Det är måndag morgon den tjugofjärde februari. Tjugofjärde.. Hur gick det till? Mitt sista minne innan influensan slog till var att jag och Jennifer kom tillbaka från vår vecka i Norge, som inte blev en vecka i Norge utan en helg i Tjautjas. När jag kom hem på söndagen var Markus hängig. På måndagen var han helt däckad och jag och Erik skulle komma strax efter. Det är två veckor sedan.
De här två veckorna har varit som en enda dimma. Feber och hosta. Kräkhinkar och sjukhusbesök. Vi har sovit i stort sett en hel vecka, allihop. Erik var så hängig ett tag att hann inte ens orkade titta på tv. Det har aldrig hänt förut. Istället kröp vi ner under täcket i sängen och läste Bamse tidningar tills vi somnade.
Soffhäng hela familjen. Jag kollar nästan aldrig serier eller tv annars, men de här dagarna har vi hunnit kolla både det ena och det andra. Som hela senaste säsongen av Solsidan, Chernobyl och flera dokumentärer.
Under de här två veckorna har jag knappt jobbat alls. Helt enkelt för att jag inte har orkat.
Huvudet har sprängt, febern har kommit och gått och så en sjuk fyraåring som ska pysslas om. Markus var hemma sjuk första veckan, sen har han åtminstone orkat jobba. Jag har ändå lyckats ganska bra med att vara i nuet. Att inte tänka på allt som inte blir gjort. Bara stryka feberhet panna, förlora mig i Bamses spännande sagor och lekt med Paw Patrol när orken infunnit sig. Det har varit ganska mysigt att få all den extra tiden tillsammans. Men februari var ju månaden då jag skulle göra så mycket.
Först var det Norge med Jennifer, som ju inte blev av på grund av storm och stängda vägar. Vi fick istället en helg i Tjautjas som var helt magisk. Men efter det har inget blivit av. Sofie Lantto och Sara Rönne var i Gällivare helgen efter och vi skulle mötas upp och jobba lite.
Jag skulle få visa dom Gällivare. Istället låt jag hemma med feber och ont i kroppen. Samma kväll som vi skulle ha setts fick vi åka in på barnavdelningen med Erik och spendera natten där. Vätskebrist till följd av febern. Han repade sig ganska fort och på måndagen fick vi åka hem igen. Som tur var. Men av mina planer med Sofie och Sara blev det ingenting.
I lördags orkade vi oss ut på en kort promenad just innan solen försvann helt.
Nu under helgen som var skulle jag ha sprungit Höga Kusten Winter Trail, tjugofem kilometer genom vacker vinternatur.
Jag var hoppfull under veckan, kanske hinner jag repa mig så pass att jag åtminstone kan åka ner och heja på och träffa folk? Men på fredag morgon när jag vaknade var febern tillbaka. Huvudet sprängde. Finns inte en chans i världen att jag orkar köra sextio mil enkel väg i det här skicket, så jag fick stryka även den planen.
Det känns spontant som att jag har fått stryka ett streck över hela februari. Så många planer som inte blivit av. Men så tänker jag att det är så livet är. Oförutsägbart. Man gör planer, för att sen få göra om. Vi fick istället två veckor med massor av tid tillsammans. Långsam tid. Sån där tid som man nästan aldrig annars får. Ni vet, när man ligger i sängen och sorterar legobitar i timmar och helt tappar uppfattningen om tid. Äter när man är hungrig och sover när man är trött, utan en tanke på vad klockan är.
På söndagen tog jag mig ut och handlade och passade på att stå en stund i solen. Så skönt att den faktiskt värmer nu. Det är faktiskt inte mer än ungefär två veckor kvar tills vi har sol längre än Stockholm. Det ni!
Februari blev inte alls som jag hade tänkt mig. Men det gör inget. Det blev något annat och kanske, kanske, var det precis vad vi alla behövde. Men nu är vi nästan helt återställda allihop och energin har återvänt. Dessutom skiner solen på morgonen när man vaknar nu och jag känner att våren är på väg. Nu kan det bara bli bättre!
