Så var det 2020 och årtiondets första veckor har passerat. Efter att ha firat in det nya året i norska Lavangen med polarnatt, snöstorm och lugna dagar begav jag mig till Österrike på årets första jobbvecka. Polarnatt byttes mot strålande vårsol och lugna dagar mot intensivt schema och långa dagar i backen. Resan var en pressresa i samarbete med Österrikes Turistbyrå och den lokala turistorganisationen för byn vi bodde i. Och vilken pressresa sen.
Det här var andra gången jag var i Österrike. Förra gången var i somras, också då tillsammans med Österrikes Turistbyrå. Då tog den lilla alpbyn Bad Gastein mig med storm och Wagrain var inte sämre. Det är något med människorna här som fängslar mig. Det och de höga bergen, vackra dalarna och utsikten, såklart.
Under våra tre heldagar på plats i Wagrain i östra Österrike hann vi med massor.
Det var jag, Jennifer, Lina och de danska journalisterna Per Henrik och Johan som var inbjudna den här gången. Tillsammans med Sara från Visit Austria och lokala guider fick vi ta oss runt flera av de olika skidorterna. Det är länge sedan jag har åkt så här mycket snowboard. Det kändes i benen. Det är också länge sedan jag såg solen så här mycket. Det kändes på kinderna på kvällen.
Jennifer skrev så fint om det motstånd man ibland känner inför en resa just innan man ska åka. Ni vet den där rösten som säger åt en att man lika gärna skulle kunna stanna hemma. Rädslan för det okända. Bekvämligheten i att vara i det invanda, trygga och vanliga. Jag kände också det innan jag åkte. Suckade för mig själv när jag hoppade in i bilen på måndagen för att köra de tolv milen till flygplatsen i Kiruna. Men när väskorna var incheckade och mitt boarding pass låg i fickan så var känslan som bortblåst.
Jennifer tog den här bilden på mig andra dagen. Den gör mig glad. Kameran och jag på äventyr.
Det som alltid slår mig mest efter en resa, kort eller lång, är människorna.
Den här gången extra mycket. Österrike är så genuint på något sätt. Älskar till exempel att nästan alla hüttes (stugor på fjället) är familjeägda med egna traditionella recept. Och att många som är från de här små alpbyarna verkar stanna kvar här, och att de alla verkar älska skidåkning.
Efter den här pressresan är det verkligen människorna jag kommer ihåg. Som alltid. Historierna de berättar. Deras kunskap, tankar och erfarenheter. Det berikar mig. Ger mig nya perspektiv. Mer kunskap att ta med mig och föra vidare. Mer ödmjukhet och respekt.
Frukost på Kogelalm första dagen. Mannen på bild är Stefan, vår guide första dagen.
På fredagen blev vi avsläppta av en taxi en bit upp på ett berg. Vi promenerade de sista två kilometrarna uppför till gästhuset där vi skulle äta. Efter en lång och avslappnad middag tog vi varsin kälke och åkte ner för hela stigen igen. Kanske det roligaste jag gjort på länge!
Jag är oerhört glad över att få starta året med sol på näsan och snowboarden på fötterna. När jag åkte där med kameran i hand och spanade ut över alla dessa fantastiska berg tänkte jag att det är rätt häftigt ändå. Att jag är här på jobb. Hade du sagt det till mig för ett par år sedan hade jag inte trott dig. Det här årtiondet kunde inte ha börjat bättre!
