Jag vet inte hur det ser ut där du bor, men här lyser snön ännu med sin frånvaro. Vi fick lite snö i oktober, men sen dess har det regnat bort. Kvar är lite is på gatorna och mycket is på sjöarna. Så här blanka och fina skridskoisar har vi nästan aldrig här uppe, så det gäller att passa på! I söndags packade vi därför med lite fika och åkte till Sandviken för att åka skridskor. Första gången för Erik. Trots det hävdade han bestämt i bilen att ”jag faktiskt kan åka skridskor mamma, jätte snabbt!”
I Sandviken var det fullt med folk, har nog aldrig sett så många bilar där på vintern förut. Erik fick först åka med Markus, sen provade vi med sparken framför. Efter bara ett par minuter ville han ge upp. Han lade sig ner på isen och började gråta, på typiskt treåringsvis. Jag frågade varför han var ledsen och han svarade att det ju inte alls var roligt att åka skridskor, för han kan inte åka lika fort som alla andra barn.
Som den tålmodiga mamma jag försöker vara, förklarade jag att dom andra barnen nog har åkt skridskor massor med gånger. Man måste öva. Inte ge upp. Fortsätta träna. Ha roligt medan man lär sig. Kanske var det mitt pepptalk som fungerade, eller så var det köttbullemackan som gjorde susen, hur som helst ville han fortsätta åka. Just då kände jag mig så jäkla glad. För att vi stod på oss lite och inte gav med oss när han gav upp.
Isen var full av människor som åkte skridskor och fikade.
Efter fikat åkte han skridskor både med sparken och helt själv.
Han fick åka själv mellan oss och det gick hur bra som helst. Trots att han ramlade ett par gånger gav han inte upp. Skrattade bara och prövade igen. Han som nyss skulle ge upp, lärde sig till slut att ta sig fram på egen hand på skridskorna, både framlänges och baklänges. Vi hejade på och jag peppade honom lika mycket när han ramlade som när han klarade det. För att lära sig att ramla är lika viktigt som att lära sig åka, tänker jag.
Det blev ingen skridskoåkning för mig den här dagen, men vad gör väl det. En stund ute i friska luften och en helt ny värld som öppnats för treåringen räcker gott för att göra en söndag alldeles fantastisk. Erik har länge sagt att han ska spela hockey när han blir stor, så det här var ett bra första steg mot att uppfylla den drömmen. Har vi tur hinner vi åka fler gånger innan snön kommer.
Jag tror aldrig jag har sett någon vara malligare än vad Erik var när vi åkte från isen den dagen. Och jag var stolt och glad för att han, eller vi, inte gav upp. För den känslan av att ha klarat av något, att ha lärt sig, vill jag ge honom tusen gånger om. En känsla väl värd att kämpa för, både för oss och för honom!
