Gällivares lungor andas igen

Det har med all säkerhet inte gått någon Gällivarebo förbi att det nu förtiden lyser på Dundret om kvällarna. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur mycket det betyder om man inte bor eller har bott här. Vi bor vid fjällets fot, lever med dess skiftningar genom säsongerna och förändringarna som sker genom åren.

Fjället formar inte bara samhället, det formar även oss som bor här. När det går dåligt kommer hopplösheten, misstron och sorgen. När det går bra på Dundret spirar istället hopp, framtidstro och stolthet. 

Dundret är en svår anläggning att driva på det sättet. Det är allas fjäll, oavsett vem som äger det. Det är inte bara en skidanläggning, det är en del av oss alla som bor här, det spelar ingen roll om man åker skidor eller inte. Därför känns det så oerhört kul nu, när Gällivares lungor äntligen andas igen.

Dundret drivs nu, återigen, av Gällivare Kommun. Man kan tänka mycket om prislappar och tillvägagångssätt, men jag är helt övertygad om att det här är den bästa lösningen. De som nu jobbar på Dundret är människor som jobbar med hjärtat och vill fjällets bästa. De vill vara här och se anläggningen blomstra.

När hjärtat är med hos de som driver, ställer sig Gällivareborna bakom. Får man med sig näringsliv och entreprenörer som kan driva verksamheter i anslutning till backarna är jag säker på att det kommer blomstra.

Varumärket har fått en liten makeover rent stilmässigt och det känns sjukt kul. Allt det som händer på Dundret nu ingjuter hopp och glädje i hela samhället. Jag ser Dundret från mitt kontor hela dagarna och inget gör mig gladare än att se snökanonerna gå för fullt eller se backarna som lyser när mörkret faller på. Det gör mig så oerhört jäkla glad. Gällivare är en fantastisk plats att bo på, speciellt när Gällivares lungor andas igen.

Finns det liv på Dundret – finns det hopp.

När hösten möter vintern

Det är kallt ute. Erik vill gå baklänges till förskolan ’för det gör så ont på näsan när det är så här kallt’. Jag låter honom gå baklänges. Känner själv att jag klätt mig lite för tunt, det biter verkligen i näsan av kylan. När jag lämnat Erik sätter jag hundarna i bilen och kör mot skogen. Jag parkerar på en grusparkering längs E10:an och går längs gångstigen runt Nuolajärvi. Klockan är åtta på morgonen och solen är precis på väg upp över trädtopparna.

Överallt där vi går är marken täckt av ett tunt lager snö. Många träd har löven kvar och alla löv är vackert inramade av spretiga iskristaller och frost. Solens mjuka och lågt liggande strålar får hela skogen runt om mig att glittra. Det knarrar under mina fötter när jag går och stora vita moln dansar ut ur min mun när jag andas.

Hundarna är ivriga först. De nosar på allt och jag svär lite över att de trasslar sina koppel runt mina fötter och drar så att jag nästan ramlar. Men som vanligt lugnar de ner sig när vi gått en stund. Efter ett tag strosar vi allihop genom skogen i lugn takt. När jag stannar för att fota något sätter sig hundarna ner bredvid mig. Vänder sig mot solen och spanar in i skogen. Jag andas in den kalla luften och njuter.

När hösten möter vintern.. Då är Gällivare så vackert. ♡

                

Identitetskris!! Det här med att byta namn och så

Som ni vet gifte vi ju oss för snart två månader sedan. Förra veckan fick jag post från bolagsverket, först blev jag lite orolig. Bolagsverket? Jag har inte registrerat något ärende där, vad är det nu? Jag öppnar kuvertet och läser – ”Vi har registrerat en ny styrelseledamot i ditt bolag, Amanda Mattsby”. Ja just ja.

Ända sedan vi började prata om att gifta oss har det känts självklart att vi ska ta Markus efternamn. Men sen när bröllopet väl hade varit och det var dags för mig att söka namnbyte tvekade jag innan jag skickade in ansökan. Ska jag verkligen byta namn

Det är lustigt ändå, att ett namn gör så mycket. Att det är så kopplat till ens identitet, vem man är som person.

När jag har sett Amanda Mattsby skrivet så här i början är min första reaktion, vem fan är det? Innan jag kommer på att det är jag. Hade våra efternamn varit mer olika hade jag nog behållt mitt och lagt till, men Matti Mattsby låter för mycket som en seriefigur. Dessutom är Mattsby mer ovanligt och Amanda Mattsby finns det faktiskt ingen som heter. Amanda Matti däremot finns det flera, bland annat en amerikansk författare som dyker upp direkt om man googlar på namnet.. Vilket jag givetvis inte gör så ofta. Givetvis. Men ändå.

Markus har länge ifrågasatt (på skämt alltså) om jag vill gifta mig med honom för att jag älskar honom, eller om det bara är för att få byta efternamn. Givetvis är det för att jag älskar honom, ett google-vänligt namn är bara en bonus..

Bröllopsbilderna är fotade av bästa Rania – Nortboundjourneys.com

Hur som helst, snart kanske jag vänjer mig vid att heta Amanda Mattsby. Från och med nu kommer jag i alla fall att byta namn även här, det är lika att göra det på en gång tänker jag. Riva av plåstret snabbt så man vänjer sig, visst funkar det väl så? Jag hoppas ni inte blir lika förvirrade som mig, jag är ju samma person, bara i nytt namn. Så nu kör vi!

Med vänliga hälsningar från Fru Mattsby. ♡

Jag älskar dig ändå du vet

Klockan är sex och han vill egentligen inte följa med. Försöker övertala mig att han ska få stanna hemma. Vägrar. Gråter en skvätt. Till slut ger han med sig. Efter fyra minuter i bilen och en minuts promenad står vi på strandkanten med hundarna. Han kastar sten. Hundarna nosar.

Efter en stund springer han rakt ut i vattnet och ropar till mig ”visst fotar du mig mamma?” Jag fotar. Skrattar. Ropar tillbaka ”får du inte vatten i stövlarna nu?!” Vattnet når upp till knäna på den fyraåriga kroppen. ”Jo, men det gör ju inget”. Han skrattar högt. Gör miner, roliga tecken. Vill att jag ska fota så vi kan visa fammo.

Efter en halvtimmes lek vid stranden promenerar vi tillbaka till bilen. Han blöt om fötterna, jag med ett dunkande huvud tungt av förkylning. ”Var det lite roligt att följa med mig ändå?” frågar jag när vi går bredvid varandra. Jag hör hur det skvalpar i hans stövlar. ”Jo, det var det mamma. Men ibland blir jag bara

lite tröttsur. Som du kan bli. Men jag älskar dig ändå, du vet.”

En paus på fjället

Ibland behöver man en paus. Idag tog jag en promenad på toppen av Dundret på lunchen i samband med en fotografering. Sen satte jag mig här med ryggen lutad mot en sten. Drack en kopp kaffe. Passade på att ha ett telefonmöte medan jag hade blicken fäst i horisonten och vinden smekte mitt hår.

Jag lade mig ner en stund och kände den solvarma stenen mot min rygg. Strök fingrarna över riset och spenderade ett par minuter med att klä av en liten torkad pinne sin bark. Kliade hundarna bakom örat och svarade på ett mail. Drack en till kopp kaffe. Sen promenerade jag tillbaka till bilen och fortsatte med min dag.

Små pauser som den här ute på fjället är som flera timmars meditation. Att se horisonten för en stund. Känna jorden under fingrarna och vinden i håret. Det gör mig närvarande, fokuserad och stark. Och jag behöver den som mest när jag inte har tid. När hjärnan har fullt upp med att hålla reda på saker. Komma ihåg möten. Svara på mail. Göra listor och beta av arbetsuppgifter.

Att leva livet lite mer hållbart och glädjefyllt är ingen lätt grej. Man måste hela tiden ta medvetna beslut och vara uppmärksam. Det är så lätt att halka in i jobba-äta-sova fällan. Att prestera. Alltid prestera mer.

Men livet är så mycket mer än jobb. Än prestation. Ibland måste man bara få vara. Hämta andan en stund. Lugna ner tankarna. Tona ner bruset så man hittar tillbaka till sig själv och hör vad man faktiskt tänker.

Idag gjorde jag det här. När gjorde du det senast? 

Dagen då vi sa Ja!

Det har gått två veckor sedan vårt bröllop. Två veckor sedan vi sa JA till ett liv tillsammans på en av de vackraste platser man kan tänka sig. Jag är fortfarande i något slags chocktillstånd. Det blev en så sjukt bra dag (och helg) att jag knappt vågar tro att det faktiskt har hänt. Bara det att en annars regnig och stormig vecka på lördagen blev en helt perfekt solig och alldeles vindstilla höstdag. HÄNDER DET VERKLIGEN? Jag har svårt att tro det.

Det är tur att vi inte kan planera och styra allt. För inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att det skulle bli så här bra. Vår bröllopsdag var helt freaking jäkla magisk.

Alla bilder har fantastiska Rania Rönntoft på Northbound Journeys fotat.

Bröllopshelgen började med storm och slutade med solsken.

På fredag kväll skulle vi bjuda på enklare middag och vi hade planerat att vara utomhus på ängen och grilla hamburgare och spela kubb. Men vädret var verkligen inte bra. Regnet piskade in i sidled och vinden gjorde fjorden alldeles vild. Vi flyttade in fredagens middag istället. Medan regnet öste ner ute myste vi inomhus och åt hamburgare, pratade och spelade beer-pong.

När jag gick ner från middagen på kvällen för att lägga Erik i vår stuga stod jag en stund och tittade ut över havet. Det gick stora vågor och regnet vägrade upphöra. Även om storm inte var vad jag hoppades på till vårt bröllop tänkte jag att det här ju också är väder. Det blir bra oavsett. Alla är här och vi kommer ha kul, regn eller sol spelar ingen roll. Men innerst inne hoppades jag såklart på sol..

När vi vaknade upp på lördagen sken solen och fjorden låg alldeles spegelblank utanför vår stuga. Jag gick ut på altanen och kände att solen till och med värmde. 

Vi kunde ha vigseln på ängen alldeles nere vid vattnet. Med fjällen och havet som backdrop och alla våra kära som vittnen sa vi Ja till ett liv tillsammans. Jag var så rörd hela dagen och grät redan när jag tog på mig klänningen. När vi gick ut över ängen och såg alla våra kära stå där kom tårarna igen. Jag kunde inte alls förbereda mig på den känslostorm som dagen skulle bli. Kanske kan man aldrig det? Det är något speciellt med bröllop.

Vi hade planerat att viga oss med en norsk borgerlig vigselförrättare, men den norska hindersprövningen skulle kanske inte hinna bli klar i tid. Därför hade vi redan sagt Ja till varandra på papper hemma i Sverige innan vi åkte. Som ’vigselförrättare’ på vår bröllopsdag fick vi istället vår vän Sarah. Älskade Sarah.

Det var så fint, alltihop. Att det blev just här, på en sån här dag. Att det blev just Sarah som höll i ceremonin.

Jag gråter igen när jag skriver det här och går igenom minnena från dagen och tänker på allt fint hon sa till oss under vigseln. Det blev så personligt och känslofyllt. Jag grät såklart mest hela tiden. Det var ju precis så här det skulle bli. 

Jag ville gärna att vi skulle läsa egna löften till varandra. Jag har aldrig tänkt mig att jag skulle gifta mig, men sen träffade jag Markus och så kändes allt så rätt. Så för mig, som aldrig trodde att jag skulle stå här, kändes det viktigt att få säga varför vi var här. Varför vi vill lova varandra inför alla våra vänner att vi ska hålla ihop.

Och det var så jäkla fint. Att få höra och säga varför vi har valt oss. Att på riktigt få gå in i känslorna för varandra och formulera i ord varför vi vill vara med varandra. Ja, jag är blödig. Jag grät mig såklart genom det också.

Erik fick också en ring. Det hade vi pratat om länge, att han ville vara med och byt ringar. Han fick en humörsring som vi köpt på leksaksaffären. Inget dyrt, men lika värdefullt ändå för en fyraåring. Jag är så glad att han var med på vigseln. Vilka fina minnen!

Charlotte och Emma spelade och sjöng Markus och Jockes låt Together Now direkt efter ringarna. Det var så jäkla fint. Än en gång kändes det så jäkla rätt, som att allting knöts ihop. Det var så här det var meningen att vara. Tårarna rullade längs mina kinder när Emma sjöng Nothing can stop us now, because we are together now.

 

Efter vigseln blev det mingel på ängen vid stugorna.

Bubbel, mammas hembakta fika och lite snittar. Anna hade fixat en så jäkla rolig bordsplacerings-lek. Vi hade bestämt att vi skulle lotta alla platser. För att få sin plats fick man fiska upp ett nummer från fiskespelet och placera ut sitt namn vid sitt nummer. Så jäkla roligt! Helt plötsligt blev bordsplaceringen en aktivitet och inte bara information. Älskade det!

Alla bilder har fantastiska Rania Rönntoft på Northbound Journeys fotat. Som hon har fångat känslan.. Magiskt!

 

Vår bröllopsdag blev så jävla fin. Alla människor som kom. Alla som hjälpte till och bidrog med snickeri, dekorationer, idéer, sång, mat, dans, hjälp och så mycket annat. Stämningen var så kärleksfull, elektrisk och alldeles underbar. Jag hade aldrig någonsin kunnat önska mig en mer perfekt vigselceremoni och bröllopsdag.

Och då har jag inte ens kommit till middagen, festen och nattklubben i fiskebodan. Vi har inte hunnit prata om alla fina tal, flashmoben, sångerna och discot med flytvästar på. Det får helt enkelt bli ett annat inlägg.

 

TACK till alla som delade den här dagen med oss. Vi älskar er! ♡

Ett minne från engelskan i åttan

Igår gick jag igenom gamla hårddiskar i jakten på bilder till ett blogginlägg om Sri Lanka. Men som vanligt när man letar igenom gamla hårddiskar (brukar ni göra det ibland? Det är en minnesresa utan dess like!) så hittade jag en massa annat roligt. Som den här novellen från engelskan i åttan. Jag läste igenom den och skrattade högt.

Tänk hur annorlunda hjärnan fungerade då. Kreativiteten var på en helt annan nivå! Det är som att hjärnan var friare när man var yngre. Mer plats för skapande – mindre dömande.

Om jag var hälften så fyndig, påhittig och rolig nu hade jag för fasiken haft nobelpris i litteratur för länge sen. Typ!

Mitt 29 åriga jag önskar att jag hade hälften av den fantasi som mitt fjortonåriga jag hade!

Vill du läsa? Inte? Spelar ingen roll, här är den, min novell från åttan. Helt oredigerad, med stavfel och allt. Varsågod!

It’s great to be young!

As I’m sitting here, writing my essay, I just can’t stop myself thinking of how absolutely fantastic it is to be young! When you’re as young as I am you don’t have to take so much responsibility. You go to school, do your homework and get some money every month without even exert oneself. Isn’t that just wonderful? Like when you get older, you have to start working.

You have to cook your own dinner and everyday when you get home, you can’t just run all the way up the stairs, pull up the door and go to your room and sleep away the whole afternoon.

No, nowadays when you’re going home, you first have to stop at the supermarket. You’ll have to buy potatoes, meat, butter, toilet paper, milk, porridge, fruit, carrots, lettuce, tomatoes, cucumbers, toothpaste, diapers, baby food, shampoo, bibs.

And after a hell of a race in the supermarket, when you finally get to the cashier you realize that the money on your ICA-card never is going to be enough. You then blame your stingy husband for not giving you as much money as you need. Doesn’t he know that the prices on diapers gone up from 2.15 to 2.21?!

When you finally made it through the supermarket (reluctantly leaving all that nice ice cream behind) you try to carry all that food the long way home without breaking your shoppingbags. Of course your husband took the car this morning, after all, he paid for it. When you finally get to your neighbourhood they’re recoating your road with asphalt and you have to make a detour around the next two blocks.

When you at last make it to the door, with your back and your knees aching, you see a seven feet bill sticking out of the mailbox exactly at the same time as you realize you’ve forgotten your keys.

What you do is that you drop all the shoppingbags on the wet street (did you really think you would get away from the rain on a day like this?) you fall down on your knees and pray for your son to be home.

You pick up your cell phone and to call him and you just can’t remember his number.. 073?…070?…

For a whole hour you’re just sitting there, down on your knees on the cold, wet street, trying to remember what you were about to do.

Luckily enough, the domestic help comes by to change your diapers and she helps you inside the house.

Later on in the afternoon, a very nice young man comes by and asks you how you feel. He looks familiar… He? … Who? What did I say?

”Novell i engelska, Amanda Matti 8A”

En stilla midsommar

Regnet smattrar mot plåttaket. Hårt, nästan aggressivt. Vinden tar tag i huset och det låter som att det  kommer att slitas med i vindbyarna. Hundarna kurar ihop sig på mattan i hallen och jag ligger nedkrupen i soffan med filten uppdragen.

Det är midsommarhelg och det har regnat nästan konstant i flera dagar. Jag scrollar genom instagram och ser människor dansa runt midsommarstänger i strålande solsken. Jag ser brunbrända ben och ögon som glittrar i takt med havet. Nakenbad i midsommarnatten och blommor i håret.

Vanligtvis kanske det här hade gett mig lite fomo. Fear of missing out. Midsommar norr om polcirkeln är inte riktigt som midsommar på andra ställen. Jag har haft min fleecetröja på mig hela helgen, för det är kallt. Sju-grader-och-regn-kallt. Men vet ni? Den här gången känner jag ingen fomo. Ingen rädsla för att missa nånting. Jag njuter. Behöver återhämtningen. 

Att spendera en helg hemma och bara vila är underskattat.

Att det regnar massor gör också att jag släpper taget om alla måsten. Om förväntningarna. Släpper taget om att känslan av att vi måste vara ute. Hitta på något. Jag kapitulerar inför tröttheten och välkomnar regnet. Istället för en maxad helg med upplevelser får vi en maxad helg med tid tillsammans i det enkla. Sova länge, mysa i soffan, rita och pyssla, laga lite mat.

Det enda vi faktiskt tog oss för under midsommarhelgen var en tur till Nattavaara på midsommarafton.

Vi åt midsommartallrik på hembygdsgården, gamla skolan, och stannade sedan en liten stund i Markus släkts hus. Det var en lugn och stillsam midsommarafton. Hembygdsgården i Nattavaara ligger högt upp på en kulle och utsikten därifrån är fantastisk. Jag fotade utsikten och ett vackert hus just nedanför och lade upp på Instagram. Det är nog en av de bästa bilder jag någonsin fotat. Inte rent tekniskt. Men för att den har gett så mycket annat.

Dagen efter att jag publicerade den ringde en kvinna till mig och berättade att hon vuxit upp i det huset. Hennes syskonbarn (tror jag att det var) hade sett den och visat henne. Hon tyckte att bilden var så fin och blev så glad över att se att någon fotat det, att hon ville ringa och berätta det. Lindblom hette hon.

Hon berättade också att hon känt min farfar Emil. Han umgicks tydligen mycket med hennes pappa, Alfons Karlsson, just i det här huset, då när det begav sig. Jag blev så oerhört glad över hennes telefonsamtal och berättelserna. Min farfar dog när pappa var liten så jag vet inte så mycket om honom, förutom att han var polis i Nattavaara.

Tänk vad människor är häftiga ändå, och vad mycket en bild kan göra! 

Hoppas du har haft en fin midsommar, oavsett om du har fyllt den med sol och äventyr eller bara vilat hemmavid. ♡

En fredag tillägnad Angeliqa

Det var fredag den 3 maj. Snön föll från himlen när jag vaknade på morgonen. Ett stilla, lätt snöfall. Snöflingorna som föll kändes som en tröst. Jag låg kvar i sängen en stund och bara var. Andades. Jag tänkte att snön kanske kunde bädda in allt som var stickigt och jobbigt. Alla spretiga känslor och taggarna i bröstet. Om så bara för en stund.

Efter ett tag klev jag upp. Klädde på mig. Medan jag gjorde i ordning Erik för förskolan slutade det att snö. Snön som låg vit när jag gick hemifrån på morgonen hade hunnit smälta till lunch. När vi åkte hemifrån strax efter lunch sken solen. Solen sken – för Angeliqa.

Det har gått ett par veckor sedan Angeliqa dog, men den här fredagen var det dags för hennes begravning.

Jag hade inte möjlighet att vara med på begravningen i Västerås, så jag bestämde mig för att istället ge mig ut i naturen och göra något som hon hade gillat. Strosa runt i ett vackert naturområde, dricka rivigt kokkaffe och äta kladdkaka. 

Vi körde ut till Abborrträsk, eller Peltovaara Mångfaldspark, en bit väster om Gällivare. Här satt jag länge och bara tittade ut över ängarna medan Erik och Markus utforskade området och lekte. Angeliqa hade älskat den här platsen. Hon hade en kärlek för naturparker nära stan. Lätt tillgängliga för många. Enkelheten i att ta sig ut och vandra. Att bara strosa runt och verkligen njuta.

Hade. Det känns konstigt att skriva. Hon känns fortfarande så levande. Det är så svårt att förstå att hon inte längre finns med oss. Hon skulle ju komma och hälsa på till hösten. Jag skulle ju få ta med dig hit. 

Jag önskar att jag hade kunnat vara med på begravningen. Kanske hade det varit lättare att förstå alltihop då. När jag hade suttit där en stund, med tårarna rullande längs kinderna, kände jag mig plötsligt lugn. Jag tänkte på hur många hon berört. Hur många människor som hon inspirerat, fått ut i naturen. Allt det hon jobbade och brann för finns kvar. Gemenskapen. Kunskapen. Tillsammans kan vi förmedla det vidare till ännu fler. Fortsätta det hon påbörjade.

Det var en fin dag i Angeliqas ära. När jag stängde ögonen kändes det nästan som att hon satt där, bredvid mig. Hade hon gjort det vet jag att hon hade fått mig att skratta, sådär så hela kroppen vibrerar. Vi hade fyllt på kaffe i mängder och kanske sjungit en sång. I was lightning – before the thunder.

Tills vi ses igen, Angeliqa.

Min första tatuering!

På en av alla franska-lektioner i sjuan såg jag ett citat i franskaboken som fastnade. Citatet var intryckt bland glosor, grammatik och tråkiga tecknade bilder på dåliga karikatyrer av fransoser. Citatet skulle visa på de olika formerna av ordet ”leva”. Jag älskade det direkt.

”Je veux vivre ma vie, pendant que je suis vivante.”

Jag vill leva mitt liv medan jag är vid liv. Jag kommer ihåg att jag satt och tittade på det länge. Sen skrev jag ner det på en liten lapp och satte den i fickan. Sedan den dagen har det hängt med mig i livet som ett mantra. Jag vill leva mitt liv medan jag är vid liv. Här och nu. Varje dag. Inte gå och vänta på bättre tider, på senare eller den alltid så ovissa framtiden.

Citatet har hängt med i allt jag gjort och funnits nedkladdat i skolböcker, målat på tavlor och skrivits i bildtexter.

I takt med att jag blivit äldre har orden också växt och fått en större betydelse. Ganska direkt när jag såg den tänkte jag på det som en tatuering. Men jag har alltid varit för feg för att tatuera mig. Rädd för att ångra mig. Så det har alltid bara stannat i tanken. Tills nu. Face your fears. När vi var i Stockholm för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att det äntligen skulle bli verklighet.

Och när jag väl bokade tiden kändes det inte ens läskigt, bara rätt. Jag hade tur att få tid med kort varsel hos Emilia som jag följt på Instagram länge och träffat ett par gånger i blogg sammanhang. Hon skriver galet snyggt så det var ett självklart val.

En kort stund av smärta, sedan kändes det ingenting. På fem minuter var det över. 

Erik väntade spänt på att få se min tatuering. När jag frågade honom om han ville ha en tatuering när han blev stor funderade han en stund och svarade sedan ”nää.. Jag tror inte det. Men Om jag ska ha en, då ska jag ha en valp-tatulering” (sötaste ordet – tatulering!)

Jag fullkomligen ÄLSKAR min nya, och första, tatuering.

Det tog ungefär tjugofem minuter från att vi kom in till att vi stod på trottoaren utanför igen. Det gjorde knappt ont alls, bara lite precis i början. Emilia skrev texten på fri hand, jag tillhandahöll bara stavningen. Nu när den väl sitter där känns det som att den alltid har varit en del av mig. Att den hamnade på vänster arm var ingen slump, närmast hjärtat.

Jag är så J-Ä-K-L-A nöjd. Det känns som att jag blev komplett helt plötsligt. Där är den nu och påminner mig varje dag om att faktiskt leva livet. För mig och de mina. Det viktigaste av allt!

Så här veckorna efter att älskade Angeliqa gått bort känns den ännu mer relevant. Ännu viktigare för mig. Jag vill verkligen påminna mig själv om att leva livet på ett sätt som får mig att må bra. Att uppskatta det lilla och vara tacksam för allt som jag redan har.

Prata och umgås med de som betyder mest. Inte gå runt och vara arg eller irriterad. Inte låta ångest eller rädsla kontrollera mig. Att leva har fått så många nya dimensioner på sistone. Det är viktigt att påminna sig om vad som verkligen betyder något.

Att den faktiskt blev verklighet till slut berodde också mycket på den vackra dokumentären om tatuerade människor som SVT gjorde för ett tag sedan där bland annat fina Tiina Ravelin var med. Hon pratar om sina tatueringar och vad de representerar, hur de berättar om olika delar av hennes liv och står för något hon gått igenom. En oerhört fin dokumentär som jag absolut rekommenderar, du hittar den här.

En promenad genom Kåkstan

Sedan i september förra året går jag en fotokurs mot Sigtuna Folkhögskola. En fotokurs som Jennifer tipsade mig om. Varje vecka sedan september får vi nya uppgifter som vi ska fota och lämna in. Ibland är det teknik som ligger i fokus, men oftast är det berättandet genom bild. Att tolka ett tema och fota bilder som berättar en historia på det temat. Den här veckan var temat ålderdom.

Jag hade först ingen aning om vad jag skulle fotografera. Men så plötsligt kom det till mig. Kåkstan. En plats som har en så spännande historia och som har betytt så mycket för det samhälle vi bor i idag. En plats som trots att den är mycket äldre än mig, har åldrats mycket bara sedan jag var liten.

Det är länge sedan jag var i Kåkstan sist.

Det var på julmarknaden 2015 om jag inte minns fel. Första gången som Erik fick träffa tomten. Nu är Kåkstan snart bara ett minne, åtminstone så som det sett ut genom hela min uppväxt. Handelsbodarna. Caféerna. De gamla skyltarna och biografen. Att gå genom Kåkstan är alltid som en resa i tiden. Man känner historiens vingslag. Fascineras över hur det var då. Att det bevarats. Men den här gången kändes historiens vingslag på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Det kändes som att de tidigare väl omhändertagna gamla byggnaderna hade förfallit något. Som att den vårdande hand som sett till att byggnaderna stått kvar så länge, hade släppt taget. Kanske är det bara för att det är februari och inte högsäsong. Eller så är det framtidens förändringar som avspeglar sig. Ovissheten. Jag vet inte. Hur som helst kändes det fint att få promenera igenom hela Kåkstan och fotografera det som varit en del av Malmbergets så länge.

Alla de gamla fina skyltarna äskar jag extra mycket. Namnen. Det gamla språket. 

Färg som flagnar och skyltar som bevarats men knappt längre går att tyda. Så mycket historia. 

 

Butikerna i kåkstan var tydligen ofta fina och sålde mycket dyra saker. Även om gruvarbetarna bodde i, precis som namnet antyder, en Kåkstad – hade de gott om pengar och handlade gärna dyra produkter. 

Mossa som växer ur grunden på huset. Ålderdom.

Biograf Lusitania. Jag hade gett mycket för att få gå på bio här när det begav sig. Vilken upplevelse. 

Långt uppehåll och en rolig föreläsning

Hej på er! Dagarna går och det var ett tag sedan jag bloggade sist. Ibland kommer livet emellan. De senaste veckorna har jag känt att energin har varit en bristvara och tiden likaså. När energin tryter försöker jag alltid prioritera sånt som känns roligt, viktigt och givande just i stunden. Bloggen har därför fått gå lite på sparlåga ett tag. Men ingenting är för evigt och efter en produktiv vecka och en härlig fredag med både jobb, möten och träning känner jag mig som en ny människa.

Den senaste veckan har varit intensiv.  I måndags hade jag ärligt talat en riktig skitdag. Jag var trött, ofokuserad och hade svårt att se både detaljer och helhet. Tror ni på tecken från universum? Jag gör egentligen inte det. Men den här gången kändes det som att universum ville visa att det var helt onödigt att deppa ihop. För på tisdagen fick jag flera roliga mail som fick mig att skaka av mig den tunga känslan från måndagen och ta sats igen.

Det roligaste mailet var också det mest otippade. En fråga om jag kunde komma till Norrbotten Media Week och föreläsa med kort varsel då någon blivit sjuk.

Först tänkt jag tacka nej, för jag var inte riktigt Där. Att föreläsa tycker jag är skitkul, men med så kort varsel och på ett så stort evenemang? Nej. Dessutom var Markus bortrest och hade bilen med sig, så det var mycket logistik som skulle ordnas om jag ens skulle ta mig iväg. Men efter att jag hade funderat en stund och konsulterat Markus på telefon bestämde jag mig för att tacka Ja! Och det är jag så sjukt glad för!

Det blev en intensiv och oerhört rolig onsdag. Jag föreläste i Piteå på morgonen och i Luleå på eftermiddagen. Däremellan blev jag intervjuad av superduktiga elever från något av LTUs mediaprogram. Jag sov som en kratta natten mot onsdag och var dödstrött när jag åkte hemifrån klockan fem på morgonen. I bilen på väg ner var det en röst i mitt huvud som sa åt mig att vända och åka hem. Som tur var lyssnade jag inte på den. Föreläsningarna gick verkligen superbra och jag är så jäkla glad att jag åkte.

Bästa sortens feedback! Så många som hört av sig efteråt, det gör mig glad ända in i märgen. Att få inspirera och sprida lite energi är bland det roligaste jag vet. 

Resten av veckan har bestått av jobb och träning och en massa administrativt med mitt nya bolag.

Har jag sagt att jag startat nytt bolag? Inte? Det har jag! Nu mer bedriver jag min verksamhet från mitt eget aktiebolag, Amanda Matti AB. Galet, och galet kul!

Idag stormar det på ganska bra ute så vi ska nog mest stanna inne och pyssla med praktiska saker. Vi har till exempel börjat bygga om garderoben i hallen och bytt ut lite möbler i vardagsrummet. Förvaring och struktur har länge varit något vi saknat här hemma och nu ska det äntligen bli ordning. Men som vanligt, innan det är ordning blir det totalt kaos. Så nu hoppas jag att vi blir någorlunda klara så att vi har mer tid att vara ute när det börjar vara dags för sol, snö och härliga vinterdagar!

 

Trevlig helg! ♡