Att vara ute i naturen gjorde min ångest lättare att hantera.

När jag var tjugotvå hade jag landat hemma i Gällivare efter ett par år mer eller mindre på resande fot. Planen var egentligen inte att stanna här, jag ville resa mer, åka bort. Men jag fick ett fast jobb inom turism och började besöka olika entreprenörer runtom i vår fina kommun. Började vara mer ute. Plötsligt insåg jag att jag inte ville resa längre. Att jag var trött på att fly från mig själv.

Ett år senare köpte jag hund. Började vara ute mer och mer. Gick långa promenader på fjället eller i skogen. Var ute alla dagar, i alla väder, oavsett säsong. Ju sämre väder, desto bättre kändes det. 

Ute i skogen eller på fjället var det som att jag hann ikapp mig själv. Trycket över bröstet släppte lite, tankarna kunde färdas fritt och bruset både utifrån och inifrån tystnade tillräckligt länge för att jag skulle höra vad jag själv tänkte. Det blev stilla tillräckligt länge för att jag skulle hinna inse vad jag kände.

Ofta började våra promenader snabbt och ryckigt.

Vi gick som att vi hade bråttom någonstans, eller flydde ifrån nånting. Men efter att vi hade gått en stund hände alltid samma sak. Vi saktade ner. Jag började gå långsammare. Sky nosade mindre intensivt. Till slut stannade vi. Satte oss på en sten i skogen och bara iakttog. Lade oss ner i blåbärsriset och stängde ögonen.

Att ta mig ut i naturen var från början ingen medveten strategi jag hade för minska ångest. Men kanske sökte jag mig ändå dit för att det var skönt. För att det gav mig en liten fristad från evighetskarusellen i mitt huvud. Även om det inte började som en medveten strategi, har det blivit en med åren.

Att vara ute på vandringstur eller löptur i fjällen är den ultimata semestern för en stressad hjärna. Allting får ta sin tid. Man blir trött i kroppen och hjärnan är närvarande. Jobbigt för kroppen, men otroligt bra återhämtning för tanken.

Att vara ute i naturen gör mig lugn och närvarande.

Och inte bara att promenera, men att ge sig ut och tälta, vandra eller laga mat. Det är skönt för hjärnan och själen att ha en tydlig uppgift, ett mål. Det gör gott att få hålla sig sysselsatt med något fysiskt. Att få påbörja och avsluta. Att kroppen får bli trött så att huvudet inte orkar tänka längre.

Oavsett om jag är ute en söndagsförmiddag och gör upp eld för att laga mat, eller om jag är uppe i fjällen på en flera dagars springtur – är känslan densamma. Lugn inombords. Målmedvetenhet. Ett avbrott från tankekarusellen och känslodramat på insidan.

Det känns också bra att göra något som är så nära förknippat med direkt överlevnad. Att göra upp eld, laga mat. Att vandra från A till B. Lära sig navigera i naturen, veta hur man överlever och tar hand om sig själv. Det ger lugn på ett annat sätt.

Att veta att om allt det jag annars oroar mig för och tänker på, allt det som egentligen är påhittat, en dag skulle ta slut – så vet jag att jag klarar mig där ute i skogen. Vet att jag kan ta hand om mig och min familj.

I helgen lagade vi lunch ute över öppen eld, enkelt men så skönt.

Friluftsliv kan helt enkelt vara en bra medveten strategi för att lindra ångest och oro. Det behöver inte vara så krångligt, börja med att bara gå ut i skogen och ta med dig en matlåda. Packa din ryggsäck med något att sitta på, en extra tröja, något att äta och dricka och ge dig ut till en enkel plats.

Låt tankarna landa. Ät. Andas. Ge dig själv en stunds återhämtning. Känn efter hur det känns, och om du gillar det – gör om det igen. Gör det ofta.

Ju mer du är ute – desto mer kommer du att lära dig. Ibland kanske en promenad räcker, ibland kanske du ger dig ut på något större äventyr. Oavsett vad – återvänd till hur det KÄNNS. Inte vad du gör.

Hur det får dig att må är det enda som är viktigt. ♡

En kärleksförklaring till min ångest

Ångest, rädsla och oro är något som många av oss känner från och till. För mig har ångesten varit en ständig följeslagare under många år av mitt liv. Ibland paralyserande, ibland mer krypande och svår att se och förstå.

Idag kommer ångesten väldigt sällan och jag har lärt mig att hantera den på ett sätt som gör att den inte tar över längre. Det låter kanske konstigt, men att se ångesten och ge den uppmärksamhet har gjort all skillnad. 

När ångesten kommer krypandes, det börjar för mig oftast som en odefinierad klump bröstkorgen, så stannar jag upp. Försöker se ångesten, prata med den. Ge den kärlek. Inte själva ångesten, men rädslan och omtanken den är ett skevt uttryck för. I vintras skrev jag en text direkt till ångesten när den kom krypandes. Inlägget uppskattades av väldigt många på Instagram.

Kanske kan det förhållningssättet hjälpa dig som också kämpar med ångest, rädslor och oro?

Hej ångest, jag ser att du är här.

Du sitter där på min axel och tittar nedlåtande på allt jag gör. Jag hör dig också. Dina elaka ord om att jag inte räcker till. Jag vet varför du är här och var du kommer ifrån. Förstår vad du är rädd för.

Du är rädd för att jag tar på mig för mycket. Att jag inte ska klara av det som ligger framför mig. Du är rädd för vad folk ska tycka. Det är läskigt att visa vem man är på riktigt för det finns alltid en risk för att människor inte tycker om en. Du är rädd att jag ska tappa fotfästet. Jag hör dig. Det är okej. Sitt du där och snörp på munnen.

Vi har gått länge bredvid varandra genom livet, du och jag. Förut var det du som bestämde. Dikterade villkoren och valde väg. Du höll mig tillbaka när jag ville framåt, drog ner mig när jag ville uppåt. Du gjorde det inte för att du var elak. Du ville bara skydda mig, jag vet det nu.

Förut var jag rädd för dig. Avskydde dig till och med.

Jag försökte fly från dina utbrott, försökte slippa höra dina ord. Nu vet jag bättre. Jag lyssnar på allt du säger, synar varenda elakt ord i sömmarna. Och jag vet att det du säger inte är sant.

Du påminner mig om att det är viktigt att handla efter sina värderingar. Att man ska vara ödmjuk och snäll mot andra. Du påminner mig om att alla har det tufft ibland. Du hjälper mig. Jag vet det nu. Det är okej. Vi klarar det här.

Nu är det jag som bestämmer vägen. Jag går dit nyfikenheten tar mig och du följer med. Allt oftare i tystnad. Du tittar på. Avvaktar. Ibland tappar du modet och skriker högt åt mig hur dålig jag är och säger att jag aldrig kommer att klara av det.

Då tar jag dig i handen, håller om dig. Lyssnar på alla dina argument. Stryker dig över kinden. Jag ser att du är rädd, men vi reser oss upp igen, torkar tårarna – och fortsätter framåt.

Jag hör dig ångest, men jag vet att jag klarar det här. ♡