En fredag tillägnad Angeliqa

Det var fredag den 3 maj. Snön föll från himlen när jag vaknade på morgonen. Ett stilla, lätt snöfall. Snöflingorna som föll kändes som en tröst. Jag låg kvar i sängen en stund och bara var. Andades. Jag tänkte att snön kanske kunde bädda in allt som var stickigt och jobbigt. Alla spretiga känslor och taggarna i bröstet. Om så bara för en stund.

Efter ett tag klev jag upp. Klädde på mig. Medan jag gjorde i ordning Erik för förskolan slutade det att snö. Snön som låg vit när jag gick hemifrån på morgonen hade hunnit smälta till lunch. När vi åkte hemifrån strax efter lunch sken solen. Solen sken – för Angeliqa.

Det har gått ett par veckor sedan Angeliqa dog, men den här fredagen var det dags för hennes begravning.

Jag hade inte möjlighet att vara med på begravningen i Västerås, så jag bestämde mig för att istället ge mig ut i naturen och göra något som hon hade gillat. Strosa runt i ett vackert naturområde, dricka rivigt kokkaffe och äta kladdkaka. 

Vi körde ut till Abborrträsk, eller Peltovaara Mångfaldspark, en bit väster om Gällivare. Här satt jag länge och bara tittade ut över ängarna medan Erik och Markus utforskade området och lekte. Angeliqa hade älskat den här platsen. Hon hade en kärlek för naturparker nära stan. Lätt tillgängliga för många. Enkelheten i att ta sig ut och vandra. Att bara strosa runt och verkligen njuta.

Hade. Det känns konstigt att skriva. Hon känns fortfarande så levande. Det är så svårt att förstå att hon inte längre finns med oss. Hon skulle ju komma och hälsa på till hösten. Jag skulle ju få ta med dig hit. 

Jag önskar att jag hade kunnat vara med på begravningen. Kanske hade det varit lättare att förstå alltihop då. När jag hade suttit där en stund, med tårarna rullande längs kinderna, kände jag mig plötsligt lugn. Jag tänkte på hur många hon berört. Hur många människor som hon inspirerat, fått ut i naturen. Allt det hon jobbade och brann för finns kvar. Gemenskapen. Kunskapen. Tillsammans kan vi förmedla det vidare till ännu fler. Fortsätta det hon påbörjade.

Det var en fin dag i Angeliqas ära. När jag stängde ögonen kändes det nästan som att hon satt där, bredvid mig. Hade hon gjort det vet jag att hon hade fått mig att skratta, sådär så hela kroppen vibrerar. Vi hade fyllt på kaffe i mängder och kanske sjungit en sång. I was lightning – before the thunder.

Tills vi ses igen, Angeliqa.

Min första tatuering!

På en av alla franska-lektioner i sjuan såg jag ett citat i franskaboken som fastnade. Citatet var intryckt bland glosor, grammatik och tråkiga tecknade bilder på dåliga karikatyrer av fransoser. Citatet skulle visa på de olika formerna av ordet ”leva”. Jag älskade det direkt.

”Je veux vivre ma vie, pendant que je suis vivante.”

Jag vill leva mitt liv medan jag är vid liv. Jag kommer ihåg att jag satt och tittade på det länge. Sen skrev jag ner det på en liten lapp och satte den i fickan. Sedan den dagen har det hängt med mig i livet som ett mantra. Jag vill leva mitt liv medan jag är vid liv. Här och nu. Varje dag. Inte gå och vänta på bättre tider, på senare eller den alltid så ovissa framtiden.

Citatet har hängt med i allt jag gjort och funnits nedkladdat i skolböcker, målat på tavlor och skrivits i bildtexter.

I takt med att jag blivit äldre har orden också växt och fått en större betydelse. Ganska direkt när jag såg den tänkte jag på det som en tatuering. Men jag har alltid varit för feg för att tatuera mig. Rädd för att ångra mig. Så det har alltid bara stannat i tanken. Tills nu. Face your fears. När vi var i Stockholm för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att det äntligen skulle bli verklighet.

Och när jag väl bokade tiden kändes det inte ens läskigt, bara rätt. Jag hade tur att få tid med kort varsel hos Emilia som jag följt på Instagram länge och träffat ett par gånger i blogg sammanhang. Hon skriver galet snyggt så det var ett självklart val.

En kort stund av smärta, sedan kändes det ingenting. På fem minuter var det över. 

Erik väntade spänt på att få se min tatuering. När jag frågade honom om han ville ha en tatuering när han blev stor funderade han en stund och svarade sedan ”nää.. Jag tror inte det. Men Om jag ska ha en, då ska jag ha en valp-tatulering” (sötaste ordet – tatulering!)

Jag fullkomligen ÄLSKAR min nya, och första, tatuering.

Det tog ungefär tjugofem minuter från att vi kom in till att vi stod på trottoaren utanför igen. Det gjorde knappt ont alls, bara lite precis i början. Emilia skrev texten på fri hand, jag tillhandahöll bara stavningen. Nu när den väl sitter där känns det som att den alltid har varit en del av mig. Att den hamnade på vänster arm var ingen slump, närmast hjärtat.

Jag är så J-Ä-K-L-A nöjd. Det känns som att jag blev komplett helt plötsligt. Där är den nu och påminner mig varje dag om att faktiskt leva livet. För mig och de mina. Det viktigaste av allt!

Så här veckorna efter att älskade Angeliqa gått bort känns den ännu mer relevant. Ännu viktigare för mig. Jag vill verkligen påminna mig själv om att leva livet på ett sätt som får mig att må bra. Att uppskatta det lilla och vara tacksam för allt som jag redan har.

Prata och umgås med de som betyder mest. Inte gå runt och vara arg eller irriterad. Inte låta ångest eller rädsla kontrollera mig. Att leva har fått så många nya dimensioner på sistone. Det är viktigt att påminna sig om vad som verkligen betyder något.

Att den faktiskt blev verklighet till slut berodde också mycket på den vackra dokumentären om tatuerade människor som SVT gjorde för ett tag sedan där bland annat fina Tiina Ravelin var med. Hon pratar om sina tatueringar och vad de representerar, hur de berättar om olika delar av hennes liv och står för något hon gått igenom. En oerhört fin dokumentär som jag absolut rekommenderar, du hittar den här.

En promenad genom Kåkstan

Sedan i september förra året går jag en fotokurs mot Sigtuna Folkhögskola. En fotokurs som Jennifer tipsade mig om. Varje vecka sedan september får vi nya uppgifter som vi ska fota och lämna in. Ibland är det teknik som ligger i fokus, men oftast är det berättandet genom bild. Att tolka ett tema och fota bilder som berättar en historia på det temat. Den här veckan var temat ålderdom.

Jag hade först ingen aning om vad jag skulle fotografera. Men så plötsligt kom det till mig. Kåkstan. En plats som har en så spännande historia och som har betytt så mycket för det samhälle vi bor i idag. En plats som trots att den är mycket äldre än mig, har åldrats mycket bara sedan jag var liten.

Det är länge sedan jag var i Kåkstan sist.

Det var på julmarknaden 2015 om jag inte minns fel. Första gången som Erik fick träffa tomten. Nu är Kåkstan snart bara ett minne, åtminstone så som det sett ut genom hela min uppväxt. Handelsbodarna. Caféerna. De gamla skyltarna och biografen. Att gå genom Kåkstan är alltid som en resa i tiden. Man känner historiens vingslag. Fascineras över hur det var då. Att det bevarats. Men den här gången kändes historiens vingslag på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Det kändes som att de tidigare väl omhändertagna gamla byggnaderna hade förfallit något. Som att den vårdande hand som sett till att byggnaderna stått kvar så länge, hade släppt taget. Kanske är det bara för att det är februari och inte högsäsong. Eller så är det framtidens förändringar som avspeglar sig. Ovissheten. Jag vet inte. Hur som helst kändes det fint att få promenera igenom hela Kåkstan och fotografera det som varit en del av Malmbergets så länge.

Alla de gamla fina skyltarna äskar jag extra mycket. Namnen. Det gamla språket. 

Färg som flagnar och skyltar som bevarats men knappt längre går att tyda. Så mycket historia. 

 

Butikerna i kåkstan var tydligen ofta fina och sålde mycket dyra saker. Även om gruvarbetarna bodde i, precis som namnet antyder, en Kåkstad – hade de gott om pengar och handlade gärna dyra produkter. 

Mossa som växer ur grunden på huset. Ålderdom.

Biograf Lusitania. Jag hade gett mycket för att få gå på bio här när det begav sig. Vilken upplevelse. 

Långt uppehåll och en rolig föreläsning

Hej på er! Dagarna går och det var ett tag sedan jag bloggade sist. Ibland kommer livet emellan. De senaste veckorna har jag känt att energin har varit en bristvara och tiden likaså. När energin tryter försöker jag alltid prioritera sånt som känns roligt, viktigt och givande just i stunden. Bloggen har därför fått gå lite på sparlåga ett tag. Men ingenting är för evigt och efter en produktiv vecka och en härlig fredag med både jobb, möten och träning känner jag mig som en ny människa.

Den senaste veckan har varit intensiv.  I måndags hade jag ärligt talat en riktig skitdag. Jag var trött, ofokuserad och hade svårt att se både detaljer och helhet. Tror ni på tecken från universum? Jag gör egentligen inte det. Men den här gången kändes det som att universum ville visa att det var helt onödigt att deppa ihop. För på tisdagen fick jag flera roliga mail som fick mig att skaka av mig den tunga känslan från måndagen och ta sats igen.

Det roligaste mailet var också det mest otippade. En fråga om jag kunde komma till Norrbotten Media Week och föreläsa med kort varsel då någon blivit sjuk.

Först tänkt jag tacka nej, för jag var inte riktigt Där. Att föreläsa tycker jag är skitkul, men med så kort varsel och på ett så stort evenemang? Nej. Dessutom var Markus bortrest och hade bilen med sig, så det var mycket logistik som skulle ordnas om jag ens skulle ta mig iväg. Men efter att jag hade funderat en stund och konsulterat Markus på telefon bestämde jag mig för att tacka Ja! Och det är jag så sjukt glad för!

Det blev en intensiv och oerhört rolig onsdag. Jag föreläste i Piteå på morgonen och i Luleå på eftermiddagen. Däremellan blev jag intervjuad av superduktiga elever från något av LTUs mediaprogram. Jag sov som en kratta natten mot onsdag och var dödstrött när jag åkte hemifrån klockan fem på morgonen. I bilen på väg ner var det en röst i mitt huvud som sa åt mig att vända och åka hem. Som tur var lyssnade jag inte på den. Föreläsningarna gick verkligen superbra och jag är så jäkla glad att jag åkte.

Bästa sortens feedback! Så många som hört av sig efteråt, det gör mig glad ända in i märgen. Att få inspirera och sprida lite energi är bland det roligaste jag vet. 

Resten av veckan har bestått av jobb och träning och en massa administrativt med mitt nya bolag.

Har jag sagt att jag startat nytt bolag? Inte? Det har jag! Nu mer bedriver jag min verksamhet från mitt eget aktiebolag, Amanda Matti AB. Galet, och galet kul!

Idag stormar det på ganska bra ute så vi ska nog mest stanna inne och pyssla med praktiska saker. Vi har till exempel börjat bygga om garderoben i hallen och bytt ut lite möbler i vardagsrummet. Förvaring och struktur har länge varit något vi saknat här hemma och nu ska det äntligen bli ordning. Men som vanligt, innan det är ordning blir det totalt kaos. Så nu hoppas jag att vi blir någorlunda klara så att vi har mer tid att vara ute när det börjar vara dags för sol, snö och härliga vinterdagar!

 

Trevlig helg! ♡

Hejdå vackra januari

Januari har bjudit på så många fantastiska dagar att min kamera har gått varm trots kylan. De vackra pastellfärgerna på himlen, de frostiga träden. Solen som precis orkar över horisonten och bäddar in hela världen i ett fantastiskt släpljus. De vackra stunderna är fantastiskt många när det är så kallt och snöigt som det har varit. Det är som att krispigheten verkligen syns på bilderna.

Här kommer några av mina absoluta favoritbilder från Januari i år. 

En skidtur i skogen bjuder på massor av fina detaljer. Som det här trädet som ännu inte riktigt får värmas av solen.

Våra hundar njuter av att vara ute trots att det är kallt, så länge de får röra på sig. Skir behöver få springa ordentligt för att hålla värmen, medan Sky har mer underull och klarar fint att bara strosa genom skogen trots bitande kyla. 

 

Vägar som den här får min äventyrslust att gå i taket. Jag vill bara hoppa i bilen, fylla termosen med rivigt kaffe och ge mig av på äventyr. 

Solen som försvunnit bakom Dundret ger hela berget en självlysande gloria. Röken kommer från snökanonerna och vinden som river upp snö från fjället. Vackert.

Ännu en vacker väg som går rakt in i ett pastellfärgat landskap i tusen lager.

En varm kopp kaffe i januarisolen är aldrig fel.

Hejdå vackra januari! ♡

Hälsningar från The Sunshine State

Det har redan hunnit bli fredag. Efter ett par intensiva resdagar har vi äntligen landat på vårt hotell i Orlando där vi ska bo resten av resan. Tisdag åkte vi från Gällivare, onsdag från Sverige och igår körde vi bil från Miami till Orlando. Markus och Anton rattade hur bra som helst trots rusningstrafik, ösregn och en ny upplevelse för mig, regnrök.

Grabbarna såg en robot på flygplatsen när vi var på väg. Spännande!

Flygresan inklusive mellanlandning tog nästan 24h, men barnen var riktiga kämpar och gnällde nästan ingenting. Vi fick spendera 4,5h i kö till passkontroll på väg in i USA, till och med det gick bra!

Igår hann vi kryssa av en av de saker som Erik har längtat mest efter, att få bada i poolen. Sen stannade vi på ett shoppingcenter på vägen och åt ”godaste maten på länge” enligt Erik.

I veckan väntar Disneyland innan julfirande. Hoppas att ni har en fin helg så här innan jul. ❤️

Hälsningar från Florida!

En annorlunda jul

Idag är det bara en vecka kvar till julafton. Hemma hos oss lyser redan det fjärde ljuset i adventsljusstaken och julstöket är obefintligt. Det kändes liksom rätt att tända ljus nummer fyra redan, för vi är inte hemma när fjärde ljuset ska tändas.

På tisdag åker vi till Florida. Min älskade mamma fyller 70 år på självaste julafton och det ska vi fira, hela familjen, på andra sidan jorden. Även om jag har firat jul utomlands förr känns det lite konstigt att åka bort nu. Kanske för att julen blir annorlunda när man har barn?

Erik är dock inte alls bekymrad över att fira jul utomlands. Han pratar konstant om att få åka till Miami (landet där Batman och Blixten bor). Den enda fundering han har haft är om tomten kommer till Miami? Efter att ha fått fråga tomten på julmarknaden för några veckor sedan och fått till svar att jo, tomten kommer till Miami också, så är han lugn. Han är ju inte så stor ännu att han har hunnit vänja sig vid några traditioner eller rutiner kring jul så att göra något helt annat bekommer honom inte alls.

Själv ser jag fram emot att få bryta av vardagen med lite äventyr. Att få resa. Även om mitt samvete skriker för klimatets skull. En nöjesresa till andra sidan jorden, hur motiverar man det? Jag har inga svar på den frågan. Jag tänker samtidigt att vad gör det om vi flyger en gång, när en del människor flyger runt halva jordklotet flera gånger i veckan?

Hur som helst har jag valt att klimatkompensera för vår flygresa.

Jag vet att jag inte skulle kunna njuta till fullo annars. Att klimatkompensera känns futtigt, men det är ändå något. Som ett plåster på såren som vi åsamkar moderjord. Jag tröstar mig med att jag annars lever ganska klimatsmart och har som mål inför 2019 att på riktigt göra vardagen mer snäll mot klimatet. Undvika onödig plast, tänka till vad vi använder för produkter och äta mer lokalproducerat och vegetariskt.

Så, med det i åtanke tänker jag njuta till fullo av vår semester på andra sidan jorden. Och fira min älskade mamma, såklart. Sjuttio år är helt klart värt att fira!

Förra året grillade vi korv ute till lunch. I år kanske det blir barbeque i varmare klimat? 

Vintern har verkligen anlänt till Gällivare efter den varma starten.

Nu glittrar snön vit i alla träd och min hemstad är verkligen Winter Wonderland i dess rätta bemärkelse. Det känns både skönt och lite synd att lämna när världen är som vackrast. Solen har gått ner för i år, men det betyder inte att det är mörkt. Det betyder att vi har flera timmar per dag med pastellfärgad himmel och ett rosaskimrande sken.

När vi kommer tillbaka på nyårsafton har vi redan börjat gå mot ljusare tider. Jag ser så mycket fram emot januari, 2019 och allt det kommer med!

Feedback till Kanal 5 om Världens tuffaste jobb

Det är inte ofta jag kollar på tv, helt enkelt för att jag tycker att det finns så mycket annat att göra som är roligare. Trots det slår jag ofta på den på på kvällarna medan jag gör annat, som sällskap ni vet. Igår kväll satt jag i soffan efter att Erik somnat och jobbade med lite bilder medan tvn stod på. På kanal 5 visades Världens tuffaste jobb med Adam Alsing. Mitt fokus skiftade fort från datorn till tvn. Men inte för att det var bra, utan för att det var så fruktansvärt dåligt.

Det är inte ofta jag klagar. Men det här sticker faktiskt i ögonen. Världens tuffaste jobb låter ändå, på pappret, som ett ganska spännande program. Jag älskar att lära mig saker och att få sätta mig in i nya jobb och sammanhang är något jag går igång på. Därför gör det fysiskt ont i mig när Adam Alsing oengagerat glider runt mellan de olika ”tuffa” jobben utan att verka det minsta intresserad.

Jag tänker liksom tre saker. 

  1. Det måste finnas ofantligt mycket mer intressanta, engagerade, kompetenta och roliga människor på Kanal 5 som skulle kunna göra det här programmet tusen gånger bättre?
  2. Hur kan kanal 5 tycka att det här är en värd sak att lägga pengar på?
  3. De jobb som ska lyftas fram borde få så mycket mer plats, det är ju ändå dom som är intressanta i det här sammanhanget.

Allvarligt. Det borde faktiskt vara lag på att man måste ha lite engagemang i det man gör om man ska få vara med i tv på bästa sändningstid. Gubbarnas tid är över. Kanal 5 borde inse det. Typ nu. Ta in nån som är bra, på riktigt. Någon som faktiskt bryr sig och kan förmedla lite spänning, intresse, förståelse och kunskap om de jobb som testas. Det finns så mycket spännande jobb där ute som är värda att lyfta – men det borde göras med lite mer värdighet.

I programmet skulle Adam Alsing pröva på att jobba som flaring bartender, bara det att han knappt orkade försöka på riktigt. Jag kan inte flarea, men jag kan jonglera. Ge mig en timme så kan jag med all säkerhet lära mig mer än dubbelt så mycket som Adam Alsing. Bilden får symbolisera engagemang och entusiasm, något som Adam Alsing såg ut att helt sakna. 

Att göra tv och video är faktiskt något som jag blivit jäkligt sugen på det senaste året.

Det behöver inte vara TV-tv. Men en Youtube-serie. Jag har massor med idéer på innehåll och jag vågar lova att det är både aktuellt, roligt, engagerande och intressant. Kanske är det nu jag verkligen ska göra slag i saken och visa hur roligt innehåll kan se ut? Hur dagens tv borde göras? Kanske vill du vara med och göra det?

Om du är sugen på att vara med och göra manus, innehåll, filma eller något annat, skriv till mig vet jag! På riktigt alltså. Det är dags nu. 

 

Och om det mot förmodan skulle vara så att det faktiskt inte finns någon bättre på Kanal 5 så går det bra att ringa mig. Jag lovar att jag ställer upp och testar alla olika jobb med ett aldrig sinande engagemang. Ni har inget att förlora, det kan liksom inte bli sämre. Ring mig! 

 

Eriks första skridskotur

Jag vet inte hur det ser ut där du bor, men här lyser snön ännu med sin frånvaro. Vi fick lite snö i oktober, men sen dess har det regnat bort. Kvar är lite is på gatorna och mycket is på sjöarna. Så här blanka och fina skridskoisar har vi nästan aldrig här uppe, så det gäller att passa på! I söndags packade vi därför med lite fika och åkte till Sandviken för att åka skridskor. Första gången för Erik. Trots det hävdade han bestämt i bilen att ”jag faktiskt kan åka skridskor mamma, jätte snabbt!”

 

I Sandviken var det fullt med folk, har nog aldrig sett så många bilar där på vintern förut. Erik fick först åka med Markus, sen provade vi med sparken framför. Efter bara ett par minuter ville han ge upp. Han lade sig ner på isen och började gråta, på typiskt treåringsvis. Jag frågade varför han var ledsen och han svarade att det ju inte alls var roligt att åka skridskor, för han kan inte åka lika fort som alla andra barn.

Som den tålmodiga mamma jag försöker vara, förklarade jag att dom andra barnen nog har åkt skridskor massor med gånger. Man måste öva. Inte ge upp. Fortsätta träna. Ha roligt medan man lär sig. Kanske var det mitt pepptalk som fungerade, eller så var det köttbullemackan som gjorde susen, hur som helst ville han fortsätta åka. Just då kände jag mig så jäkla glad. För att vi stod på oss lite och inte gav med oss när han gav upp.

Isen var full av människor som åkte skridskor och fikade. 

Efter fikat åkte han skridskor både med sparken och helt själv.

Han fick åka själv mellan oss och det gick hur bra som helst. Trots att han ramlade ett par gånger gav han inte upp. Skrattade bara och prövade igen. Han som nyss skulle ge upp, lärde sig till slut att ta sig fram på egen hand på skridskorna, både framlänges och baklänges. Vi hejade på och jag peppade honom lika mycket när han ramlade som när han klarade det. För att lära sig att ramla är lika viktigt som att lära sig åka, tänker jag.

 

Det blev ingen skridskoåkning för mig den här dagen, men vad gör väl det. En stund ute i friska luften och en helt ny värld som öppnats för treåringen räcker gott för att göra en söndag alldeles fantastisk. Erik har länge sagt att han ska spela hockey när han blir stor, så det här var ett bra första steg mot att uppfylla den drömmen. Har vi tur hinner vi åka fler gånger innan snön kommer.

Jag tror aldrig jag har sett någon vara malligare än vad Erik var när vi åkte från isen den dagen. Och jag var stolt och glad för att han, eller vi, inte gav upp. För den känslan av att ha klarat av något, att ha lärt sig, vill jag ge honom tusen gånger om. En känsla väl värd att kämpa för, både för oss och för honom!

Stolt treåring som minsann ”kan åka själv mamma, jag sa ju det!”

Skippa Black Friday – kör White Monday istället

Nu på fredag är det Black Friday. En dag då handeln vill locka oss att köpa mer prylar genom att sänka priserna drastiskt. Det ena erbjudandet efter det andra trillar in i min mailkorg redan den här måndags morgonen. Det som nyss var en dag av köphets har visst blivit en hel vecka, Black Friday Week. Allt för att få oss att konsumera mer. Få oss att köpa fler grejer vi inte behöver. För att få oss att spendera mer pengar. 

Det är lätt att frestas av alla erbjudanden. Att passa på att köpa saker man länge längtat efter nu när priserna sjunker. Jag säger inte att det inte är okej. Att passa på att köpa det man ändå vill ha när priset är lägre. Men jag önskar att alla skulle fundera en extra vända om om det faktiskt är nödvändigt. Om du verkligen behöver den där prylen. Att vi funderade på om det kanske går att köpa det vi vill ha begagnat istället för nytt, eller om vi kanske kan laga det vi redan har.

Bild från i påskas. Den här jackan har jag haft sedan 2010, den är lagad flera gånger men får fortfarande följa med ut på äventyr jämt och ständigt.

När jag var liten var vintrarna mer förutsägbara.

Från november till april höll sig temperaturen under nollan, med en liten blida ofta i början på januari. Snön föll innan jul och så fylldes det på i januari och februari. Under mellandagarna var det nästan alltid kallt och nyår firades i bitande kyla. Tradition. Förutsägbart.

Nu kan man inte längre säga hur vintrarna ska bli. Det regnar ibland i januari. Kommer mängder med snö ena veckan bara för att smälta veckan efter. Det blåser oftare än inte. Jag bor ovanför polcirkeln, på en plats där snön och kylan brukar vara trogna och pålitliga vänner. Så är det inte längre. Förra veckan var det 4 plusgrader och regn, när det borde vara minusgrader och snö.

Samtidigt påverkas vi hela tiden till att konsumera mer. Singles day, Black friday, cyber Monday. Olika namn för samma sak. Onödig konsumtion. Det spelar ingen roll om du tror på klimatförändringarna eller inte. Det spelar ingen roll om du tror att klimatförändringarna sker av en naturlig orsak, eller påverkats av oss människor. För vad klimatförändringarna än beror på, vet vi att all vår överdrivna konsumtion och produktion av alla dessa prylar är direkt dålig för miljön.

Plast som hamnar i haven. Djur som dör. Soptippar stora som öar. Vad man än tror på, kan vi nog vara överens om att det inte är bra. 

White Monday, en motsats till Black Friday och ett gyllene tillfälle att få bra deals på tjänster som hjälper oss bevara våra vita vintrar vita. 

Gör deals på White Monday istället – idag den 19 november

Jag väljer att stötta initiativ som White Monday istället. Som motsats till Black friday kan du på White Monday få bra deals på möbler eller kläder second hand, på lagning av dina favoritkläder och massor av delnings- och hyrtjänster. Cirkulära tjänster. Sånt som vår planet mår bättre av. Att vi tar hand om våra saker och tänker till innan vi köper nytt.

Jag har länge haft en otrolig klimatångest. Men jag försöker vända min klimatångest till pepp istället genom att tänka att jag vill vara på det lag som fortsätter kämpa, inte på det lag som redan gett upp. Därför gör jag vad jag kan och försöker ta bättre beslut varje dag.

Min senaste kamera har jag köpt begagnad från Cyberphoto. Ett bra alternativ till att köpa nytt.

Jag kommer bojkotta Black Friday i år, precis som förra året.

Istället för att spendera min tid och mina pengar på att jaga bra erbjudanden kommer jag att göra annat. Spendera tid med familjen, lägga pengar på god mat. Jag hoppas att du kanske kan överväga att göra detsamma. ♡

Alla dessa tankar om döden

Erik är just nu inne i en ålder där han pratar väldigt mycket om döden. Vad händer när hundarna dör? Kommer du och pappa att dö en dag? Varför dör man mamma? När alla dessa frågor om döden först började komma blev jag chockad. Helt tagen på sängen. Ska det verkligen börja så här tidigt, tänkte jag. Men jag har förstått nu att det är så. Att det kommer i den här åldern. Funderingarna över liv och död och skillnaden däremellan.

Allt eftersom har jag vant mig vid att han frågar. Vant mig vid att prata om något som är så abstrakt och tabubelagt i vårt samhälle. Att vi en dag ska dö. 

Än så länge pratar vi mest om att man ska dö när man blir gammal. Jag brukar säga att när man är så gammal att det är dags att dö, då tycker man nog att det är ganska skönt, för man har levt så länge. Erik verkar nöja sig med det svaret. Att dö när man är gammal är logiskt, till och med för ett barn.

När det gäller frågor om varför människor dör, som inte är gamla, har jag inget bra svar.

Ännu har han inte börjat fråga det. Ännu har han inte behövt uppleva att någon han älskar eller känner rycks ifrån honom. Men den dag det sker, hjälper det kanske om vi har pratat om det innan? Att han vågar fråga. Att han vet att vi inte ryggar tillbaka. Livet är skört, det vet vi. Ändå går vi ofta genom livet som om döden inte fanns. Ignorerar den och alla känslor som den rör upp. Kanske blir det lite lättare att veta att livet är skört, om vi vågat prata om döden?

Hos oss försöker vi prata om allt. Om döden, om livet och om att våga leva. Vi pratar om känslor, att bli arg och ledsen och att välja att vara glad. Min förhoppning är att rusta honom för livet, som han förhoppningsvis kommer att leva fullt ut. Känna alla känslor. Utmana sig själv och andra. Vara omtänksam och tacksam. Stå upp för sig själv och andra.

Erik i sin ”chokladbollsaffär” mitt ute i skogen förra helgen. Här gjordes det ritningar på chokladbollar och vi fick köpa. När Markus sa förlåt för att han råkade tippa ner alla chokladbollar tittade Erik på honom med ödmjuk blick och sa ”men pappa, det gör ju inget, det är bara på låtsas”. 

Att få vara din mamma. Det största i livet. 

Jag vill leka med mina leksaker varje dag mamma, jätte länge.

Älskade barn, det kommer du få göra. Varenda dag. Ingen ska dö. Vi kommer leva tills vi blir gamla. Jag säger orden och vet att jag ljuger. Sanningen är den att vi ingenting vet om vem som får leva eller dö. Vi vet ingenting om morgondagen. Vem som får stanna och vem som måste gå. Det enda vi vet är att vi lever idag, här och nu. Det enda vi kan vara säkra på, är att vi har den här stunden, just här och nu.

Om det är något jag hoppas att du lär dig, älskade barn, så är det att livet är värt att leva. Varendaste minut. Även om döden lurar runt hörnet. Även om vi ingenting vet. Skratta mycket, älska hårt, vänta inte och var inte rädd. Så länge vi andas finns vi här för dig. Du får fråga oss om allt. Vi kan inte alla svaren men vi håller dig i handen medan dina tankar snurrar. Hjälper dig att utforska världen och hitta svar på de frågor som du har. 

 

Tillsammans kommer vi att skratta, tillsammans kommer vi att gråta.

Tillsammans pratar vi om alla dessa tankar om döden. ♡

 

Lyckan över att snön är här

Det är början på november och jag kan för mitt liv inte förstå var den här hösten tog vägen. Vad hände? Utanför mitt fönster är det vitt. Morgonsolen får hela världen att glittra och jag känner mig sådär barnsligt glad som man bara kan göra när det är snö ute. Förutsatt att man gillar snö såklart. I Gällivare brukar vi oftast ha snö vid den här tiden. När snön väl kommer, ofta i slutet på oktober, så brukar den för det mesta ligga kvar.

Att få vakna upp på morgonen och se att världen utanför har blivit vit under natten känns som magi.

Fortfarande, trots att jag är vuxen. Erik älskar det också. Så fort den förstasnön kom tog vi fram alla ’snöfordon’ som Erik kallar det. Sedan dess är detbara det som gäller när vi ska gå till förskolan – att få åka madrass, kälkeeller bob. Jag drar honom gärna. Här uppe är vintern lång och det gäller attkunna njuta av den för att de kommande sex månaderna inte bara ska vara en långtransportsträcka till sommaren.

Förra veckan frågade jag Erik vad han helst av allt skulle vilja göra efter förskolan, om vi skulle göra någon aktivitet en eller två dagar i veckan. Han svarade att han skulle vilja åka snowboard. Lära sig skidor. Och kanske gå på badhuset ibland?

Ett cykelspår som leder rakt ut på isen, rätt in i dimman. Det har blivit väldigt populärt med elcyklar här på senaste, kanske är det en sån som någon har cyklat över isen med?

Jag älskar vinter och snö. Det har nog inte undgått någon. Dagarna nu blir kortare och kortare. Solen går upp efter åtta och ner igen strax efter klockan två. Men trots att det är mörkt större delen av dygnet redan, är det mer ljus än någonsin. Den låga solen färgar världen i vackra pastellfärger. Norrskenet lyser upp natten med sina dansande strålar och jag tycker inte att världen är mörk. Det är tusen olika nyanser av färg.