Men tänk om någon blir besviken?

Återigen har sommaren passerat utan att jag har skrivit ett enda blogginlägg. Man kan se det som att jag är dålig på att göra det jag har tänkt och leverera kontinuitet som en content skapare “borde” och “ska”.

Eller så kan man se det som att jag är oerhört bra på att bromsa min överambitiösa hjärna och ge mig själv återhämtning och vila när det ges möjlighet. 

Jag tycker det senare låter mycket härligare och roligare så jag väljer det. För vem vill inte vara bra på att ge sig själv det vi behöver, när vi behöver det? Jag pratar ju ofta om det, att öva på att vila när man behöver det och inte när man har tid.

Det jag inte lika ofta pratar om är att det många gånger innebär att andra kommer att bli besvikna. Att man kanske måste säga nej. Ställa in. Säga ifrån. Sätta upp gränser och hålla dom – och det känns ju jobbigt och obekvämt. För vad ska andra då tycka om mig? Men vad är alternativet? 

Vad händer om vi hela tiden gör allt det där vi i ett ambitiöst ögonblick kommit fram till att vi ”måste” göra, eller kanske till och med vill göra, men som inte riktigt matchar med den tid och energi vi har att tillgå? Om vi hela tiden måste bocka av att-göra-listan innan vi får vila?

Jag känner så starkt att det inte är ett hållbart sätt att leva på.

Men det är svårt att tillåta sig själv att vila när man har saker att göra. Det tar tid att känna sig okej med att inte lyckas med allt. Att inse att det är okej att andra blir besvikna. Det samhälle vi lever i just nu är så fokuserat på att vi ska producera hela tiden. Och inte nog med att vi ska producera, vi ska dessutom öka allting från år till år. Öka effektiviteten. Producera mer. Öka vinsten. Bli mer lyckade. Bli rikare. Ha mer.

Men när är vi klara? När får man gå i mål? När får jag vila? Är det pensionen jag ska vänta på?

När jag lyssnar till min egna inre röst är det inte det jag vill. Jag vill inte leva ett liv där jag bara ska producera. Där livet med allt vad det innebär – att ta hand om barnen, laga mat, skratta, träffa dom jag älskar, dricka kaffe med en vän och prata tills det kallnat, pussa kladdiga barnkinder och hoppa i vattenpölar – ska vara något jag gör om jag har tid över, efter att jag har producerat.

Jag vill producera mindre och leva mer. Vara och bara finnas till fler timmar på dygnet än jag producerar.

Det betyder att jag ibland får backa och göra om, sänka ribban och tacka nej. En del kommer se det som att jag är misslyckad. Andra som att jag är slarvig eller opålitlig.

Men det är okej. Så länge jag vet varför jag gör det och vad som ligger bakom. Kanske kan det till och med inspirera någon att också våga pausa och backa lite oftare. Att det blir mer okej att säga “nej, men vet du vad? Jag ångrar mig. Jag orkar och hinner inte alls med det där jag sa tidigare, jag behöver vila.”  

I bästa fall kanska jag kan bidra till att vi slutar se oss själva, och andra, som oändliga resurser som det bara går att utvinna hur mycket som helst ur. Och det är något jag gärna gör.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar det här:

Att vara ute i naturen minskade min ångest

Springa för livet i en tävling utan mål

Hur låter din inre kritiker?

Amanda heter jag och är en trettio+årig  som driver företag sedan 2017, är mamma till två barn, matte till två hundar, fru till en musiker och född och uppvuxen i norr. Jag skriver om att lära känna sig själv, om äventyr i naturen och livet norr om polcirkeln.

På bloggen får du läsa om högt och lågt, djupt och ytligt – allt i en salig blandning.