De flesta har hört talas om stadsflytten i Kiruna, men inte lika många vet om att hela Malmberget rivs på grund av gruvbrytningen.

När jag delade lite info om det här på min story på Instagram tidigare svarade över 300 personer att de ville veta mer. Jag förstår det, för att vara ett så stort fenomen hörs det väldigt lite om det.

För mig, som är uppvuxen i Malmberget med gropen som granne, är allt så självklart. Gruvbrytningen, samhället som försvinner, allt som byggs nytt och hatkärleken till gruvan. Men för någon utomstående förstår jag att det verkar konstigt.

För att samla mina tankar tog jag en promenad runt Malmberget och vårt gamla hus på Skolgatan.

Jag har varit ganska osentimental kring hela flytten av Malmberget, kanske för att Malmberget var slitet redan när jag var liten, jag vet inte. Men att promenera runt vårt gamla hus som nu mer står tomt kändes olustigt.

De trasiga fönstren i min storebrors gamla lägenhet och våra gamla leksaker i sandlådan. Alla dessa hyreshus och villor som står tomma och bara väntar på att rivas. Det gjorde mig ledsen på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Focushuset, en av 60-talets toppmoderna betongklumpar. Det tretton våningar höga huset står nu tomt och ska snart rivas.

Den gamla disponentvillan i Malmberget. Jag har hört rykten om att den ska byggas i replika någon annanstans men vet inte om det stämmer.

Malmberget och gruvans historia

För att förstå dagens flytt måste vi först kolla tillbaka till hur det började. De första malmfyndigheterna hittades här uppe under 1600-talet, men det var först 1890 som LKAB startades. Gruvan har sedan dess gett välbetalda jobb och bidragit till inflyttning, men samtidigt har den också tagit allt större mark i anspråk.

Malmberget byggdes alldeles intill gruvan för att arbetarna skulle ha nära till jobbet. Men ju större gruvan blev och ju djupare brytningen kom, desto mer påverkat blev samhället ovanpå.

I Malmberget har det alltid funnits pengar och därför också vacker arkitektur. Stora vackra trähus med snickerier och torn fanns i Malmberget under 1900-talets första hälft. På 1960-talet revs många gamla trähus och toppmoderna betongklumpar byggdes enligt senaste mode.

Men redan då hade gruvbrytningen påverkat så mycket att man var tvungen att riva stora delar av samhället. Kyrkan flyttades och skolor och hus revs. År 1971 släppte taket ovanför en gruvort och Kaptensgropen bildades. Gropen är nu 250 meter djup och blir större för varje år som går. 

Byggnader på kanten av Kaptensgropen.

Hus innanför staketet som ska saneras och rivas.

Jag är uppvuxen i Malmberget, alldeles intill gropen. 

I ett vackert gammalt hyreshus från slutet på 1800-talet som mina föräldrar köpte 1985. Huset var charmigt med stora fönster, högt i tak och enorma ytor. Mamma och pappa renoverade huset, som tidigare varit både kommunhus och café, och byggde fem lägenheter. Vår lägenhet på övervåningen var på 160 kvadratmeter och hade fantastisk utsikt över hela Gällivare och Dundret.

Gården var enorm med en stor slänt, perfekt att åka pulka i på vintern. Här fanns karusell, gungställning och ett stort potatisland. Från Malmberget, och speciellt från vår lägenhet på övervåningen, såg man solen mycket tidigare på våren än i Gällivare och kunde njuta av solen mycket längre på hösten.

Jag gick mina första skolår på Gunillaskolan. Promenerade till Malmbergs bagaren på lunchrasten och köpte Mariakaka. Köpte pizza med mamma och pappa på Alanya längs Gällivarevägen på fredagarna och gick och handlade på ICA Maxim.

Alla mina kompisar bodde i Malmberget och jag promenerade överallt. Min bästa kompis Emma bodde längre ner i Malmberget och när jag gick till och från henne gick jag längs med staketet. Staketet som utgjorde den tunna linje mellan rasriskområdet, och samhället.

Av allt det finns idag ingenting kvar.

Min första lägenhet. Nu står den tom och övergiven, redo att rivas.

Dörren till min första egna lägenhet.

Ett fönster in i det som brukade vara min storebrors sovrum.

När man idag kör upp till Malmberget känns det som en spökstad.

Min mamma är också uppvuxen i Malmberget. Jag har fått berättat för mig om hur det såg ut förr, innan gropen. Innan kyrkan flyttades, gatorna slukades och innan realskolan revs. Mamma har berättat för mig om alla vackra trähus med sneda hörn. Om biograferna, affärerna, järnvägen och caféerna. Jag har förstått att det var ett oerhört vackert samhälle. Men det var före min tid.

Min kompis Emmas område har redan jämnats med marken och staketet har flyttat längre in mot kärnan. Vi sålde vårt hus till LKAB förra året och även det står nu tomt och redo att rivas. Bredvid det står fler tomma hus. Det känns kusligt och lite sorgligt att alla min barndoms gator rivs. Att område efter område raderas.

Här promenerade jag till min kompis Emma. Det var också i den här backen jag lärde mig åka snowboard. Idag är allt innanför stängsel och ett rasriskområde.

Malmbergsborna är vana vid jordbävningar.

Om det är något man är van vid när man är uppvuxen här så är det skalv. Som små jordbävningar varje natt och allt oftare även på dagarna.

Varje natt klockan tolv spränger de i gruvan. Då skakar det så att det skallrar i fönsterrutorna. När jag var liten var det just bara dom skalven vid sprängning man kände. Men med tiden blev det allt fler och på olika tider. Det berodde inte på fler sprängningar, utan på att berget satte sig allt oftare.

En del skalv känns bara lite och andra får hela hus att vibrera och gunga. Jag kommer aldrig glömma när vi gick genom korridoren på gymnasieskolan och det helt plötsligt kändes som att marken försvann under våra fötter. Otäckt, men inte ovanligt.

Här verkar det pågå sanering av hus som ska rivas.

Hus som ska rivas i Malmberget

Nästan alla hus här står tomma, utom några enstaka.

Tomma hyreshus i Malmberget

tomma hyreshus vid gropen i Malmberget

Gropen rakt fram och ett tomt hyreshus till vänster.

 

När jag var tjugo minns jag att jag hade en diskussion om gruvans påverkan på framtidstron med en man som jobbade på kommunen.

Han hävdade att gruvans framfart inte hade något alls att göra med att ungdomar flyttade från Gällivare. Jag hävdade motsatsen. Vad gör det egentligen med framtidstron hos unga om hus rivs på löpande band, men ingenting byggs?

När jag växte upp var det bredvid ett staket med en stor grop på andra sidan. Vi tänkte inte så mycket på det till en början men ju äldre vi blev och ju mer det revs, desto mer ökade känslan av hopplöshet. Det var hela tiden nya områden som skulle rivas. Staketet som kom närmre. Vägar drogs om och skalven blev fler och intensivare . Men ändå byggdes ingenting nytt. Det kändes som att hela samhället skulle försvinna utan att någon gjorde något.

Men så för ett par år sedan hände det äntligen något.

Ett nytt villaområde på Repisvaara södra, nära skogen och Dundret.

Äntligen bygger vi nytt också.

Malmberget var fallfärdigt när jag var liten, kanske är det därför jag inte känner mig så sentimental. Jag förstår att sorgen och känslan är en helt annan hos dem som bodde där när det var som vackrast och mest levande. Det är trots allt något speciellt med att aldrig kunna återvända till den plats där man växte upp. Aldrig visa sin gamla skola till sina barn eller ens köra igenom platsen där man en gång bott.

Jag är tjugonio nu och fyller trettio i januari och inget gör mig gladare än att det äntligen byggs nytt. Sedan ett par år tillbaka är det byggkranar lite överallt och skytteltrafiken av lastbilar är intensiv. Det byggs en ny gymnasieskola mitt i stan och nya villakvarter lite över allt. Det byggs också en ny ishall, ett multiaktivitetshus och nya hyres- och bostadsrätter.

Nya gymnasieskolan som byggs mitt i Gällivare. Inflyttning ska ske hösten 2020.

Jag tror att tiden läker alla sår, åtminstone hos oss människor. Malmberget lever kvar i våra hjärtan.

Malmberget kommer att bli ett industriområde, det vet vi. Förmodligen kommer fler gropar att hinna breda ut sig där det en gång bodde folk. Den deformerade marken kan vi inte göra mycket åt, men vi kommer att gå vidare.

Våra barn kommer ha nya skolor att gå i och vi får nya villakvarter och gator att minnas.

Vy över Vassaraträsk och Malmberget från Dundret.

De nya kommunala byggnaderna verkar dessutom innehålla allt vi drömde om när vi var yngre. Klättervägg, badhus, replokaler, bibliotek och samlingspunkter. 

Lika sorgligt som det känns att gå runt bland tomma gamla hus och gator, känns det roligt att få promenera på nya kvarter. Hopplösheten som grodde när jag växte upp har bytts mot framtidstro.

Erik kommer att kunna spela hockey i en ny ishall, simma i ett nytt badhus och gå gymnasiet i en ny skola.

Vy över Malmberget och gropen

Gropen rakt fram.

Nya villakvarter till vänster och Gällivares andra gruva, Aitik, till höger.

De nya hyreshusen som byggts på Repisvaara och där bredvid ligger mitt kontor i ett gammalt hus som flyttats från Malmberget.

 

Malmberget, och Gällivare, i mitt hjärta. ♡ 

12 kommentarer på “Alla min barndoms gator rivs

  1. Sigge Matti on 28 november, 2019 at 19:17 Svara

    Håller med,har inte tänkt så mycket på det förut, men när jag förra veckan såg huset stå tomt o kallt kändes det

    1. Amanda Mattsby on 3 december, 2019 at 10:41 Svara

      Nej det kommer ikapp en när det blir så påtagligt! ❤️

  2. Linda Westman on 29 november, 2019 at 11:58 Svara

    Så fint du har skrivit om Malmberget. Nu fick jag också lära mig en massa nytt!

    1. Amanda Mattsby on 3 december, 2019 at 10:42 Svara

      Tack! Vad kul att du lärde dig något 🙂 🧡

  3. Kurt Forsberg on 29 november, 2019 at 15:04 Svara

    Tack för dina bilder och inlägg. Jag och Märta min hustru bodde i Malmberget år 1961 och några år framåt .V i var i Gällivare i slutet av okt.början av Nov..och har tur att kunna var med på ett event om Malmbergets förfall och Nya Gällivare. Det var intresant att få se hur det blir i framtiden. Man har mycket minnen frå den tiden. Kurt o Märta.

    1. Amanda Mattsby on 3 december, 2019 at 10:43 Svara

      Hej Kurt! Vad roligt att höra era minnen från Malmberget. Det är många minnen som tappar sina fästpunkter, men som tur är finns åtminstone minnena kvar. Tack för att du delar med dig! ☺️

  4. Mikael Wadell on 2 december, 2019 at 06:24 Svara

    Du skriver så gripande om Malmberget. På det sätt det påverkat dig under ditt pågående liv.
    Jag håller med dig fullt ut om att det har haft en påverkan på människors framtidstro.

    Ett samhälle som rivs under ens fötter och hela områden försvinner, det sätter så klart spår och funderingar i vem som helst.

    På min tid. Ja nu låter det som att jag är lika gammal som Jesus, men inte riktigt.
    Jag föddes 1971 på Gällivare BB och växte upp på Kaptensvägen under de första åren, flyttade senare till Tallbacka och vidare till Koskullskulle.

    Det mesta har rivits och det startade med att mellanområdet togs ur bruk, det fanns helt enkelt för mycket bostäder då många valde att flytta ut ur samhället.
    Minns hur roligt vi hade på den tiden och hur livat det var med alla barn som fanns i närheten.
    Vi släckte belysningen på kvällarna med en ficklampa som lystes på en ljussensor som satt under taket på tvättstugorna som fanns på fyra sidor av området Tallbacka. Sedan sprang vi och gömde oss och hoppades på att de argaste gubbarna i området inte skulle få tag på en.

    Vi fiskade i Vuoskobäcken mellan Granbacka och Tallbacka och släpade hem fisk till mamma som hon lagade åt oss. Nu pratar om vi om färsk fisk på tallriken!

    Som sagt så fick alla flytta från Tallbacka, det togs ur bruk som det mesta på mellanområdet, förutom de villor som stod kvar.

    När jag tänker tillbaka på den tid som var och vilka minnen som finns så är det helt klart och tydligt att det fanns en ständig längtan bort till något annat. En tro om att livet var så mycket bättre någon annanstans.

    Samhälle tömdes i rask takt och jobben fanns inte för alla som bodde i kommunen.
    Jag flyttade första gången 1994, ner till Stockholm.
    Livet lekte och jag trodde så klart att; Det här är precis det som jag önskat hela min uppväxt. Att äntligen få lämna ett samhälle som rivs under ens fötter.

    Det gick två år och sedan var jag tillbaka i Gällivare då kärleken styrde min väg tillbaka till det samhälle jag alltid längtat ifrån. Jag var nog inte så nöjd över att ha behövt ge upp mina drömmar om storstan och alla dess , som jag trodde, fördelar.

    Självklart så lämnade jag både förhållande och samhället ganska snabbt igen, och via lite omvägar i vårt vackra land, så sitter jag nu åter i storstan, och längtar till midsommar.

    Precis! Midsommar. Det är alltid då vi packar våra ryggsäckar, smörjer våra kängor, och ser över vår fiskutrustning. Det är då den bästa veckan på året ligger precis framför oss.
    Vi får åka till Gällivare och fiska!

    Det är precis så jag ser på det. Att kunna plocka ur de godaste delarna av kakan.
    Kunna åka till världen vackraste plats och bara sitta på en stubbe och se ut över alla vyer som glädjer själen. Fylla på energin som man så väl behöver under en veckas tystnad, under midnattssolen, och utan täckning på mobilen.
    Att ha den lyxen att få spendera en vecka med Sarektjåkkå som bästa kompis, det är otroligt uppskattat.

    När jag åter tänker på samhället som jag växte upp i, blir jag lite kluven.
    Jag vill så gärna visa mina barn var jag växte upp, hur jag hade det när jag var i deras ålder.
    Men tyvärr så är Kaptensvägen inte kvar, Tallbacka är inte vad det varit och de skolor jag gått på ligger bakom stängsel, på väg ner i vårt kära slukhål.
    Slukhålet som symboliserar framgång, men också ger den motsatta känslan.

    Du har nog alldeles rätt i att det påverkat oss som växt upp med gropen som granne.
    Det var i alla fall svårt för mig att känna framtidstro i samhället när allt under ens fötter var minerad mark som skulle inbringa kapital till folkets överlevnad.
    Ett måste kanske, men inte utan att det har satt spår i oss alla, både positivt och negativt.

    Snart kommer julen, där vi får vara lediga, och kanske hinner jag smörja in mina kängor redan då, för nu börjar planeringen för den bästa veckan på kommande år.

    1. Amanda Mattsby on 3 december, 2019 at 10:45 Svara

      Hej Mikael! Vad spännande att få höra din historia! Jag tror många med dig känner samma hatkärlek till gruvan. Utan den, inget samhälle men samtidigt påverkar den oss alla så mycket. Både med det som försvinner i hus och kvarter men också med gruvindustrins obevekliga ”berget ska fram till vilket pris som helst”. Det är något man får förhålla sig till på gott och ont. Tack för att du delar med dig av både det fina och det sorgliga. Många är minnena från Malmberget! 🙏 Hoppas du hinner smörja in kängorna i jul så är du redo för fina fjäll snarast 🙂

  5. Gunnar Vikman (90+) on 2 december, 2019 at 21:05 Svara

    Hej Amanda Matsby
    Va’ trevligt att läsa allt du skrivit om Malmberget. Jag gick där i den då nybyggda realskolan 1943 – 1946, Den fanns mellan den likaledes nybyggda kyrkan och badhuset., Ni finns inget kvar av det. Om du nu kommer med flyg, ser du en stor grop. Kaptensvägen är borta, Så är det också med vägen som tidigare gick från Hermelin, över Barongruvan mot Koskullskulle. I siktligt väder kunde man därifrån se de snötäckta gränsfjällen mor Norge.
    Fanns det för resten inte en kiosk i backen mot öster, dör man kunde köpa en bulle eller en korv ?

    Själv bodde jag där i början av 40-talet. Jag gic

  6. Daniel Oskarsson on 3 december, 2019 at 17:25 Svara

    Några tankar om hur man bör se på allt. Det är som det är,&betracktar man livet som det är så kan det ljusna för alla ,Själv så var jag med om en vidrig olycka på en motorcross träning för ca 15 år sedan,jag slog sönder mitt huvud totalt i en mc-crasch. Det slutade me halvsidig förlamning av allt. Kunde ej prata fastän jag försökte&allt var i fullständigt kaous,Satt &så i rullstol , Men som för en del liksom jag så växte hornen i pannan några meter, &idag e livet som förut…….en sak som blitt bättra är att olyckan har gett mig mycket bättre vilje energi,Jo ja lever som helhet SÅ mycket bättre som människa idag,jo balansen min e &så värdelös,men blir sakta bättre. Jo när folk frågar mig hur min 40års dag var,Då säger ja,jag LEVER,

  7. Daniel Oskarsson on 3 december, 2019 at 17:29 Svara

    Å idags läget är allt bara bra,

  8. Daniel Oskarsson on 3 december, 2019 at 17:31 Svara

    bara fint i dags läget

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Markerade fält är obligatoriska.