Fyra dagars löpning genom Padjelanta Nationalpark

Hösten är här och dagarna skyndar förbi så fort att jag knappt hinner med att blinka. Förra helgen sprang vi längs padjelantaleden genom Padjelanta Nationalpark. Det kommer en detaljerad guide till Padjelantaleden så småningom, likt den jag tidigare gjort för Skierfe, men tills jag har lyckats sammanställa all information så pass att den går att förstå, har jag skrivit ner hur våra fyra dagar kändes egentligen. Från start, till mål.

 

När vi satte oss i bilen och körde mot Ritsem på torsdag morgon regnade det kraftigt.

Himlen var mörk och vindrutetorkarna fick jobba hårt för att hålla borta regnet medan bilen rullade västerut. Min lilla ryggsäck låg bredvid mig på sätet, packad till bredden och med regnkläderna fastlindade utanpå.

Jag uppdaterade väderappen i telefonen om och om igen. Regn. Massor med regn och en hel del vind. Prognosen blev inte bättre trots att jag uppdaterade sidan säkert hundra gånger under bilresan. Det såg helt enkelt ut att bli fyra fostrande dagar i fjällen om man skulle tro väderappen.

Båten MS Storlule i Ritsem

När vi parkerat bilen nere vid båtbryggan och kliver ut hör vi ett pysande ljud. Det tar bara ett par sekunder för Niklas att lokalisera var det pysande ljudet kommer ifrån. Fan. Punktering på höger bakdäck. Nåja, inget vi kan göra åt det nu, det får helt enkelt lösa sig på söndag. Vi tar våra grejer och promenerar i regnet ner mot båtbryggan. Det är inte direkt någon rusning till båten, vi är helt ensamma här.

Båtvärden tittar skeptiskt på oss när vi kommer gående på bryggan med våra löparkläder och små ryggsäckar i hällregnet. ”Det kan bli blött idag” är hans enda kommentar när vi hoppar på båten och sakta glider ut med MS Storlule över mot Änonjalme och starten på vår fyra dagars springtur.

Väl på båten är vi peppade och glada, men trots allt lite nervösa över rådande väder. Vi sitter där på båten och sörplar i oss kaffe och hoppas att vädret vänder. Det kan ju göra det ni vet, bli bättre än dom lovat. Mindre regn, mindre vind. Kanske till och med lite sol? Man vet faktiskt aldrig i fjällen.

Dag 1 : Änonjalme – Gisuris

När vi hoppar av i Änonjalme har regnet faktiskt minskat en aning och efter bara ett par kilometer nästan helt upphört. Vi stannar och tar av oss regnjackorna, njuter av att springa utan dom. Första sträckan på ca 16 km avklaras på ungefär 2 timmar och 30 minuter. Regnjackorna åker av och på ett par gånger under vägen, men överlag är vi alla ändå positivt överraskade av vädret. Det var trots allt inte så illa som vi trodde.

Tänk att det är lika härligt varje gång när turen man planerat för så länge äntligen är här. Oavsett hur vädret är när det är dags eller vad som händer på vägen dit, känns det skönt att äntligen vara igång. När vi kom fram till Gisuris den första eftermiddagen var vi lite trötta men också förväntansfulla. ”Tänk att vi faktiskt är ute på den här turen som vi pratat om så länge nu” säger Niklas. Jag stannar upp mentalt en stund och känner efter, ja tänk. Så härligt det är.

Dag två: Gisuris – Låddejåhkå

När vi vaknar upp i Gisuris tidigt på fredag morgon skiner solen utanför vårt fönster. Yes. Sol och klar himmel betyder att vi vågar oss på den gamla leden som går över fjället Njierek. Den har såklart fler höjdmeter än den nya leden, men den är ett par kilometer kortare och bjuder förhoppningsvis på fin utsikt. Vi äter frukost i lugn och ro och ger oss sedan av. Solen värmer så pass mycket att vi alla snabbt tar av oss vindjackorna, trots att klockan bara är strax innan åtta. Härlig kontrast mot gårdagens regn.

Uppförsbacken från Gisuris är tung. Jag går hela vägen upp till krönet. Kroppen är inte riktigt med mig som den brukar. Jag känner mig seg, tung och har svårt att få in luft hela vägen ner i lungorna. Eller åtminstone känns det så. Solen försvinner ganska snabbt bakom molnen och resten av dagen bjuder på lätt mulet men helt vindstilla. Vi segar på uppåt och tar försiktiga löpsteg på platåerna. Dessutom stannar vi ofta och vänder oss om och fascineras av utsikten in mot Sarek och över vackra fjället Ahkka.

Sareks vassa och höga fjälltoppar är vackra mot Padjelantas mjuka, böljande gröna fält. Det ligger lite regn i luften längre bort och regnmolnen och regnet ger landskapet ett dramatiskt intryck. Jag tappar andan flera gånger, men inte av löpningen, utan av hur vackert det är. Att jag får vara här. Uppleva. Andas. I allt det här vackra. Har bara med mig mobiltelefonen och Markus GoPro kamera. Tar få bilder med kameran men försöker istället att ta många mentala bilder. Så vackert. Det här vill jag minnas länge. 

När den första platån övergår i nedförsbacke börjar vi springa. Först sakta och lite trevande. Jag snubblar till ett par gånger. Tänker för mycket. Funderar var fötterna ska ta vägen. Efter ett par hundra meter slutar jag tänka. Låter benen springa av sig själva och plötsligt går det fortare. Det känns som att jag flyger fram och ner för fjället.

Leden här är perfekt att springa, med bara enstaka stenar här och där.

Jag skrattar högt när leran stänker upp längs benen när jag springer rakt genom en lerpöl. Jag känner mig plötsligt oerhört glad och full av energi. Tröttheten som låg över mig på väg upp är som bortblåst. Jag känner mig som ett lekande barn, full av liv och med fullt fokus på här och nu. Jag vill aldrig att nedförsbacken ska ta slut, men givetvis gör den ju det.

Vi skrattar högt när vi saktar ner igen. Njuter av hur fort vi just avverkade nästan två kilometer. Pratar om hur roligt det är att springa i nedförsbacke. Elin har lite känningar i ett knä, men än så länge går det bra. Vi fortsätter jogga över platån och kommer snart till nästa uppförsbacke. Andra och sista fjället vi ska över nu, innan det är nedförsbacke hela vägen till Låddejåhkå. På väg upp börjar Elins knä göra ondare. Uppe på toppen av fjället gör det riktigt ont. Vi får stanna. Jag gör varma koppen och vi sätter oss ner och äter en smörgås. Vi kommer fram till att vi måste tejpa Elins knä.

De sista kilometrarna på fjället den här dagen blir plågsamma. Elin har riktigt ont i sitt knä och vi försöker avlasta och hjälpa på alla sätt vi kan. Niklas drar henne i bogserlina i alla uppförsbackar, för att slippa den värsta belastningen. Efter drygt 4 timmar och en tung nedförsbacke mot Låddejåhkå för Elin, är vi äntligen framme. Vi kommer fram strax efter klockan 12 och sitter ute och äter lunch. Efter en stund börjar det regna och vi går in. Vi hinner med en omgång plump efter middagen innan vi alla somnar gott.

 

Dag 3 : Låddejåhkå – Arasluokta

Den tredje dagen är sträckan bara 13 kilometer och med väldigt lite stigning. Elin har fortfarande ont i knät så hon får tejpa ordentligt innan vi ger oss av. Vi startar vid klockan nio och har snabbt tagit oss upp på fjället. Stigen här är vacker. Den går igenom rengärden och alldeles intill en jokk. En flock med renar följer oss en bra bit på vägen. Två vajor med sina kalvar och en ensam ren som håller sig på sidan om. De är vackra. Högst uppe på platån är det blött och vi springer långa sträckor på spång. Skönt för knäna.

Padjelantaleden – de tusen spångarnas led

Hela leden genom Padjelanta Nationalpark har långa sträckor som är väldigt blöta. Men det är inget som bekymrar eftersom lika långa sträckor har spång. Det känns konstigt ibland att springa så långa sträckor på spång så här mitt uppe på fjället. Nästan som om jag inte är här på riktigt, utan ser alltihop på en film medan jag springer på ett löpband. Men så hör jag de typiska fjäll fåglarna, känner vinden i håret och några lätta regndroppar mot min kind och jag inser att jag faktiskt är här. På riktigt.

När vi kommer ner från fjället väntar ännu en lång och härlig nedförsbacke. Regnet håller sig på avstånd men ligger som slöjor mellan fjällmassiven. Det gör det redan vackra landskapet helt förtrollande. När solen emellanåt lyser igenom och färgar regnsjoken gula måste jag stanna upp och bara titta. I utförsbacken här går det fort igen. Jag hoppar ner för stenar och låter benen springa så fort de orkar och kan utan att ramla. Stigen gör en tvär högerkurva och övergår i spång – över en liten jokk.

Jag springer för fort och halkar på den blöta spången. Jag hinner inte ens reagera eller ta emot mig. Helt plötsligt ligger jag ner, i bäcken. Mitt knä gör ont och min vänstra arm och lår värker. Fan. Jag har inte tid att slå mig, inte nu. Det tar en stund innan det slutar göra ont och vi kan fortsätta. Jag är genomblöt, åtminstone på hela vänstra sidan av kroppen. Det droppar om både min keps och mina tights hela resten av vägen. Men det onda går åtminstone över ganska snabbt.

Hela vägen till Arasluokta är väldigt vacker.

Stugorna i Arasluokta skiljer sig från resten, här är det flera små stugor i stället för en stor. Vi är ensamma här när vi kommer så vi kliver in i en av stugorna och lagar lunch. På eftermiddagen kommer stugvärden och vi köper mat av henne. Det blir lyxmat så här sista kvällen, suovas och nybakt Gahkko. Mums.

Solen skiner när vi tar en promenad på kvällen och vi står länge ute på bron till stugan och njuter. Imorgon är det sista dagen på den här turen. Vi har tolv kilometer kvar till Staloluokta innan vi flyger helikopter hem. Det känns både härligt och lite tråkigt att våra fyra dagar redan är slut. Tiden går fort när man är i fjällen.

Dag 4: Arasluokta – Staloluokta

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. För tidigt. Jag känner direkt att det är något som inte stämmer. Min mage mår inte bra. Jag spenderar morgonen med att gå på toa. Jag säger inget mer, ni fattar. Medan Elin och Niklas äter frukost ligger jag i sängen. Sen packar vi snabbt ihop och ger oss av. Det regnar ganska kraftigt och vinden piskar mig i ansiktet. Jag är dödstrött redan när vi startar. Att gå tolv kilometer på tom och dålig mage är inte direkt något jag ser fram emot, men det måste göras ändå.

Vi går hela vägen till Stalouokta i regnet. Det är kallt och mina händer känns som isbitar. Leden går på nästan på skrå hela vägen. Förmodligen är det en kombination av min brist på energi och det dåliga vädret som gör att den här sträckan känns seg och jobbig. Upp och ner för klipporna hela tiden, brant är det också. Men trots att det känns som att det aldrig tar slut, är vi framme i Stalouokta efter lite mer än tre timmar.

Vi byter om till torra kläder. Elin får hjälpa mig för jag orkar knappt stå. Jag lägger mig ner på en bänk i allrummet och försöker sova. Jag nickar till och vaknar av att Elin lägger en flaska med varmt vatten på mig och alla reselakan, extra tröjor och kläder hon hittar. Jag har fått frossa. Mina händer är iskalla och jag värmer mig på flaskan med varmvatten. Jag somnar och vaknar igen efter en dryg timme. Får i mig lite fruktsoppa och orkar sätta mig upp.

Vi får sitta där ett par timmar och vänta på helikoptern som ska gå halv tre. När det börjar närma sig går vi ut till helikopterplattan. Jag mår mycket bättre nu och orkar till och med springa runt lite för att hålla värmen. När helikoptern från Fiskflyg väl gör entré över fjället blir jag överlycklig.

Helikopterpiloten flyger oss säkert hemåt, från Staloluokta till Ritsem.

Det regnar mycket och blåser rätt hårt. Det märks knappt inne i helikoptern. Vi ser Padjelantaleden swisha förbi under oss och alla uppförsbackar vi tagit oss över på väg hit, ser knappt ut att vara uppförsbackar alls härifrån. Dimman ligger lågt över fjällen och vi flyger nära marken hela vägen.

På ett ställe gör piloten Morgan en u-sväng för att visa oss en grupp med älgar som springer tillsammans med en flock renar. Ovanligt, säger han, att de är så nära varandra. Älgar och renar brukar inte komma så bra överens. Han berättar att det är en björn i området som tryckt ihop djuren i samma klunga. Av björnen ser vi däremot ingenting.

När vi landar i Ritsem är jag nästan gråtfärdig. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och jag har ännu inte ätit något annat än en kopp med fruktsoppa. Vi promenerar den korta biten från landningsplatsen till parkeringen. Niklas byter snabbt däck och vi kör tillbaka till Fiskflyg och får låna en kompressor för att pumpa upp extrahjulet. Efter ungefär en halvtimme sitter vi alla i bilen och är på väg hemåt. Jag är dödstrött men glad.

Jag sover nästan hela bilresan hem.

Erik möter mig på bron när vi stannar utanför huset. MAMMA!! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG! ropar han högt och hoppar upp i min famn. Och jag dig, hjärtat. Det är mycket som är bra med att vara i fjällen, men att få längta efter familjen är nog det jag gillar mest.

I fjällen finns det inga distraktioner. Det finns ingen täckning på mobilen, jag har inga jobbgrejer med mig och det finns inget internet. I fjällen har jag verkligen tid att reflektera över hur bra det är att vara hemma, mitt i vardagen, med allt vad det innebär. Det finns inget jag gillar mer än just det, vardag. Med min familj. Att få perspektiv på vilken lyx vi lever i är också bra för välmåendet. Fan vad bra vi har det ändå, med alla bekvämligheter och en massa tid till att göra vad vi vill. Livet alltså. 

Padjelanta Nationalpark var oerhört vackert, vilt och böljande. När jag gick och lade mig i min egen säng på söndagkväll var jag ännu iskall om händer och armar. Trots det var det här en av de härligaste fjällturer jag varit på. Jag älskar känslan av att jag orkade. Trots allt. Det är fint att få kämpa lite ibland, det ger perspektiv på livet.

Tack för den här gången Padjelanta och på återseende! ♡

Ovanlig värme och eldningsförbud

Det är mitt i semestern och solen gassar ännu. Hela vår familj har semester och vi behöver inte ens fundera på vad vi ska ta på oss på morgonen. När vi vaknar skiner solen och shortsen åker på. Altandörren öppnas och in sveper ljummen luft, trots att klockan bara är sju på morgonen. Att det är över 20 grader varmt flera veckor i sträck hör verkligen inte till vanligheterna här ovan polcirkeln. På ett sätt är det skönt, äntligen en riktig sommar. Men det är också obehagligt, sådär som det alltid är när någonting inte är som det brukar.

Naturen är torr, alldeles för torr. Löven på våra stora rönnar på baksidan har börjat torka och gräsmattan har blivit gul, nästan bränd. Det kommer ett kort regn en eftermiddag, men det varar bara i ett par minuter. När jag går ut på altanen en kort stund efteråt är det torrt igen, gräset också. Marken är så varm att regnet dunstat bort. Inte undra på att det brinner överallt.

En bild från första veckan med värme, när gräset ännu var grönt. Poolen har använts flitigt av de små denna sommar. 

Just nu råder extrem torka i nästan hela Sverige och även stora delar av Europa.

I Sverige råder även eldningsförbud. På många platser gäller förbudet även grillar på egen tomt. Polisen varnar. Brandkåren varnar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap varnar. Det har varit varmt länge och marken är torr som fnöske. Alla som har lite vana av att vara ute i naturen vet att fnöske är bra om man vill göra upp en eld. Snabbt. Därför ska man inte elda, eller ens göra gnistor ute i skog och mark nu. För trots att man tycker att man har koll på elden, hoppar en gnista åt fel håll och plötsligt står hela skogen i lågor.

Människor blir av med sina stugor, hem hotas, skog för massor av pengar brinner upp och djur och människor flyr. Sverige får hjälp från andra EU länder för att bekämpa bränderna. Militären bombar till och med i ett desperat försök att få bränderna att slockna. Det råder katastrofläge på många håll – och det angår alla. Därför är det viktigt att vi alla tar eldningsförbudet på allvar. Man får alltså inte kasta fimpar (idiotiskt redan från början, ännu mer nu), inte elda, inte grilla – och inte använda gaskök.

Det är många som ger sig ut i skogen och på fjället den här tiden på året. För att plocka bär eller kanske vandra. Man har planerat länge, fixat utrustning och laddat för att ge sig iväg på ett äventyr. Så kommer dagen det är dags att ge sig iväg och så råder det eldningsförbud, vad gör man då? Många verkar tycka att eldningsförbudet inte gäller dom, att så länge man har koll är det ingen fara. Men det är just det, att det inte går att ha koll på eld och gnistor i sånt här väder. Därför måste man tänka om.

För dig som ska ut och fjällvandra när det råder eldningsförbud

Leta fram termosar och fyll dem med varmt vatten. Varmt vatten går att göra mycket av när man är ute. Du kan till exempel värma nudlar och pasta, göra soppa eller blanda varma koppen. Du kan också använda vatten från termosen till din frystorkade mat. Ta med dig konserver, sallad, grönsaker och korvar som inte behöver hållas kalla. Salami är bra och även ölkorv. Ta med skinkost, räkost eller annan ost på tub. Ta med lite extra bröd och energibars som mättar längs vägen.

Var kreativ med maten, googla lite så hittar du flera recept som inte behöver kokas eller tillagas. Du kanske får bära lite tyngre, men det är det värt för att inte orsaka en skogsbrand. Du kan också planera din tur så att du går i närheten av och förbi fjällstugor. Om du tänkt tälta, gör det i anslutning till stugorna. Där kan du laga mat om du vill och koka nytt vatten att sätta i dina termosar.

Det finns också en smart lösning som heter Barocook som inte kräver eld. Istället tillagar du maten med hjälp av vatten och något som ser ut som två matlådor. Jag har provat det tidigare och det funkar riktigt bra. Perfekt sätt att få varm mat nu när man inte får elda.

Och om du mot förmodan inte hittar några bra recept, tycker att det blir krångligt, tungt eller svårt. Stanna hemma. Gör dagsturer istället eller helt enkelt skjut på vandringen till nästa år. Det är faktiskt inte en rättighet att få vandra i fjällen hur och när man vill, det är ett privilegie. Kaffe smakar minst lika bra ur en termos, till och med snabbkaffe går ner när man får dricka det vid havet, uppe på fjället eller i en skog.

Var smart – elda inte. ♡

 

Fjällöpning i Jämtlandsfjällen

Det har varit tyst från mig den senaste veckan, helt ofrivilligt. Efter ett par dagar med en himla massa datastrul har jag nu äntligen lyckats få ordning på min dator och alla tillbehör. Jag har raderat över 500 tusen filer och dubbletter från min externa hårddisk och städat min dator på gammalt skrot. Äntligen verkar allt fungera som det ska igen!

Förra veckan på torsdag jobbade jag min sista hela dag innan jag checkade ut för lite semester. Helt jobbfri är jag inte, men jag kommer att jobba lite mindre under sommarveckorna vilket ska bli skönt.

På fredagen rullade jag söderut med fantastisk musik i högtalarna. Målet var inställt på Jämtland – närmare bestämt Trillevallen och eventet Öppet Fjäll. På lördagen sprang jag lite drygt en halv maratondistans. Jag har alltså gått från att inte alls gilla att springa, till att självmant springa närmare tre mil i fjällterräng.. Vad hände?

Tre mil löpning i fjällterräng, hur ska det gå? 

När jag fick frågan om jag inte ville komma och springa 27km i Jämtlandsfjällen tvekade jag faktiskt inte en sekund. Klart jag vill! Att få se Jämtlandsfjällen har länge legat på min önskelista, så det passade ju bra. Det var först dagarna just innan som jag började fundera över sträckan. 27 kilometer? Jag har aldrig sprungit mer än 12 km i sträck tidigare. När vi har sprungit i fjällen har vi sprungit mellan stugor och stannat för lunch på vägen, det har varit max 18 km på en dag. Nu skulle jag alltså springa ungefär en mil till. Hur skulle det gå? 

Det här med att springa har verkligen blivit något jag gillar. Det är inte alltid roligt under tiden och verkligen inte lätt – men det är så skönt efteråt. Dessutom går utvecklingen så fort framåt när man börjar med något nytt och utmanar sig själv. Det motiverar mig något oerhört!

Fjällöpning utan tidspress 

Det här var dessutom inte en regelrätt tävling, utan ett öppet lopp. Visserligen var det tidtagning – men utan resultatlistor och pallplatser. Längs vägen var det flera vätske- och matkontroller och stämningen var väldigt härlig. Många sprang såklart, andra vandrade – jag gjorde både och. 27 kilometers banan gick över två fjäll med målgång i Trillevallen. Jag gick i alla branta uppförsbackar och sprang för det mesta på alla utförslöpor och platåer.

Vid kontrollerna serverades det allt från viltskav till kanelbullar och energibars. För mig som aldrig sprungit ett fjällopp tidigare var det här perfekt. Det kändes lite som Dundret Runt, fast i löparformat. En folkfest med härlig stämning och så kommer löpningen av sig själv. Själva banan var så oerhört vacker att jag stannade och fotade flera gånger per kilometer.

På väg in mot första vätskekontrollen! 

På väg ner igen från första fjälltoppen. Här sprang jag fort och kände mig lätt, snabb och pigg. Jag har insett att jag påverkas massor av vyerna och omgivningen. Öppna vyer = snabb löpning. 

Första milen gick över förväntan, trots att starten gick rakt upp på ett fjäll. Jag sprang fortare än jag brukar och saktade därför ner efter det. Hur länge orkar jag så här, tänkte jag? Sen gick det bra och relativt lätt fram till kontrollen vid 16km. Efter det dippade jag helt i ungefär 4 kilometer. Jag var trött och blev lite yr i skallen. Kanske berodde det på värmen eller så var det för att jag inte fick i mig något annat än en kanelbulle och vatten.

Mellan fjälltopparna gick stigen ner i skogen igen. 

En fin äng på väg mot en av mat- och vätskekontrollerna. Fram till hit gick det hur bra som helst! Jag älskar också hur grönt och lummigt det är här i Jämtlandsfjällen. Stor skillnad mot våra vackra, karga fjäll hemma. 

Hur som helst gick allt väldigt långsamt de fyra kilometrarna.

Stigen gick in i skogen och lutningen var precis sådär mycket uppför att det känns, men knappt syns. Min motivation var som bortblåst. Mitt mantra här var ’om du fortsätter sätta en fot framför den andra, oavsett hur långsamt det går, så kommer du snart vara framme ändå’. Och det gick, till slut stod jag på toppen av även det fjället. När skogen glesnade och vidderna sträckte ut sig gick det lätt igen. Sen sprang jag största delen av de sista 7 kilometrarna.

När jag väl kom i mål var jag stel i höfterna och knäna, men inte trött i benen.

Med facit i hand hade jag kunnat springa både fortare och mer explosivt om jag hade velat ha en bra tid. Det fanns energi och kraft att ta av. Det är häftigt ändå, hur mycket mer man orkar än man från början tror. Kroppen är fantastisk på det sättet. När vi tänker att nu är jag så slut att jag inte orkar en meter till, så finns det oftast väldigt mycket kvar.

Den här gången sprang jag själv hela vägen. Det är ganska skönt att springa själv, man får hålla sitt eget tempo och behöver inte anpassa sig efter någon annan. Men jag är ganska övertygad om att jag hade sprungit snabbare om jag sprungit med någon annan. Att hitta rätt löparsällskap är inte alltid helt lätt. Man vill vara på samma nivå och ha samma ambitioner – men också kunna peppa varandra att orka lite till. Jag längtar tills min kusin Lollo är back in business så att vi kan erövra fjällen tillsammans igen!

En kort paus i gräset på en av matkontrollerna. Här serverades det viltskav, mums. 

Öppet Fjäll går på samma bansträckning som Fjällmaraton. Jag sprang de sista 27 kilometrarna av banan. Alldeles lagom! 

Det var en fin helg i Jämtlandsfjällen. Vackra vyer, härliga människor, delvis tunga och delvis lätta kilometrar och allt ackompanjerat av härligt sommarväder. Med ett par mil i benen nu går löpningen lättare än någonsin. I onsdags sprang jag 12 kilometer bara sådär – på kvällsrundan med hundarna.

I augusti är planen att springa Padjelantaleden och jag känner mig både laddad och redo! 

 

Laxfiske, hantverksöl, djupa samtal och kärlek

Laxfiske, hantverksöl, lång middag, djupa samtal och kärlek. Ungefär så kan man sammanfatta helgen som gick. Markus fyller år i slutet på juli och jag vet inte om det bara är jag, men det här med att ge presenter är inte alltid helt lätt. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag själv att få upplevelser, så det är också det jag helst ger. Jag och Markus är inte så ofta ute på äventyr på tumanhand så inför hans födelsedag tänkte jag såklart ge just det – en upplevelse. Men att få barnvakt mitt i sommar och semestrar är inte heller så enkelt, så Markus fick sin födelsedagspresent redan nu.

Jag hade ordnat barnvakt (vad skulle man göra utan föräldrar? Tack mamma!) och bokat en natt på hotell. Markus visste ingenting förrän på lördag förmiddag. Det är så roligt när man får överraska på riktigt! Vi åkte hemifrån vid lunchtid på lördagen och det enda jag sa var att han skulle ta på sig skogskläder, ta med fiskespö och kläder att byta om till. Markus älskar att fiska lax, men jag har av någon anledning aldrig hängt med honom. Jag har faktiskt aldrig fiskat lax över huvudtaget. Därför kändes det självklart att det var just det vi skulle göra på hans överraskning.

Efter att ha spenderat ett par timmar nere vid älven förstår jag verkligen varför han gillar det så mycket. Det var så lugnt och rogivande att gå längs älven och kasta. Tills han fick napp, då var det som om älven kokade. Adrenalin. Spänning. Det tog ungefär en halvtimme innan Markus hade en lax på kroken och ytterligare fem minuter innan den var uppe på land. Att han skulle få napp var ju såklart inte en del av överraskningen, även om det kändes som att jag verkligen lyckats planera allt helt perfekt.

Ett par timmars fiske och en lax på kroken – grattis älskling! 

Vi hade såklart ingen våg med eftersom det här var en spontan, överrasknings-fisketur, men uppskattningsvis vägde den ca 9 kg. Det var så jäkla häftigt att få vara med om att han faktiskt fick napp. Jag har hört att det inte är så lätt att få lax, men med det här som första tur kommer jag för all framtid tänka att det är en piece of cake att få lax. Fiska lax? Jaa, det är ju inte så svårt. Trettio minuter så har man väl en på kroken va, inget konstigt med det.

 

Jag prövade också på att fiska, men fick såklart inget. Men det var ändå kul att kasta lite och stå där och känna in älven, skogen och försöka tänka mig var fiskarna står. När vi hade varit här ute ett par timmar hoppade vi in i bilen igen och körde söderut, Markus hade fortfarande ingen aning om var vi skulle. Han försökte gissa hela vägen men lyckades inte gissa rätt. Till slut stannade vi på vårt mål för dagen – Tjers Gästgiveri i Överkalix. 

Tjers gästgiveri och bryggeri i Överkalix

Jag har flera bekanta som rekommenderat gästgiveriet och självklart ölen från just Tjers. Tjers uttalas (har jag lärt mig i helgen) precis som ’cheers’ – alltså skål – på engelska. Ölen som bryggs här i Överkalix är fantastiskt god. Tanken var att vi skulle ha fått göra en ölprovning, men tyvärr gick inte det då hon som brygger ölen var på resande fot. Men det fanns som tur var en minibar så att vi kunde ha vår egen ölprovning. Min favorit-öl från Tjers är nog den ljusa pale alen på bilden, Lios.

Vi satt här vid fönstret och drack vår goda hantverksöl medan vi drog fiskehistorier och diskuterade meningen med livet.

Utanför det vackra gamla fönstret badade Överkalix i den mjuka kvällssolen och de skira spetsgardinerna rörde sig sakta i sommarvinden. Middagen intog vi också här på rummet framför fönstret. Vi köpte med oss kallskuret till huvudrätt och en hel kladdkaka till efterrätt. Vi åt i lugn och ro och sedan pratade vi länge om allt och inget, drack lite mer öl och tog en sen kvällspromenad längs vattnet innan vi gick och lade oss.

Jag sov som en stock hela natten och vaknade rätt skönt på söndag morgon, även om jag var ganska trött. Vi klev upp och åt en fantastiskt god frukost innan vi hånglade loss på parkeringen och hoppade in i varsin bil. Markus pappa kom och hämtade upp honom och sen åkte de vidare till vår stugtomt i Kalix för att dra lite mer ris och staka ut var vår framtida stuga ska stå. Om ett par veckor kommer det maskiner för att släta ut tomten så att det är klart för att byggas.

Jag åkte hemåt istället och hämtade Erik hos kusinerna i Kullen. Vi badade i deras pool och hoppade lite studsmatta innan vi åkte hem igen. En fin sommarhelg.

Vackert längs vattnet i Överkalix på vår sena kvällspromenad. 

 

Jag rekommenderar starkt ett besök på Tjers Gästgiveri – och att överraska sin partner med upplevelser, såklart! ♡

Upptäck Dundret: Västtoppen tur och retur

Jag älskar att vara ute och promenera eller springa sent på kvällarna under sommaren när nätterna är ljusa. Ett av mina absoluta favoritställen att vara på är såklart Dundret. Hemmafjället. I måndags sprang jag på Dundret, Västtoppen var det som fick besök den här gången. Att köra bil upp till toppen och sedan välja och vraka blanda alla de stigar som finns här. Det spelar ingen roll hur många gånger jag varit här, det är lika vackert varenda gång. Att stå där uppe, på kanten av fjället, och spana ut över fjällkedjan. Det är magiskt.

Dundret är fantastiskt fint och jag vill gärna att fler upptäcker mitt fina hemmafjäll.

Men det finns faktiskt inte så många bra beskrivningar på hur man tar sig runt och för den ovana kan skyltningen kännas tämligen bristfällig. Därför tänkte jag under sommaren försöka skriva ner och samla mina bästa Dundret-tips här. Upptäck Dundret.

Vi börjar med en relativt kort, men väldigt vacker sträcka som bjuder på magisk utsikt, bra foto-ställen, enorma vidder och ett fint vindskydd på toppen.

Dundret Västtoppen – 6 km tur och retur

Starten på stigen mot västtoppen. Kelvastigen sträcker sig dock längre bort än till Västtoppen, också en fin tur om man vill ta sig lite längre.

Stora delar av stigen är spångad, vilket är bra då det ofta är ganska blött i dalarna.

När du kör från Gällivare mot Porjus längs E45:an, svänger du efter ca 5 km vänster in på den väg som i folkmun kallas för ”Femman”. Vägen är smal och krokig och har sett sina bästa dagar, men den tar dig i sakta mak upp på toppen av Dundret. När du kommer upp på kalfjället stannar du på den andra parkeringen på höger sida. Eller parkering och parkering. Du parkerar längs vägen där vägen ser ut att vara lite bredare. I norrländska mått mätt är detta en utomordentlig parkering. Stigen mot västtoppen hittar du upp till höger, lite bakom var du just parkerade.

Utsikt från halva vägen, magiskt med fjällen i fjärran.

Stigen är stenig och knölig, delvis lite brant men till största del ganska flack och fin att gå på. Det är ca 2,6 km från vägen upp till själva toppen. Stigen är utmärkt med ledmarkeringar och stenar, så du kan inte missa den. När du är nästan framme delar sig stigen och du kan välja att fortsätta framåt mot Kelvastigen (också Åke på Toppen) eller svänga höger mot Västtoppen. Från vägskälet ser du vindskyddet på toppen till höger.

Väl uppe på Västtoppen är det perfekt att gå in i vindskyddet och fika, byta kläder om man är svettig eller kanske bara sitta och filosofera. Det är också perfekt för en picknick eller varför inte promenera upp och äta romantiskt kvällsfika, sent på sommarnatten? Igen, magi.

Vindskyddet på toppen, perfekt om det blåser. Utsikten över Dundrets alla toppar och de mäktiga fjällen i väster gör det romantiskt bara att sitta här och titta.

För dig som gillar att fota vill jag tipsa om att gå förbi vindskyddet, ungefär hundra meter västerut. Här, till höger, har du perfekta stenar att stå på om du vill fota fina bilder där någon står på stenen och du får det fina landskapet i bakgrunden. Typiskt instagram vänligt. Eller så kan du bara slå dig ner på stenen och njuta av solens skådespel bland fjällens toppar i horisonten. De här bilderna är tagna ungefär klockan 22.00. Färgerna och ljusskiftningarna bland fjälltopparna i horisonten var galet vackra och ändrades varje minut.

Det här är en perfekt kortare tur att springa eller gå. Vill man kan man fortsätta upp mot Åke på Toppen stugan, förbi den och tillbaka ner där du parkerat bilen är det då ca 9 km. Det är så mycket större än man tror uppe på Dundret. När man går längs stigen mot Västtoppen och tittar bort mot Åke på Toppen, ser man den knappt. Det är storslagna vyer och långa avstånd uppe mellan topparna. Så för den som gillar fjäll men inte tar sig ut på längre turer är det här ett perfekt substitut. Och barnen. Perfekt med barnen!

Den lilla pricken på kanten av fjället, just där i mitten, det är Åke på toppen-stugan.

Ta någon under armen och ge er ut för att upptäcka Dundret! Här finns så mycket fint att se, bara 10 minuter hemifrån! ♡

Du hittar fler tips och vandringsguider här:

hike upp på nordals - sbmc riksgränsen

Att vinna över sig själv – SBMC Riksgränsen 2018

Efter mitt förra inlägg om att bli vän med sina rädslor, var det några av mina vänner som förstod direkt vad jag egentligen skrev om. Även om det var ett stort steg att starta företag och kliva ut i det okända, var det jag har gjort idag tusen gånger svårare. Jag har åkt snowboard sedan jag var sju år. Genom åren har jag åkt mycket. Flera kvällar i veckan, varje helg. Turer till Riksgränsen, Björkliden, en vinter i Kanada, toppturer, puderdagar, pistdagar, Heliski, Catski, Snowboardinstruktörs utbildning – dagarna jag spenderat med en snowboard under fötterna har varit många.

riksgränsen sbmc

Rekning av tävlingsområdet på söndagkväll. Det var hårt och isigt och inte alls inbjudande. 

Jag har velat ställa upp i NM, nu mer Scandinavian Big Mountain Championships, sedan jag var 14. 

Trots att jag åkt mycket och så gärna velat ställa upp – har jag aldrig vågat. Innan jag ens har hunnit anmäla mig har jag hunnit oroa mig för vilken utrustning man ska ha, var man startar, hur starten går till, var man går i mål, hur man ska åka, vad jag ska ha på mig och what not. Stressen jag byggt upp genom att tänka igenom allt i detalj har lett till att jag aldrig vågat anmäla mig. Men det har skavt i mig. I år kände jag att det var Do or Die. Gör jag det inte nu, kommer jag aldrig att göra det. Och det skulle innebära att jag var tvungen att leva resten av mitt liv och undra över hur fan det skulle ha varit. Det var det sista som behövdes för att få mig att äntligen göra det.

Vacker solnedgång när jag var på väg upp i liften för att reka på söndagkväll vid 21-tiden.

I början av det här året satt jag med darriga och svettiga händer på tangentbordet och skickade in min anmälan. Med en gnutta panik i blicken stirrade jag på bekräftelsemailet som kom nästan direkt – ”Du är nu anmäld. Vi ses i Riksgränsen i maj!”. Sen den dagen jag anmälde mig har det här snurrat i mitt huvud i princip varje dag. När jag har legat i sängen för att sova på kvällen. Vid middagsbordet. Det första jag tänkt på varje morgon. Varje gång jag tänkt på det har min puls rusat upp i taket och nervositeten spridit sig som en löpeld genom kroppen. Ska jag verkligen göra det? 

Just nu sitter jag i receptionen på hotellet i Riksgränsen och käkar pommes. Mitt ansikte är knallrött av solen, mina ögon torra och röda, kaffet kallt och mina ben trötta. Men jag känner mig så oerhört glad – och stark. Stark från insidan och ut.

Nervös och sjukt darrig. Just innan start. Jag var så nervös att jag inte ens pallade att ta fram gopro-kameran för att filma. 

hike upp på nordals - sbmc riksgränsen

Hike upp på Nordals på morgonen. 

Jag gjorde absolut inte mitt bästa åk. Jag hasade mig ner större delen av vägen och satte mig ett par gånger. Men jag gjorde det. Trots nervositet och tvivel så gjorde jag det. Flera gånger under dagen var jag på väg att skita i alltihop. Ta min bräda och åka ner på sidan om tävlingsområdet och bara dra. Men jag gjorde inte det. Jag satt kvar. Tyst. Svettig. Hela kroppen darrandes som ett asplöv. När startern ropade upp mitt namn ställde jag mig upp på darrande ben. ”Rider ready, rider go”.

Jag vinkade med armen och gav mig av. Det var knöligt, isigt, hårt och stötigt. Jag hasade mer än jag åkte. De mjuka svängar jag sett framför mig kändes omöjliga att få till. Den väg jag rekat att jag skulle ta ner, var hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag hasade, halkade, åkte, ramlade. Men jag kom ner. Utan att slå ihjäl mig.

På toppen av Nordals, i väntan på att få starta.

Många åkare som väntar på sin tur. Det var många åkare som ramlade i år och slog sig illa. Jag är så jävla nöjd över att jag tog mig ner utan att skada mig. Hoppas att det gick bra för de som slog sig också. 

Jag känner mig redan som en vinnare.

Jag tog mig hit, trots att jag var själv. Jag åkte, fast jag var rädd. Jag övervann en rädsla jag haft i över 14 år. Just nu känner jag mig Unfuckwithable. Att vinna över sig själv och sina hjärnspöken är absolut den mest befriande känslan i hela världen.

Ungefär där åkte jag. Inte snyggt, men jag åkte. Så. Jävla. Nöjd. 

Nu ska jag njuta och sträcka på mig lite extra. Och till dig vill jag säga – om du är rädd för något här i livet, och då menar jag verkligen skiträdd – gör det. Just därför. Våga. Även om det går åt helvete så är det värt det.Gör det för dig själv. Du är värd det.

Det är av sånt här man växer. ♡

 

 

Upptäck Lofoten med barn – mina bästa tips

Sommaren är i antågande och många har börjat smida planer för semestern. Lofoten verkar ännu ligga högt upp på mångas önskelistor över resmål. Med fjäll på ena sidan vägen och hav på den andra finns det massor att upptäcka och något som passar alla åldrar, i alla väder. Det är också perfekt att upptäcka Lofoten med barn, eftersom du kan parkera bilen precis där äventyret börjar. Enklare än så blir det inte!

Upptäcka Lofoten med barn - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Vägarna på Lofoten slingrar sig ut genom det vackra landskapet och den ena vyn är mer enastående vacker än den förra. På vår roadtrip genom Lofoten förra sommaren tältade vi på olika platser varje kväll och spenderade en natt i stuga i Ballstad. Jag har varit på Lofoten flera gånger tidigare, vissa gånger har vi bott i tält och andra gånger i stugor. Hur man än väljer att uppleva Lofoten är det inte helt lätt att veta vilka ställen som är fina, var man kan tälta, vad det egentligen finns att göra och det man alltid undrar över när man reser med barn – kommer barnen att gilla det?

Kanske är det bara för oss, men att resa med barn går verkligen inte alltid helt smidigt. Ibland har vi ätit mat på en p-ficka, käkat kex till middag eller kört så länge på kvällen (för att vi inte bestämt var vi ska stanna) att Erik hunnit somna i bilen. Nu har vi gjort ganska många roadtrips med Erik och som tur är lär man sig av sina misstag och efter rätt många såna (misstag alltså), blir man till slut riktigt bra.

För er som är ovan att resa med barn, eller bara inte har varit på Lofoten tidigare, hoppas jag att det här kan ge er en kickstart på semestern!

Här har jag samlat mina bästa tips för att underlätta för dig som vill upptäcka Lofoten med barn!

Nyågar rorbuhotell Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Nyvågar Rorbuhotell och restaurang. Ligger vackert alldeles nere vid vattnet bredvid Lofoten Akvariet. Vi kollade bara in utsikten och njöt i solen en stund här innan vi åkte vidare.

Allmänna äventyrs-Lofoten-tips för dig med barn

1. Gör gärna research innan ni åker efter fina ställen att stanna på, men var öppen för att stanna någon helt annanstans.

Vägarna på Lofoten är slingriga, bitvis väldigt smala och det tar mycket längre tid att köra en sträcka här än på svenska vägar. Har man barn som är åksjuka innebär det att man får stanna ofta (det gjorde vi). Men för det mesta innebar det bara att vi hittade nya, väldigt fina ställen att stanna på, som vi aldrig hade hittat annars. Det finns så många fina ställen på Lofoten och de mest populära har oftast inte varit våra favoriter.

Våga upptäcka utanför de mest kända platserna så har ni stor chans att hitta en egen pärla!

Plocka blåbär på Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

På utflykt utanför Ballstad plockade vi både blåbär och hjortron, perfekt efterrätt. 

2. Ha alltid en färdigpackad matväska redo i bilen – så ni kan stanna och äta när ni ser ett fint ställe eller det är kris i mat-paris för kidsen.

Som sagt, vägarna här är slingriga och krokiga. Ibland hinner man inte fram dit man har tänkt sig och då är det bra att ha allt klart i bilen så man kan stanna på en P-ficka och kliva rakt ut i äventyret. De allra flesta platser på Lofoten är otroligt fina, så även om ni inte kom dit ni hade tänkt er är förmodligen det här stället också helt perfekt.

Med en färdigpackad matväska i bilen kan ni stanna precis där ni vill (eller behöver). Att måsta börja söka grejer och fundera över vad man ska äta när blodsockret redan är lågt är inte kul. Ett gaskök kan vara fint att ha med så man kan värma lite mat åt barnen eller koka kaffe till sig själv så att man blir människa igen efter att ha lyssnat på så många ”är vi framme snart” att öronen blöder.

Kanske finns det dessutom snäckor att plocka på stranden, stenar att kasta i havet, klippor att hoppa på eller bär att plocka? Bingo!

Utemat på Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Köttfärssås på burk och vroom-pasta är en av Eriks favoriter när vi är ute. Med varmt vatten klart i termos går det dessutom väldigt fort att laga – perfekt när maten borde varit klar för fem minuter sedan.

3. Norge har inte allemansrätt på samma sätt som oss, så tänk efter när ni tältar!

Det finns en sorts allemansrätt även i Norge och man får vistas och tälta på allmän mark. Men ni kommer snart märka att mycket mark är privat och förmodligen inhängnad, avspärrad eller makerad. Det är inte tillåtet att tälta var som helst, så kolla noga att ni är på rätt ställe! Många markägare upplåter sin mark för camping mot avgift. Ibland är det en postlåda man lämnar pengar i, ibland finns det ett hus eller en reception där man betalar. För ungefär en hundring får man tältplats och ofta även tillgång till toaletter.

På mark som inte verkar vara privat gäller ungefär samma regler som i Sverige (vad jag har kunnat läsa mig till och fått info om från mina Norska vänner). Du får tälta så länge det inte är nära bebyggelse eller på annat sätt stör någon. För dig som gillar att tälta nära vatten – tänk på att det är stor höjdskillnad på tidvattnet här!

4. Om ni besöker Lofoten i högsäsong, se till att komma tidigt till tältplatser som ni läst ska vara fina.

Om ni har läst om en plats är det helt säkert fler som läst om samma ställe. Vi människor brukar ju också tendera att vilja vara där vi vet att alla andra också varit, för att vara säkra på att det är bra. Om vädret är fint och det är mitt i högsäsong är det bra att vara ute i god tid med tältet för att få en plats på de mest populära ställena! Vi körde mellan platser på förmiddagen och stannade oftast senast vid tretiden på eftermiddagen, då var vi nästan själv. Senare på kvällen blev det i princip alltid fullt på de platser som är populära.

Gillar man att vara helt själv – sök er bortom de mest populära platserna!

tälta på Rørvikstranda Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

5. Ha med er rätt kläder och plocka upp skräp efter er!

Det här kan kännas som en No-brainer. Men i takt med att mängden turister ökar och allt fler väljer att söka sig upp på fjälltoppar och ut i naturen, så ökar också antalet olyckor och mängden skräp. Förra sommaren diskuterades det flitigt på norsk radio om att fjällräddningen fått göra fler räddningar på Lofoten än något år tidigare.

Även om fjälltopparna är lättåtkomliga här är de ofta höga – en vandring kan ta allt från en till fem timmar – enkel väg. Lofoten ligger också vid havet vilket gör att vädret kan slå om oerhört snabbt. Ska ni ut och vandra – ha med er tillräckligt med mat och dryck och se till att ta med varma kläder eller något som skyddar mot solen! Speciellt om ni vandrar med barn.

Det pratas också om att det är så oerhört mycket skräp som lämnas kvar i naturen här. Lofoten är otroligt vackert – låt det vara så även i framtiden och se till att plocka med er skräp hem. Även sånt som inte ni har lämnat efter er!

 

Berg i lofoten -Amanda Matti © explorealittlemore.se

Vy från en parkeringsficka längs med vägen. Det finns många stigar och leder som börjar precis vid vägen och sträcker sig upp eller runt fjällen. Många leder är väldigt branta, vilket kan vara bra att tänka på om man går med barn. 

6. Handla hemma om ni vill spara pengar

Det mesta är dyrare i Norge, så det kan vara bra att handla hemma om man vill spara lite pengar. Konserver och torrvaror funkar bra att bunkra upp sig på, kylvaror kan hålla ett par dagar om man har en kylbag som kopplas in i bilen. Om man har blöjbarn när man är på semester i Norge är det rätt skönt – för just blöjor är mycket billigare (nästan halva priset, ibland mer). MEN! Tänk på att de flesta matvaruaffärer är stängda på söndagar. Vi har blivit stående utan blöjor en söndag i Norge en gång, det var inte kul. Ingen bensinmack jag hittade då hade blöjor, så det var bara att packa ihop och blåsa hem ett par timmar tidigare än planerat. Kanske slipper ni det misstaget!

 

Tips på fina tältplatser och ställen att upptäcka

Tälta med barn på Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

1. Rørviksstranda, Kabelvåg

Den här tältplatsen var nog den vackraste av de vi sov på förra sommaren. Rørviksstranda ligger en bit utanför Kabelvåg. Om man kommer från det hållet svänger man av till vänster in på en liten väg där det oftast är mycket trafik. Det går att parkera direkt till vänster eller en bit längre ner till höger. När vi kom fram hit vid tretiden på eftermiddagen var det mycket folk på stranden, men nästan inga tält. Vi strosade runt lite, kände på vattnet och njöt i solen en stund innan vi bestämde oss för att slå upp tältet och stanna kvar. När vi gick på en promenad ett par timmar senare var det tält på varendaste liten yta som var någorlunda plan.

Tälta i Lofoten -Amanda Matti © explorealittlemore.se

Något av det jag tycker är mysigast med att vara på tältsemester med familjen är lugnet efter att barnet somnat. Utanför tältet varje kväll sitter vi nära varandra och pratar om våra drömmar, rädslor, meningen med livet och sånt där som ligger närmast hjärtat. Det är bara vi två i natten som känns som att den aldrig tar slut, medan vi hör Eriks andetag innanför tältduken. Magi.

strandlek på Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Morgonlek på stranden innan frukost. Vilket barn skulle inte älska det?

Vill man stanna och tälta på Rørvikstranda så är det bra att vara ute i god tid. Speciellt om man åker under högsäsong och ännu mer om det är fint väder. Tänk också på att det är stor skillnad på tidvattnet här, så tälta inte på stranden även om det kan vara lockande om man kommer när vattnet är lågt – sök er upp på kullen!

 

2. Ballstad och vandring på Nonstinden

Ballstad hade jag aldrig varit i tidigare. Här hade vi bokat en natt i stuga ungefär mitt i vår roadtrip. När man är ute många dagar och bor i tält kan det vara skönt att få komma in och duscha ordentligt, torka kläder om det regnar och packa om lite. Vi bodde i Kræmmervika och gick på två fina turer här, alldeles från där vi bodde. Erik har åkt mycket i vår Thule Sapling bärryggsäck när vi varit på äventyr, helt perfekt sätt att ta sig ut där han annars inte hade orkat, eller velat, gå.

Vi gick ut längs med en stig längs havet och stannade på en klippa nere vid vattnet. Där lagade vi mat, plockade bär och gick på upptäcksfärd. Det var knappt en människa här ute så vi hade stället för oss själva. Utsikten var helt magisk och havet var helt spegelblankt. När Erik gått och lagt sig i stugan senare på kvällen gick jag själv på en topptur upp på Nonstinden, också den just bakom stugan vi bodde i. Vägen upp var brant och halkig så jag är glad att vi inte gick upp här med Erik. Men jag är glad att jag gick upp själv, det var oerhört vackert där uppe och alldeles stilla mitt i natten.

Du kan läsa mer om toppturen upp på Nonstinden här. 

Amanda Matti © explorealittlemore.se

Nonstinden Ballstad - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Ballstad och Kræmmervika. Vi bodde i en av de röda stugorna på bilden, jätte fina och fräscha stugor. Vil ni boka boende på Lofoten under hösäsong så gäller det att vara ute i god tid! Vi bokade det här rummet i maj och åkte i juli, redan då var det mycket bokat. 

3. Eggum Naturreservat

Det här var ett av de ställen vi hamnade på på grund av att Erik mådde illa och vi behövde stanna längs vägen. Vi svängde av mot Eggum, stannade till vid vattnet och kastade lite sten. När han mådde bättre igen hoppade vi in i bilen och bestämde oss för att köra ut och kolla. Vi kom fram hit och bestämde oss direkt för att stanna en natt. Här betalade vi för tältplatsen och det fanns tillgång till toaletter och en liten butik.

Eggum Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Fåren strövar fritt i Eggum. Här är ett får på kvällspromenad förbi vårt tält. 

Eggum ligger på västsidan av Lofoten och det var otroligt vackert att se när solen vände vid horisonten klockan tolv på natten. Just till tolvslaget kom det massor med folk som ville se solen vända, men sen sänkte sig lugnet över Eggum igen. Om man vill ha lugn och ro är ett tips att sätta tältet bortanför kullen eller ner mot havet.

Just bortanför tältplatserna ligger Eggum Naturreservat och naturen här är helt makalöst vacker. Fåren strövar fritt här och vi spenderade lång tid med att upptäcka stigarna från tältplatsen in i naturreservatet. Om man vill kan man gå hela vägen härifrån bort till Unstad, känt för bra surf och också en otroligt vacker plats att tälta på.

Tält i Eggum - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Vad sägs om den tältplatsen? Vi gick inte längre än bort till kanten av berget, men tydligen ska man kunna följa bergssidan och gå hela vägen härifrån till Unstad.

Eggum naturreservat - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Markus och Erik på väg på äventyr i Eggum Naturreservat.

 

Det finns massor med andra fina ställen att upptäcka på Lofoten.

Unstad, Reine, Haukland, Å, Laukvik och många fler. Våga utforska nya ställen. Hitta ert Lofoten. Strunta fullständigt i vad alla andra gör och var de mest besökta ställena är. Åk inte till Lofoten för att fota samma bilder som alla andra gjort eller för att göra samma saker som andra gör. Den här platsen är magiskt vacker och det finns så mycket att se och göra, bara man kliver utanför bilen. Svolvaer och Vikingamuseet  är också några av mina favoriter, men ingen av oss var speciellt förtjust i Lofoten akvariet.

Den vackra staden Svolvaer. Här är det alltid mycket folk och rätt livat, men oerhört vackert och mycket att se och göra. Perfekt en regnig dag!

Inne på Vikingamuseet. För äldre barn är nog det här jätte kul. Erik gillade bäst att gå ner till vattnet och titta på båten och leka med allt som fanns där nere. 

Vacker utsikt längs vägen.

Semester med barn i Lofoten -Amanda Matti © explorealittlemore.se

Det viktigaste jag har lärt mig när det gäller att resa med barn, är att ta saker som de kommer.

Att njuta av stunden och se det fina i det vi gör just nu. Oftast är det höga förväntningar som inte infrias som sätter käppar i hjulen för en fin resa. Jag har varit expert på det här när jag var yngre. Istället för att uppskatta var man är och det man gör justnu, har jag varit besviken för att det inte blev Exakt som jag tänkt mig. Eller för att det inte blev exakt som det såg ut på bilder när andra gjorde det. Har man barn vet man att det aldrig blir som man har tänkt sig.

Det var en av anledningarna till att jag också valde att stänga av telefonen när vi var på Lofoten. Jag ville njuta av stunden och verkligen uppleva – inte leta de bästa instagrambilderna eller scrolla igenom andras semesterbilder på sociala medier. Så det är mitt sista och kanske absolut viktigaste tips för dig som vill upptäcka Lofoten med barn.

Stäng av telefonen och upplev på riktigt! ♡

 

Topptur och longboard i Norge, jaha!

Det är sällan saker och ting går precis som man planerat. Men ibland går det inte alls som man planerat. I fel sällskap kan det betyda att det roliga är över och stämningen förstörd. I rätt sällskap kan det bli riktigt bra ändå. När jag och Tiina åkte till Norge förra veckan gick det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi skulle till Lofoten två dagar för att reka inför ett jobb, men vi hann inte längre än till Abisko innan vi insåg att bilen var trasig. Den var inte så trasig att vi blev stående, men efter att ha konsulterat flera kunniga personer över telefon blev vi avrådda att köra för långt.

Efter en lunch på Abisko turiststation bestämde vi oss för att köra vidare de 7 milen till Narvik så vi åtminstone fick se havet när vi ändå tagit oss hit. Och tur var det, för vi fick två riktigt härliga dagar med både en topptur på fjället och longboard vid havet i solnedgången. Norge, jaha. Det blev inte som vi tänkt oss men Norge är fint ändå. Och jag fick njuta av en natt i stugan, som balsam för själen.

En kaffe i takbaren på Scandic Hotel i Narvik medan kvällssolen målade allt i ett vackert varmt ljus.

Solnedgång över Narvik. Här jobbade jag en sommar när jag var 18, lastade malmbåtar i LKAB. Hytten där jag satt var längst ut i malmhamnen med, förmodligen, Narviks vackraste utsikt!

Vi sov första natten på Scandic i Narvik, efter lite parkeringsproblem lyckades vi till slut checka in och gick upp till min favoritrestaurang when in Norway – Peppes Pizza. Vi drack vin, käkade pizza och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Efter det gick vi tillbaka till hotellet och drack en kaffe i takbaren medan solen gick ner. Trots att vi inte kom oss till Lofoten som planerat, var det skönt att ha tid att verkligen sitta ned och prata. När vi ses hemma är det oftast en snabb kaffe mellan olika jobb eller ett snabbt stopp på väg någon annanstans. Nu hann vi verkligen umgås.

På ett av mina favorit stopp just innan Narvik. En strand med perfekta mack-stenar och fantastisk utsikt.

Så fort man kommer bort från vardagen och inte har några måsten som pockar på eller saker som väntar, händer det något med samtalen. Det går från ”hur går det på jobbet” och ”hur var resan” till ”Vad tror du det är som gör människor lyckliga på riktigt?”. Jag älskar såna samtal. Som går på djupet, rör om, förändrar och väcker känslor. Samtal som verkligen betyder nåt.

Jag och Tiina planerar ett roligt projekt i Lofoten till hösten. Vi hann planera och prata massor om det också. De djupare samtalen och sånt som verkligen betyder nåt är ett tema vi kommer ta med oss till det projektet. Blandat med glädje förstås, för inget är så härligt och förlösande som ett skratt som kommer från hjärtat. Och skratta, det gjorde vi mycket av på de här två dagarna. Så mycket att jag hade träningsvärk i magen när jag kom hem. Då vet man att det har varit kul på riktigt.

Trots att Tiina hade ont i ryggen och jag hade turskidor utan stighudar, kom vi oss ändå upp en bit på fjället. Det var Spanstind, en bit norr om Narvik, som vi tog oss an. Vädret var helt strålande och jag vill verkligen komma tillbaka hit med en splitboard och få njuta av åkningen ner efteråt. Nu blev det stig-helmer varning och ett par vurpor för mig på väg ner i den moddiga snön. Men det var det helt klart värt!

En kopp Lemmelkaffe kokt uppe på fjället gjorde dagen komplett!

Trots att vi inte tog oss upp på toppen var utsikten från fjället fantastiskt vacker. Fjälltoppar i alla väderstreck, den ena vackrare än den andra. Här känner jag mig hemma.

Det är något med Norge som gör att jag känner mig hemma.

Kanske är det för att jag spenderat så mycket tid här, alla somrar i stugan. Kanske är det mitt undermedvetna som känner av släktbanden här. Min farmor var från Signaldalen uppe vid Skibotn i Nord Norge. Oavsett vad det är, blir jag lugn här. Vid havet, fjällen, fjordarna och de otroliga vidderna. Här hör jag hemma.

När vi hade tagit oss ner från fjället körde vi förbi Narvik igen och ut mot vår stuga. Precis bortanför Efjordbron stannade vi och åkte longboard på den smala vägen som ligger alldeles nere vid vattnet. Tiina lärde mig att det bästa sättet att åka longboardpå är att göra det barfota. Vilken skillnad! Vi turades om att cruisa runt här medan solen gick ned och jag kände mig som en tonåring igen. En sån underbar känsla det är att känna sig som ett lekfullt barn. Ålder är ju trots allt bara en siffra på ett papper. Den barnsliga lekfullheten tar vi också med oss till vårt kommande projekt. ♡

Åka longboard barfota, verkligen något helt annat.

Det var skönt att komma ut till stugan, om så bara för en natt. Vi eldade bastun och badade innan vi gick och lade oss. En norsk favorit-öl och en burk med makrill blev kvällsmaten. På morgonen käkade vi frukost och drack kaffe, tog en promenad ner till havet för att spana efter en utter Tiina sett och sen åkte vi hem. Vi kom oss aldrig ut till Lofoten på den här korta resan, men vi hade det himla fint ändå. Ibland är det så. Ett fel blir ett rätt.

Morgonyoga på bryggan. Inte illa med den utsikten och ett stilla hav. Rogivande för både kropp och själ.

 

Det bästa av allt är ju att vi snart måste åka tillbaka till Norge för att göra det vi egentligen skulle hit för. Med tanke på omgivningarna, syftet och sällskapet känns det inte det minsta jobbigt att behöva åka tillbaka. 

Norge, på återseende! ♡

Friskluft, solgropar och kärlek

Det har varit tyst här inne på bloggen den senaste veckan. Det fina vädret och en hel del jobb varvat med lediga dagar har gjort att jag prioriterat annat. Vädret under påskhelgen har verkligen varit något alldeles extra. Sol större delen av dagarna och nästan ingen vind, som gjort för att mysa i en solgrop utan stress och måsten. Och det är precis vad vi har gjort!

I fredags åt vi lång frukost här hemma och tog oss ut runt lunchtid för att laga lunch i solen. Vi parkerade bilen längs en skogsväg utanför Gällivare och promenerade kanske 100 meter in längs ett skoterspår. Där grävde vi en solgrop i snön och grillade korv, käkade kex och bara myste på. Erik åkte madrass och både hundar och människor njöt.

Om du vill höra mer om hur vi firar påsk, uteglädje och solgropar i snön kan du lyssna på det senaste avsnittet av podden där vi pratar om just det. 


 

På lördag packade vi in oss i bilen och åkte till Skaulo och Markus familjs stuga. Ungefär samma procedur följde här och vi spenderade dagen med att äta massvis med mat och köra skoter. Solen höll sig bakom ett tunt moln hela dagen så det blev aldrig någon riktig värme. Men trots det var det en fin dag som spenderas mestadels utomhus. Erik somnade i bilen på väg hem vid 18-tiden och vaknade bara till för att äta lite innan han somnade för kvällen. Och detsamma gjorde jag. Markus kom upp och försökte väcka mig eftersom vi planerat att se en film, men det var tydligen som att försöka väcka någon från döden. Friskluft, utelek och äventyr gör verkligen susen för sömnen – för jag sov som medvetslös tills Erik väckte mig halv sju.

Skaulo-stugan redo för påskfirare. Idyllisk! 

Lunchen kockades givetvis ute över öppen eld. Murikka denna gång och hamburgare med klyftpotatis fick det bli. Vi är inte direkt några gourmet-ätare, även om jag många gånger önskar att jag lagade mer sån här ute mat

Erik fick leta påskägg som påskharen gömt. Fjädrarna visade vägen var han hade grävt ner ägget. 

Det är något galet smittsamt med glädjen hos barn som ser magi runtom sig – som ett barn som letar påskägg som påskharen gömt. Just i den här stunden hoppades jag att han aldrig skulle växa upp. 

Erik och farmor tittar vad som fanns i ägget! 

Markus syster Charlotte och lilla Filippa inne i stugvärmen. ♡

Hela släkten ute på isen och i madrass-backen. Erik var här ute mest hela dagen. Han kom in korta stunder för att äta eller dricka och sen klädde han snabbt på sig och gick ut igen. 

Farmor Agneta på pulkan. 

Farfar Ove på madrass till Eriks förtjusning!

Markus stod såklart upp på madrassen och sen skulle Erik göra samma sak.. Barn gör inte som du säger, de gör som.. ja ni vet. 

Inte undra på att han var trött när vi åkte hem, han sprang säkert upp för pulkabacken 100 gånger under dagen. Vem vore inte trött då? 

På söndag packade vi om igen och gav oss iväg till Torasjärvi för att vara med på pimpeltävling i Sarah och Davids stuga. Vi gled in på tävlingen med bara 40 minuter kvar, men lyckades trots det få upp tre små fiskar och vann en massa priser. Tur att vi har ett fiskproffs i familjen – Markus alltså, inte jag. Erik var nöjd och glad över att ha Edwin att leka med på isen. Även söndagen blev lång och vi kom hem igen efter klockan fem.

Att få pimpla med pappa var kul, men Erik ville helst inte fiska själv. Han sa att han blev rädd för att fiskarna rörde på sig. Jag förstår honom – jag var själv likadan när jag var liten. 

Kompisen Edwin hade med sig massor av små bilar ut på isen och att leka med alla dom där på renskinnet var kul. Vilken lekplats! 

På måndagen gjorde vi nästan ingenting. Vi var alla ganska trötta och orkade inte mer än ta oss ut på en kort promenad och iväg på treårskalas på eftermiddagen. Ibland är det skönt att bara vara hemma en hel dag och inte göra något alls. Som balsam för själen även det.

Den här veckan varvas jobb med roliga aktiviteter. Jag har ett par jobb som ska levereras och förberedelser att göra inför nästa veckas jobb. Men eftersom det här också är veckan då min kusin gifter sig så kommer det bli en hel del aktiviteter inför det också. De gifter sig på Ice Hotel på lördag och hela veckan består av olika aktiviteter med de hitresta gästerna från New York. Idag har vi till exempel varit på Dundret hela dagen och på fredag åker vi upp till Jukkasjärvi.

Hoppas att du också har haft en fin påsk och att du har fått göra precis just det som du känt för! ♡

Åka snowboard med barn – en heldag i backen

I söndags var vi ute och åkte snowboard hela familjen. Erik fick ju en snowboard i julklapp och har hunnit åka ganska mycket sedan dess. Att åka snowboard med barn är inte alltid helt lätt, men det är roligt. Utvecklingskurvan går spikrakt upp och glädjen hos både honom och oss när det går bra är helt oslagbar! Det är såklart fortfarande mest rakt ner för backen som gäller, men han har fått bra balans och har lärt sig att bromsa. Även om han själv helst låter bli och får mitt hjärta att slå trippelslag när han skrattande åker fortare och fortare och jag till slut måste fånga honom i farten.

Med en treåring får man räkna med att stunderna man åker inte blir så långa. Oftast hinner vi med två eller tre åk innan det är dags för fika. Kanske blir det tre åk till efter fikat innan det är dags att packa ihop och åka hem. Eller göra något helt annat. Men det gör inget när man har skidbacken fem minuter hemifrån. Ibland har vi varit uppe en timme, ibland en halv dag. Allt beror, som för det mesta med barn, på humöret och dagsformen. Den här gången hade vi sällskap av min brors familj. Deras pojke, Philip, är lika gammal som Erik och de hade väldigt roligt när de åkte tillsammans.

Foto Meiri Magalhaes Matti

Foto: Meiri Magalhaes Matti. Erik och Philip på Snowboard. Den härliga bilden har min brors fru Meiri tagit.

Erik åker med vanliga vinter skor, ett par Gulliver kängor. Snowboarden är en Burton Riglet – perfekt när man ska lära de åka eftersom den har ett snöre fram som man kan dra i. Bra sätt att träna balans på platt backe och bra när man ska dra upp för backen om man inte har tillgång till lift, eller om man av någon anledning inte vill åka lift. Bindningarna är Burtons junior modell, sitter riktigt bra med ett par vanliga skor.

Det enda vi saknar nu är en sele så att vi kan åka lite längre sträckor med honom. Vi får absolut inte hålla i honom när han åker, då blir det total-strejk. Kanske kan en sele fungera. Jag drömmer om att nästa år kunna ta med honom i de längre backarna på stor-Dundret. Håller tummarna att han fortsätter tycka att det är roligt! Det viktigaste för honom att kunna innan vi kan åka lite mer är att bromsa, och det kan han.

En bild från i januari och första gången vi åkte snowboard med Erik.

Ett tips om dig som ska åka snowboard med barn!

Det enklaste sättet att lära barn att bromsa är att visa att de ska sätta ner händerna i backen. Då blir det automatiskt samma rörelse som när man svänger och bromsar på riktigt, plus att de måste böja benen och då kommer nära backen. På så sätt får de bättre balans och mer kontroll över brädan. Plus att det går fort för dom att härma och lära sig! Själv har jag åkt snowboard så länge att jag inte minns hur jag lärde mig. Kanske har jag börjat bli gammal?

När vi kom hem från backen gjorde vi såklart våfflor. När jag var liten och vi hade varit på Dundret åkte vi alltid hem till min farmor och åt våfflor. Det har liksom blivit en liten tradition. Påsken har också börjat flytta in här hemma med lite påskris och några påskliljor. Den näbblösa kycklingen har jag och Erik gjort förra helgen. Påskpynt deluxe! Nu är vi redo för en lång och härlig påskhelg och hoppas på fint väder så vi kan åka ännu mer Snowboard!

Lunchmöte i skidbacken på Dundret

Förra veckan hade vi ett inbokat jobbmöte, jag och Emma. Planen var att träffas på hotellet och käka lunch och brainstorma idéer på kommande jobb. Men när solen sken och himlen var bländande blå ändrade vi snabbt planerna. Istället för att ses inomhus framför datorn, drog vi på oss snowboardskor och tog med mötet ut i backen på Dundret istället.

Det är en ynnest att få bo på en plats där skidbacken ligger inom käka-lunch-avstånd från stan. En möjlighet som är för bra för att inte nyttja. Vi brainstormade idéer i stolsliften på väg upp och tömde hjärnan på alla tankar på väg ner. Det här med att de bästa idéerna sällan kommer vid skrivbordet är något de flesta känner igen, men har ni nån gång prövat att ha möten utomhus? Om inte, testa. 

Efter ett par åk tog vi en fika i Fjällstugan på toppen. Totalt var vi på Dundret kanske två timmar. På den tiden hann vi med fem åk, några pudersvängar, en massa brainstorming och idéer plus att vi hann med att filma och fota en del. När jag kom hem och promenerade de tre minuterna från min ytterdörr till dagis, var jag glad, avslappnad och fylld av energi. Precis så som man vill känna efter en arbetsdag och just innan dagishämtning. När jag hämtade Erik den dagen var jag en jävligt bra mamma.

Det är inte alla som har kollegor som direkt säger JA när man frågar om mötet kan hållas på en snowboard istället för bakom en datorskärm. Jag har helt klart den bästa kollegan. 

Jag har skrivit om det tidigare, kraften i livsdesign. Att kunna styra över och planera sitt liv så att det passar just mig som handen i handsken. Det är mycket hårt slit som kommer med att ha eget – jaga jobb, göra jobb, planera, strukturera, komma igen efter vab, utveckla, förnya och analysera. Men med hårt slit kommer också belöningar.

Utsikten från Fjällstugan är magisk. 

Pudersvängar! Vem vill inte ha det till lunch? 

Det här är nog den bästa belöningen för mig – att kunna designa mitt eget liv och ha möten i en skidbacke. 

Vad skulle vara din bästa belöning? 

 

På skidor till Hunddalen Norge

För två veckor sedan vid den här tiden var jag och Markus mamma, Agneta, på väg till Hunddalen på den Norska sidan av fjällkedjan. Det här var andra gången jag var till Hunddalen, vi gjorde samma tur för ganska precis ett år sedan. Förra året tog vi oss dit i snöstorm och 30 cm ospårad nysnö, den här gången fick vi göra turen upp till stugan i strålande solsken. Det blåste rätt mycket när vi började gå, men när vi började närma oss blev det helt vindstilla.

Det var så vackert att komma upp i dalen, när solen precis var på väg ned bakom de vackra, branta fjällen och världen var helt stilla. Som att vara på väg mot paradiset.

Vid 17-tiden när vi var nästan framme vid stugorna. Så vackert och alldeles stilla.

Det var en stor grupp i stugan när vi kom fram. De hade kommit på snöskor från Nikkaluokta och skulle stanna en natt innan de gav sig av mot Katterat. Vi kom till en stuga som redan hade börjat bli varm och knep de sista två sängarna som var lediga. När det var dags att sova hade sovsäcken redan hunnit bli sådär härligt varm och jag sov gott, om än inte så länge. Klockan fem klev gruppen upp och började rumstrera om för att ge sig av, så det var bara att kliva upp.

Vi stannade totalt tre nätter. Efter att gruppen åkt kom det inga fler på hela helgen, så vi var själva där jag, Agneta och Sky. Riktigt lyxigt och mysigt att få vara själva i stugan. Att sitta framför brasan efter ett par timmar ute i snön och tina upp själen och låta tankarna bara vandra. Som en total reset för både kroppen och själen.

Utsikten från fönstren i stugan, fjäll åt alla håll. 

Tidigt på morgonen när solen färgar topparna alldeles orange. Så stilla. Så livgivande. Jag stod länge här och stirrade ut över fjällen, kände lugnet i själen och bara njöt. Det är svårt att förklara känslan i ord, men det är som att fjällen runt om utstrålar energi. Reconnecting to nature. 

På lördagen tog vi en promenad över den isiga snön. Vi gick mot solen och vände när vinden tilltog. Det blev en promenad på ungefär två timmar. Efter det eldade vi lite i stugan och låg i soffan och bara pratade. Det är skönt att bara vara, utan telefon och måsten. Samtalsämnena går från vardagens ytliga konversationer till djupa samtal om livet, världen och sånt som verkligen betyder något.

Det är som att man kommer lite närmare själen. 

Sky spanar ut över fjällen. Hon kan sitta så här i flera timmar..

Agneta försöker hitta täckning på satellit telefonen. Ingen lycka här.

Vi satt här länge och drack en extra kopp kaffe och pratade medan vinden tilltog ute. Livet.

På söndagen åt vi frukost länge, drack kaffe ännu längre och njöt framför brasan. Sen tog vi ännu en promenad, den här gången upp på fjället bakom stugorna. Vi gick till den första lilla avsatsen eller toppen och njöt av utsikten. Det var nästan helt vindstilla och varmt i solen. Det kändes verkligen som vårvintern gjorde entré. Efter en kort paus på toppen tog vi oss ner igen. Vi åt god mat, drack mer kaffe och eldade lite till.

Ovanligt hårt på fjället och väldigt lite snö jämfört med förra året. Vi gick med pjäxor överallt utan att sjunka igenom. Bitvis skare och bitvis ren is. Inte jätte roligt före.

Verkligen inte den högsta toppen, men väl så vackert. 

För att ta sig till Hunddalen tar man tåget mot Narvik och hoppar av i Katterat. Sen skidrar man direkt från perrongen, rakt upp på fjället. Sträckan från tågstationen upp till Hunddalen och stugorna är ca 12 kilometer. I ospårad nysnö och snöstorm tog det ungefär 6 timmar upp. I år, på hård snö och skoterspår, tog det just över 3 timmar. Katterat och Hunddalshytta är en vanlig första etapp för de som går på längre skidturer in mot Sverige och det kan vara mycket folk här senare på säsongen och på sommaren. Men i februari är det sparsamt med folk. Än så länge iallafall.

Vin och suovas smakar bäst på fjället, det är sen gammalt. 

Stugorna i Hunddalen sköts om av Narvik og Omegn Turistforening. Stugorna är fina och tas väl om hand. Man skriver in sig i stugboken när man kommer och betalar avgiften för vistelsen när man kommer hem igen. Enkelt och smidigt. Stora stugan har 10 sängplatser och den lilla stugan har 4. Samma regler gäller här som i svenska fjällen. Du har garanterad plats en natt (om det finns), kommer det nytt folk efter första natten får man flytta ner på madrass. Nya gäster har företräde till sängarna. Tur för oss att vi var själva hela helgen. 

Det är bra att tänka på att det inte finns någon markerad led hit upp. Är man van i fjällen hittar man ganska enkelt, är man ovan så bör man läsa på ordentligt innan man ger sig av. I år var det lätt att hitta då skoterspåren gick nästan hela vägen. Men förra året när vi gick hit fanns det inte ett spår, så då var det svårare att veta var det var säkert att gå. Går du tidigt på säsongen så tänk på att det blir mörkt fort!

Glöm inte att alltid vara försiktig om du ska ut i fjällen! 

Solnedgång bakom fjällen. Så vackert. 

Båda nätterna var det magiskt norrsken och månsken. Tyvärr hade jag inte med mig stativet och fick inga bra bilder på det vackra. Men ni ser potentialen! Magiskt att stå här ute med de mäktiga fjällen runt om och bara ta in allt.

 

En magisk helg på fjället med god mat, härligt sällskap, solsken, norrsken och månsken. Bättre kan det inte bli.

På återseende Hunddalen. ♡