De flesta har hört talas om stadsflytten i Kiruna, men inte lika många vet om att hela Malmberget rivs på grund av gruvbrytningen.
När jag delade lite info om det här på min story på Instagram tidigare svarade över 300 personer att de ville veta mer. Jag förstår det, för att vara ett så stort fenomen hörs det väldigt lite om det.
För mig, som är uppvuxen i Malmberget med gropen som granne, är allt så självklart. Gruvbrytningen, samhället som försvinner, allt som byggs nytt och hatkärleken till gruvan. Men för någon utomstående förstår jag att det verkar konstigt.
För att samla mina tankar tog jag en promenad runt Malmberget och vårt gamla hus på Skolgatan.
Jag har varit ganska osentimental kring hela flytten av Malmberget, kanske för att Malmberget var slitet redan när jag var liten, jag vet inte. Men att promenera runt vårt gamla hus som nu mer står tomt kändes olustigt.
De trasiga fönstren i min storebrors gamla lägenhet och våra gamla leksaker i sandlådan. Alla dessa hyreshus och villor som står tomma och bara väntar på att rivas. Det gjorde mig ledsen på ett sätt jag inte hade förväntat mig.
Focushuset, en av 60-talets toppmoderna betongklumpar. Det tretton våningar höga huset står nu tomt och ska snart rivas.
Den gamla disponentvillan i Malmberget. Jag har hört rykten om att den ska byggas i replika någon annanstans men vet inte om det stämmer.
Malmberget och gruvans historia
För att förstå dagens flytt måste vi först kolla tillbaka till hur det började. De första malmfyndigheterna hittades här uppe under 1600-talet, men det var först 1890 som LKAB startades. Gruvan har sedan dess gett välbetalda jobb och bidragit till inflyttning, men samtidigt har den också tagit allt större mark i anspråk.
Malmberget byggdes alldeles intill gruvan för att arbetarna skulle ha nära till jobbet. Men ju större gruvan blev och ju djupare brytningen kom, desto mer påverkat blev samhället ovanpå.
I Malmberget har det alltid funnits pengar och därför också vacker arkitektur. Stora vackra trähus med snickerier och torn fanns i Malmberget under 1900-talets första hälft. På 1960-talet revs många gamla trähus och toppmoderna betongklumpar byggdes enligt senaste mode.
Men redan då hade gruvbrytningen påverkat så mycket att man var tvungen att riva stora delar av samhället. Kyrkan flyttades och skolor och hus revs. År 1971 släppte taket ovanför en gruvort och Kaptensgropen bildades. Gropen är nu 250 meter djup och blir större för varje år som går.
Byggnader på kanten av Kaptensgropen.
Hus innanför staketet som ska saneras och rivas.
Jag är uppvuxen i Malmberget, alldeles intill gropen.
I ett vackert gammalt hyreshus från slutet på 1800-talet som mina föräldrar köpte 1985. Huset var charmigt med stora fönster, högt i tak och enorma ytor. Mamma och pappa renoverade huset, som tidigare varit både kommunhus och café, och byggde fem lägenheter. Vår lägenhet på övervåningen var på 160 kvadratmeter och hade fantastisk utsikt över hela Gällivare och Dundret.
Gården var enorm med en stor slänt, perfekt att åka pulka i på vintern. Här fanns karusell, gungställning och ett stort potatisland. Från Malmberget, och speciellt från vår lägenhet på övervåningen, såg man solen mycket tidigare på våren än i Gällivare och kunde njuta av solen mycket längre på hösten.
Jag gick mina första skolår på Gunillaskolan. Promenerade till Malmbergs bagaren på lunchrasten och köpte Mariakaka. Köpte pizza med mamma och pappa på Alanya längs Gällivarevägen på fredagarna och gick och handlade på ICA Maxim.
Alla mina kompisar bodde i Malmberget och jag promenerade överallt. Min bästa kompis Emma bodde längre ner i Malmberget och när jag gick till och från henne gick jag längs med staketet. Staketet som utgjorde den tunna linje mellan rasriskområdet, och samhället.
Av allt det finns idag ingenting kvar.
Min första lägenhet. Nu står den tom och övergiven, redo att rivas.
Dörren till min första egna lägenhet.
Ett fönster in i det som brukade vara min storebrors sovrum.
När man idag kör upp till Malmberget känns det som en spökstad.
Min mamma är också uppvuxen i Malmberget. Jag har fått berättat för mig om hur det såg ut förr, innan gropen. Innan kyrkan flyttades, gatorna slukades och innan realskolan revs. Mamma har berättat för mig om alla vackra trähus med sneda hörn. Om biograferna, affärerna, järnvägen och caféerna. Jag har förstått att det var ett oerhört vackert samhälle. Men det var före min tid.
Min kompis Emmas område har redan jämnats med marken och staketet har flyttat längre in mot kärnan. Vi sålde vårt hus till LKAB förra året och även det står nu tomt och redo att rivas. Bredvid det står fler tomma hus. Det känns kusligt och lite sorgligt att alla min barndoms gator rivs. Att område efter område raderas.
Här promenerade jag till min kompis Emma. Det var också i den här backen jag lärde mig åka snowboard. Idag är allt innanför stängsel och ett rasriskområde.
Malmbergsborna är vana vid jordbävningar.
Om det är något man är van vid när man är uppvuxen här så är det skalv. Som små jordbävningar varje natt och allt oftare även på dagarna.
Varje natt klockan tolv spränger de i gruvan. Då skakar det så att det skallrar i fönsterrutorna. När jag var liten var det just bara dom skalven vid sprängning man kände. Men med tiden blev det allt fler och på olika tider. Det berodde inte på fler sprängningar, utan på att berget satte sig allt oftare.
En del skalv känns bara lite och andra får hela hus att vibrera och gunga. Jag kommer aldrig glömma när vi gick genom korridoren på gymnasieskolan och det helt plötsligt kändes som att marken försvann under våra fötter. Otäckt, men inte ovanligt.
Här verkar det pågå sanering av hus som ska rivas.
Nästan alla hus här står tomma, utom några enstaka.
Gropen rakt fram och ett tomt hyreshus till vänster.
När jag var tjugo minns jag att jag hade en diskussion om gruvans påverkan på framtidstron med en man som jobbade på kommunen.
Han hävdade att gruvans framfart inte hade något alls att göra med att ungdomar flyttade från Gällivare. Jag hävdade motsatsen. Vad gör det egentligen med framtidstron hos unga om hus rivs på löpande band, men ingenting byggs?
När jag växte upp var det bredvid ett staket med en stor grop på andra sidan. Vi tänkte inte så mycket på det till en början men ju äldre vi blev och ju mer det revs, desto mer ökade känslan av hopplöshet. Det var hela tiden nya områden som skulle rivas. Staketet som kom närmre. Vägar drogs om och skalven blev fler och intensivare . Men ändå byggdes ingenting nytt. Det kändes som att hela samhället skulle försvinna utan att någon gjorde något.
Men så för ett par år sedan hände det äntligen något.
Ett nytt villaområde på Repisvaara södra, nära skogen och Dundret.
Äntligen bygger vi nytt också.
Malmberget var fallfärdigt när jag var liten, kanske är det därför jag inte känner mig så sentimental. Jag förstår att sorgen och känslan är en helt annan hos dem som bodde där när det var som vackrast och mest levande. Det är trots allt något speciellt med att aldrig kunna återvända till den plats där man växte upp. Aldrig visa sin gamla skola till sina barn eller ens köra igenom platsen där man en gång bott.
Jag är tjugonio nu och fyller trettio i januari och inget gör mig gladare än att det äntligen byggs nytt. Sedan ett par år tillbaka är det byggkranar lite överallt och skytteltrafiken av lastbilar är intensiv. Det byggs en ny gymnasieskola mitt i stan och nya villakvarter lite över allt. Det byggs också en ny ishall, ett multiaktivitetshus och nya hyres- och bostadsrätter.
Nya gymnasieskolan som byggs mitt i Gällivare. Inflyttning ska ske hösten 2020.
Jag tror att tiden läker alla sår, åtminstone hos oss människor. Malmberget lever kvar i våra hjärtan.
Malmberget kommer att bli ett industriområde, det vet vi. Förmodligen kommer fler gropar att hinna breda ut sig där det en gång bodde folk. Den deformerade marken kan vi inte göra mycket åt, men vi kommer att gå vidare.
Våra barn kommer ha nya skolor att gå i och vi får nya villakvarter och gator att minnas.
Vy över Vassaraträsk och Malmberget från Dundret.
De nya kommunala byggnaderna verkar dessutom innehålla allt vi drömde om när vi var yngre. Klättervägg, badhus, replokaler, bibliotek och samlingspunkter.
Lika sorgligt som det känns att gå runt bland tomma gamla hus och gator, känns det roligt att få promenera på nya kvarter. Hopplösheten som grodde när jag växte upp har bytts mot framtidstro.
Erik kommer att kunna spela hockey i en ny ishall, simma i ett nytt badhus och gå gymnasiet i en ny skola.
Gropen rakt fram.
Nya villakvarter till vänster och Gällivares andra gruva, Aitik, till höger.
De nya hyreshusen som byggts på Repisvaara och där bredvid ligger mitt kontor i ett gammalt hus som flyttats från Malmberget.
