Vackra salar med antika tavlor inramade i guld. Svarvade stolar med gyllene tyg runt bord dukade med det finaste porslin. Runt om mig män klädda i kostymer och slipsar i neutrala färger. Kvinnor i vackra klänningar. Ett lågt sorl hörs i rummet. Händer sträcks fram, namn utbyts. En artig nick. Ett stort leende.
Så hörs steg i trappan och tystnaden sänker sig omedelbart. Kamerablixtar får hela rummet att lysa upp och all uppmärksamhet vänds mot de två personerna på väg ner från övervåningen.
”Ojdå! Vi kommer visst mitt i festen” deklarerar Kronprinsessan Victoria och hela gruppen brister ut i ett förlösande skratt. Spänningen i rummet ökar. Jag andas djupt. Sänker axlarna. Tittar på Kronprinsessan som vant skakar hand efter hand utan att tappa fokus. Det dröjer inte länge förrän hon är framme vid mig. Jag sträcker fram handen, säger mitt namn och berättar i vilket sammanhang jag är där. Våra blickar möts och jag blir lugn. Känner hennes närvaro.
Till middagen sitter jag vid Kronprinsessans bord.
Jag sitter tyst länge, lyssnar intresserat på de andra som pratar. De har mer erfarenhet än mig, är mer vana vid sammanhang som detta. Samtalen flyter mellan allt från teknologi och artificiell intelligens till barn som vägrar åka skidor utan mutor. Det känns avslappnat, trevligt och nästintill familjärt.
Efter en stund vänder Kronprinsessan sig mot mig och ber mig berätta vad jag gör. ”Det verkar intressant, jag vill höra mer!”
Jag berättar om var jag kommer ifrån. Om gruvorten där ingen utifrån verkar tro att någon vill bo. Jag berättar om fördomarna om att bo längst upp i norr och om podden som vi startade som svar på det. Jag berättar om närheten till naturen, om tystnaden på fjället, om människorna och vår pärla Dundret. Kronprinsessan lyssnar intresserat, de andra också. Jag är den enda vid bordet som inte är från eller bor i Luleå området.
Med luft under vingarna fortsätter jag berätta om vad jag gör.
Ni pratade tidigare om teknologi och juridik, om samhällsstrukturer, ökad omsättning och hur vi utvecklar bättre teknik, säger jag. Jag jobbar med alla de människor som lever med den där tekniken. Som har allt, men som ändå mår dåligt. Som samhälle strävar vi hela tiden efter mer struktur, mer avkastning och bättre lösningar. Jag jobbar för att vi människor ska hitta tillbaka till naturen. Till samhörigheten, enkelheten och meningen med livet. Jag vill göra skillnad för så många som möjligt, få människor att må bättre. För utan människor som mår bra kan vi inte skapa ett samhälle som mår bra.
Jag tystnar. Alla tittar på mig. För en stund ser alla ut att sitta försjunkna i tankar. Jag observerar. Energin runt bordet skiftar en aning. Vi fortsätter prata om allt möjligt, kanske är det bara jag, men jag upplever att samtalet blir ärligare. Lite mer avslappnat. Flera gånger under kvällen återkommer vi till samma sak, hur vi människor längtar efter enkelhet och lugn.
Vid midnatt promenerar jag hem längs Luleås gator i den för årstiden varma natten.
Isen knastrar under mina skor och jag tänker på kvällen som gått. På hur glad jag är över att ha fått möjligheten att sitta vid det där bordet. Berätta lite av min historia och den plats jag kommer ifrån. Det slår mig hur viktigt det är att vi finns representerade i såna här sammanhang. Vi som tänker på mer än ökad omsättning och bättre produktionsflöden. Vi som kommer från landsbygden. Från det Norrbotten som inte är Luleå. Vi som kvinnor. Som unga.
Jag är så glad att Ung Företagsamhet gav mig möjligheten att vara med. Det kändes som att jag satt där med hela Gällivares och alla unga tjejers historier i ryggsäcken.
Jag bar den stolt. Med högt huvud och ödmjukt hjärta. Här är vi! Vi finns. Vi har också en viktig plats i de fina salarna med tavlor inramade med guld. ♡
