Fjällöpning längs Padjelantaleden

I somras spenderade vi fyra dagar längs Padjelantaleden, från Ritsem till Staloluokta. Jag har tidigare skrivit om vår fjälltur och hur det kändes längs vägen, du hittar det inlägget här. Men jag filmade såklart lite längs vägen också. Mest i början, visade det sig. Men trots att det mesta materialet är inspelat i början på turen får man en känsla av hur det är att springa genom en av Sveriges kanske vackraste nationalparker.

Att springa genom Padjelanta Nationalparks böljande landskap, med utsikt in mot Sareks vassa toppar, var inget annat än magiskt. Fyra dagar löpning i regn, blåst och strålande solsken. Med knäskador och magsjuka längs vägen..

När vi väl var framme i Staloluokta, efter ett par timmars kämpande i regn (med magsjuka för mig!), var det skönt att hoppa in i helikopter-taxin och flyga hem igen. En tur jag verkligen rekommenderar, oavsett om man vill springa eller vandra!

Kolla in videon som Jacqueline klippt ihop och glömt inte att prenumerera på min Youtube-kanal för fler härliga filmer!

 

Kanske gillar du också dessa videos:

Kungsleden – Vakktovare till Nikkaluokta

Turskidor till Hunddalen

magic kingdom Florida

Hur kom vi till ett magiskt kungarike, mamma?

En av de största höjdpunkterna på vår resa till USA under julen var såklart att besöka Walt Disney World. För vad är väl ett besök på Disney om inte alldeles, alldeles .. underbart? Och så in i helskotta dyrt såklart. Av våra totalt 10 dagar på plats i USA spenderade vi två på Walt Disney, i två olika temaparker. Har man aldrig varit på Disney är det svårt att förstå hur stort det är. Vi snackar en temapark på mer än 104 kvadrat kilometer, en lika stor yta som hela San Fransisco. Galet stort alltså.

Av de fem olika temaparkerna som finns på Walt Disney World i Orlando besökte vi två – Magic Kingdom och Disney’s Hollywood Studios.

Så stort att de sista kilometrarna endast består av Disney’s egna vägskyltar.

 

Walt Disney World’s  Magic Kingdom

När vi åkte från hotellet på morgonen var det ganska kallt, bara 9 grader. Som tur var hade vi med dunjackor, mössor och vantar till barnen – det behövdes verkligen. Vi kom precis när parken öppnade och letade oss i sakta mak framåt genom portarna tillsammans med alla andra tusentals människor. Solen sken och barnen var exalterade, som säg bör. Ska vi verkligen besöka en jätte stor lekpark mamma? Ja, det ska vi, spännande va? 

Jag tycker det är svårt att beskriva upplevelsen av Disney. Den är så överväldigande på något sätt. Alltihop innanför grindarna är hitte-på, från husen och historierna till karaktärerna och kostymerna. Det är dessutom svindyrt. En liten varmkorv med potatiskroketter kostade hundra spänn.

De flesta attraktionerna har jättelånga köer (två timmar var mer regel än undantag) och när man väl kommer fram är åken superkorta. Man trängs med tusentals människor var man än går och får vara på sin vakt för att hinna få en plats att slå sig ner på när det väl är dags för lunch.

Trots allt det, är det svårt att inte ryckas med i den härliga känslan.

Den positiva stämningen. Glädjen, magin och spänningen. Att vara på Disney World är, trots allt ovanstående, ändå magiskt. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Runt varje hörn lurar fantastiska världar som kittlar fantasin. Välbekanta karaktärer som smyger runt och vinkar till överlyckliga barn. Sång, dans och nervkittlande spänning som väntar innanför varje dörr.

Tekopparna åkte vi flera gånger, Eriks favorit.

Racingbilarna och Dumbokarusellen var också favoriter.

När vi var på väg till slottet igen för att se en av alla shower som spelas frågade Erik mig vad den här lekparken hette nu igen. Magic Kingdom, svarade jag, det betyder Magiskt Kungarike om man översätter det till svenska. Erik tittade på mig och funderade en stund innan han frågade, Hur kom vi till ett magiskt kungarike, mamma?

Musse, Mimmi, Elsa och Olaf, dom pratar vi fortfarande om här hemma. 

När jag frågade Erik i efterhand vad som var roligast på Magic Kingdom svarade han tekopparna, Dumbo karusellen och racing bilarna. Det var också det vi gjorde allra tidigast på dagen och kanske hade det för en treåring räckt så. Efter ett par timmar var barnen fortfarande glada och nyfikna, men lite mindre mottagliga. Som tur är finns det gott om saker att se, göra och ha roligt åt även för vuxna.

Vi älskar ju skogen, naturen och alla äventyr som finns bara man kliver utanför ytterdörren hemma.

Att vara på Disney World var verkligen en annan sorts äventyr. Spännande och roligt men också totalt utmattande. Det är så mycket intryck hela tiden att det till slut blir svårt att ta in allting. Inga av våra barn var speciellt förtjusta i att sitta i vagnen under dagen. De är vana att gå långt och roade varandra mest hela dagen. Men senare på kvällen somnade Erik i vagnen och sov nästan hela vägen hem.

  

När vi vaknade på hotellrummet morgonen därpå tittade Erik på mig med nyfikna ögon och sa:

– Mamma, kan jag få prata med Siri? Jag vill fråga henne hur barn kan prata engelska med vuxna. Så att jag kan prata med alla vuxna här – och med Musse Pigg!

 

Jag har valt att klimatkompensera för flygresan via klimatkompensera.se.

En hösttur i Ottsjö – kläpphögarna tur och retur

När jag var i Åre på Yoga Mountain Festival i mitten på november var inte Yoga det enda jag hann med. Jag hann också springa över de Jämtländska fjällen i strålande solsken tillsammans med Alexandra. Det här var andra gången jag sprang över det här fjället och andra gången jag fick besöka vackra Ottsjö. Första gången jag sprang över det här fjället var under Lundhags Öppet Fjäll i somras.

Jag och Alexandra hade inte riktigt på förhand bestämt vad vi skulle göra, bara att vi skulle ses och göra något utomhus. Jag hade med mig långfärdsskridskor ifall det skulle bli kallt, men när jag vaknade på morgonen på fredagen var det ganska varmt och strålande sol. Ingen is på någon sjö i närheten av Åre. Alexandra föreslog att vi skulle springa en favoritrunda nära Ottsjö istället och så fick det bli.

 

Platåleden och kläpphögarna – drygt 6 kilometer

Jag är inte helt säker på att vi sprang exakt efter platåleden, men åtminstone ungefär samma sträcka. Solen värmde i ansiktet och marken framför oss var alldeles gul när vi sprang upp på fjället, som om det vore en höstdag i mitten på september. På vissa ställen låg det is men för det mesta sprang vi på barmark. Vi startade vid stugområdet i Ottsjö och sprang förbi platåkåtan innan vi vek av mot Kläpphögarna. Där, med utsikt över hela dalen, stannade vi en stund och njöt av den fantastiska utsikten innan vi fortsatte ner mot Ottsjö.

En bit av den här sträckan sprang jag i somras på Öppet Fjäll och det var minst lika vackert i höstfärger som det var i sommarskrud. Mitt inlägg om Öppet Fjäll och Fjällmaraton kan du läsa här.

Vi sprang totalt ungefär sju kilometer den här dagen.

Om man kollar en karta över platåleden säger den att det är ungefär 6,2 kilometer. Vi sprang hela rundan i behagligt tempo. Ingen stress. Stigen var fin och lätt att springa på och medan vi sprang pratade vi  om allt och inget. Samtalet flödade som om vi känt varandra hela livet. Högt och lågt. Djupt och ytligt. Allt i en enda härlig mix.

Alexandra bor i Östersund med familjen och spenderar mycket tid ute i fjällen på olika äventyr. Du hittar Alexandras Instagram här

Vi bytte om i bilen efter springturen och körde ner till sjön för lunch. Alexandra hade gjort wraps och tagit med varm saft. Jag ansvarade för att ta med kaffe men missade att det inte fanns någon mack på väg mellan Åre och Ottsjö, så vi blev utan.. Typiskt mig.

Sjön låg alldeles stilla medan vi satt där i solen och åt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, livet och döden och det mesta däremellan. Springturen på fjället var fantastiskt fin. Men det är samtalet där vid kanten av sjön som jag kommer att komma ihåg för resten av livet.

Än en gång har Åre och Jämtland visat sig från sin bästa sida. Tack Alexandra för att du visade mig ett av dina smultronställen och tack för alla kloka tankar du delade med mig under den här dagen. Ett så fint exempel på hur fantastiskt sociala medier kan vara. ♡

Eriks första skridskotur

Jag vet inte hur det ser ut där du bor, men här lyser snön ännu med sin frånvaro. Vi fick lite snö i oktober, men sen dess har det regnat bort. Kvar är lite is på gatorna och mycket is på sjöarna. Så här blanka och fina skridskoisar har vi nästan aldrig här uppe, så det gäller att passa på! I söndags packade vi därför med lite fika och åkte till Sandviken för att åka skridskor. Första gången för Erik. Trots det hävdade han bestämt i bilen att ”jag faktiskt kan åka skridskor mamma, jätte snabbt!”

 

I Sandviken var det fullt med folk, har nog aldrig sett så många bilar där på vintern förut. Erik fick först åka med Markus, sen provade vi med sparken framför. Efter bara ett par minuter ville han ge upp. Han lade sig ner på isen och började gråta, på typiskt treåringsvis. Jag frågade varför han var ledsen och han svarade att det ju inte alls var roligt att åka skridskor, för han kan inte åka lika fort som alla andra barn.

Som den tålmodiga mamma jag försöker vara, förklarade jag att dom andra barnen nog har åkt skridskor massor med gånger. Man måste öva. Inte ge upp. Fortsätta träna. Ha roligt medan man lär sig. Kanske var det mitt pepptalk som fungerade, eller så var det köttbullemackan som gjorde susen, hur som helst ville han fortsätta åka. Just då kände jag mig så jäkla glad. För att vi stod på oss lite och inte gav med oss när han gav upp.

Isen var full av människor som åkte skridskor och fikade. 

Efter fikat åkte han skridskor både med sparken och helt själv.

Han fick åka själv mellan oss och det gick hur bra som helst. Trots att han ramlade ett par gånger gav han inte upp. Skrattade bara och prövade igen. Han som nyss skulle ge upp, lärde sig till slut att ta sig fram på egen hand på skridskorna, både framlänges och baklänges. Vi hejade på och jag peppade honom lika mycket när han ramlade som när han klarade det. För att lära sig att ramla är lika viktigt som att lära sig åka, tänker jag.

 

Det blev ingen skridskoåkning för mig den här dagen, men vad gör väl det. En stund ute i friska luften och en helt ny värld som öppnats för treåringen räcker gott för att göra en söndag alldeles fantastisk. Erik har länge sagt att han ska spela hockey när han blir stor, så det här var ett bra första steg mot att uppfylla den drömmen. Har vi tur hinner vi åka fler gånger innan snön kommer.

Jag tror aldrig jag har sett någon vara malligare än vad Erik var när vi åkte från isen den dagen. Och jag var stolt och glad för att han, eller vi, inte gav upp. För den känslan av att ha klarat av något, att ha lärt sig, vill jag ge honom tusen gånger om. En känsla väl värd att kämpa för, både för oss och för honom!

Stolt treåring som minsann ”kan åka själv mamma, jag sa ju det!”

Var det här årets sista tältnatt?

I mitten av oktober tog vi oss ut i skogen för vad som kanske blir årets sista tältnatt. Det har hunnit bli ganska många nätter i tält för oss sedan Erik föddes. Bland annat i Norge i somras och i Lofoten förra året. I år har jag tjatat om en sista tur innan vintern, jag trodde att det var kört, men så äntligen blev den av!

Den här hösten har varit intensiv. Det har varit mycket jobb och mycket slit. Stundvis har jag känt mig helt slut. Att ha företag är verkligen inte alltid en dans på rosor. Att ha mycket jobb är såklart roligt och en fantastisk lyx! Det som är svårt är att lyckas balansera olika jobb, ekonomi, sin egen hälsa och resten av livet med familj, fritid, vardagssysslor och allt däremellan – och samtidigt sköta alla delar som ingår i ett företag. Försäljning, marknadsföring, genomförande, utveckling, ekonomi och administration.

Som tur är vet jag nu mer vad jag behöver göra för att återfå energi och ladda om.

Att spendera tid ute i naturen är det som fungerar allra bäst, speciellt i kombination med att umgås med människor som fyller på mitt energikonto. Därför bestämde vi oss för att ge oss ut i skogen och tälta. De allra flesta vi pratade med tyckte vi var lite smått galna som skulle ut nu. Som tur är har vi världens bästa vänner som gärna hakar på våra galna idéer, Sarah och David.

Sarah och David som busar med Erik när vi var ute på grilltur i skogen förra hösten. 

Sarah och David var redan i sin stuga på lördagen och Sarah skickade en bild på utsikten från stugan på lördag morgon och skrev bara en sak – ”Blött”. Jag tittade ut och såg samma sak utanför vårt fönster. Det var riktigt dimmigt och såg ut att kunna börja regna när som helst. ”För blött?” svarade jag och tittade ut och begrundade vad jag själv tyckte om dagens väder. ”För oss går det bra” svarade hon snabbt, världens bästa vän.

Vi åt upp frukosten, packade in oss i bilen och åkte. Vi stannade till i deras stuga för att packa om och åkte sedan vidare, rakt ut i skogen, allihopa inpackade i deras pickup.

Sarah och David visste en fin glänta i skogen nere vid en liten sjö strax söder om deras stuga.

Vi slog upp tälten på en gång. Att slå upp tältet och göra i ordning är Eriks favoritdel när vi campar. Att få göra i ordning tältet med liggunderlag, sovsäckar och den här gången även mysbelysning i form av batteridrivna ljusslingor. Han tog av sig ytterkläderna direkt och lade sig i sovsäcken en stund. Sen gick vi upp och gjorde upp eld, kokade kaffe och grillade lite korv.

Erik har en fantastisk förmåga att roa sig när vi är ute. Han kan leka lekar själv, dra med oss på upptäcksfärd eller bara pyssla med olika uppgifter. Den här gången arrangerade han ett ”skogsrace” som senare, i takt med att det blev mörkt, blev ett ”lamprace”. I lampracet fick bara dom som hade pannlampa vara med. Racet gick från lägerelden, upp längs vägen, in i skogen och tillbaka ner till elden. Först in i mål vann. Jag var den enda som inte hade en egen pannlampa så jag fick snällt sitta kvar.

Efter mat, lek och massor av spännande upptäckande och äventyr i skogen nära tälten var det dags för Erik att sova. Han är inne i en så härlig ålder nu där han aldrig protesterar när det är sovdags. ”Är du trött, ska vi gå och lägga oss i tältet och mysa och sova?” frågar jag.

”JA! Det gör vi, godnatt hörrni! Ni får göra lampracet utan mig, det är okej! Ni får säga imorgon hur det gick” ropar Erik till Sarah och David innan vi hoppar in i tältet.

Jag lovar att han får titta ett avsnitt av Greta Gris på paddan innan vi ska sova. Efteråt berättar jag en saga och sedan somnar han gott nedkrupen i sin sovsäck. När han var mindre vägrade han sova i sovsäcken och ville absolut inte ha på sig understället. Nu har han som tur är blivit så stor att han förstår varför han behöver ha annorlunda kläder på sig när vi sover i tält. Den här gången fick han även ha mössa på sig, eftersom det blir ganska kallt på nätterna så här i oktober.

När Erik somnat gick jag upp igen och Sarah och David bjöd på lyxmat. Fiskwok på muurikka med saffran och vitlöksdressing (tror jag att det var, det var så mörkt att jag knappt såg vad vi åt, men gott var det!) Efter det åt vi varm blåbärspaj med vaniljsås.

Det finns absolut inget godare än att äta mat ute, vid en öppen eld tillsammans med människor man älskar.

Det finns ingen michellin restaurang i världen som slår det. Extra god mat blir det såklart när det är just Sarah och David som fixat, Sarahs mat är så god att den förtjänar en helt egen historia som ni ska få någon gång. Hon är outstanding!

Vi satt där runt elden i flera timmar. Fyllde på vedträn. Drack ett glas vin. Pratade om allt och inget. Kylan från den omgivande skogen vägdes upp av värmen från brasan. Ju senare det blev desto tätare blev dimman runt oss och jag var glad att vi hade en ljusslinga tänd i tältet så vi såg det, annars hade det helt försvunnit i mörkret. När vi satt där och mös tänkte jag som Mia Skäringer brukar säga.

Tänk att en kan få ha’t så gött! 

Förmodligen var det här årets sista tältnatt för oss. Vi har ännu inte tagit steget in på vintertältning med hela familjen. Vi saknar en del utrustning för att kunna göra det, och så skulle nog varken Markus eller Erik vara speciellt sugna på det. Själv är jag mer än sugen på en natt i tält mitt i vintern.

Det är något med att tälta som jag älskar. Närheten till naturen. Alla ljud. Att spendera så mycket tid ute. Att umgås. Enkelheten. Om man gillar att fotografera natur är det verkligen underbart att sova i tält. Aldrig är man så nära naturen och ute så mycket i den, som när man tältar. 

Veckan efter tältturen lekte Erik att han campade i vardagsrummet. Först packade han sin ryggsäck, sedan vandrade han runt en stund innan han slog upp tältet i vardagsrummet. ”Vi låtsas att vi har ett tält utan tak mamma”. Jag insåg att han har upplevt betydligt fler nätter och dagar i tält än han har upplevt i någon stad. Den största staden han kommer ihåg att han har varit i (vi var i Stockholm när han var 8 månader, men det minns ju inte han) är Narvik. Det säger en del. 

Min älskade lilla skogskille. ♡

Upptäck Dundret: Picknick vid Dalstugan

Som ni vet är Dundret mitt hemmafjäll. Mitt älskade hemmafjäll. Jag har tidigare tipsat om den bästa blåbärsrundan på Dundret och den fina turen till Västtoppen. Det här är tipset är om lite kortare tur som är perfekt efter jobbet eller för dig som har små barn som vill gå själva. Dalstugan ligger halvvägs upp på Dundret, vackert belägen vid skogskanten precis på väg upp på kalfjället. På vintern är det många som åker skidor till Dalstugan och fikar när Friluftsfrämjandet håller öppet. En lagom lång tur, om än med en ganska lång uppförsbacke. Du kan läsa om vår skidtur här. 

Den här turen gjorde jag och Erik för ett par veckor sedan, direkt efter förskolan.

Jag åkte förbi mataffären på väg hem och köpte varsin drickyoghurt, festis och frukt. Sen hämtade jag Erik och hundarna och så åkte vi upp på Dundret. Det tar alltså ungefär fem minuter från vårt hus och förskolan (som ligger, bokstavligt talat, ett stenkast från vårt hus) upp till Dundret. Tänk, fem minuter hemifrån upp på fjället. Det är få förunnat att bo så som vi gör.

Det är ungefär 200 meter från vägen ner, eller upp, till själva stugan. Även om stugan inte är öppen sommartid är det jätte fint att vara här. Det finns bord att sitta vid, en grillplats att grilla vid och en liten bäck som är oerhört spännande att leka vid. Det är också lite mer väderskyddat här än uppe på toppen, vilket är bra om höstvindarna viner.

Erik ’vandrade’ hela vägen till stugan själv, som han uttryckte det.

Ofta efter en dag på förskolan är han lite trött och vill gärna att jag ska bära honom hem. Men här, på fjället eller i skogen, springer han gärna själv. Både fort, långt och länge.

Det är lätt att glömma att en så enkel, och tillsynes så liten utflykt, kan vara stor för ett barn. Vi fikade nere vid stugan, kollade in bäcken lite och gick runt stugan. Vi lekte med hundarna en stund i skogen och jag passade såklart på att fota. Sen ’vandrade’ vi tillbaka till bilen igen. Totalt var vi kanske här i 90 minuter, inklusive den långa vandringen på 200 meter. Erik pratade om det här hela veckan. När vi vandrade och hade picknick på fjället mitt i veckan.

Ta dig till Dalstugan

För att ta sig till Dalstugan kör man längs E45 mot Porjus och svänger av till vänster in på vägen upp mot Dundrets topp. Den så kallade ”femman”. Vintertid parkerar man direkt vid avfarten, men sommartid kan man köra hela vägen upp. När man ska till Dalstugan kan man välja att parkera på två olika ställen, antingen nedanför stugan eller ovanför. Första parkeringen är på väg upp för den första branta backen, tittar man på vänster sida om vägen ser man en skylt mot Dalstugan.

Den andra parkeringen och den jag brukar använda ligger ovanför stugan, ganska precis där skogen tar slut och kalfjället tar vid. Parkeringen är på vänster sida om vägen, så enklast är att köra upp och vända på den första stora parkeringen på höger sida. När du vänt om parkerar du på sidan om vägen, precis där du ser skylten till Dalstugan. Tänk på att vägen är smal, så parkera ordentligt!

Hundpussar. Bästa sortens pussar, näst efter barnpussar. 

Erik berättar om vad som händer längs vägen vi går. Det är alltid stora äventyr på gång. Spännande äventyr med skurkar, hjältar och hinder vi måste ta oss över.

 

Att käka mellanmål uppe på ett fjäll en helt vanlig tisdag hör verkligen till en av våra absoluta favoriter.

Tack Gällivare för att du är den bästa plats man kan tänka sig! ♡

Botar förkylning med en tur i skogen

Jag börjar äntligen komma tillbaka till livet igen efter att ha varit däckad i förkylning hela förra veckan. Det är länge sedan jag har varit så här förkyld. Så förkyld att inte ens alvedon biter.

Jag har helt enkelt spenderat veckan i soffan och sängen. Erik har också varit hemma, trots att han har varit pigg så när som på en segdragen hosta. Att vara riktigt däckad i förkylning och ha en pigg treåring hemma är en utmaning, minst sagt. Det är inte många minuter man får ligga still i soffan och vila. Men däremot får man väldigt många goa pussar, mysiga kramar och gos.

Tänk att en enkel stig blir till ett spännande äventyr i ett barns ögon.

Som vanligt kommer en förkylning aldrig lägligt. Man har alltid för mycket att göra. Livet tillåter liksom inte ett oväntat stopp. Speciellt inte ett stopp på en hel vecka. Jag har heller aldrig känt mig så stressad över jobb som jag har gjort den här veckan. Eller åtminstone i början på veckan.

När jag vaknade upp på onsdag och fortfarande kände mig som överkörd av ett tåg orkade jag inte stressa längre. Jag kapitulerade inför förkylningen. Lät den köra över mig. Sov mer än tolv timmar varje natt. Blev ännu lite hängigare på torsdag, var lika dålig på fredag (men jobbade) och vaknade sedan upp på lördag lite piggare.

Efter en hel vecka inomhus kändes det som att vi behövde lite friskluft. Så på lördag packade vi en ryggsäck och tog oss ut i skogen. Vi parkerade längs E45:an och gick ett par hundra meter in i skogen. Vi stannade till på en stor äng och grillade korv, letade spännande saker och njöt av att vara ute. Erik sa flera gånger att det var så härligt att få vara ute på picknick. Det är ju det vi älskar. Att få vara ute. 

Sharing is caring. Erik delar frikostigt med sig av sin korv till båda hundarna, som alltid. 

 

Vi spenderade en bra stund med att smyga runt och söka efter spännande saker på ängen och titta på löven som föll från träden.

Det märktes verkligen att Erik njöt av att få vara ute igen och röra på sig. Vid ett tillfälle ropade han på mig och ville att jag skulle sätta mig ner på knä. Sedan sprang han allt han kunde rakt mot mig, stannade en bit ifrån mig och gick sakta fram till mig. Hans ögon glittrade av bus. Sen satte han en hand på var sida om mitt ansikte, lutade sig mot mig och pussade mig på pannan och sedan på mössan.

”En pann-puss mamma! Och en möss-puss behöver du också!”

 Just i den stunden svämmade mitt hjärta över. 

Killen som har bus skrivet i hela pannan. Min stora kille. 

Pann-puss.

Och en möss-puss. Efter det fick jag en ”rygg-puss” också innan han skrattandes sprang iväg igen. Pussar jag kommer att minnas för alltid. 

Efter en stund packade vi ihop och började gå tillbaka mot bilen. När vi kom sken solen och det var höst i luften. Efter vi ätit vände vindarna och det började snöa så smått, det blev tvärt kallt och det kändes som at vintern kom.

När vi kom hem var vi alla sådär skönt trötta som man bara blir av en dag ute. Ibland krävs det inte så mycket för att det ska bli ett äventyr och en massa fina minnen. Ett par timmar i skogen räcker gott, både för det – och för att bota en förkylning.

Vägen hem bestod av skurk-jakt, parader och parad-skurkar. Aldrig tråkigt! 

Erik, eller rättare sagt hulken, spärrar vägen bakom oss så att inte skurkarna ska hinna ikapp oss. 

 

Till veckan laddar jag om och inviger mitt nya kontor. Dessutom är det äntligen dags för Träningsfesten till helgen – så nu vill jag bli riktigt frisk så jag orkar med allt roligt.

Hoppas att din helg också varit fin, oavsett om den har spenderats i hemmets lugna vrå eller varit fylld av äventyr! ♡

 

Upptäck Dundret: Blåbärsrundan

När sommar byts mot höst är det dags att ge sig ut i skogen och plocka bär. Men det är inte alltid så lätt att hinna med när jobb och skolor drar igång igen. Därför är det bra att ha fina ställen att plocka bär på som ligger nära till hands. Det är många som håller hårt i sina hemliga bärställen, men eftersom jag tycker att det är viktigt att dela med sig tänkte jag avslöja ett av mina favoritställen att plocka blåbär på. Dundret.

Den här blåbärsrundan passar perfekt för dig med små barn

Eller för dig som av någon anledning inte kan gå så långt. Det är inte långt från parkeringen till bäcken och mest blåbär hittar du här, på väg tillbaka.  Här finns det nästan alltid bra med bär och i år är inget undantag. Eftersom avstånden är korta och det finns mycket att se på vägen passar det perfekt för små barn som lätt blir rastlösa. 

Det finns blåbär nästan överallt på Dundret så man behöver oftast inte leta speciellt länge för att hitta.

Men den här rundan bjuder nog ändå på lite mer bär än alla andra. Det som jag kallar för blåbärsrundan startar vid Himlatorget. För dig som inte är inbiten Dundret-vandrare är Himlatorget den glänta som ligger just nedanför parkeringen på Björnfällan, mot fjället och backhoppan. På Himlatorget möts skidspåren från Hellnerstadion med gamla skidbackar och massor av vandringsleder.

Just vid torget finns några informationsskyltar och så den brana uppförsbacken mot utsiktsklippan och backhoppan. Du ska inte gå uppför backen. Istället ska du ta in på den första stigen till vänster. Och när jag säger stigen menar jag alltså den smalare stigen som går in i skogen, inte den belysta gångstigen. 

 

Redan här finns det förmodligen blåbär. Om inte någon redan hunnit före dig. Men om du går en bit till längs stigen blir det bara mer. Det tar bara nån minut att gå hela vägen fram till Dundretbäcken. Ett perfekt utflyktsmål om man har små barn. Bäcken är jätte fin och passar bra att stanna och leka vid. Här är det också ofta lä så det är ett bra alternativ om det blåser mycket på resten av fjället. 

Från Soldals-skylten och neråt finns det oftast massor med blåbär och ibland även lite hjortron. Jag plockade två liter blåbär på en halvtimme här ett år. Inte alls pjåkigt med tanke på hur nära och lättillgängligt det är. Du kan följa stigen hela vägen ner till elljusspåret igen, också det tar bara någon minut att gå. Om du inte plockar blåbär hela vägen förstås. 

Som ni ser är bilderna i det här inlägget fotade tidigare i sommar när det fortfarande var varmt ute. Men jag brukar plocka blåbär här ända in i september, så har du tur finns det ännu kvar till dig. Vi plockade faktiskt inget när vi gick här, förutom de som vi åt upp direkt såklart. Mums! 

 

Du kan också läsa om Västtoppen på Dundret här. 

Fyra dagars löpning genom Padjelanta Nationalpark

Hösten är här och dagarna skyndar förbi så fort att jag knappt hinner med att blinka. Förra helgen sprang vi längs padjelantaleden genom Padjelanta Nationalpark. Det kommer en detaljerad guide till Padjelantaleden så småningom, likt den jag tidigare gjort för Skierfe, men tills jag har lyckats sammanställa all information så pass att den går att förstå, har jag skrivit ner hur våra fyra dagar kändes egentligen. Från start, till mål.

 

När vi satte oss i bilen och körde mot Ritsem på torsdag morgon regnade det kraftigt.

Himlen var mörk och vindrutetorkarna fick jobba hårt för att hålla borta regnet medan bilen rullade västerut. Min lilla ryggsäck låg bredvid mig på sätet, packad till bredden och med regnkläderna fastlindade utanpå.

Jag uppdaterade väderappen i telefonen om och om igen. Regn. Massor med regn och en hel del vind. Prognosen blev inte bättre trots att jag uppdaterade sidan säkert hundra gånger under bilresan. Det såg helt enkelt ut att bli fyra fostrande dagar i fjällen om man skulle tro väderappen.

Båten MS Storlule i Ritsem

När vi parkerat bilen nere vid båtbryggan och kliver ut hör vi ett pysande ljud. Det tar bara ett par sekunder för Niklas att lokalisera var det pysande ljudet kommer ifrån. Fan. Punktering på höger bakdäck. Nåja, inget vi kan göra åt det nu, det får helt enkelt lösa sig på söndag. Vi tar våra grejer och promenerar i regnet ner mot båtbryggan. Det är inte direkt någon rusning till båten, vi är helt ensamma här.

Båtvärden tittar skeptiskt på oss när vi kommer gående på bryggan med våra löparkläder och små ryggsäckar i hällregnet. ”Det kan bli blött idag” är hans enda kommentar när vi hoppar på båten och sakta glider ut med MS Storlule över mot Änonjalme och starten på vår fyra dagars springtur.

Väl på båten är vi peppade och glada, men trots allt lite nervösa över rådande väder. Vi sitter där på båten och sörplar i oss kaffe och hoppas att vädret vänder. Det kan ju göra det ni vet, bli bättre än dom lovat. Mindre regn, mindre vind. Kanske till och med lite sol? Man vet faktiskt aldrig i fjällen.

Dag 1 : Änonjalme – Gisuris

När vi hoppar av i Änonjalme har regnet faktiskt minskat en aning och efter bara ett par kilometer nästan helt upphört. Vi stannar och tar av oss regnjackorna, njuter av att springa utan dom. Första sträckan på ca 16 km avklaras på ungefär 2 timmar och 30 minuter. Regnjackorna åker av och på ett par gånger under vägen, men överlag är vi alla ändå positivt överraskade av vädret. Det var trots allt inte så illa som vi trodde.

Tänk att det är lika härligt varje gång när turen man planerat för så länge äntligen är här. Oavsett hur vädret är när det är dags eller vad som händer på vägen dit, känns det skönt att äntligen vara igång. När vi kom fram till Gisuris den första eftermiddagen var vi lite trötta men också förväntansfulla. ”Tänk att vi faktiskt är ute på den här turen som vi pratat om så länge nu” säger Niklas. Jag stannar upp mentalt en stund och känner efter, ja tänk. Så härligt det är.

Dag två: Gisuris – Låddejåhkå

När vi vaknar upp i Gisuris tidigt på fredag morgon skiner solen utanför vårt fönster. Yes. Sol och klar himmel betyder att vi vågar oss på den gamla leden som går över fjället Njierek. Den har såklart fler höjdmeter än den nya leden, men den är ett par kilometer kortare och bjuder förhoppningsvis på fin utsikt. Vi äter frukost i lugn och ro och ger oss sedan av. Solen värmer så pass mycket att vi alla snabbt tar av oss vindjackorna, trots att klockan bara är strax innan åtta. Härlig kontrast mot gårdagens regn.

Uppförsbacken från Gisuris är tung. Jag går hela vägen upp till krönet. Kroppen är inte riktigt med mig som den brukar. Jag känner mig seg, tung och har svårt att få in luft hela vägen ner i lungorna. Eller åtminstone känns det så. Solen försvinner ganska snabbt bakom molnen och resten av dagen bjuder på lätt mulet men helt vindstilla. Vi segar på uppåt och tar försiktiga löpsteg på platåerna. Dessutom stannar vi ofta och vänder oss om och fascineras av utsikten in mot Sarek och över vackra fjället Ahkka.

Sareks vassa och höga fjälltoppar är vackra mot Padjelantas mjuka, böljande gröna fält. Det ligger lite regn i luften längre bort och regnmolnen och regnet ger landskapet ett dramatiskt intryck. Jag tappar andan flera gånger, men inte av löpningen, utan av hur vackert det är. Att jag får vara här. Uppleva. Andas. I allt det här vackra. Har bara med mig mobiltelefonen och Markus GoPro kamera. Tar få bilder med kameran men försöker istället att ta många mentala bilder. Så vackert. Det här vill jag minnas länge. 

När den första platån övergår i nedförsbacke börjar vi springa. Först sakta och lite trevande. Jag snubblar till ett par gånger. Tänker för mycket. Funderar var fötterna ska ta vägen. Efter ett par hundra meter slutar jag tänka. Låter benen springa av sig själva och plötsligt går det fortare. Det känns som att jag flyger fram och ner för fjället.

Leden här är perfekt att springa, med bara enstaka stenar här och där.

Jag skrattar högt när leran stänker upp längs benen när jag springer rakt genom en lerpöl. Jag känner mig plötsligt oerhört glad och full av energi. Tröttheten som låg över mig på väg upp är som bortblåst. Jag känner mig som ett lekande barn, full av liv och med fullt fokus på här och nu. Jag vill aldrig att nedförsbacken ska ta slut, men givetvis gör den ju det.

Vi skrattar högt när vi saktar ner igen. Njuter av hur fort vi just avverkade nästan två kilometer. Pratar om hur roligt det är att springa i nedförsbacke. Elin har lite känningar i ett knä, men än så länge går det bra. Vi fortsätter jogga över platån och kommer snart till nästa uppförsbacke. Andra och sista fjället vi ska över nu, innan det är nedförsbacke hela vägen till Låddejåhkå. På väg upp börjar Elins knä göra ondare. Uppe på toppen av fjället gör det riktigt ont. Vi får stanna. Jag gör varma koppen och vi sätter oss ner och äter en smörgås. Vi kommer fram till att vi måste tejpa Elins knä.

De sista kilometrarna på fjället den här dagen blir plågsamma. Elin har riktigt ont i sitt knä och vi försöker avlasta och hjälpa på alla sätt vi kan. Niklas drar henne i bogserlina i alla uppförsbackar, för att slippa den värsta belastningen. Efter drygt 4 timmar och en tung nedförsbacke mot Låddejåhkå för Elin, är vi äntligen framme. Vi kommer fram strax efter klockan 12 och sitter ute och äter lunch. Efter en stund börjar det regna och vi går in. Vi hinner med en omgång plump efter middagen innan vi alla somnar gott.

 

Dag 3 : Låddejåhkå – Arasluokta

Den tredje dagen är sträckan bara 13 kilometer och med väldigt lite stigning. Elin har fortfarande ont i knät så hon får tejpa ordentligt innan vi ger oss av. Vi startar vid klockan nio och har snabbt tagit oss upp på fjället. Stigen här är vacker. Den går igenom rengärden och alldeles intill en jokk. En flock med renar följer oss en bra bit på vägen. Två vajor med sina kalvar och en ensam ren som håller sig på sidan om. De är vackra. Högst uppe på platån är det blött och vi springer långa sträckor på spång. Skönt för knäna.

Padjelantaleden – de tusen spångarnas led

Hela leden genom Padjelanta Nationalpark har långa sträckor som är väldigt blöta. Men det är inget som bekymrar eftersom lika långa sträckor har spång. Det känns konstigt ibland att springa så långa sträckor på spång så här mitt uppe på fjället. Nästan som om jag inte är här på riktigt, utan ser alltihop på en film medan jag springer på ett löpband. Men så hör jag de typiska fjäll fåglarna, känner vinden i håret och några lätta regndroppar mot min kind och jag inser att jag faktiskt är här. På riktigt.

När vi kommer ner från fjället väntar ännu en lång och härlig nedförsbacke. Regnet håller sig på avstånd men ligger som slöjor mellan fjällmassiven. Det gör det redan vackra landskapet helt förtrollande. När solen emellanåt lyser igenom och färgar regnsjoken gula måste jag stanna upp och bara titta. I utförsbacken här går det fort igen. Jag hoppar ner för stenar och låter benen springa så fort de orkar och kan utan att ramla. Stigen gör en tvär högerkurva och övergår i spång – över en liten jokk.

Jag springer för fort och halkar på den blöta spången. Jag hinner inte ens reagera eller ta emot mig. Helt plötsligt ligger jag ner, i bäcken. Mitt knä gör ont och min vänstra arm och lår värker. Fan. Jag har inte tid att slå mig, inte nu. Det tar en stund innan det slutar göra ont och vi kan fortsätta. Jag är genomblöt, åtminstone på hela vänstra sidan av kroppen. Det droppar om både min keps och mina tights hela resten av vägen. Men det onda går åtminstone över ganska snabbt.

Hela vägen till Arasluokta är väldigt vacker.

Stugorna i Arasluokta skiljer sig från resten, här är det flera små stugor i stället för en stor. Vi är ensamma här när vi kommer så vi kliver in i en av stugorna och lagar lunch. På eftermiddagen kommer stugvärden och vi köper mat av henne. Det blir lyxmat så här sista kvällen, suovas och nybakt Gahkko. Mums.

Solen skiner när vi tar en promenad på kvällen och vi står länge ute på bron till stugan och njuter. Imorgon är det sista dagen på den här turen. Vi har tolv kilometer kvar till Staloluokta innan vi flyger helikopter hem. Det känns både härligt och lite tråkigt att våra fyra dagar redan är slut. Tiden går fort när man är i fjällen.

Dag 4: Arasluokta – Staloluokta

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. För tidigt. Jag känner direkt att det är något som inte stämmer. Min mage mår inte bra. Jag spenderar morgonen med att gå på toa. Jag säger inget mer, ni fattar. Medan Elin och Niklas äter frukost ligger jag i sängen. Sen packar vi snabbt ihop och ger oss av. Det regnar ganska kraftigt och vinden piskar mig i ansiktet. Jag är dödstrött redan när vi startar. Att gå tolv kilometer på tom och dålig mage är inte direkt något jag ser fram emot, men det måste göras ändå.

Vi går hela vägen till Stalouokta i regnet. Det är kallt och mina händer känns som isbitar. Leden går på nästan på skrå hela vägen. Förmodligen är det en kombination av min brist på energi och det dåliga vädret som gör att den här sträckan känns seg och jobbig. Upp och ner för klipporna hela tiden, brant är det också. Men trots att det känns som att det aldrig tar slut, är vi framme i Stalouokta efter lite mer än tre timmar.

Vi byter om till torra kläder. Elin får hjälpa mig för jag orkar knappt stå. Jag lägger mig ner på en bänk i allrummet och försöker sova. Jag nickar till och vaknar av att Elin lägger en flaska med varmt vatten på mig och alla reselakan, extra tröjor och kläder hon hittar. Jag har fått frossa. Mina händer är iskalla och jag värmer mig på flaskan med varmvatten. Jag somnar och vaknar igen efter en dryg timme. Får i mig lite fruktsoppa och orkar sätta mig upp.

Vi får sitta där ett par timmar och vänta på helikoptern som ska gå halv tre. När det börjar närma sig går vi ut till helikopterplattan. Jag mår mycket bättre nu och orkar till och med springa runt lite för att hålla värmen. När helikoptern från Fiskflyg väl gör entré över fjället blir jag överlycklig.

Helikopterpiloten flyger oss säkert hemåt, från Staloluokta till Ritsem.

Det regnar mycket och blåser rätt hårt. Det märks knappt inne i helikoptern. Vi ser Padjelantaleden swisha förbi under oss och alla uppförsbackar vi tagit oss över på väg hit, ser knappt ut att vara uppförsbackar alls härifrån. Dimman ligger lågt över fjällen och vi flyger nära marken hela vägen.

På ett ställe gör piloten Morgan en u-sväng för att visa oss en grupp med älgar som springer tillsammans med en flock renar. Ovanligt, säger han, att de är så nära varandra. Älgar och renar brukar inte komma så bra överens. Han berättar att det är en björn i området som tryckt ihop djuren i samma klunga. Av björnen ser vi däremot ingenting.

När vi landar i Ritsem är jag nästan gråtfärdig. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och jag har ännu inte ätit något annat än en kopp med fruktsoppa. Vi promenerar den korta biten från landningsplatsen till parkeringen. Niklas byter snabbt däck och vi kör tillbaka till Fiskflyg och får låna en kompressor för att pumpa upp extrahjulet. Efter ungefär en halvtimme sitter vi alla i bilen och är på väg hemåt. Jag är dödstrött men glad.

Jag sover nästan hela bilresan hem.

Erik möter mig på bron när vi stannar utanför huset. MAMMA!! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG! ropar han högt och hoppar upp i min famn. Och jag dig, hjärtat. Det är mycket som är bra med att vara i fjällen, men att få längta efter familjen är nog det jag gillar mest.

I fjällen finns det inga distraktioner. Det finns ingen täckning på mobilen, jag har inga jobbgrejer med mig och det finns inget internet. I fjällen har jag verkligen tid att reflektera över hur bra det är att vara hemma, mitt i vardagen, med allt vad det innebär. Det finns inget jag gillar mer än just det, vardag. Med min familj. Att få perspektiv på vilken lyx vi lever i är också bra för välmåendet. Fan vad bra vi har det ändå, med alla bekvämligheter och en massa tid till att göra vad vi vill. Livet alltså. 

Padjelanta Nationalpark var oerhört vackert, vilt och böljande. När jag gick och lade mig i min egen säng på söndagkväll var jag ännu iskall om händer och armar. Trots det var det här en av de härligaste fjällturer jag varit på. Jag älskar känslan av att jag orkade. Trots allt. Det är fint att få kämpa lite ibland, det ger perspektiv på livet.

Tack för den här gången Padjelanta och på återseende! ♡

Ovanlig värme och eldningsförbud

Det är mitt i semestern och solen gassar ännu. Hela vår familj har semester och vi behöver inte ens fundera på vad vi ska ta på oss på morgonen. När vi vaknar skiner solen och shortsen åker på. Altandörren öppnas och in sveper ljummen luft, trots att klockan bara är sju på morgonen. Att det är över 20 grader varmt flera veckor i sträck hör verkligen inte till vanligheterna här ovan polcirkeln. På ett sätt är det skönt, äntligen en riktig sommar. Men det är också obehagligt, sådär som det alltid är när någonting inte är som det brukar.

Naturen är torr, alldeles för torr. Löven på våra stora rönnar på baksidan har börjat torka och gräsmattan har blivit gul, nästan bränd. Det kommer ett kort regn en eftermiddag, men det varar bara i ett par minuter. När jag går ut på altanen en kort stund efteråt är det torrt igen, gräset också. Marken är så varm att regnet dunstat bort. Inte undra på att det brinner överallt.

En bild från första veckan med värme, när gräset ännu var grönt. Poolen har använts flitigt av de små denna sommar. 

Just nu råder extrem torka i nästan hela Sverige och även stora delar av Europa.

I Sverige råder även eldningsförbud. På många platser gäller förbudet även grillar på egen tomt. Polisen varnar. Brandkåren varnar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap varnar. Det har varit varmt länge och marken är torr som fnöske. Alla som har lite vana av att vara ute i naturen vet att fnöske är bra om man vill göra upp en eld. Snabbt. Därför ska man inte elda, eller ens göra gnistor ute i skog och mark nu. För trots att man tycker att man har koll på elden, hoppar en gnista åt fel håll och plötsligt står hela skogen i lågor.

Människor blir av med sina stugor, hem hotas, skog för massor av pengar brinner upp och djur och människor flyr. Sverige får hjälp från andra EU länder för att bekämpa bränderna. Militären bombar till och med i ett desperat försök att få bränderna att slockna. Det råder katastrofläge på många håll – och det angår alla. Därför är det viktigt att vi alla tar eldningsförbudet på allvar. Man får alltså inte kasta fimpar (idiotiskt redan från början, ännu mer nu), inte elda, inte grilla – och inte använda gaskök.

Det är många som ger sig ut i skogen och på fjället den här tiden på året. För att plocka bär eller kanske vandra. Man har planerat länge, fixat utrustning och laddat för att ge sig iväg på ett äventyr. Så kommer dagen det är dags att ge sig iväg och så råder det eldningsförbud, vad gör man då? Många verkar tycka att eldningsförbudet inte gäller dom, att så länge man har koll är det ingen fara. Men det är just det, att det inte går att ha koll på eld och gnistor i sånt här väder. Därför måste man tänka om.

För dig som ska ut och fjällvandra när det råder eldningsförbud

Leta fram termosar och fyll dem med varmt vatten. Varmt vatten går att göra mycket av när man är ute. Du kan till exempel värma nudlar och pasta, göra soppa eller blanda varma koppen. Du kan också använda vatten från termosen till din frystorkade mat. Ta med dig konserver, sallad, grönsaker och korvar som inte behöver hållas kalla. Salami är bra och även ölkorv. Ta med skinkost, räkost eller annan ost på tub. Ta med lite extra bröd och energibars som mättar längs vägen.

Var kreativ med maten, googla lite så hittar du flera recept som inte behöver kokas eller tillagas. Du kanske får bära lite tyngre, men det är det värt för att inte orsaka en skogsbrand. Du kan också planera din tur så att du går i närheten av och förbi fjällstugor. Om du tänkt tälta, gör det i anslutning till stugorna. Där kan du laga mat om du vill och koka nytt vatten att sätta i dina termosar.

Det finns också en smart lösning som heter Barocook som inte kräver eld. Istället tillagar du maten med hjälp av vatten och något som ser ut som två matlådor. Jag har provat det tidigare och det funkar riktigt bra. Perfekt sätt att få varm mat nu när man inte får elda.

Och om du mot förmodan inte hittar några bra recept, tycker att det blir krångligt, tungt eller svårt. Stanna hemma. Gör dagsturer istället eller helt enkelt skjut på vandringen till nästa år. Det är faktiskt inte en rättighet att få vandra i fjällen hur och när man vill, det är ett privilegie. Kaffe smakar minst lika bra ur en termos, till och med snabbkaffe går ner när man får dricka det vid havet, uppe på fjället eller i en skog.

Var smart – elda inte. ♡

 

Fjällöpning i Jämtlandsfjällen

Det har varit tyst från mig den senaste veckan, helt ofrivilligt. Efter ett par dagar med en himla massa datastrul har jag nu äntligen lyckats få ordning på min dator och alla tillbehör. Jag har raderat över 500 tusen filer och dubbletter från min externa hårddisk och städat min dator på gammalt skrot. Äntligen verkar allt fungera som det ska igen!

Förra veckan på torsdag jobbade jag min sista hela dag innan jag checkade ut för lite semester. Helt jobbfri är jag inte, men jag kommer att jobba lite mindre under sommarveckorna vilket ska bli skönt.

På fredagen rullade jag söderut med fantastisk musik i högtalarna. Målet var inställt på Jämtland – närmare bestämt Trillevallen och eventet Öppet Fjäll. På lördagen sprang jag lite drygt en halv maratondistans. Jag har alltså gått från att inte alls gilla att springa, till att självmant springa närmare tre mil i fjällterräng.. Vad hände?

Tre mil löpning i fjällterräng, hur ska det gå? 

När jag fick frågan om jag inte ville komma och springa 27km i Jämtlandsfjällen tvekade jag faktiskt inte en sekund. Klart jag vill! Att få se Jämtlandsfjällen har länge legat på min önskelista, så det passade ju bra. Det var först dagarna just innan som jag började fundera över sträckan. 27 kilometer? Jag har aldrig sprungit mer än 12 km i sträck tidigare. När vi har sprungit i fjällen har vi sprungit mellan stugor och stannat för lunch på vägen, det har varit max 18 km på en dag. Nu skulle jag alltså springa ungefär en mil till. Hur skulle det gå? 

Det här med att springa har verkligen blivit något jag gillar. Det är inte alltid roligt under tiden och verkligen inte lätt – men det är så skönt efteråt. Dessutom går utvecklingen så fort framåt när man börjar med något nytt och utmanar sig själv. Det motiverar mig något oerhört!

Fjällöpning utan tidspress 

Det här var dessutom inte en regelrätt tävling, utan ett öppet lopp. Visserligen var det tidtagning – men utan resultatlistor och pallplatser. Längs vägen var det flera vätske- och matkontroller och stämningen var väldigt härlig. Många sprang såklart, andra vandrade – jag gjorde både och. 27 kilometers banan gick över två fjäll med målgång i Trillevallen. Jag gick i alla branta uppförsbackar och sprang för det mesta på alla utförslöpor och platåer.

Vid kontrollerna serverades det allt från viltskav till kanelbullar och energibars. För mig som aldrig sprungit ett fjällopp tidigare var det här perfekt. Det kändes lite som Dundret Runt, fast i löparformat. En folkfest med härlig stämning och så kommer löpningen av sig själv. Själva banan var så oerhört vacker att jag stannade och fotade flera gånger per kilometer.

På väg in mot första vätskekontrollen! 

På väg ner igen från första fjälltoppen. Här sprang jag fort och kände mig lätt, snabb och pigg. Jag har insett att jag påverkas massor av vyerna och omgivningen. Öppna vyer = snabb löpning. 

Första milen gick över förväntan, trots att starten gick rakt upp på ett fjäll. Jag sprang fortare än jag brukar och saktade därför ner efter det. Hur länge orkar jag så här, tänkte jag? Sen gick det bra och relativt lätt fram till kontrollen vid 16km. Efter det dippade jag helt i ungefär 4 kilometer. Jag var trött och blev lite yr i skallen. Kanske berodde det på värmen eller så var det för att jag inte fick i mig något annat än en kanelbulle och vatten.

Mellan fjälltopparna gick stigen ner i skogen igen. 

En fin äng på väg mot en av mat- och vätskekontrollerna. Fram till hit gick det hur bra som helst! Jag älskar också hur grönt och lummigt det är här i Jämtlandsfjällen. Stor skillnad mot våra vackra, karga fjäll hemma. 

Hur som helst gick allt väldigt långsamt de fyra kilometrarna.

Stigen gick in i skogen och lutningen var precis sådär mycket uppför att det känns, men knappt syns. Min motivation var som bortblåst. Mitt mantra här var ’om du fortsätter sätta en fot framför den andra, oavsett hur långsamt det går, så kommer du snart vara framme ändå’. Och det gick, till slut stod jag på toppen av även det fjället. När skogen glesnade och vidderna sträckte ut sig gick det lätt igen. Sen sprang jag största delen av de sista 7 kilometrarna.

När jag väl kom i mål var jag stel i höfterna och knäna, men inte trött i benen.

Med facit i hand hade jag kunnat springa både fortare och mer explosivt om jag hade velat ha en bra tid. Det fanns energi och kraft att ta av. Det är häftigt ändå, hur mycket mer man orkar än man från början tror. Kroppen är fantastisk på det sättet. När vi tänker att nu är jag så slut att jag inte orkar en meter till, så finns det oftast väldigt mycket kvar.

Den här gången sprang jag själv hela vägen. Det är ganska skönt att springa själv, man får hålla sitt eget tempo och behöver inte anpassa sig efter någon annan. Men jag är ganska övertygad om att jag hade sprungit snabbare om jag sprungit med någon annan. Att hitta rätt löparsällskap är inte alltid helt lätt. Man vill vara på samma nivå och ha samma ambitioner – men också kunna peppa varandra att orka lite till. Jag längtar tills min kusin Lollo är back in business så att vi kan erövra fjällen tillsammans igen!

En kort paus i gräset på en av matkontrollerna. Här serverades det viltskav, mums. 

Öppet Fjäll går på samma bansträckning som Fjällmaraton. Jag sprang de sista 27 kilometrarna av banan. Alldeles lagom! 

Det var en fin helg i Jämtlandsfjällen. Vackra vyer, härliga människor, delvis tunga och delvis lätta kilometrar och allt ackompanjerat av härligt sommarväder. Med ett par mil i benen nu går löpningen lättare än någonsin. I onsdags sprang jag 12 kilometer bara sådär – på kvällsrundan med hundarna.

I augusti är planen att springa Padjelantaleden och jag känner mig både laddad och redo! 

 

Laxfiske, hantverksöl, djupa samtal och kärlek

Laxfiske, hantverksöl, lång middag, djupa samtal och kärlek. Ungefär så kan man sammanfatta helgen som gick. Markus fyller år i slutet på juli och jag vet inte om det bara är jag, men det här med att ge presenter är inte alltid helt lätt. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag själv att få upplevelser, så det är också det jag helst ger. Jag och Markus är inte så ofta ute på äventyr på tumanhand så inför hans födelsedag tänkte jag såklart ge just det – en upplevelse. Men att få barnvakt mitt i sommar och semestrar är inte heller så enkelt, så Markus fick sin födelsedagspresent redan nu.

Jag hade ordnat barnvakt (vad skulle man göra utan föräldrar? Tack mamma!) och bokat en natt på hotell. Markus visste ingenting förrän på lördag förmiddag. Det är så roligt när man får överraska på riktigt! Vi åkte hemifrån vid lunchtid på lördagen och det enda jag sa var att han skulle ta på sig skogskläder, ta med fiskespö och kläder att byta om till. Markus älskar att fiska lax, men jag har av någon anledning aldrig hängt med honom. Jag har faktiskt aldrig fiskat lax över huvudtaget. Därför kändes det självklart att det var just det vi skulle göra på hans överraskning.

Efter att ha spenderat ett par timmar nere vid älven förstår jag verkligen varför han gillar det så mycket. Det var så lugnt och rogivande att gå längs älven och kasta. Tills han fick napp, då var det som om älven kokade. Adrenalin. Spänning. Det tog ungefär en halvtimme innan Markus hade en lax på kroken och ytterligare fem minuter innan den var uppe på land. Att han skulle få napp var ju såklart inte en del av överraskningen, även om det kändes som att jag verkligen lyckats planera allt helt perfekt.

Ett par timmars fiske och en lax på kroken – grattis älskling! 

Vi hade såklart ingen våg med eftersom det här var en spontan, överrasknings-fisketur, men uppskattningsvis vägde den ca 9 kg. Det var så jäkla häftigt att få vara med om att han faktiskt fick napp. Jag har hört att det inte är så lätt att få lax, men med det här som första tur kommer jag för all framtid tänka att det är en piece of cake att få lax. Fiska lax? Jaa, det är ju inte så svårt. Trettio minuter så har man väl en på kroken va, inget konstigt med det.

 

Jag prövade också på att fiska, men fick såklart inget. Men det var ändå kul att kasta lite och stå där och känna in älven, skogen och försöka tänka mig var fiskarna står. När vi hade varit här ute ett par timmar hoppade vi in i bilen igen och körde söderut, Markus hade fortfarande ingen aning om var vi skulle. Han försökte gissa hela vägen men lyckades inte gissa rätt. Till slut stannade vi på vårt mål för dagen – Tjers Gästgiveri i Överkalix. 

Tjers gästgiveri och bryggeri i Överkalix

Jag har flera bekanta som rekommenderat gästgiveriet och självklart ölen från just Tjers. Tjers uttalas (har jag lärt mig i helgen) precis som ’cheers’ – alltså skål – på engelska. Ölen som bryggs här i Överkalix är fantastiskt god. Tanken var att vi skulle ha fått göra en ölprovning, men tyvärr gick inte det då hon som brygger ölen var på resande fot. Men det fanns som tur var en minibar så att vi kunde ha vår egen ölprovning. Min favorit-öl från Tjers är nog den ljusa pale alen på bilden, Lios.

Vi satt här vid fönstret och drack vår goda hantverksöl medan vi drog fiskehistorier och diskuterade meningen med livet.

Utanför det vackra gamla fönstret badade Överkalix i den mjuka kvällssolen och de skira spetsgardinerna rörde sig sakta i sommarvinden. Middagen intog vi också här på rummet framför fönstret. Vi köpte med oss kallskuret till huvudrätt och en hel kladdkaka till efterrätt. Vi åt i lugn och ro och sedan pratade vi länge om allt och inget, drack lite mer öl och tog en sen kvällspromenad längs vattnet innan vi gick och lade oss.

Jag sov som en stock hela natten och vaknade rätt skönt på söndag morgon, även om jag var ganska trött. Vi klev upp och åt en fantastiskt god frukost innan vi hånglade loss på parkeringen och hoppade in i varsin bil. Markus pappa kom och hämtade upp honom och sen åkte de vidare till vår stugtomt i Kalix för att dra lite mer ris och staka ut var vår framtida stuga ska stå. Om ett par veckor kommer det maskiner för att släta ut tomten så att det är klart för att byggas.

Jag åkte hemåt istället och hämtade Erik hos kusinerna i Kullen. Vi badade i deras pool och hoppade lite studsmatta innan vi åkte hem igen. En fin sommarhelg.

Vackert längs vattnet i Överkalix på vår sena kvällspromenad. 

 

Jag rekommenderar starkt ett besök på Tjers Gästgiveri – och att överraska sin partner med upplevelser, såklart! ♡