Fredagskänslor

Det var länge sedan jag skrev ett helt vanligt blogginlägg. Ni vet, ett inlägg om sånt som händer här och nu. Något som inte är så genomtänkt och bearbetat. Det mesta jag har gjort på sistone är mer arbetade inlägg med mer ’värde’. Men så har jag också publicerat ungefär tre inlägg i månaden, vilket är väldigt lite.

Ett av mina mål för det här året är att släppa lite på prestigen och prestationen. Att bara göra. Skriva mer och oftare, inte tänka att allt som hamnar här måste vara perfekt. För jag tänker att de flesta av er som läser här ändå gör det för att ni på något sätt tycker det är kul att höra mer om vad som händer, vad jag gör och vilka tankar jag går runt och funderar på? Jag tänker förutsätta att det är så, det blir mycket roligare då, när jag ser framför mig alla er som läser den här bloggen som ett gäng kompisar.

Ni får gärna dela med er av era tankar, idéer och reflektioner när ni läst ett inlägg. Det gör mig verkligen superglad. Don’t be a ghost, okej? Okej! 

Kaffe med utsikt, det vill jag ha mer av under året. Den här bilden är från nyår i Lavangen.

Idag är det alltså fredag och jag jobbar hemifrån.

Jag har suttit och jobbat sent flera dagar den här veckan så jag orkade bara inte plocka ihop grejerna och åka till kontoret. Ganska lyxigt ändå, att kunna välja. Jag tog en promenad med hundarna imorse medan Markus lämnade Erik på dagis. Sen kom jag in, slog på kaffe och satte mig på mitt hemmakontor och började jobba. Det var en skön start på den här fredagen!

Ur högtalarna strömmar Markus och Jockes senaste låt Keep Me som släpptes idag. Den har gått på repeat hela morgonen, en himla tur att den är fantastiskt bra. Jag älskar deras släppdagar, det ligger alltid en härligt pirrig förväntan i luften. Det är häftigt med musik, hur det kan spridas och påverka så många människor på så många olika platser i världen.

Jag och Sky på en härlig lunch-löprunda runt Nuolajärvi igår. Kanske bästa löpslingan i Gällivare vintertid!

Nu ska jag ta och fortsätta jobba med några pågående uppdrag.

En hemsida ska fixas, bilder levereras, filmer klippas och en utbildning i sociala medier förberedas. Jag har valt att ändra fokus lite i mitt jobb i år, kärnan är att träffa fler människor, men mer om det i ett annat inlägg.

Hoppas att ni får en superfin helg, och till dig som känner dig lite nere. Läs det här inlägget om att hantera sin ångest som jag postade på instagram igår. Kram!

År 2020 startade i ett soligt Österrike

Så var det 2020 och årtiondets första veckor har passerat. Efter att ha firat in det nya året i norska Lavangen med polarnatt, snöstorm och lugna dagar begav jag mig till Österrike på årets första jobbvecka. Polarnatt byttes mot strålande vårsol och lugna dagar mot intensivt schema och långa dagar i backen. Resan var en pressresa i samarbete med Österrikes Turistbyrå och den lokala turistorganisationen för byn vi bodde i. Och vilken pressresa sen.

Det här var andra gången jag var i Österrike. Förra gången var i somras, också då tillsammans med Österrikes Turistbyrå. Då tog den lilla alpbyn Bad Gastein mig med storm och Wagrain var inte sämre. Det är något med människorna här som fängslar mig. Det och de höga bergen, vackra dalarna och utsikten, såklart.

Under våra tre heldagar på plats i Wagrain i östra Österrike hann vi med massor.

Det var jag, Jennifer, Lina och de danska journalisterna Per Henrik och Johan som var inbjudna den här gången. Tillsammans med Sara från Visit Austria och lokala guider fick vi ta oss runt flera av de olika skidorterna. Det är länge sedan jag har åkt så här mycket snowboard. Det kändes i benen. Det är också länge sedan jag såg solen så här mycket. Det kändes på kinderna på kvällen. 

Jennifer skrev så fint om det motstånd man ibland känner inför en resa just innan man ska åka. Ni vet den där rösten som säger åt en att man lika gärna skulle kunna stanna hemma. Rädslan för det okända. Bekvämligheten i att vara i det invanda, trygga och vanliga. Jag kände också det innan jag åkte. Suckade för mig själv när jag hoppade in i bilen på måndagen för att köra de tolv milen till flygplatsen i Kiruna. Men när väskorna var incheckade och mitt boarding pass låg i fickan så var känslan som bortblåst.

Jennifer tog den här bilden på mig andra dagen. Den gör mig glad. Kameran och jag på äventyr. 

Det som alltid slår mig mest efter en resa, kort eller lång, är människorna.

Den här gången extra mycket. Österrike är så genuint på något sätt. Älskar till exempel att nästan alla hüttes (stugor på fjället) är familjeägda med egna traditionella recept. Och att många som är från de här små alpbyarna verkar stanna kvar här, och att de alla verkar älska skidåkning.

Efter den här pressresan är det verkligen människorna jag kommer ihåg. Som alltid. Historierna de berättar. Deras kunskap, tankar och erfarenheter. Det berikar mig. Ger mig nya perspektiv. Mer kunskap att ta med mig och föra vidare. Mer ödmjukhet och respekt.

Frukost på Kogelalm första dagen. Mannen på bild är Stefan, vår guide första dagen. 

På fredagen blev vi avsläppta av en taxi en bit upp på ett berg. Vi promenerade de sista två kilometrarna uppför till gästhuset där vi skulle äta. Efter en lång och avslappnad middag tog vi varsin kälke och åkte ner för hela stigen igen. Kanske det roligaste jag gjort på länge! 

Jag är oerhört glad över att få starta året med sol på näsan och snowboarden på fötterna. När jag åkte där med kameran i hand och spanade ut över alla dessa fantastiska berg tänkte jag att det är rätt häftigt ändå. Att jag är här på jobb. Hade du sagt det till mig för ett par år sedan hade jag inte trott dig. Det här årtiondet kunde inte ha börjat bättre! 

Årtiondet som gått

Det är nyårsafton och sista dagen på ett årtionde. Imorgon är det dags, ett nytt år och ett främmande 20-tal. För mig känns det här som ett stort skifte, inte för att årtiondet i sig är slut – men för att jag fyller trettio om bara en månad. Det är slut på mina år som tjugoåring och början på något annat. Livet som trettio.

Det sägs att vi människor överskattar vad vi kan göra på ett år, men underskattar vad vi kan göra på tio år. Jag tycker det stämmer så himla bra. Det är svårt att titta tio år framåt och tänka sig vad som finns där. För aldrig någonsin hade jag, för tio år sedan, kunnat drömma om det liv jag har idag och allt jag har gjort på dessa år.

När decenniet inleddes hade det gått ett halvår sedan jag tog studenten.

Jag ville bort från Gällivare. Göra något annat, se världen. Vi reste runt i Asien flera vintrar, jobbade somrarna i gruvan hemma och reste under vinterhalvåret. Jag har varit på de mest fantastiska platserna i världen med kritvita stränder, paraplydrinkar och turkost vatten. Jag har dykt med tjurhajar, sköldpaddor och fiskar i regnbågens alla färger. Lärt mig köra motorcykel och druckit alldeles för starka drycker i hinkar med sugrör.

Jag har uppfyllt barndomsdrömmen om att spendera en vinter i Kanadas klippiga berg. Åkt snowboard varenda dag och fått lära känna locals på mina zumbaklasser i Revelstokes gympasal. Jag har haft roliga jobb och påfrestande jobb. Jobbat för mycket, tvivlat på mig själv och ändå lyckats röra mig framåt.

Jag har träffat mitt livs kärlek.

Köpt hus och sålt hus. Blivit hundägare och senare mamma. Det går inte att beskriva den känslan i ord. För tio år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle sitta här, snart dags att fylla trettio med en snart femåring bredvid mig. Jag har utmanat mina rädslor och startat företag. Styrt min egen tid. Kämpat med att få allt att flyta på. Fortsatt ta ett steg i taget även när det varit motigt.

 

Livet år 2010 var fint på många sätt.

Men jag tror inte att jag är ensam om att aldrig vilja byta tillbaka. Ikväll sitter jag här, på nyårsafton, i en stuga i Tennevoll i Norge. Samma plats som jag gifte mig på för bara fyra månader sedan. Snön faller tätt utanför fönstret och jag känner mig så oerhört lugn. Tillfreds. Nöjd med livet. Det är svårt att summera tio år. Platserna man sett, människorna man mött och upplevelserna som format en. Men det har varit fantastiska år.

Allt är såklart inte guld och gröna skogar eller ens en rak väg. Men om det är något som de här tio åren fört med sig är det ett lugn och en tillit till mig själv och världen omkring mig. Jag har allt jag behöver, precis här.

Jag har lovat mig själv att fylla det kommande året med ännu mer liv och upplevelser. Mindre oro över onödiga saker och mer action. Mer människor och mindre skärmar.

Kan inte tänka mig något bättre ställe eller sätt att avsluta året på än just här. I en stuga med stormen som viner utanför. Det känns som ett perfekt avstamp för hur jag vill att nästa årtionde ska bli. Jag känner mig laddad och redo att ta mig an livet som trettio. Starkare än någonsin och med energi över så det räcker till fler.

Oavsett om du firar in det nya året idag eller inte, så önskar jag dig en bra dag och en fin start på det nya året. Man måste inte sätta mål, ge nyårslöften eller ”starta ett nytt liv” bara för att det är ett nytt år. Det är en ny dag, precis som vilken annan som helst. Allt blir som det ska vara.

Kom ihåg att du är stark och har kapacitet att klara allt. Tillsammans ger vi fasen Aldrig upp, vi är här imorgon igen. Jag känner på mig att 2020 är vårt och kärlekens år!

 

Gott nytt år till dig! ♡

Släpp taget om kraven i jul

Det är mindre än en vecka kvar till jul och jag känner noll julstress. Vi julpyntade huset med julgran och allt redan till första advent. I samma veva som vi pyntade bakade jag och Erik en omgång lussebullar, men där tar våra julförberedelser slut. Det är en ganska ovanlig känsla för mig i samband med jul, den här lättheten. Att inte känna stress över saker som ska fixas, planeras eller paketeras. För ovanlighetens skull har vi inte heller planerat in något speciellt under juldagarna, mer än att vi ska vara lediga.

Jag tänker att vi alla skulle må bra av att släppa taget så här i juletider. Om kraven, prestationerna, förväntningarna och måstena. Vi tenderar att göra så mycket saker för att den ’perfekta julstämningen’ ska infinna sig, när den i själva verket kommer när vi släpper taget. För magin som julen så lätt förknippas med kommer inte från några saker, vackra dekorationer eller perfekta julklappar. Magin kommer när vi är närvarande. 

Vi intalar ofta oss själva att vi måste göra en massa saker.

Måste städa, måste baka, måste laga mat, köpa fler julklappar och göra julgodis. Ofta gör vi alla dessa saker för att vi tror att någon annan förväntar sig det. Barnen förväntar sig massor av julklappar, familjen en massa mat och så alla dessa traditioner som måste upprätthållas. För vad blir det annars för jul?

Jag frågade Erik igår vad han ser mest fram emot med julen. Jag förväntade mig att han skulle svara ’öppna julklappar’ eller något annat i samma stil. Istället tittar han på mig och säger ”Att få vara med er, familjen”. Behöver jag ens säga att mitt hjärta smälte? Jag fortsatte fråga hur han såg framför sig att julafton skulle vara. Hans svar fick mig att ytterligare andas ut, sänka axlarna och bara njut av nuet.

”Jag vill vakna på morgonen och äta frukost hela familjen, men inte öppna julklapparna jag brukar få på morgonen. Dom kan vi spara till senare för jag är lite trött på morgonen. Sen kanske vi kan gå ut en stund med hundarna? Och så måste vi hälsa på mommo, hon fyller ju år! Och sen åker vi till fammo och faffa. Visst öppnar vi julklappar där mamma? Och vet du, även om jag inte får vad jag har önskat mig kommer jag bli jätte glad! Sen åker vi hem och sover, jag kanske orkar vara vaken tiiiill… halv nio. Men sen vill jag sova. Det kommer bli en jääätte braaa julafton!”

 

Med ens sänkte han mina påhittade krav rejält. Allt det där extra som jag annars hade tänkt att jag behöver göra för att julen ska bli bra, försvann i det svaret. Ibland är allt vi behöver göra att prata med varandra. Fråga vad var och en skulle vilja göra. Vad som är viktigt för var och en för att en dag ska bli bra.

I vår familj behövs det inte tio sorters julgodis, en massa traditioner, ett överflöd av mat eller julklappar i massor för att det ska bli en bra jul.

Nästan tvärtom. Vi gillar det avskalade och enkla. Att bara vara med varandra, hitta på spontana grejer, göra något utomhus och käka pizza till middag. Det passar oss, kanske passar det inte er.

Men jag rekommenderar verkligen att prata ihop er om vad som faktiskt är viktigt för er, på riktigt, under julen. Kanske förvånar svaren dig? Oavsett vad, är det skönt att Veta vad alla förväntar sig och behöver, istället för att gå och leva upp till krav som kanske ingen har ställt. 

Här är en bild som Erik ville ta på oss idag med paddan när vi satt och kollade julkalendern på golvet. Helt perfekt bild, trots att den är suddig. Vardagen när den är som finast.

Jag hoppas att du får en fin jul, oavsett om du firar själv, med vänner eller med hela tjocka släkten.

Glöm inte att sänka axlarna, ta ett djupt andetag och ge dina nära och kära omtanke och närvaro. Det är tamejfan den finaste gåva vi kan ge någon. Vår tid. ♡

Gällivares lungor andas igen

Det har med all säkerhet inte gått någon Gällivarebo förbi att det nu förtiden lyser på Dundret om kvällarna. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur mycket det betyder om man inte bor eller har bott här. Vi bor vid fjällets fot, lever med dess skiftningar genom säsongerna och förändringarna som sker genom åren.

Fjället formar inte bara samhället, det formar även oss som bor här. När det går dåligt kommer hopplösheten, misstron och sorgen. När det går bra på Dundret spirar istället hopp, framtidstro och stolthet. 

Dundret är en svår anläggning att driva på det sättet. Det är allas fjäll, oavsett vem som äger det. Det är inte bara en skidanläggning, det är en del av oss alla som bor här, det spelar ingen roll om man åker skidor eller inte. Därför känns det så oerhört kul nu, när Gällivares lungor äntligen andas igen.

Dundret drivs nu, återigen, av Gällivare Kommun. Man kan tänka mycket om prislappar och tillvägagångssätt, men jag är helt övertygad om att det här är den bästa lösningen. De som nu jobbar på Dundret är människor som jobbar med hjärtat och vill fjällets bästa. De vill vara här och se anläggningen blomstra.

När hjärtat är med hos de som driver, ställer sig Gällivareborna bakom. Får man med sig näringsliv och entreprenörer som kan driva verksamheter i anslutning till backarna är jag säker på att det kommer blomstra.

Varumärket har fått en liten makeover rent stilmässigt och det känns sjukt kul. Allt det som händer på Dundret nu ingjuter hopp och glädje i hela samhället. Jag ser Dundret från mitt kontor hela dagarna och inget gör mig gladare än att se snökanonerna gå för fullt eller se backarna som lyser när mörkret faller på. Det gör mig så oerhört jäkla glad. Gällivare är en fantastisk plats att bo på, speciellt när Gällivares lungor andas igen.

Finns det liv på Dundret – finns det hopp.

När hösten möter vintern

Det är kallt ute. Erik vill gå baklänges till förskolan ’för det gör så ont på näsan när det är så här kallt’. Jag låter honom gå baklänges. Känner själv att jag klätt mig lite för tunt, det biter verkligen i näsan av kylan. När jag lämnat Erik sätter jag hundarna i bilen och kör mot skogen. Jag parkerar på en grusparkering längs E10:an och går längs gångstigen runt Nuolajärvi. Klockan är åtta på morgonen och solen är precis på väg upp över trädtopparna.

Överallt där vi går är marken täckt av ett tunt lager snö. Många träd har löven kvar och alla löv är vackert inramade av spretiga iskristaller och frost. Solens mjuka och lågt liggande strålar får hela skogen runt om mig att glittra. Det knarrar under mina fötter när jag går och stora vita moln dansar ut ur min mun när jag andas.

Hundarna är ivriga först. De nosar på allt och jag svär lite över att de trasslar sina koppel runt mina fötter och drar så att jag nästan ramlar. Men som vanligt lugnar de ner sig när vi gått en stund. Efter ett tag strosar vi allihop genom skogen i lugn takt. När jag stannar för att fota något sätter sig hundarna ner bredvid mig. Vänder sig mot solen och spanar in i skogen. Jag andas in den kalla luften och njuter.

När hösten möter vintern.. Då är Gällivare så vackert. ♡

                

Identitetskris!! Det här med att byta namn och så

Som ni vet gifte vi ju oss för snart två månader sedan. Förra veckan fick jag post från bolagsverket, först blev jag lite orolig. Bolagsverket? Jag har inte registrerat något ärende där, vad är det nu? Jag öppnar kuvertet och läser – ”Vi har registrerat en ny styrelseledamot i ditt bolag, Amanda Mattsby”. Ja just ja.

Ända sedan vi började prata om att gifta oss har det känts självklart att vi ska ta Markus efternamn. Men sen när bröllopet väl hade varit och det var dags för mig att söka namnbyte tvekade jag innan jag skickade in ansökan. Ska jag verkligen byta namn

Det är lustigt ändå, att ett namn gör så mycket. Att det är så kopplat till ens identitet, vem man är som person.

När jag har sett Amanda Mattsby skrivet så här i början är min första reaktion, vem fan är det? Innan jag kommer på att det är jag. Hade våra efternamn varit mer olika hade jag nog behållt mitt och lagt till, men Matti Mattsby låter för mycket som en seriefigur. Dessutom är Mattsby mer ovanligt och Amanda Mattsby finns det faktiskt ingen som heter. Amanda Matti däremot finns det flera, bland annat en amerikansk författare som dyker upp direkt om man googlar på namnet.. Vilket jag givetvis inte gör så ofta. Givetvis. Men ändå.

Markus har länge ifrågasatt (på skämt alltså) om jag vill gifta mig med honom för att jag älskar honom, eller om det bara är för att få byta efternamn. Givetvis är det för att jag älskar honom, ett google-vänligt namn är bara en bonus..

Bröllopsbilderna är fotade av bästa Rania – Nortboundjourneys.com

Hur som helst, snart kanske jag vänjer mig vid att heta Amanda Mattsby. Från och med nu kommer jag i alla fall att byta namn även här, det är lika att göra det på en gång tänker jag. Riva av plåstret snabbt så man vänjer sig, visst funkar det väl så? Jag hoppas ni inte blir lika förvirrade som mig, jag är ju samma person, bara i nytt namn. Så nu kör vi!

Med vänliga hälsningar från Fru Mattsby. ♡

Jag älskar dig ändå du vet

Klockan är sex och han vill egentligen inte följa med. Försöker övertala mig att han ska få stanna hemma. Vägrar. Gråter en skvätt. Till slut ger han med sig. Efter fyra minuter i bilen och en minuts promenad står vi på strandkanten med hundarna. Han kastar sten. Hundarna nosar.

Efter en stund springer han rakt ut i vattnet och ropar till mig ”visst fotar du mig mamma?” Jag fotar. Skrattar. Ropar tillbaka ”får du inte vatten i stövlarna nu?!” Vattnet når upp till knäna på den fyraåriga kroppen. ”Jo, men det gör ju inget”. Han skrattar högt. Gör miner, roliga tecken. Vill att jag ska fota så vi kan visa fammo.

Efter en halvtimmes lek vid stranden promenerar vi tillbaka till bilen. Han blöt om fötterna, jag med ett dunkande huvud tungt av förkylning. ”Var det lite roligt att följa med mig ändå?” frågar jag när vi går bredvid varandra. Jag hör hur det skvalpar i hans stövlar. ”Jo, det var det mamma. Men ibland blir jag bara

lite tröttsur. Som du kan bli. Men jag älskar dig ändå, du vet.”

En paus på fjället

Ibland behöver man en paus. Idag tog jag en promenad på toppen av Dundret på lunchen i samband med en fotografering. Sen satte jag mig här med ryggen lutad mot en sten. Drack en kopp kaffe. Passade på att ha ett telefonmöte medan jag hade blicken fäst i horisonten och vinden smekte mitt hår.

Jag lade mig ner en stund och kände den solvarma stenen mot min rygg. Strök fingrarna över riset och spenderade ett par minuter med att klä av en liten torkad pinne sin bark. Kliade hundarna bakom örat och svarade på ett mail. Drack en till kopp kaffe. Sen promenerade jag tillbaka till bilen och fortsatte med min dag.

Små pauser som den här ute på fjället är som flera timmars meditation. Att se horisonten för en stund. Känna jorden under fingrarna och vinden i håret. Det gör mig närvarande, fokuserad och stark. Och jag behöver den som mest när jag inte har tid. När hjärnan har fullt upp med att hålla reda på saker. Komma ihåg möten. Svara på mail. Göra listor och beta av arbetsuppgifter.

Att leva livet lite mer hållbart och glädjefyllt är ingen lätt grej. Man måste hela tiden ta medvetna beslut och vara uppmärksam. Det är så lätt att halka in i jobba-äta-sova fällan. Att prestera. Alltid prestera mer.

Men livet är så mycket mer än jobb. Än prestation. Ibland måste man bara få vara. Hämta andan en stund. Lugna ner tankarna. Tona ner bruset så man hittar tillbaka till sig själv och hör vad man faktiskt tänker.

Idag gjorde jag det här. När gjorde du det senast? 

Dagen då vi sa Ja!

Det har gått två veckor sedan vårt bröllop. Två veckor sedan vi sa JA till ett liv tillsammans på en av de vackraste platser man kan tänka sig. Jag är fortfarande i något slags chocktillstånd. Det blev en så sjukt bra dag (och helg) att jag knappt vågar tro att det faktiskt har hänt. Bara det att en annars regnig och stormig vecka på lördagen blev en helt perfekt solig och alldeles vindstilla höstdag. HÄNDER DET VERKLIGEN? Jag har svårt att tro det.

Det är tur att vi inte kan planera och styra allt. För inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att det skulle bli så här bra. Vår bröllopsdag var helt freaking jäkla magisk.

Alla bilder har fantastiska Rania Rönntoft på Northbound Journeys fotat.

Bröllopshelgen började med storm och slutade med solsken.

På fredag kväll skulle vi bjuda på enklare middag och vi hade planerat att vara utomhus på ängen och grilla hamburgare och spela kubb. Men vädret var verkligen inte bra. Regnet piskade in i sidled och vinden gjorde fjorden alldeles vild. Vi flyttade in fredagens middag istället. Medan regnet öste ner ute myste vi inomhus och åt hamburgare, pratade och spelade beer-pong.

När jag gick ner från middagen på kvällen för att lägga Erik i vår stuga stod jag en stund och tittade ut över havet. Det gick stora vågor och regnet vägrade upphöra. Även om storm inte var vad jag hoppades på till vårt bröllop tänkte jag att det här ju också är väder. Det blir bra oavsett. Alla är här och vi kommer ha kul, regn eller sol spelar ingen roll. Men innerst inne hoppades jag såklart på sol..

När vi vaknade upp på lördagen sken solen och fjorden låg alldeles spegelblank utanför vår stuga. Jag gick ut på altanen och kände att solen till och med värmde. 

Vi kunde ha vigseln på ängen alldeles nere vid vattnet. Med fjällen och havet som backdrop och alla våra kära som vittnen sa vi Ja till ett liv tillsammans. Jag var så rörd hela dagen och grät redan när jag tog på mig klänningen. När vi gick ut över ängen och såg alla våra kära stå där kom tårarna igen. Jag kunde inte alls förbereda mig på den känslostorm som dagen skulle bli. Kanske kan man aldrig det? Det är något speciellt med bröllop.

Vi hade planerat att viga oss med en norsk borgerlig vigselförrättare, men den norska hindersprövningen skulle kanske inte hinna bli klar i tid. Därför hade vi redan sagt Ja till varandra på papper hemma i Sverige innan vi åkte. Som ’vigselförrättare’ på vår bröllopsdag fick vi istället vår vän Sarah. Älskade Sarah.

Det var så fint, alltihop. Att det blev just här, på en sån här dag. Att det blev just Sarah som höll i ceremonin.

Jag gråter igen när jag skriver det här och går igenom minnena från dagen och tänker på allt fint hon sa till oss under vigseln. Det blev så personligt och känslofyllt. Jag grät såklart mest hela tiden. Det var ju precis så här det skulle bli. 

Jag ville gärna att vi skulle läsa egna löften till varandra. Jag har aldrig tänkt mig att jag skulle gifta mig, men sen träffade jag Markus och så kändes allt så rätt. Så för mig, som aldrig trodde att jag skulle stå här, kändes det viktigt att få säga varför vi var här. Varför vi vill lova varandra inför alla våra vänner att vi ska hålla ihop.

Och det var så jäkla fint. Att få höra och säga varför vi har valt oss. Att på riktigt få gå in i känslorna för varandra och formulera i ord varför vi vill vara med varandra. Ja, jag är blödig. Jag grät mig såklart genom det också.

Erik fick också en ring. Det hade vi pratat om länge, att han ville vara med och byt ringar. Han fick en humörsring som vi köpt på leksaksaffären. Inget dyrt, men lika värdefullt ändå för en fyraåring. Jag är så glad att han var med på vigseln. Vilka fina minnen!

Charlotte och Emma spelade och sjöng Markus och Jockes låt Together Now direkt efter ringarna. Det var så jäkla fint. Än en gång kändes det så jäkla rätt, som att allting knöts ihop. Det var så här det var meningen att vara. Tårarna rullade längs mina kinder när Emma sjöng Nothing can stop us now, because we are together now.

 

Efter vigseln blev det mingel på ängen vid stugorna.

Bubbel, mammas hembakta fika och lite snittar. Anna hade fixat en så jäkla rolig bordsplacerings-lek. Vi hade bestämt att vi skulle lotta alla platser. För att få sin plats fick man fiska upp ett nummer från fiskespelet och placera ut sitt namn vid sitt nummer. Så jäkla roligt! Helt plötsligt blev bordsplaceringen en aktivitet och inte bara information. Älskade det!

Alla bilder har fantastiska Rania Rönntoft på Northbound Journeys fotat. Som hon har fångat känslan.. Magiskt!

 

Vår bröllopsdag blev så jävla fin. Alla människor som kom. Alla som hjälpte till och bidrog med snickeri, dekorationer, idéer, sång, mat, dans, hjälp och så mycket annat. Stämningen var så kärleksfull, elektrisk och alldeles underbar. Jag hade aldrig någonsin kunnat önska mig en mer perfekt vigselceremoni och bröllopsdag.

Och då har jag inte ens kommit till middagen, festen och nattklubben i fiskebodan. Vi har inte hunnit prata om alla fina tal, flashmoben, sångerna och discot med flytvästar på. Det får helt enkelt bli ett annat inlägg.

 

TACK till alla som delade den här dagen med oss. Vi älskar er! ♡

Ett minne från engelskan i åttan

Igår gick jag igenom gamla hårddiskar i jakten på bilder till ett blogginlägg om Sri Lanka. Men som vanligt när man letar igenom gamla hårddiskar (brukar ni göra det ibland? Det är en minnesresa utan dess like!) så hittade jag en massa annat roligt. Som den här novellen från engelskan i åttan. Jag läste igenom den och skrattade högt.

Tänk hur annorlunda hjärnan fungerade då. Kreativiteten var på en helt annan nivå! Det är som att hjärnan var friare när man var yngre. Mer plats för skapande – mindre dömande.

Om jag var hälften så fyndig, påhittig och rolig nu hade jag för fasiken haft nobelpris i litteratur för länge sen. Typ!

Mitt 29 åriga jag önskar att jag hade hälften av den fantasi som mitt fjortonåriga jag hade!

Vill du läsa? Inte? Spelar ingen roll, här är den, min novell från åttan. Helt oredigerad, med stavfel och allt. Varsågod!

It’s great to be young!

As I’m sitting here, writing my essay, I just can’t stop myself thinking of how absolutely fantastic it is to be young! When you’re as young as I am you don’t have to take so much responsibility. You go to school, do your homework and get some money every month without even exert oneself. Isn’t that just wonderful? Like when you get older, you have to start working.

You have to cook your own dinner and everyday when you get home, you can’t just run all the way up the stairs, pull up the door and go to your room and sleep away the whole afternoon.

No, nowadays when you’re going home, you first have to stop at the supermarket. You’ll have to buy potatoes, meat, butter, toilet paper, milk, porridge, fruit, carrots, lettuce, tomatoes, cucumbers, toothpaste, diapers, baby food, shampoo, bibs.

And after a hell of a race in the supermarket, when you finally get to the cashier you realize that the money on your ICA-card never is going to be enough. You then blame your stingy husband for not giving you as much money as you need. Doesn’t he know that the prices on diapers gone up from 2.15 to 2.21?!

When you finally made it through the supermarket (reluctantly leaving all that nice ice cream behind) you try to carry all that food the long way home without breaking your shoppingbags. Of course your husband took the car this morning, after all, he paid for it. When you finally get to your neighbourhood they’re recoating your road with asphalt and you have to make a detour around the next two blocks.

When you at last make it to the door, with your back and your knees aching, you see a seven feet bill sticking out of the mailbox exactly at the same time as you realize you’ve forgotten your keys.

What you do is that you drop all the shoppingbags on the wet street (did you really think you would get away from the rain on a day like this?) you fall down on your knees and pray for your son to be home.

You pick up your cell phone and to call him and you just can’t remember his number.. 073?…070?…

For a whole hour you’re just sitting there, down on your knees on the cold, wet street, trying to remember what you were about to do.

Luckily enough, the domestic help comes by to change your diapers and she helps you inside the house.

Later on in the afternoon, a very nice young man comes by and asks you how you feel. He looks familiar… He? … Who? What did I say?

”Novell i engelska, Amanda Matti 8A”

En stilla midsommar

Regnet smattrar mot plåttaket. Hårt, nästan aggressivt. Vinden tar tag i huset och det låter som att det  kommer att slitas med i vindbyarna. Hundarna kurar ihop sig på mattan i hallen och jag ligger nedkrupen i soffan med filten uppdragen.

Det är midsommarhelg och det har regnat nästan konstant i flera dagar. Jag scrollar genom instagram och ser människor dansa runt midsommarstänger i strålande solsken. Jag ser brunbrända ben och ögon som glittrar i takt med havet. Nakenbad i midsommarnatten och blommor i håret.

Vanligtvis kanske det här hade gett mig lite fomo. Fear of missing out. Midsommar norr om polcirkeln är inte riktigt som midsommar på andra ställen. Jag har haft min fleecetröja på mig hela helgen, för det är kallt. Sju-grader-och-regn-kallt. Men vet ni? Den här gången känner jag ingen fomo. Ingen rädsla för att missa nånting. Jag njuter. Behöver återhämtningen. 

Att spendera en helg hemma och bara vila är underskattat.

Att det regnar massor gör också att jag släpper taget om alla måsten. Om förväntningarna. Släpper taget om att känslan av att vi måste vara ute. Hitta på något. Jag kapitulerar inför tröttheten och välkomnar regnet. Istället för en maxad helg med upplevelser får vi en maxad helg med tid tillsammans i det enkla. Sova länge, mysa i soffan, rita och pyssla, laga lite mat.

Det enda vi faktiskt tog oss för under midsommarhelgen var en tur till Nattavaara på midsommarafton.

Vi åt midsommartallrik på hembygdsgården, gamla skolan, och stannade sedan en liten stund i Markus släkts hus. Det var en lugn och stillsam midsommarafton. Hembygdsgården i Nattavaara ligger högt upp på en kulle och utsikten därifrån är fantastisk. Jag fotade utsikten och ett vackert hus just nedanför och lade upp på Instagram. Det är nog en av de bästa bilder jag någonsin fotat. Inte rent tekniskt. Men för att den har gett så mycket annat.

Dagen efter att jag publicerade den ringde en kvinna till mig och berättade att hon vuxit upp i det huset. Hennes syskonbarn (tror jag att det var) hade sett den och visat henne. Hon tyckte att bilden var så fin och blev så glad över att se att någon fotat det, att hon ville ringa och berätta det. Lindblom hette hon.

Hon berättade också att hon känt min farfar Emil. Han umgicks tydligen mycket med hennes pappa, Alfons Karlsson, just i det här huset, då när det begav sig. Jag blev så oerhört glad över hennes telefonsamtal och berättelserna. Min farfar dog när pappa var liten så jag vet inte så mycket om honom, förutom att han var polis i Nattavaara.

Tänk vad människor är häftiga ändå, och vad mycket en bild kan göra! 

Hoppas du har haft en fin midsommar, oavsett om du har fyllt den med sol och äventyr eller bara vilat hemmavid. ♡