Jag byter om direkt, packar ner kameran, en gel, vindjackan och ger mig ut. Det har gått fem år sen jag senast var i Bad Gastein. Jag har ställt in siktet på Stubnerkogel, ett av byns hemmaberg, bara fem minuters promenad från hotellet. Gondolen tar mig upp till toppen och jag äter lunch på toppstationen.
Jag har inte ätit sen klockan fyra imorse så det behövs. När energin är påfylld tar jag en promenad över den berömda hängbron, tar några bilder och spanar ner mot stigen tillbaka mot byn som jag planerat att springa. Tänker att det vore smart att inleda med utförslöpning så här första dagen.
Men som vanligt så lockar bergstoppen en bit bort. Det kan inte var så långt?
Jag tittar på klockan. Hinner jag upp dit och tillbaka, och sen ner igen innan mataffären stänger? Jag börjar jogga. Ryggsäcken med kameran slår rätt hårt mot ryggen så jag promenerar istället.
Distansen är inte så lång, en dryg kilometer till toppen. Höjdmetrarna desto mer kännbara. Drygt 400 höjdmeter på den kilometern känns i benen. Utsikten från toppen är otrolig. De få löpsteg jag får in på traverserna på vägen likaså.
Jag sitter en stund där uppe och bara spanar. Suger i mig min gel. Blickar ut mot horisonten. Mot alla lager av berg. Jag andas djupa andetag och hör fåglarna kvittra.
Jag tar mig hela vägen ner till mittenstationen innan jag inser att klockan är för mycket, så jag tar gondolen ner sista biten. Köper iskaffe och frukt på väg tillbaka till hotellet.
Sätter mig på balkongen en stund och bara andas. Njuter. Låter ögonen sluta sig och känner tröttheten i musklerna. Den bästa sortens trötthet.
När kaffet är uppdrucket och solen börjar försvinna bakom berget byter jag om och går till hotellets spa. Jag låter det varma vattnet omsluta kroppen och göra mig viktlös för en liten stund. Låter musklerna få släppa taget helt. Tankarna likaså.
Sen kliver jag upp, duschar och byter om. Tar en promenad ner genom byn för att hitta någonstans att äta. Fotar gamla, vackra hus på vägen. Vattenfallet som dånar ner mitt mellan två hus på huvudgatan. Kyrkan som tornar upp sig ovanför alla andra takåsar. Ett och annat gasthaus eller kurhotell som ser ut att stå tomt.
Jag går till slut in på ett Gasthaus och beställer pizza. På uteterassen har dom en storbilds-tv som visar fotbolls-EM och ljudnivån är hög. Jag äter min pizza snabbt och i tystnad innan jag tackar för mig, betalar och går den korta vägen tillbaka upp till mitt rum. Där sätter jag mig i sängen med balkongdörren på glänt och jobbar en stund.
Redigerar bilder och skriver lite minnesanteckningar. Ljudet av engagerade fotbollssupportrar och fågelkvitter blandas med ljudet av tangenter.
Till slut lägger jag ifrån mig datorn, borstar tänderna och kryper ner under täcket. Jag låter balkongdörren stå öppen och känner en sval bris svepa genom rummet medan jag sakta glider in i sömnen. På avstånd noterar jag att fotbollssupportrarna tystnar och innan jag somnat helt är fåglarnas mjuka kvittrande allt som hörs.
Amanda heter jag och är certifierad Coach. Jag är också mamma till två barn, matte till två hundar och född och uppvuxen i norr. Jag skriver om personlig utveckling, personliga funderingar, om äventyr i naturen och livet norr om polcirkeln.
På bloggen får du läsa om högt och lågt, djupt och ytligt, forskning och personliga upplevelser – allt i en härlig blandning.
Jag kommer fram till Bad Gastein vid lunchtid och får hotellrummet direkt. Utsikten från balkongen är otrolig. Solen skiner och bergen skapar en otrolig backdrop bakom de färgglada husen. Jag byter om direkt, packar ner kameran, en gel, vindjackan och ger mig ut. Det har gått fem år sen jag
Det är mitten på april och påsken har kommit och gått. Vi firade påsken i vår egen stuga, ett mål som vi strävat mot hela hösten och vintern. Att hinna få stugan redo för att spendera påskhelgen där, och vi lyckades! Även om det ännu saknas golv- och taklister och
Vad tänker du på när jag säger rutiner och vanor? De allra flesta tänker på saker vi gör. Kanske vilken tid vi kliver upp på morgonen, vad vi gör innan vi går och sover, hur mycket vi tränar eller vad vi äter. Men har du tänkt på att även våra
