Alpenhaus Prossau, längst in i dalen.

Restaurangen är ett klassiskt alphus med vit botten och bruna snickerier. Personalen är klädd i vad som verkar vara den givna serveringsklädseln här i Österrike, nämligen lederhosen. Det beställs charkbrickor och ostbrickor till lunch av de flesta. Själv är jag inte speciellt hungrig utan bestämmer mig för att ta en apfelstrudel med vaniljsås. Vi sitter där en bra stund och pratar, dricker kall öl och äter. Norrmännen i gruppen kommer från södra delarna av Norge, men efter att ha pratat en kort stund inser vi att en av männen har en släktgård inte långt från där min farmor föddes i Nord Norge. Han vet mycket väl var Solli i Signaldalen är, där brukade de promenera förbi på somrarna. Jag konstaterar att världen allt är bra liten ändå.

Ett av många vackra vattenfall.

Charkbrickor, ost och kallskuren mat är vanligt i Österrike. Mycket av det som serveras på både restaurangen i byn och alpen hutten i bergen är lokal-, om inte helt egenproducerat.

Vår guide Linus från STS Alpresor höll stämningen på topp hela dagen.

Jag brukar sällan och aldrig resa i grupp och är nästan aldrig med på guidade turer. Men det var faktiskt riktigt skönt att hänga med STS Alpresors guider den här veckan. Man får veta massor om platserna man passerar och har någon som har koll på läget så man själv kan slappna av och bara vara. Dessutom är det perfekt när man ska upptäcka nya ställen, för det tar ju alltid tid att hitta sina egna favoriter. Att ha guide är som att få en shortcut till några extra guldkorn.

Vill du också cykla elcykel i Bad Gastein?

STS Alpresor har temaresor till Bad Gastein – Bike & Hike week. Tre dagar cykling och två dagar vandring, boende och flyg inkluderat. Enkelt för den som gillar en aktiv semester, men inte känner för att lägga massor av tid på research. Du hittar mer information om deras Bike & Hike week här.

Vill du inte boka en hel charterresa kan du också hyra elcykel på egen hand. Ge dig ut efter någon av de många stigarna och vandringslederna runt om i dalen i egen takt. Du hittar information om olika stigar i nästan alla kartor du kan få tag i och du kan till exempel hyra cykel här.

 

Resan gjordes i samarbete med STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån. Alla tankar, åsikter och upplevelser är helt och hållet mina egna. Gänget på både STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån var fantastiska, så jag rekommenderar dom varmt och direkt från hjärtat!