Det är svårt att tänka på så mycket annat än Corona dessa dagar. Corona. För ett par månader sedan var det bara en öl, nu är det något helt annat. När jag och Markus står i köket på söndagkväll märks det tydligt. ”Det var förresten…” börjar jag, men hinner inte säga mer innan Markus fyller i ”en till som hade dött i Norrbotten, ja jag såg det!”.

Jag tittar på honom över axeln och sjukdomen känns så oerhört påtaglig. Nej, säger jag och vänder mig tillbaka och fortsätter måtta kaffe i filtret. Jag skulle säga att det var förresten slut ägg när jag skulle göra våfflor, så jag googlade ett nytt recept utan ägg.

Vi skrattar lite åt det. Hur galet allt är just nu. Att det enda man gör är uppdaterar statistik och nyhetssajter. Räknar insjuknade, antal döda och någonstans i bakhuvudet snurrar kalkylen över hur sannolikt det är att man själv eller någon nära ska bli riktigt sjuk. Det är skönt att kunna skratta lite åt det mitt i alltihop.

På bara ett par veckor har vardagen förändrats drastiskt för människor över hela jorden.

Stora delar av världen är i Lockdown. Ingen får gå ut om det inte är absolut nödvändigt. Polis på mataffärerna, förbjudet att gå i parker eller mötas fler än två personer. I Sverige lever vi ännu i en mer normal vardag. Vi får gå ut, röra oss på affärer och allmänna platser. De yngre barnen får gå i skola och många går ännu till kontoret. Situationen i Stockholm förändras dock snabbt, men Gällivare ligger långt ifrån Stockholm.

Medan världen är upp och ner njuter vi av ljusa kvällspromenader igen.

Ute skiner solen och vårvintern är sitt allra vackraste.

Asfalten har tinat fram på vägarna men snödrivorna är ännu höga. Solen värmer bleka vinterkinder och ljudet av (snö)skotrar som gasar över Vassaraträsk tystnar senare och senare på kvällarna i takt med att solen håller sig uppe längre. Långa stunder känns allt som vanligt. Speciellt när man är ute. Här syns inte många tecken på pandemi.

Men så ringer telefonen. Det är pappa. Han och mamma är båda i riskgrupp av flera anledningar. Jaha, hur är det, frågar han. Jag svarar att vi mår bra men är hemma för att dagis har för lite personal. Kanske lika bra också, säger jag. Sedan mamma och pappa kom hem från sin resa i februari har vi nästan inte träffats alls. Vi har däremot pratat desto mer på telefon. Och det är där det märks mest tycker jag, i samtalen.

 

Rädslan för att bli sjuk eller att närstående ska bli sjuka. Oron över ekonomin. Chocken över den dramatiska förändringen i vardagslivet. Begränsningarna i rörelsefriheten. Osäkerheten kring framtiden och hur världen kommer att se ut när det värsta av pandemin passerat. Stressen över att behöva tänka igenom exakt vad man gör och hur. Känna efter i varje sekund om man är sjuk eller inte. Kanske lite snuvig ändå, eller?

Jag pratar med en vän som jobbar inom sjukvården. Hur är läget på jobbet, frågar jag. Hon förklarar att det känns som lugnet före stormen. Allt förbereds, men ännu märks det inte på antal patienter. Snarare tvärtom, ingen går på vårdbesök i onödan. Kommer läget här bli lika illa som på många andra ställen? Eller kommer vi fortfarande känna oss långt borta från Stockholm om ett par veckor? Ingen vet. Förmodligen inte. Världen är mindre än vi tror när sånt här händer.

Att jobba hemifrån är inget nytt. Att försöka jobba hemifrån medan Erik är hemma är däremot något helt annat. Men hittills har det gått bra.

För mig har Corona hittills inneburit en hel del avbokade eller flyttade jobb.

Inför det här året bestämde jag mig för att lägga allt fokus på att boka mer föreläsningar och workshops, det gick jätte bra. Tills Corona kom. Inom loppet av tre dagar ställdes nästan allt i mars och april in. Först blev jag stressad, men ganska snabbt dök det upp andra jobb och möjligheter, så än så länge går det ingen nöd på mig.

Jag är också glad att jag redan i januari sa upp kontraktet på kontorslokalen. Nu har jag betalt sista hyran och flyttar ut under april månad. Det känns sorgligt, eftersom det är världens finaste kontor. Men samtidigt är det skönt. Med tanke på omständigheterna var det helt rätt beslut i helt rätt tid. Även om det just nu rullar på vet man inte hur det ser ut om ett par månader om det här håller i sig.

Barn och hundar är båda bra på att påminna om när det är dags att ta rast.

Trots allt som händer runt omkring känner jag mig lugn.

Jag mår bra och känner mig stabil, fokuserad och glad. Jag har jobbat hemifrån med Erik hemma i tre veckor nu och ställt in alla möten för att jag varit lite snorig. Det har varit annorlunda, men samtidigt lite skönt. Att bara vara hemma har gett oss tid och fokus. Jag har tagit mig tid att skapa en massa saker som jag inte har tagit mig för innan.

Till exempel livestreamade jag en Zumbaklass i söndags och har haft både föreläsningar och utbildningar online. Jag skrev ett inlägg på Instagram här om dagen om att jag känner mig som att jag Vet vad jag ska göra nu, på ett sätt jag inte känt tidigare.

Kanske är det så för många av oss, att vi är bäst under press. Att klarhet kommer i tider av kaos. Det är oerhört tragiskt med så många sjuka människor och dödsfall över hela planeten, men det känns som att den här tiden kommer att föra något gott med sig också. Det syns redan. Hur människor förändrar beteenden, får tid att reflektera och komma närmare varandra.

Jag vill dela med mig av det lugn jag känner och jobbar därför på flera saker som jag hoppas ska kunna hjälpa fler människor. En onlinekurs bland annat och fler möjligheter att ses online. För även om vi ska hålla fysisk distans behöver det inte betyda att vi glider ifrån varandra och känner oss ensamma. Tillsammans, det är så vi klarar det här.

 

Hur mår du i allt det här? Finns det något jag kan göra för dig? ♡

4 kommentarer på “Det enda man kan prata om just nu

  1. Mamma on 1 april, 2020 at 16:31 Svara

    Fina reflektioner som vanligt, roligt att läsa.

    1. Amanda Mattsby on 14 april, 2020 at 11:23 Svara

      Tack! ❤️

  2. Christina Biltberg on 6 april, 2020 at 16:25 Svara

    Just nu sitter jag och man i självpåtagen
    Isolering pga att vi tillhör riskgrupper. Min man har diabetes och ett ganska dåligt blodvärde och har astma och reumatiker.
    Det betyder att vi har ett ganska dåligt immunförsvar i kroppen, men annars går det rätt bra för oss fast våra anhöriga inte kan besöka oss. De är inte sjuka men vill inte utsätta oss risker. Hoppas du och din familj mår bra. MVH CHRISTINA

    1. Amanda Mattsby on 14 april, 2020 at 11:22 Svara

      Hej Christina! Tråkigt att höra att ni är i riskgrupp, hoppas verkligen att ni slipper bli sjuka! Vore intressant att höra vad ni roar er med medan ni är hemma? Stor kram!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Markerade fält är obligatoriska.