Vi ska bli fyra!

Erik fyllde fem år i april, fem år! Det har gått så galet fort samtidigt som det känns som en evighet sedan han föddes. När Erik var ungefär två år började vi prata om syskon, sådär nonchalant som man lätt gör när man redan har ett barn. Planerande. Vad är bästa åldersskillnaden? När i tid passar det bra?

Vi behöll alla bebisgrejer för vem vet, snart kanske dom skulle behövas igen. Men saker och ting blir inte som man har tänkt sig och livet går inte att planera. Det har varit många år av längtan efter ett syskon. Längtan som präglats av oro, rädsla och stundvis sorg. Om det är en sak som är säker så är det att barn inte bara är något man får, inte ens när man redan har ett.

Men en dag i början av sommaren så var det plötsligt där, pluset på stickan.

Sedan den morgonen har jag haft svårt att tro att det faktiskt händer på riktigt. Så många gånger jag tagit gravtest och kastat dom i sopkorgen medan tårarna rullat över kinderna. Sorgen varje gång mensen kommit. Glädjen när den varit sen. Den känslomässiga bergochdalbanan det innebär att hoppas på ett barn är svår att beskriva.

Jag har stundvis varit nästan likgiltig inför alltihop, livrädd för att det ska tas ifrån oss eller att det inte är sant. Men förra veckan var vi på rutinultraljudet och fick se mini dansa runt där inne. Det är verkligen sant!!

VI SKA FÅ ÄRAN ATT BLI FÖRÄLDRAR IGEN & ERIK SKA FÅ BLI STOREBROR. ♡

Jag är så exalterad, glad och så oerhört oerhört tacksam.

Det här är såklart också anledningen till att det har varit så tyst på alla mina kanaler under sommaren. Tröttheten, det konstanta illamåendet och migrän har gjort att jag knappt orkat göra något. Jag blev också rekommenderad av läkare att ta det extra lugnt så jag har släppt i princip allt. Ingenting har varit viktigare.

Ska jag vara ärlig hade jag i princip gett upp hoppet. I höstas sålde vi de sista av alla bebisgrejer och jag började bearbeta tanken på att vi kanske aldrig skulle få ett till barn. Sorgen, den enorma sorgen.

Fy fan vad den har varit jobbig i perioder. Också den jobbiga känslan av att vara utelämnad åt ödet eftersom man i Sverige (eller åtminstone i Norrbotten?) inte får någon hjälp när man redan har ett barn. Inte ens utredning om vad som är fel när mensen uteblir i långa perioder.

Idag mår jag bra förutom migränen som kvarstår med jämna mellanrum. Men mini därinne mår bra och vi här ute har precis börjat fatta att det här verkligen händer. Erik är så peppad att det första han gör varje morgon är att prata med bebis.

”Godmorgon bebis. Jag älskar dig redan, vi längtar efter dig. Jag kommer älska dig tills vi dör, så du vet.”

Jag gråter varenda gång. Vilken känslomässig bergochdalbana det är att få uppleva det här igen, med världens mest fantastiska storebror som bonus. Jag hade faktiskt nästan gett upp hoppet om att vi skulle få uppleva det här.

Jag ska skriva mer om alltihop vid ett annat tillfälle, men man borde få hjälp av vården, oavsett om man har barn eller inte eller någonsin ens vill få barn. Bara för att det är så nära kopplat till ens egen hälsa.

Hur som helst, just nu vill jag bara dela glädjen med er. I januari blir vi fyra! Och till dig som också kämpat eller kämpar, Jag vet hur det känns.

Kram på er! ♡ /Amanda

Det enda man kan prata om just nu

Det är svårt att tänka på så mycket annat än Corona dessa dagar. Corona. För ett par månader sedan var det bara en öl, nu är det något helt annat. När jag och Markus står i köket på söndagkväll märks det tydligt. ”Det var förresten…” börjar jag, men hinner inte säga mer innan Markus fyller i ”en till som hade dött i Norrbotten, ja jag såg det!”.

Jag tittar på honom över axeln och sjukdomen känns så oerhört påtaglig. Nej, säger jag och vänder mig tillbaka och fortsätter måtta kaffe i filtret. Jag skulle säga att det var förresten slut ägg när jag skulle göra våfflor, så jag googlade ett nytt recept utan ägg.

Vi skrattar lite åt det. Hur galet allt är just nu. Att det enda man gör är uppdaterar statistik och nyhetssajter. Räknar insjuknade, antal döda och någonstans i bakhuvudet snurrar kalkylen över hur sannolikt det är att man själv eller någon nära ska bli riktigt sjuk. Det är skönt att kunna skratta lite åt det mitt i alltihop.

På bara ett par veckor har vardagen förändrats drastiskt för människor över hela jorden.

Stora delar av världen är i Lockdown. Ingen får gå ut om det inte är absolut nödvändigt. Polis på mataffärerna, förbjudet att gå i parker eller mötas fler än två personer. I Sverige lever vi ännu i en mer normal vardag. Vi får gå ut, röra oss på affärer och allmänna platser. De yngre barnen får gå i skola och många går ännu till kontoret. Situationen i Stockholm förändras dock snabbt, men Gällivare ligger långt ifrån Stockholm.

Medan världen är upp och ner njuter vi av ljusa kvällspromenader igen.

Ute skiner solen och vårvintern är sitt allra vackraste.

Asfalten har tinat fram på vägarna men snödrivorna är ännu höga. Solen värmer bleka vinterkinder och ljudet av (snö)skotrar som gasar över Vassaraträsk tystnar senare och senare på kvällarna i takt med att solen håller sig uppe längre. Långa stunder känns allt som vanligt. Speciellt när man är ute. Här syns inte många tecken på pandemi.

Men så ringer telefonen. Det är pappa. Han och mamma är båda i riskgrupp av flera anledningar. Jaha, hur är det, frågar han. Jag svarar att vi mår bra men är hemma för att dagis har för lite personal. Kanske lika bra också, säger jag. Sedan mamma och pappa kom hem från sin resa i februari har vi nästan inte träffats alls. Vi har däremot pratat desto mer på telefon. Och det är där det märks mest tycker jag, i samtalen.

 

Rädslan för att bli sjuk eller att närstående ska bli sjuka. Oron över ekonomin. Chocken över den dramatiska förändringen i vardagslivet. Begränsningarna i rörelsefriheten. Osäkerheten kring framtiden och hur världen kommer att se ut när det värsta av pandemin passerat. Stressen över att behöva tänka igenom exakt vad man gör och hur. Känna efter i varje sekund om man är sjuk eller inte. Kanske lite snuvig ändå, eller?

Jag pratar med en vän som jobbar inom sjukvården. Hur är läget på jobbet, frågar jag. Hon förklarar att det känns som lugnet före stormen. Allt förbereds, men ännu märks det inte på antal patienter. Snarare tvärtom, ingen går på vårdbesök i onödan. Kommer läget här bli lika illa som på många andra ställen? Eller kommer vi fortfarande känna oss långt borta från Stockholm om ett par veckor? Ingen vet. Förmodligen inte. Världen är mindre än vi tror när sånt här händer.

Att jobba hemifrån är inget nytt. Att försöka jobba hemifrån medan Erik är hemma är däremot något helt annat. Men hittills har det gått bra.

För mig har Corona hittills inneburit en hel del avbokade eller flyttade jobb.

Inför det här året bestämde jag mig för att lägga allt fokus på att boka mer föreläsningar och workshops, det gick jätte bra. Tills Corona kom. Inom loppet av tre dagar ställdes nästan allt i mars och april in. Först blev jag stressad, men ganska snabbt dök det upp andra jobb och möjligheter, så än så länge går det ingen nöd på mig.

Jag är också glad att jag redan i januari sa upp kontraktet på kontorslokalen. Nu har jag betalt sista hyran och flyttar ut under april månad. Det känns sorgligt, eftersom det är världens finaste kontor. Men samtidigt är det skönt. Med tanke på omständigheterna var det helt rätt beslut i helt rätt tid. Även om det just nu rullar på vet man inte hur det ser ut om ett par månader om det här håller i sig.

Barn och hundar är båda bra på att påminna om när det är dags att ta rast.

Trots allt som händer runt omkring känner jag mig lugn.

Jag mår bra och känner mig stabil, fokuserad och glad. Jag har jobbat hemifrån med Erik hemma i tre veckor nu och ställt in alla möten för att jag varit lite snorig. Det har varit annorlunda, men samtidigt lite skönt. Att bara vara hemma har gett oss tid och fokus. Jag har tagit mig tid att skapa en massa saker som jag inte har tagit mig för innan.

Till exempel livestreamade jag en Zumbaklass i söndags och har haft både föreläsningar och utbildningar online. Jag skrev ett inlägg på Instagram här om dagen om att jag känner mig som att jag Vet vad jag ska göra nu, på ett sätt jag inte känt tidigare.

Kanske är det så för många av oss, att vi är bäst under press. Att klarhet kommer i tider av kaos. Det är oerhört tragiskt med så många sjuka människor och dödsfall över hela planeten, men det känns som att den här tiden kommer att föra något gott med sig också. Det syns redan. Hur människor förändrar beteenden, får tid att reflektera och komma närmare varandra.

Jag vill dela med mig av det lugn jag känner och jobbar därför på flera saker som jag hoppas ska kunna hjälpa fler människor. En onlinekurs bland annat och fler möjligheter att ses online. För även om vi ska hålla fysisk distans behöver det inte betyda att vi glider ifrån varandra och känner oss ensamma. Tillsammans, det är så vi klarar det här.

 

Hur mår du i allt det här? Finns det något jag kan göra för dig? ♡

Vi stryker ett streck över februari

Det är måndag morgon den tjugofjärde februari. Tjugofjärde.. Hur gick det till? Mitt sista minne innan influensan slog till var att jag och Jennifer kom tillbaka från vår vecka i Norge, som inte blev en vecka i Norge utan en helg i Tjautjas. När jag kom hem på söndagen var Markus hängig. På måndagen var han helt däckad och jag och Erik skulle komma strax efter. Det är två veckor sedan.

De här två veckorna har varit som en enda dimma. Feber och hosta. Kräkhinkar och sjukhusbesök. Vi har sovit i stort sett en hel vecka, allihop. Erik var så hängig ett tag att hann inte ens orkade titta på tv. Det har aldrig hänt förut. Istället kröp vi ner under täcket i sängen och läste Bamse tidningar tills vi somnade.

Soffhäng hela familjen. Jag kollar nästan aldrig serier eller tv annars, men de här dagarna har vi hunnit kolla både det ena och det andra. Som hela senaste säsongen av Solsidan, Chernobyl och flera dokumentärer.  

Under de här två veckorna har jag knappt jobbat alls. Helt enkelt för att jag inte har orkat.

Huvudet har sprängt, febern har kommit och gått och så en sjuk fyraåring som ska pysslas om. Markus var hemma sjuk första veckan, sen har han åtminstone orkat jobba. Jag har ändå lyckats ganska bra med att vara i nuet. Att inte tänka på allt som inte blir gjort. Bara stryka feberhet panna, förlora mig i Bamses spännande sagor och lekt med Paw Patrol när orken infunnit sig. Det har varit ganska mysigt att få all den extra tiden tillsammans. Men februari var ju månaden då jag skulle göra så mycket.

Först var det Norge med Jennifer, som ju inte blev av på grund av storm och stängda vägar. Vi fick istället en helg i Tjautjas som var helt magisk. Men efter det har inget blivit av. Sofie Lantto och Sara Rönne var i Gällivare helgen efter och vi skulle mötas upp och jobba lite.

Jag skulle få visa dom Gällivare. Istället låt jag hemma med feber och ont i kroppen. Samma kväll som vi skulle ha setts fick vi åka in på barnavdelningen med Erik och spendera natten där. Vätskebrist till följd av febern. Han repade sig ganska fort och på måndagen fick vi åka hem igen. Som tur var. Men av mina planer med Sofie och Sara blev det ingenting.

I lördags orkade vi oss ut på en kort promenad just innan solen försvann helt. 

Nu under helgen som var skulle jag ha sprungit Höga Kusten Winter Trail, tjugofem kilometer genom vacker vinternatur.

Jag var hoppfull under veckan, kanske hinner jag repa mig så pass att jag åtminstone kan åka ner och heja på och träffa folk? Men på fredag morgon när jag vaknade var febern tillbaka. Huvudet sprängde. Finns inte en chans i världen att jag orkar köra sextio mil enkel väg i det här skicket, så jag fick stryka även den planen.

Det känns spontant som att jag har fått stryka ett streck över hela februari. Så många planer som inte blivit av. Men så tänker jag att det är så livet är. Oförutsägbart. Man gör planer, för att sen få göra om. Vi fick istället två veckor med massor av tid tillsammans. Långsam tid. Sån där tid som man nästan aldrig annars får. Ni vet, när man ligger i sängen och sorterar legobitar i timmar och helt tappar uppfattningen om tid. Äter när man är hungrig och sover när man är trött, utan en tanke på vad klockan är.

På söndagen tog jag mig ut och handlade och passade på att stå en stund i solen. Så skönt att den faktiskt värmer nu. Det är faktiskt inte mer än ungefär två veckor kvar tills vi har sol längre än Stockholm. Det ni! 

Februari blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men det gör inget. Det blev något annat och kanske, kanske, var det precis vad vi alla behövde. Men nu är vi nästan helt återställda allihop och energin har återvänt. Dessutom skiner solen på morgonen när man vaknar nu och jag känner att våren är på väg. Nu kan det bara bli bättre!

Min trettioårsdag

I fredags fyllde jag trettio år, det känns som en stor milstolpe i livet. Kanske är det nu man blir vuxen på riktigt? Eller inte. Hur som helst hade jag en superfin födelsedag. Jag fick presenter i sängen av Markus och Erik på morgonen och sen hann jag och Markus äta frukost ihop, vilket aldrig händer på veckorna annars. Jag hade bestämt mig redan innan för att inte jobba den här dagen, utan istället göra någonting ute. Som tur var kom min trettioårs present till mig själv i torsdags, en ny splitboard. Jag hade en i Kanada men sålde den för flera år sedan. Att köpa en ny är kanske det bästa jag har gjort!

Jag tog en kort tur upp till backhoppan bara för att testa brädan och känna på grejerna.

Den är flera kilo lättare än min gamla splitboard och sjukt lätt att montera och demontera. Det tog ungefär en timme hemifrån, upp till ovanför backhoppan och sedan ner igen. Inte någon lång tur men så oerhört härligt! Att få gå lugnt uppåt och sen få spänna på sig brädan och åka pudersnö ner. Hade helt glömt hur härligt det är och kunde aldrig ana att jag saknat det så mycket. Fin trettioårs present helt enkelt!

När jag kom hem från min korta tur kom mamma och pappa förbi och började duka upp mat och fika i mängder. Jag gjorde på riktigt nästan ingenting. Jag gick runt hemma och drack kaffe, plockade lite och bara njöt. Mamma hade lagat så mycket god mat. Tacopaj, ansjovispaj, ost och skinkpaj, laxrulle och räkcheesecake. Dessutom hade hon bakat två tårtor och tagit med en massa småkakor. Jag kände mig bortskämd, omhändertagen och väldigt lyckligt lottad.

Mamma och pappa, festfixarnas mästare. Den fina bilden på oss har Rania fotat på vårt bröllop.

Vid fyra började vänner och släkt komma förbi. Det åts, fikades och pratades.

Jag fick massor av tulpaner och huset fylldes av härligt sorl. Jag hade inte ordnat någon fest eller planerat något för kvällen men hoppades lite på att mina kompisar kanske ville stanna länge och dricka ett glas vin eller bara prata. Men tji fick jag. Klockan sju började den ena efter den andra tacka för sig. Till och med Erik klädde på sig, kom och sa hejdå och åkte hem till Farmor och Farfar. Klockan åtta satt jag själv i soffan, all mat var undan dukad och huset tyst och tomt. Jag förstod ingenting.

Jag satt där en liten stund och tänkte ”jaha, vad synd att alla hade så bråttom just idag.” Och precis då kom Markus in och bad mig klä på mig ytterkläder. Vadå? Var ska vi?

Det visade sig att Markus hade planerat en överraskningsfest. Vi körde en liten stund och stannade vid en stuga mitt ute i skogen. Där inne var dom, alla vännerna. Det blev beer-pong turnering och sen Markus berömda nattklubb. Rökmaskin, discoljus och bra musik gör susen för vilket utrymme som helst. Vi dansade som om det inte fanns någon morgondag. Bara vi. Det är så jäkla skönt att dansa i lugn och ro, förlora sig i musiken och bara vara. Det blev till slut en kväll värdig en trettioårsdag!

Mannen i mitt liv. Tänk att jag har honom ändå, fy fan vad fint att bli trettio med en så fin familj. 

För ett år sen var jag lite stressad över att snart fylla trettio.

Det var så mycket jag skulle hinna med innan jag blev trettio, eller åtminstone tänkte jag det när jag var arton. Men sen spenderade jag massa tankeverksamhet på att fundera på varför jag kände så.

Jag insåg att det mesta jag har i mitt liv nu, hade jag aldrig kunnat drömma om när jag var arton. Lugnet inombords, möjligheterna och drömmarna. Min familj och vårt liv. Alla vänner. Företaget. Då kom lugnet. Livet är ju hundratusen gånger bättre än jag hade kunnat drömma om när jag var arton. Så varför stressa eller känna sig misslyckad för att man inte hann det jag trodde?

Man ska inte vara ledsen över att man blir äldre, för vissa får aldrig chansen. Att åldras är en gåva. Det skrev jag på min födelsedag för ett år sen och det är så sant. Jag är tacksam och glad över att få vakna upp ännu en dag. Tacksam över familj och vänner och tacksam över alla er som hänger med mig här.

Jag är så oerhört glad och tacksam över min födelsedag och att få bli äldre. Ser fram emot att se vad livet har att erbjuda mig som trettio! ♡☺️

 

Fredagskänslor

Det var länge sedan jag skrev ett helt vanligt blogginlägg. Ni vet, ett inlägg om sånt som händer här och nu. Något som inte är så genomtänkt och bearbetat. Det mesta jag har gjort på sistone är mer arbetade inlägg med mer ’värde’. Men så har jag också publicerat ungefär tre inlägg i månaden, vilket är väldigt lite.

Ett av mina mål för det här året är att släppa lite på prestigen och prestationen. Att bara göra. Skriva mer och oftare, inte tänka att allt som hamnar här måste vara perfekt. För jag tänker att de flesta av er som läser här ändå gör det för att ni på något sätt tycker det är kul att höra mer om vad som händer, vad jag gör och vilka tankar jag går runt och funderar på? Jag tänker förutsätta att det är så, det blir mycket roligare då, när jag ser framför mig alla er som läser den här bloggen som ett gäng kompisar.

Ni får gärna dela med er av era tankar, idéer och reflektioner när ni läst ett inlägg. Det gör mig verkligen superglad. Don’t be a ghost, okej? Okej! 

Kaffe med utsikt, det vill jag ha mer av under året. Den här bilden är från nyår i Lavangen.

Idag är det alltså fredag och jag jobbar hemifrån.

Jag har suttit och jobbat sent flera dagar den här veckan så jag orkade bara inte plocka ihop grejerna och åka till kontoret. Ganska lyxigt ändå, att kunna välja. Jag tog en promenad med hundarna imorse medan Markus lämnade Erik på dagis. Sen kom jag in, slog på kaffe och satte mig på mitt hemmakontor och började jobba. Det var en skön start på den här fredagen!

Ur högtalarna strömmar Markus och Jockes senaste låt Keep Me som släpptes idag. Den har gått på repeat hela morgonen, en himla tur att den är fantastiskt bra. Jag älskar deras släppdagar, det ligger alltid en härligt pirrig förväntan i luften. Det är häftigt med musik, hur det kan spridas och påverka så många människor på så många olika platser i världen.

Jag och Sky på en härlig lunch-löprunda runt Nuolajärvi igår. Kanske bästa löpslingan i Gällivare vintertid!

Nu ska jag ta och fortsätta jobba med några pågående uppdrag.

En hemsida ska fixas, bilder levereras, filmer klippas och en utbildning i sociala medier förberedas. Jag har valt att ändra fokus lite i mitt jobb i år, kärnan är att träffa fler människor, men mer om det i ett annat inlägg.

Hoppas att ni får en superfin helg, och till dig som känner dig lite nere. Läs det här inlägget om att hantera sin ångest som jag postade på instagram igår. Kram!

År 2020 startade i ett soligt Österrike

Så var det 2020 och årtiondets första veckor har passerat. Efter att ha firat in det nya året i norska Lavangen med polarnatt, snöstorm och lugna dagar begav jag mig till Österrike på årets första jobbvecka. Polarnatt byttes mot strålande vårsol och lugna dagar mot intensivt schema och långa dagar i backen. Resan var en pressresa i samarbete med Österrikes Turistbyrå och den lokala turistorganisationen för byn vi bodde i. Och vilken pressresa sen.

Det här var andra gången jag var i Österrike. Förra gången var i somras, också då tillsammans med Österrikes Turistbyrå. Då tog den lilla alpbyn Bad Gastein mig med storm och Wagrain var inte sämre. Det är något med människorna här som fängslar mig. Det och de höga bergen, vackra dalarna och utsikten, såklart.

Under våra tre heldagar på plats i Wagrain i östra Österrike hann vi med massor.

Det var jag, Jennifer, Lina och de danska journalisterna Per Henrik och Johan som var inbjudna den här gången. Tillsammans med Sara från Visit Austria och lokala guider fick vi ta oss runt flera av de olika skidorterna. Det är länge sedan jag har åkt så här mycket snowboard. Det kändes i benen. Det är också länge sedan jag såg solen så här mycket. Det kändes på kinderna på kvällen. 

Jennifer skrev så fint om det motstånd man ibland känner inför en resa just innan man ska åka. Ni vet den där rösten som säger åt en att man lika gärna skulle kunna stanna hemma. Rädslan för det okända. Bekvämligheten i att vara i det invanda, trygga och vanliga. Jag kände också det innan jag åkte. Suckade för mig själv när jag hoppade in i bilen på måndagen för att köra de tolv milen till flygplatsen i Kiruna. Men när väskorna var incheckade och mitt boarding pass låg i fickan så var känslan som bortblåst.

Jennifer tog den här bilden på mig andra dagen. Den gör mig glad. Kameran och jag på äventyr. 

Det som alltid slår mig mest efter en resa, kort eller lång, är människorna.

Den här gången extra mycket. Österrike är så genuint på något sätt. Älskar till exempel att nästan alla hüttes (stugor på fjället) är familjeägda med egna traditionella recept. Och att många som är från de här små alpbyarna verkar stanna kvar här, och att de alla verkar älska skidåkning.

Efter den här pressresan är det verkligen människorna jag kommer ihåg. Som alltid. Historierna de berättar. Deras kunskap, tankar och erfarenheter. Det berikar mig. Ger mig nya perspektiv. Mer kunskap att ta med mig och föra vidare. Mer ödmjukhet och respekt.

Frukost på Kogelalm första dagen. Mannen på bild är Stefan, vår guide första dagen. 

På fredagen blev vi avsläppta av en taxi en bit upp på ett berg. Vi promenerade de sista två kilometrarna uppför till gästhuset där vi skulle äta. Efter en lång och avslappnad middag tog vi varsin kälke och åkte ner för hela stigen igen. Kanske det roligaste jag gjort på länge! 

Jag är oerhört glad över att få starta året med sol på näsan och snowboarden på fötterna. När jag åkte där med kameran i hand och spanade ut över alla dessa fantastiska berg tänkte jag att det är rätt häftigt ändå. Att jag är här på jobb. Hade du sagt det till mig för ett par år sedan hade jag inte trott dig. Det här årtiondet kunde inte ha börjat bättre! 

Årtiondet som gått

Det är nyårsafton och sista dagen på ett årtionde. Imorgon är det dags, ett nytt år och ett främmande 20-tal. För mig känns det här som ett stort skifte, inte för att årtiondet i sig är slut – men för att jag fyller trettio om bara en månad. Det är slut på mina år som tjugoåring och början på något annat. Livet som trettio.

Det sägs att vi människor överskattar vad vi kan göra på ett år, men underskattar vad vi kan göra på tio år. Jag tycker det stämmer så himla bra. Det är svårt att titta tio år framåt och tänka sig vad som finns där. För aldrig någonsin hade jag, för tio år sedan, kunnat drömma om det liv jag har idag och allt jag har gjort på dessa år.

När decenniet inleddes hade det gått ett halvår sedan jag tog studenten.

Jag ville bort från Gällivare. Göra något annat, se världen. Vi reste runt i Asien flera vintrar, jobbade somrarna i gruvan hemma och reste under vinterhalvåret. Jag har varit på de mest fantastiska platserna i världen med kritvita stränder, paraplydrinkar och turkost vatten. Jag har dykt med tjurhajar, sköldpaddor och fiskar i regnbågens alla färger. Lärt mig köra motorcykel och druckit alldeles för starka drycker i hinkar med sugrör.

Jag har uppfyllt barndomsdrömmen om att spendera en vinter i Kanadas klippiga berg. Åkt snowboard varenda dag och fått lära känna locals på mina zumbaklasser i Revelstokes gympasal. Jag har haft roliga jobb och påfrestande jobb. Jobbat för mycket, tvivlat på mig själv och ändå lyckats röra mig framåt.

Jag har träffat mitt livs kärlek.

Köpt hus och sålt hus. Blivit hundägare och senare mamma. Det går inte att beskriva den känslan i ord. För tio år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle sitta här, snart dags att fylla trettio med en snart femåring bredvid mig. Jag har utmanat mina rädslor och startat företag. Styrt min egen tid. Kämpat med att få allt att flyta på. Fortsatt ta ett steg i taget även när det varit motigt.

 

Livet år 2010 var fint på många sätt.

Men jag tror inte att jag är ensam om att aldrig vilja byta tillbaka. Ikväll sitter jag här, på nyårsafton, i en stuga i Tennevoll i Norge. Samma plats som jag gifte mig på för bara fyra månader sedan. Snön faller tätt utanför fönstret och jag känner mig så oerhört lugn. Tillfreds. Nöjd med livet. Det är svårt att summera tio år. Platserna man sett, människorna man mött och upplevelserna som format en. Men det har varit fantastiska år.

Allt är såklart inte guld och gröna skogar eller ens en rak väg. Men om det är något som de här tio åren fört med sig är det ett lugn och en tillit till mig själv och världen omkring mig. Jag har allt jag behöver, precis här.

Jag har lovat mig själv att fylla det kommande året med ännu mer liv och upplevelser. Mindre oro över onödiga saker och mer action. Mer människor och mindre skärmar.

Kan inte tänka mig något bättre ställe eller sätt att avsluta året på än just här. I en stuga med stormen som viner utanför. Det känns som ett perfekt avstamp för hur jag vill att nästa årtionde ska bli. Jag känner mig laddad och redo att ta mig an livet som trettio. Starkare än någonsin och med energi över så det räcker till fler.

Oavsett om du firar in det nya året idag eller inte, så önskar jag dig en bra dag och en fin start på det nya året. Man måste inte sätta mål, ge nyårslöften eller ”starta ett nytt liv” bara för att det är ett nytt år. Det är en ny dag, precis som vilken annan som helst. Allt blir som det ska vara.

Kom ihåg att du är stark och har kapacitet att klara allt. Tillsammans ger vi fasen Aldrig upp, vi är här imorgon igen. Jag känner på mig att 2020 är vårt och kärlekens år!

 

Gott nytt år till dig! ♡

Släpp taget om kraven i jul

Det är mindre än en vecka kvar till jul och jag känner noll julstress. Vi julpyntade huset med julgran och allt redan till första advent. I samma veva som vi pyntade bakade jag och Erik en omgång lussebullar, men där tar våra julförberedelser slut. Det är en ganska ovanlig känsla för mig i samband med jul, den här lättheten. Att inte känna stress över saker som ska fixas, planeras eller paketeras. För ovanlighetens skull har vi inte heller planerat in något speciellt under juldagarna, mer än att vi ska vara lediga.

Jag tänker att vi alla skulle må bra av att släppa taget så här i juletider. Om kraven, prestationerna, förväntningarna och måstena. Vi tenderar att göra så mycket saker för att den ’perfekta julstämningen’ ska infinna sig, när den i själva verket kommer när vi släpper taget. För magin som julen så lätt förknippas med kommer inte från några saker, vackra dekorationer eller perfekta julklappar. Magin kommer när vi är närvarande. 

Vi intalar ofta oss själva att vi måste göra en massa saker.

Måste städa, måste baka, måste laga mat, köpa fler julklappar och göra julgodis. Ofta gör vi alla dessa saker för att vi tror att någon annan förväntar sig det. Barnen förväntar sig massor av julklappar, familjen en massa mat och så alla dessa traditioner som måste upprätthållas. För vad blir det annars för jul?

Jag frågade Erik igår vad han ser mest fram emot med julen. Jag förväntade mig att han skulle svara ’öppna julklappar’ eller något annat i samma stil. Istället tittar han på mig och säger ”Att få vara med er, familjen”. Behöver jag ens säga att mitt hjärta smälte? Jag fortsatte fråga hur han såg framför sig att julafton skulle vara. Hans svar fick mig att ytterligare andas ut, sänka axlarna och bara njut av nuet.

”Jag vill vakna på morgonen och äta frukost hela familjen, men inte öppna julklapparna jag brukar få på morgonen. Dom kan vi spara till senare för jag är lite trött på morgonen. Sen kanske vi kan gå ut en stund med hundarna? Och så måste vi hälsa på mommo, hon fyller ju år! Och sen åker vi till fammo och faffa. Visst öppnar vi julklappar där mamma? Och vet du, även om jag inte får vad jag har önskat mig kommer jag bli jätte glad! Sen åker vi hem och sover, jag kanske orkar vara vaken tiiiill… halv nio. Men sen vill jag sova. Det kommer bli en jääätte braaa julafton!”

 

Med ens sänkte han mina påhittade krav rejält. Allt det där extra som jag annars hade tänkt att jag behöver göra för att julen ska bli bra, försvann i det svaret. Ibland är allt vi behöver göra att prata med varandra. Fråga vad var och en skulle vilja göra. Vad som är viktigt för var och en för att en dag ska bli bra.

I vår familj behövs det inte tio sorters julgodis, en massa traditioner, ett överflöd av mat eller julklappar i massor för att det ska bli en bra jul.

Nästan tvärtom. Vi gillar det avskalade och enkla. Att bara vara med varandra, hitta på spontana grejer, göra något utomhus och käka pizza till middag. Det passar oss, kanske passar det inte er.

Men jag rekommenderar verkligen att prata ihop er om vad som faktiskt är viktigt för er, på riktigt, under julen. Kanske förvånar svaren dig? Oavsett vad, är det skönt att Veta vad alla förväntar sig och behöver, istället för att gå och leva upp till krav som kanske ingen har ställt. 

Här är en bild som Erik ville ta på oss idag med paddan när vi satt och kollade julkalendern på golvet. Helt perfekt bild, trots att den är suddig. Vardagen när den är som finast.

Jag hoppas att du får en fin jul, oavsett om du firar själv, med vänner eller med hela tjocka släkten.

Glöm inte att sänka axlarna, ta ett djupt andetag och ge dina nära och kära omtanke och närvaro. Det är tamejfan den finaste gåva vi kan ge någon. Vår tid. ♡

Gällivares lungor andas igen

Det har med all säkerhet inte gått någon Gällivarebo förbi att det nu förtiden lyser på Dundret om kvällarna. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur mycket det betyder om man inte bor eller har bott här. Vi bor vid fjällets fot, lever med dess skiftningar genom säsongerna och förändringarna som sker genom åren.

Fjället formar inte bara samhället, det formar även oss som bor här. När det går dåligt kommer hopplösheten, misstron och sorgen. När det går bra på Dundret spirar istället hopp, framtidstro och stolthet. 

Dundret är en svår anläggning att driva på det sättet. Det är allas fjäll, oavsett vem som äger det. Det är inte bara en skidanläggning, det är en del av oss alla som bor här, det spelar ingen roll om man åker skidor eller inte. Därför känns det så oerhört kul nu, när Gällivares lungor äntligen andas igen.

Dundret drivs nu, återigen, av Gällivare Kommun. Man kan tänka mycket om prislappar och tillvägagångssätt, men jag är helt övertygad om att det här är den bästa lösningen. De som nu jobbar på Dundret är människor som jobbar med hjärtat och vill fjällets bästa. De vill vara här och se anläggningen blomstra.

När hjärtat är med hos de som driver, ställer sig Gällivareborna bakom. Får man med sig näringsliv och entreprenörer som kan driva verksamheter i anslutning till backarna är jag säker på att det kommer blomstra.

Varumärket har fått en liten makeover rent stilmässigt och det känns sjukt kul. Allt det som händer på Dundret nu ingjuter hopp och glädje i hela samhället. Jag ser Dundret från mitt kontor hela dagarna och inget gör mig gladare än att se snökanonerna gå för fullt eller se backarna som lyser när mörkret faller på. Det gör mig så oerhört jäkla glad. Gällivare är en fantastisk plats att bo på, speciellt när Gällivares lungor andas igen.

Finns det liv på Dundret – finns det hopp.

När hösten möter vintern

Det är kallt ute. Erik vill gå baklänges till förskolan ’för det gör så ont på näsan när det är så här kallt’. Jag låter honom gå baklänges. Känner själv att jag klätt mig lite för tunt, det biter verkligen i näsan av kylan. När jag lämnat Erik sätter jag hundarna i bilen och kör mot skogen. Jag parkerar på en grusparkering längs E10:an och går längs gångstigen runt Nuolajärvi. Klockan är åtta på morgonen och solen är precis på väg upp över trädtopparna.

Överallt där vi går är marken täckt av ett tunt lager snö. Många träd har löven kvar och alla löv är vackert inramade av spretiga iskristaller och frost. Solens mjuka och lågt liggande strålar får hela skogen runt om mig att glittra. Det knarrar under mina fötter när jag går och stora vita moln dansar ut ur min mun när jag andas.

Hundarna är ivriga först. De nosar på allt och jag svär lite över att de trasslar sina koppel runt mina fötter och drar så att jag nästan ramlar. Men som vanligt lugnar de ner sig när vi gått en stund. Efter ett tag strosar vi allihop genom skogen i lugn takt. När jag stannar för att fota något sätter sig hundarna ner bredvid mig. Vänder sig mot solen och spanar in i skogen. Jag andas in den kalla luften och njuter.

När hösten möter vintern.. Då är Gällivare så vackert. ♡

                

Identitetskris!! Det här med att byta namn och så

Som ni vet gifte vi ju oss för snart två månader sedan. Förra veckan fick jag post från bolagsverket, först blev jag lite orolig. Bolagsverket? Jag har inte registrerat något ärende där, vad är det nu? Jag öppnar kuvertet och läser – ”Vi har registrerat en ny styrelseledamot i ditt bolag, Amanda Mattsby”. Ja just ja.

Ända sedan vi började prata om att gifta oss har det känts självklart att vi ska ta Markus efternamn. Men sen när bröllopet väl hade varit och det var dags för mig att söka namnbyte tvekade jag innan jag skickade in ansökan. Ska jag verkligen byta namn

Det är lustigt ändå, att ett namn gör så mycket. Att det är så kopplat till ens identitet, vem man är som person.

När jag har sett Amanda Mattsby skrivet så här i början är min första reaktion, vem fan är det? Innan jag kommer på att det är jag. Hade våra efternamn varit mer olika hade jag nog behållt mitt och lagt till, men Matti Mattsby låter för mycket som en seriefigur. Dessutom är Mattsby mer ovanligt och Amanda Mattsby finns det faktiskt ingen som heter. Amanda Matti däremot finns det flera, bland annat en amerikansk författare som dyker upp direkt om man googlar på namnet.. Vilket jag givetvis inte gör så ofta. Givetvis. Men ändå.

Markus har länge ifrågasatt (på skämt alltså) om jag vill gifta mig med honom för att jag älskar honom, eller om det bara är för att få byta efternamn. Givetvis är det för att jag älskar honom, ett google-vänligt namn är bara en bonus..

Bröllopsbilderna är fotade av bästa Rania – Nortboundjourneys.com

Hur som helst, snart kanske jag vänjer mig vid att heta Amanda Mattsby. Från och med nu kommer jag i alla fall att byta namn även här, det är lika att göra det på en gång tänker jag. Riva av plåstret snabbt så man vänjer sig, visst funkar det väl så? Jag hoppas ni inte blir lika förvirrade som mig, jag är ju samma person, bara i nytt namn. Så nu kör vi!

Med vänliga hälsningar från Fru Mattsby. ♡

Jag älskar dig ändå du vet

Klockan är sex och han vill egentligen inte följa med. Försöker övertala mig att han ska få stanna hemma. Vägrar. Gråter en skvätt. Till slut ger han med sig. Efter fyra minuter i bilen och en minuts promenad står vi på strandkanten med hundarna. Han kastar sten. Hundarna nosar.

Efter en stund springer han rakt ut i vattnet och ropar till mig ”visst fotar du mig mamma?” Jag fotar. Skrattar. Ropar tillbaka ”får du inte vatten i stövlarna nu?!” Vattnet når upp till knäna på den fyraåriga kroppen. ”Jo, men det gör ju inget”. Han skrattar högt. Gör miner, roliga tecken. Vill att jag ska fota så vi kan visa fammo.

Efter en halvtimmes lek vid stranden promenerar vi tillbaka till bilen. Han blöt om fötterna, jag med ett dunkande huvud tungt av förkylning. ”Var det lite roligt att följa med mig ändå?” frågar jag när vi går bredvid varandra. Jag hör hur det skvalpar i hans stövlar. ”Jo, det var det mamma. Men ibland blir jag bara

lite tröttsur. Som du kan bli. Men jag älskar dig ändå, du vet.”