Ångest, rädsla och oro är något som många av oss känner från och till. För mig har ångesten varit en ständig följeslagare under många år av mitt liv. Ibland paralyserande, ibland mer krypande och svår att se och förstå.

Idag kommer ångesten väldigt sällan och jag har lärt mig att hantera den på ett sätt som gör att den inte tar över längre. Det låter kanske konstigt, men att se ångesten och ge den uppmärksamhet har gjort all skillnad. 

När ångesten kommer krypandes, det börjar för mig oftast som en odefinierad klump bröstkorgen, så stannar jag upp. Försöker se ångesten, prata med den. Ge den kärlek. Inte själva ångesten, men rädslan och omtanken den är ett skevt uttryck för. I vintras skrev jag en text direkt till ångesten när den kom krypandes. Inlägget uppskattades av väldigt många på Instagram.

Kanske kan det förhållningssättet hjälpa dig som också kämpar med ångest, rädslor och oro?

Hej ångest, jag ser att du är här.

Du sitter där på min axel och tittar nedlåtande på allt jag gör. Jag hör dig också. Dina elaka ord om att jag inte räcker till. Jag vet varför du är här och var du kommer ifrån. Förstår vad du är rädd för.

Du är rädd för att jag tar på mig för mycket. Att jag inte ska klara av det som ligger framför mig. Du är rädd för vad folk ska tycka. Det är läskigt att visa vem man är på riktigt för det finns alltid en risk för att människor inte tycker om en. Du är rädd att jag ska tappa fotfästet. Jag hör dig. Det är okej. Sitt du där och snörp på munnen.

Vi har gått länge bredvid varandra genom livet, du och jag. Förut var det du som bestämde. Dikterade villkoren och valde väg. Du höll mig tillbaka när jag ville framåt, drog ner mig när jag ville uppåt. Du gjorde det inte för att du var elak. Du ville bara skydda mig, jag vet det nu.

Förut var jag rädd för dig. Avskydde dig till och med.

Jag försökte fly från dina utbrott, försökte slippa höra dina ord. Nu vet jag bättre. Jag lyssnar på allt du säger, synar varenda elakt ord i sömmarna. Och jag vet att det du säger inte är sant.

Du påminner mig om att det är viktigt att handla efter sina värderingar. Att man ska vara ödmjuk och snäll mot andra. Du påminner mig om att alla har det tufft ibland. Du hjälper mig. Jag vet det nu. Det är okej. Vi klarar det här.

Nu är det jag som bestämmer vägen. Jag går dit nyfikenheten tar mig och du följer med. Allt oftare i tystnad. Du tittar på. Avvaktar. Ibland tappar du modet och skriker högt åt mig hur dålig jag är och säger att jag aldrig kommer att klara av det.

Då tar jag dig i handen, håller om dig. Lyssnar på alla dina argument. Stryker dig över kinden. Jag ser att du är rädd, men vi reser oss upp igen, torkar tårarna – och fortsätter framåt.

Jag hör dig ångest, men jag vet att jag klarar det här. ♡

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Markerade fält är obligatoriska.