Intervju med Rebecca Lundh – om att driva företag och leva med ångest

Det har gått ett par månader sedan jag släppte det senaste poddavsnittet av Lev Podcast. Både sommar och höst har hunnit passera och vintern har hunnit komma till Gällivare. Men så äntligen, i början på förra veckan träffade jag Rebecca Lundh.

Rebecca är en tjugosexårig tjej från Kiruna som driver företag och jobbar som fotograf. Jag har följt Rebecca på Instagram länge och fascineras alltid av hennes fantastiska bilder. Hon är en oerhört proffsig fotograf med kanske den mest enhetliga bildstilen jag någonsin sett, men bakom den kanske till synes perfekta och professionella ytan lyckas hon också visa allt annat som hör livet till.

Hon delar också med sig av ångestdagar, chipsmiddagar, långa redigeringsnätter och motgångar. Jag älskar och beundrar hennes sätt att jobba och hur hon lyckas vara både professionell och down to earth och ärlig på samma gång.

Det blev ett samtal om att driva företag och jobba med kreativa yrken här uppe i gruvornas mecka. Vi pratade om ångest, professionalitet och företagande. Vi lyckades också ge en (mjuk och välmenande) känga till machokultur, gubbherravälde och tystnadskultur. Det blev ett avsnitt med massor av girlpower, mycket skratt och idéer och önskningar om framtiden.

Gå in och följ Rebecca på Instagram eller kolla in hennes hemsida, du kommer inte ångra dig! 

 

Du hittar som vanligt avnsittet på nätet, Acast, Spotify eller där du hittar dina poddar!

En paus på fjället

Ibland behöver man en paus. Idag tog jag en promenad på toppen av Dundret på lunchen i samband med en fotografering. Sen satte jag mig här med ryggen lutad mot en sten. Drack en kopp kaffe. Passade på att ha ett telefonmöte medan jag hade blicken fäst i horisonten och vinden smekte mitt hår.

Jag lade mig ner en stund och kände den solvarma stenen mot min rygg. Strök fingrarna över riset och spenderade ett par minuter med att klä av en liten torkad pinne sin bark. Kliade hundarna bakom örat och svarade på ett mail. Drack en till kopp kaffe. Sen promenerade jag tillbaka till bilen och fortsatte med min dag.

Små pauser som den här ute på fjället är som flera timmars meditation. Att se horisonten för en stund. Känna jorden under fingrarna och vinden i håret. Det gör mig närvarande, fokuserad och stark. Och jag behöver den som mest när jag inte har tid. När hjärnan har fullt upp med att hålla reda på saker. Komma ihåg möten. Svara på mail. Göra listor och beta av arbetsuppgifter.

Att leva livet lite mer hållbart och glädjefyllt är ingen lätt grej. Man måste hela tiden ta medvetna beslut och vara uppmärksam. Det är så lätt att halka in i jobba-äta-sova fällan. Att prestera. Alltid prestera mer.

Men livet är så mycket mer än jobb. Än prestation. Ibland måste man bara få vara. Hämta andan en stund. Lugna ner tankarna. Tona ner bruset så man hittar tillbaka till sig själv och hör vad man faktiskt tänker.

Idag gjorde jag det här. När gjorde du det senast? 

Känslan efter en föreläsning

Igår föreläste jag här i Gällivare. Eller föreläste. Jag gillar inte det ordet. Det låter så.. akademiskt. Jag pratade med och inför en grupp människor igår, här i Gällivare. Det är alltid lite nervöst att göra saker på hemmaplan. Man vet vilka folk är, men känner dom inte. Man tänker att de har förutfattade meningar om hur man är och vad man kan. Men trots den inledande nervositeten gick det bra. Det blev en känslosam, fin och varm eftermiddag.

Det var Spira som bjudit in till sommarmingel. Ungefär tjugo deltagare i varierande åldrar var med, alla kvinnor. Jag gjorde min föreläsning ”Det stora äventyret” och pratade om att våga leva. Jag försöker att aldrig planera vad jag ska säga på dessa föreläsningar. De har alltid samma mål, syfte och ramar, men resan genom skiljer sig lite för varje gång. Mina ord och tankar får styra vägen. Det som kommer i stunden är det som ska ut. Tillit. Till att allt blir som det ska. 

En bild från en löptur på Dundret i söndags tillsammans med Maria. Precis sånt som ger mig mer liv i livet. Bilden är tagen vid 22 på kvällen i vacker kvällssol.

Det var många som kom fram efteråt och sa att de blivit berörda.

Att mina ord fick de att känna mycket. Sorg, glädje, hopp och tillit. Jag blev alldeles varm inombords, för om det är något som jag tycker är fint är det att kunna beröra människor genom att dela med sig. Kanske kan det vara just min lilla gnista som tänder en eld inom någon, en eld som kan mynna ut i mer självkärlek och liv i livet. Vad fint det vore!

Jag är oerhört glad för att Petra, Katarina och Lisa från Spira bjöd in mig till den här fina stunden. Förutom att jag pratade fick vi också lyssna på stämningsfull musik, höra världspremiären på Petras låt (som var fantastisk!) och fundera lite kring vad vi vill med denna sommar. Jag landade i liv och tillit. Jag vill ha tillit till att jag är där jag ska vara, att saker som ska hända kommer att hända och att jag kan. Och så vill jag fylla mina dagar med LIV. Äventyr, lugn, närvaro och människor.

Efter föreläsningen kände jag mig lite trött, nästan som att jag laddat ur rejält.

Efter ett par dagar då jag känt mig låg och trött var det härligt att få göra det jag älskar och möta så många fina människor. Jag känner mig mer än redo för sista arbetsveckan och sedan lite semester. Semestern i år börjar med en resa till Österrike, vilket känns oerhört kul och spännande. Sen väntar tid för vila, stugbygge och bröllopsbesök och bröllopsplanering. Mer om hur planeringen gått i ett annat inlägg.

 

Hoppas att du får en fin midsommar, var du än är! ♡

Om att hantera livets många förluster och bearbeta sorg

För ett tag sedan intervjuade jag Anna Parfa till podden om att bearbeta sorg. Anna är distriktssjuksköterska och sorgterapeut. Vi pratade om livets många förluster och hur man bearbetar sorg. Det var ett möte som berörde mig på djupet.

Anna förlorade sin dotter i den nionde graviditetsmånaden för snart femton år sedan. Mitt i den värsta sorgen bestämde hon sig för att hon ville bli glad igen, ville kunna skratta. Så hon började bearbeta sin sorg på djupet. Efter det kände hon att hon ville hjälpa andra att göra samma sak. Bearbeta sin sorg för att hitta tillbaka till glädjen igen.

Anna Parfa, sorgterapeut och distriktssköterska. Foto: Remke Spijkers

Vi går igenom många olika sorters förluster i livet

Det viktigaste som jag tog med mig från mötet med Anna var att vi går igenom så många olika sorters sorg i livet. Sorg är väldigt förknippat med förlust av någon nära eller allvarliga sjukdomar, men det kan vara så mycket mer än det. Vi kan uppleva en förlust när livet inte blir som vi tänkt oss. Det kan vara att förlora ett jobb, skada ett knä så man inte längre kan vara aktiv, att vara ofrivilligt barnlös eller en skilsmässa.

I och med att vi inte lärt oss att identifiera den här typen av förluster i livet, kan vi inte heller identifiera sorgen och bearbeta den. Att känna sorg, ilska eller bitterhet – tillsynes utan anledning – kan bero på en serie mindre förluster som inte bearbetats. Anna hjälper människor att identifiera förluster och bearbeta sorgen.

Att bearbeta sorg för att hitta glädje

Annas historia är inspirerande. Att bearbeta sorg betyder inte att glömma bort eller bli evigt glad, det betyder att kunna hitta glädje trots sorgen. Lära sig plocka fram allt det fina mitt i det ledsna. Att på ett sätt få ännu bättre tillgång till sina känslor och minnen och inte låta sorgen definiera en. Anna håller också utbildning i sorgbearbetning, något jag tror att nästan alla hade haft nytta av.

Du kan lyssna på hela poddavsnittet med Anna Parfa om att bearbeta sorg här. Podden finns också på Spotify eller där du hittar dina poddar.

 

Jag har lärt mig så mycket mer om förluster och vikten av att bearbeta sorg i livet.

Min vän och kollega Angeliqa gick bort i mars i år, därför snurrar mina tankar mycket kring sorg och livets skörhet just nu. Jag tycker att det är något vi alla borde prata mer om. Förluster, sorg och sånt som är på riktigt. Kanske måste vi också börja med att hantera våra egna förluster och bearbeta vår egen sorg?

Om du vill komma i kontakt med Anna eller läsa mer om utbildningarna i sorgbearbetning så hittar du det på Sorglinjen.se.

Har du lyssnat på avsnittet? Vad tyckte du? ♡

Vandra i frid Angeliqa

18 november 2018

Jag: ”Är ute och prommar! Kaffe i repan om en stund??”

Angeliqa: ”Deal. See you @ coffee heaven. Coffee Namaste.”

Vi möts i repan en liten stund senare. Vi bestämmer oss för att promenera den lilla biten till Åre Bageri istället. Vi beställer kaffe, och fika såklart. Kaffet hämtar man själv runt hörnet. Jag fyller min mugg med rykande hett kaffe. Angeliqa tittar sig omkring och sträcker sig sedan upp på hyllan ovanför och tar ner en mugg som mer liknar en skål. Hon fyller den till bredden och går sakta tillbaka till vårt bord. Hon går varsamt, som om kaffekoppen i hennes hand var en ömtålig skatt.

Kaffet är gott, fikat ännu godare. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Jag och Angeliqa lärde känna varandra i Stockholm på The Influencer Convention för tre år sedan. Vi klickade direkt. Hon bjöd in mig till all hennes kunskap och värme utan att tveka. Vi började redan då prata om när vi skulle ses igen, att vi ville vandra ihop och kanske hyra en stuga i skogen en vecka. Det var en vänskap som var enkel och okomplicerad från första stund. Jag såg upp till Angeliqa på så många sätt. Hon var en förebild i branschen. Hon pratade om vandring på ett helt nytt sätt, som jag älskade. Det var så logiskt.

Angeliqa på toppen av Åreskutan under ett event med Kvinnliga Äventyrare som hon ordnade tillsammans med andra. 

Vi satt där på Åre Bageri, denna lördag i november, och pratade i timmar medan kaffet svalnade, kopparna fylldes på och yogaklasserna vi skulle gå på passerade – utan oss där.

Vi pratade om hennes blogginlägg om framgång och lycka. Om hur lätt det är för folk att tro att allting är så jäkla bra bara för att det ser ut att rulla på. Hur svårt det är när folk säger ”Jag ser att det går så bra för dig nu!” men det på insidan känns tungt, ensamt och jobbigt. Du berättade att du hade varit sjukskriven. Att det var jobbigt att inte kunna vandra som du ville.

Jag önskar att jag hade förstått vidden av det mörker som du bar inom dig. Jag förstod aldrig att det vi pratade om där och då, faktiskt var ett hot mot ditt liv.

Jag och Angeliqa på The Influencer Convention 2016. Bilden har Jennifer tagit på oss, något jag är oerhört glad för. ♡

Nu sitter jag här och låter verkligheten sjunka in. Hela veckan har jag gått som i ett töcken. Det mesta har varit som vanligt, men tankarna har snurrat. Gång på gång har jag återvänt till det faktum att du inte längre finns bland oss. Gång på gång har jag återvänt till jobbet och fortsatt som vanligt. Min hjärna har inte velat ta in vidden av beskedet. Imorse läste jag meddelandet från din familj om att du gått bort och det sjönk in djupt i mitt hjärta och krossade allt. Jag grät i flera timmar. Tårar rullar längs mina kinder medan jag skriver det här.

Vi måste våga prata mer om allt det som sker på insidan.

Om ångesten, stressen, det mörka och det jobbiga. Även de som utåt sett verkar ha allt, må bra och leva ett fantastiskt liv kan må dåligt. Det är också viktigt att komma ihåg att självmord inte är ett val. De som mår dåligt vill inte dö, de ser bara ingen annan utväg. De orkar inte längre. Jag är ledsen att du inte orkade längre Angeliqa. Världen var en bättre plats med dig i den. Du kommer att vara evigt saknad.

Vi ska göra vårt bästa för att fortsätta sprida din klokhet, värme och energi till världen i alla våra dagar. Det är det minsta vi kan göra. Vi måste också börja prata mer om det som är på riktigt, hur vi mår egentligen, under ytan. För din skull Angeliqa. 

 

Angeliqa Mejstedt

5 december 1986 – 23 mars 2019

Detta vill jag skicka med dig idag: Krama någon som står dig nära. Boka in den där lunchen med en vän du gillar men inte sett på länge. Lyssna klart på varandra. Ge det finaste ni har till varandra. Tid. Dela tid. Inget annat är viktigt. Någonsin. – Angeliqa Mejstedt, Vandringsbloggen 12 juli 2018.

Självmordslinjen är till för den som har suicidala tankar. Ring 90101, mejla eller chatta anonymt med volontärer. Självmordslinjen har öppet dygnet runt.

 

Tack för allt. See you @ coffee heaven ♡

Det är så jäkla läskigt att våga

Modiga människor är fantastiska. När jag tänker på mod tänker jag på människor som gör saker mot alla odds. De som vågar satsa fast ingen tror på dom. Jag tänker på människor som står upp för sig själva och andra. De som har civilkurage. Jag tänker på äventyrare som ger sig av på långa expeditioner långt ut i vildmarken. Men jag tänker också på de som anmäler sig till den där danskursen, trots att de aldrig dansat förr. De som byter jobb och karriär mitt i livet. Vågar omvärdera sig själva och sina liv. Som vågar pröva något nytt.

I veckans poddavsnitt pratar jag och Alice om just det – att våga. Vad är det som gör oss modiga egentligen? När är vi modiga och när är vi inte det? Vi pratar också om hur rädsla påverkar oss och vad som händer när vi agerar ur rädsla, istället för mod. Jag är definitivt ingen psykolog, men jag är helt övertygad om att beslut som tas i rädsla sällan är bra för oss. Inte för oss som individer, men inte heller för oss som samhälle eller för världen.

Jag älskar att prata om det här. Att våga. För om det är något som har fått mig att växa som människa de sista åren så är det att jag har vågat. Många tror att modiga människor inte känner rädsla. Jag tror tvärtom. De modigaste människorna är lika rädda som alla andra, men de agerar inte i rädslan – utan med mod. Och eftersom vi växer varje gång vi kliver utanför vår comfort zone så växer också modet. Vi flyttar gränsen hela tiden. Blir modigare. Mer trygga i oss själva och vår kapacitet.

Det är som med träning. Det slutar aldrig vara jobbigt att träna – men vi orkar lite mer för varje gång. För varje gång vi vågar något som vi inte vågat innan, flyttar vi den där gränsen. Utökar vår comfort zone.

 

Du kan lyssna på avsnittet där du hittar dina poddar eller lyssna direkt i din webbläsare: 

När gjorde du något riktigt modigt senast? ♡

Att sätta mål för det nya året

Januari är snart över och med det är den första månaden på 2019 gjord. Jag älskar januari, mest för att det är den månad då ljuset återvänder. Dagarna blir sakta längre och längre och världen badar i vackra färger. Det är också en månad då många vill komma igång. Börja om. Starta nya rutiner och sätta en bra grund. Så även jag.

Men varje år gör jag samma sak, jag tänker att det här året ska bli outstanding. Att det här året kommer att bli annorlunda. Nu, nu ska jag göra allting rätt. Ta tag i det där som jag inte tagit tag i tidigare, börja träna, äta bättre, följa mina drömmar och göra mer som hjärtat vill. Jag ser det kommande året framför mig som genom något slags guldfilter. Hur enkelt allt kommer att vara, hur bra jag kommer att må.

När jag tänker på allt jag ska göra under året, ser jag framför mig att jag gör det med en enorm självsäkerhet och lätthet. Det är så enkelt. I tanken. Men något med alla dessa mål, tankar och idéer skaver.

Det är som att.. som att det inte riktigt är jag.

Sanningen är den att oavsett hur jäkla bra mål jag sätter upp är det fortfarande bara den vanliga jag som står där när det är dags att genomföra.

Med darrande händer, bultande hjärta och svetten droppandes längs ryggraden. Ingenting är enkelt. Och det är ju inte målen i sig som är fel, det är bara det att jag ofta underskattar modet, tiden och styrkan som krävs för att genomföra. Istället för att sätta mål utifrån den jag är, sätter jag mål efter vem jag vill vara. Men jag sätter inga mål för vägen dit. För själva genomförandet.

 

Färre mål och mer fokus

Jag och Jennifer pratade om att sätta mål när hon var hit tidigare i januari och jag blev så inspirerad av den metod hon valt att jag bestämde mig för att pröva samma. Ursprungligen är det här en metod från Warren Buffet och den går ut på att man sätter upp 25 mål, väljer ut de fem viktigaste och sätter alla de tjugo övriga på en ”saker jag inte ska göra” lista.

Målet med att sätta mål så här, är helt enkelt att fokusera på de fem viktigaste sakerna istället för att spreta runt på alldeles för mycket. För mig som gillar att göra många saker åt gången är det här perfekt. Jag behöver ständigt träna mig på att fokusera. Begränsa. Att ha en lista över saker jag inte alls ska göra, hoppas jag hjälper mig att komma tillbaka till det som verkligen är viktigt.

Som komplement till mina fem mål har jag också gjort en handlingsplan.

För att målen faktiskt ska bli genomförda. Det är ett sätt för mig att träna mig själv mentalt, under hela året, och förebygga de fallgropar jag vet att jag alltid hamnar i. Som att tänka att jag inte kan, inte räcker till. Vad jag gör om jag står där när det är dags och tvivlar på mig själv, känner obehaget och ångesten komma krypande. Handlingsplanen är inte mål i sig, utan olika sätt jag tar mig fram till, och genom, mina mål.

Det låter kanske stort och komplicerat, men det är det inte. I själva verket är min handlingsplan sju meningar nedkladdade på en bit papper. Det är som ledord att luta sig mot när vägen framför en känns läskig och svår. En påminnelse om att inte ge upp. 

Mitt ledord för förra året var MOD. Att våga. Och jäklar vad jag vågade. Och även om inte allt blev som jag hade tänkt, var det ändå ett år som lärde mig oerhört mycket och för det är jag tacksam. I år är mitt ledord FOKUS.

 

Brukar du sätta mål för året?

Tre minuter om dagen som gör skillnad i själen

Tre minuter låter inte som någon tid att ta vara på. Lite som småpengar. Man handlar något stort och får tre kronor tillbaka. Behåll dom. Skramlar bara i fickan. Onödigt. Tre minuter känns ibland för lite för att bry sig om. Men vad händer om vi faktiskt använder den tiden till att göra något som kan göra oss gott? Innan vi kliver upp ur sängen, i väntan på kaffemaskinen, på bussen eller innan vi går och sover.

Väl tillvaratagna kan tre minuter om dagen vara början på en ny vana – som får dig att må mycket bättre.

Det som jag tror kan göra skillnad, även om du bara gör det tre minuter om dagen, är meditation. Jag har aldrig varit intresserad av meditation. Precis som med löpning har jag alltid tänkt att det inte är något för mig. Jag blir så rastlös. Tänker inte bra när jag sitter stil. Vet inte ens vad jag ska tänka på. Meditation har alltid känts som något flummigt. Mina associationer går direkt till buddhistiska munkar i ett tempel långt bort och jag känner att hela jag går i strejk. Jag är liksom inte där. Det är verkligen inte jag.

Men som med så mycket annat i livet så mår vi bra när vi växer och utvecklas. Utmanar våra egna mentala gränser. Magin ligger bortanför vår komfortzon och det är när vi gör allt det där som vi är dåliga på, eller inte gillar, som vi växer som mest. 

I vissa meditationer ska man visualisera en plats. Då visualiserar jag alltid det här. Att jag sitter på toppen av Dundret med hundarna vid min sida sent på kvällen. Världen är stilla och det är bara jag och mina tankar. Och oavsett vad som händer i mitt liv eller vad jag tänker så står berget här och solen kommer gå upp i morgon igen. 

Kan tre minuter meditation om dagen verkligen göra skillnad?

Jag och Jennifer började prata om meditation vid ett av våra jobbmöten över telefon. Att det vore skönt att göra något annat på morgonen än att slå igång telefonen och scrolla. Fylla hjärnan med skräp. Man borde ta tillvara på den tiden och starta dagen på ett meningsfullt sätt istället. Vi bestämde oss för att tillsammans testa meditation, minst en gång om dagen och helst på morgonen. För att se om det kunde göra någon skillnad. Nu har det snart gått tre veckor och vi tycker båda att det har gett massor.

Det som slår mig mest är hur mycket vi underskattar att sätta oss ner i några minuter och lyssna inåt. Ta djupa andetag. Låta tankarna samlas. Tre minuter i väntan på bussen kanske känns som ingenting. Men tre minuter i tystnad, med fokus på dig själv, känns långa. Att bara sitta tyst för sig själv kan vara svårt och kännas löjligt om man aldrig har mediterat förut, men som tur är finns det hjälp att få direkt i vår mobiltelefon.

 

Gör telefonen till din bästa meditationskompis

Så istället för att scrolla planlöst i flera timmar varje dag kan du använda tiden, och telefonen, till att förstå dig själv bättre. Den app som vi använder oss av heter Headspace och är gratis att ladda ner. I den kan man lyssna på guidade meditationer i allt från tre till tjugo minuter. Man kan också bjuda in vänner och på så sätt hjälpa varandra att fortsätta. Att ha någon att göra det här med gör faktiskt skillnad. Man kan peppa varandra och har någon att prata med om det man lär sig. Jag och Jennifer har pratar jätte mycket om vad vi kommit fram till under våra meditationer, något som känts både skönt och som har hjälpt mig att fortsätta. Vad tyckte du om den sessionen? Hur känner du dig efter dom här dagarna? Har du kommit på något viktigt om dig själv? Hur går det för dig? 

Så här efter tre veckor med minst tre minuter meditation om dagen känner jag mig lugnare, stabilare och gladare. Att jag väljer att samla mina tankar och förstå mig själv bättre gynnar inte bara mig, utan även alla människor i min omgivning. Min familj, mina vänner och människor jag möter i mitt jobb. Win win, helt enkelt. 

Utmaning – meditera tre minuter om dagen

Alla kan avvara tre minuter om dagen. Teama ihop dig med en kompis och börja meditera en liten stund varje dag. Ni behöver inte göra det tillsammans, men ni kan peppa varandra och prata om det ni upplever. Meditera när det passar dig. Kanske är det inte på morgonen utan på kvällen när barnen somnat eller på jobbet mitt på dagen. Gör det med hjälp av en app om du inte vet hur du ska göra eller känner dig osäker. Testa en vecka. Känn efter hur det känns. Kanske kan det vara början på en ny vana? 

 

Brukar du meditera? Berätta! Och kommentera gärna här om du prövar utmaningen så får jag veta hur det kändes och vad du tyckte! ♡

Alla dessa tankar om döden

Erik är just nu inne i en ålder där han pratar väldigt mycket om döden. Vad händer när hundarna dör? Kommer du och pappa att dö en dag? Varför dör man mamma? När alla dessa frågor om döden först började komma blev jag chockad. Helt tagen på sängen. Ska det verkligen börja så här tidigt, tänkte jag. Men jag har förstått nu att det är så. Att det kommer i den här åldern. Funderingarna över liv och död och skillnaden däremellan.

Allt eftersom har jag vant mig vid att han frågar. Vant mig vid att prata om något som är så abstrakt och tabubelagt i vårt samhälle. Att vi en dag ska dö. 

Än så länge pratar vi mest om att man ska dö när man blir gammal. Jag brukar säga att när man är så gammal att det är dags att dö, då tycker man nog att det är ganska skönt, för man har levt så länge. Erik verkar nöja sig med det svaret. Att dö när man är gammal är logiskt, till och med för ett barn.

När det gäller frågor om varför människor dör, som inte är gamla, har jag inget bra svar.

Ännu har han inte börjat fråga det. Ännu har han inte behövt uppleva att någon han älskar eller känner rycks ifrån honom. Men den dag det sker, hjälper det kanske om vi har pratat om det innan? Att han vågar fråga. Att han vet att vi inte ryggar tillbaka. Livet är skört, det vet vi. Ändå går vi ofta genom livet som om döden inte fanns. Ignorerar den och alla känslor som den rör upp. Kanske blir det lite lättare att veta att livet är skört, om vi vågat prata om döden?

Hos oss försöker vi prata om allt. Om döden, om livet och om att våga leva. Vi pratar om känslor, att bli arg och ledsen och att välja att vara glad. Min förhoppning är att rusta honom för livet, som han förhoppningsvis kommer att leva fullt ut. Känna alla känslor. Utmana sig själv och andra. Vara omtänksam och tacksam. Stå upp för sig själv och andra.

Erik i sin ”chokladbollsaffär” mitt ute i skogen förra helgen. Här gjordes det ritningar på chokladbollar och vi fick köpa. När Markus sa förlåt för att han råkade tippa ner alla chokladbollar tittade Erik på honom med ödmjuk blick och sa ”men pappa, det gör ju inget, det är bara på låtsas”. 

Att få vara din mamma. Det största i livet. 

Jag vill leka med mina leksaker varje dag mamma, jätte länge.

Älskade barn, det kommer du få göra. Varenda dag. Ingen ska dö. Vi kommer leva tills vi blir gamla. Jag säger orden och vet att jag ljuger. Sanningen är den att vi ingenting vet om vem som får leva eller dö. Vi vet ingenting om morgondagen. Vem som får stanna och vem som måste gå. Det enda vi vet är att vi lever idag, här och nu. Det enda vi kan vara säkra på, är att vi har den här stunden, just här och nu.

Om det är något jag hoppas att du lär dig, älskade barn, så är det att livet är värt att leva. Varendaste minut. Även om döden lurar runt hörnet. Även om vi ingenting vet. Skratta mycket, älska hårt, vänta inte och var inte rädd. Så länge vi andas finns vi här för dig. Du får fråga oss om allt. Vi kan inte alla svaren men vi håller dig i handen medan dina tankar snurrar. Hjälper dig att utforska världen och hitta svar på de frågor som du har. 

 

Tillsammans kommer vi att skratta, tillsammans kommer vi att gråta.

Tillsammans pratar vi om alla dessa tankar om döden. ♡

 

Vad jag är stolt över just nu

För ett tag sedan kom det upp en tråd i en facebookgrupp som jag är med i. ’Vad är du stolt över just’ nu löd rubriken. I den uppmanades man att skriva ner något jobb- eller företagsrelaterat som gjorde en stolt just nu. När jag såg tråden hade många redan hunnit skriva vad de var stolta över. Jag scrollade igenom det ena inlägget efter det andra med fantastiska framgångar och prestationer. 

Just då, när jag läste den här, kunde jag inte komma på en enda grej som jag var stolt över med mig själv. Mitt skrivbord svämmade över av att-göra-listor med punkter som ännu inte var strukna. Min inkorg blinkade med mail som inte hunnit bli besvarade och i min hjärna malde gång på gång igenom olika projekt, frågor och kluriga problem som jag inte hade någon lösning på. Min hjärna checkade ut. 

Ibland blir man så inne i det man gör att det är svårt att se helheten. Jag har lätt för att grotta in mig i små detaljer som jag inte kan lösa. Jag behöver ofta påminna mig själv om att zooma ut och sätta det jag gör i perspektiv.

Att zooma ut gör två saker för mig.

Det ena är att det blir lättare att se andra vägar framåt. Från längre avstånd ser hindren inte längre så skrämmande ut och det är lättare att manövrera sig framåt.

Det andra är att jag inser att jag ofta tar mig själv på för stort allvar. Blir för fokuserad på hur jag gör saker. När jag zoomar ut och sätter saker och ting i perspektiv inser jag att jag är en väldigt liten detalj i ett väldigt stort sammanhang. Vad jag gör, oavsett om jag lyckas eller misslyckas, har inte så stor påverkan i det stora hela. 

Nu har jag backat ut ur mitt lilla hörn tillräckligt långt för att kunna se helheten. Jag har tänkt till, analyserat och kommit fram till att jag nog ändå har lite att vara stolt över ändå.

Det är så jäkla lätt att glömma bort. Allt det där som vi gör bra. Därför tänkte jag dela med mig av några av de saker som definitivt borde få en plats i min Jar of Awesomeness. 

Det här är jag stolt över i mitt liv och arbetsliv just nu

  • Att både min Instagram och bloggen växer och att jag försöker använda det till att sprida glädje, energi och inspiration.
  • Jag har fått fin feedback av de företag jag gjort samarbeten med under året. 
  • Vi genomförde Träningsfesten för andra året i rad. För mig som driver mitt företag ensam är det ett oerhört stort jobb att arrangera – och vi gjorde det skit bra! 
  • Jag får fler och fler förfrågningar om fotojobb, något jag tycker är skitkul!
  • Jag har varit med i media vid flera tillfällen under vår, sommar och höst för att prata om podden, livet i Gällivare och det jag gör i mitt företag. 
  • Jag har ansökt om ett stort EU-projekt som verkligen skulle gynna orten jag bor på. Projektet riktar sig till unga vuxna och främst tjejer, ett projekt jag verkligen brinner för. I september fick jag veta att projektet blivit beviljat! (även om jag ännu inte har löst exakt hur jag ska ro det i land!)
  • Sedan jag gick över till att jobba heltid i mitt eget företag har jag  stått på egna ben. Jag har inte tagit något lån och hade inte direkt någon buffert från början. Jag har kunnat leva på mitt företag sedan dag ett, även om min lön många gånger knappt har nått upp i en miniminivå. Men jag har ta mig tusan fixat det ändå.

Jag är också stolt över att jag fortsätter kliva upp varenda dag och jobba på.

Trots att det ibland känns som att man står still och ibland som att det går baklänges.

Jag är stolt över att jag alltid försöker göra det bästa för kunder och samarbetspartners.

Jag är stolt över att jag alltid försöker bli bättre, utvecklas och lära mig av mina misstag.

Jag är stolt över att jag alltid försöker se saker ur flera vinklar och sätta mig in i andras situation.

Jag är stolt över att jag aldrig agerar ur missunnsamhet, negativitet eller ilska. 

Jag är stolt över att jag vågar erkänna och rätta till mina misstag.

Jag är stolt över att jag vågar vara stolt över det jag gör.

Livet enligt treåriga Erik

Barn är fantastiska på så många sätt. Det allra bästa jag vet är att få lyssna på Erik när han pratar. Han älskar att prata. Ibland pratar han så att öronen nästan blöder, precis som hans pappa tydligen gjorde när han var liten. Jag älskar det. Han började prata tidigt och hans ordförråd är väldigt stort, vilket också blir väldigt roligt och gulligt. Som när han utbrast ”Men kan du tänka dig, pappa kommer hem! Milda makter!” Eller när jag bad honom tvätta händerna innan maten och han hasade ner lite på stolen, ryckte på axlarna och sa: Äsch mamma, det behöver jag inte. Tvätta händerna är så obetydligt. 

Det är alltid lika spännande att höra vad han har att berätta. Han tänker väldigt mycket också, på allt möjligt. Hur vi ska göra när parasollet gått sönder. Kan vi laga det? Eller måste vi köra det på tippen? Och om vi måste göra det, hur ska det få plats i bilen? Kanske kan vi låna mormors bil, som har dragkrok, och moffas släp? Eller tror jag kanske att parasollet ryms i bilen om vi sätter den mjuka delen i baksätet och den hårda delen i bagaget?

Erik har pratat länge, men det är först nyligen jag har börjat skriva ner saker som han säger.

Det slog mig en dag att jag vill minnas det han säger och funderar på, för alltid. Barn är kloka och jag tycker det är viktigt att lyssna på vad de säger. Ta dom på allvar. För att de ska känna sig viktiga, sedda och delaktiga. Det betyder såklart inte att man ska göra precis som dom säger eller att man alltid måste vara idel öra. Men jag tror att om vi lyssnar, på riktigt och för att förstå, redan när de är små – så växer de upp och gör likadant med sina medmänniskor. Åtminstone hoppas jag det.

Jag läste något så fint en gång. Om man lyssnar på barnen när de är små och har små problem, får man ta del av deras stora problem när de blivit stora. För de små problemen, är stora när de är små. 

 

Så, här kommer några av mina favoritcitat av Erik, nu tre år gammal. 

Markus: Som jag brukar säga, maten tystar mun.

Erik: Som jag brukar säga, SKRIK HÖGT!!

 

Jag: Hur såg hunden ut Erik?

Erik: Den var svart och vit.. och lite blå och gul.. eller så vet jag inte riktigt.”

 

Inte alltid vet man mamma. Men ibland gör man det. Och ibland är det bra att man inte vet.

 

Erik läser på flingpaketet:

”Mamma, här står det: (läser tydligt och artikulerar) om du hittar ett vinbär i flingorna, ge det till din mamma och pappa!”

Jag: Erik, jag måste gå nu. Jag ska på möte.

Erik: Med vem då?

Jag: Ett gäng gubbar.

Erik: Vad ska ni prata om då?

Jag: Siffror, pengar. En massa jobb bara.

Erik: Men mamma, glöm inte fråga dom hur mycket pengar jag får då. För jobbet menar jag.

 

Jag: Gillar du att prata Erik?

Erik: JAA!!

Jag: Gillar du att lyssna då?

Erik: jaa.. men inte lika mycket.

 

Vi är på väg ner på stan för att göra lite ärenden när Erik säger:

– Mamma, jag tror att vi kanske måste åka upp på fjället och bara pausa lite?

 

Jag: Vad vill du ha till mellis Erik? Smörgås?

Erik: Nej.

Jag: Yoghurt?

Erik: Nää..

Jag: Pussar?!

Erik: JAA!!

Erik i full färd med att baka ”drak-kaka” hos Lollo och lilla Lovis. 

 

Erik: Mamma, visst ger jultomten julklappar till alla?

Jag: Ja, det tror jag älskling.

Erik: Visst får Lasse också julklappar då? (Lasse är en av våra grannar som Erik brukar prata med)

 

Jag: Var försiktig när du klättrar Erik!

Erik: Ja men, kan du bara lita på mig mamma?

 

Erik: Mamma, jag älskar dig och pappa, ni är bäst. Och hundarna också, dom är faktiskt också bäst.

Jag älskar dig mamma. För att du är så snäll och fin.

Partiledardebatterna gör mig trött och uppgiven

Jag sitter i sängen med datorn ni knät. Det är fredag kväll och bara en dag kvar till valet. När jag slår på tvn är kvällens partiledardebatt i full gång. Ledarna för Sveriges partier står uppradade i studion och en vild diskussion pågår. Jag försöker hänga med i diskussionen men tröttnar ganska snabbt. Orden flyger genom tv-studion som pistolskott i ett gängkrig. Hårda. Aggressiva. De som skjuter verkar inte ha en tanke på vem de träffar eller vad konsekvenserna kan bli av de skott som utdelas. Om någon av dem var tveksam till att ge sig in i kriget från första början, har tveksamheten sedan länge bytts ut mot beslutsamhet.

Siktet hos var och en är inställt på att vinna, till vilket pris som helst.

Det är bara en dag kvar till valet och jag sitter här med en klump i magen.

De människor som kandiderar om att få styra vårt land inger inte den minsta gnutta trovärdighet i den avslutande debatten. Kanske är det just därför, för att det är en debatt. I skolan får man lära sig att debattera. ’Vi behöver någon som är för aborter och någon som är emot, sen ska ni debattera för er ståndpunkt.’

Om man slår upp ordet debatt i en svensk ordbok, står det att en debatt är ett meningsutbyte där parterna vanligen inte ändrar uppfattning. Utgångspunkten i en debatt är alltså bara att argumentera för sin sak. Att vinna.

Jag är ingen politiker och kommer aldrig att bli en. För mig är inte det viktigaste att vinna. För mig är det viktigaste att komma fram till bra lösningar. Jag driver ett litet företag, men trots att det är litet har jag tagit in människor att jobba med som har andra kompetenser än jag. För att jag vet att jag inte sitter på alla lösningar och bästa idéerna själv.

Men i samtal med andra föds nya idéer och något som börjar som ett litet frö växer snabbt till ett stort träd när vi är flera. Ett träd som blir starkare än jag någonsin hade kunnat hoppas på och med egenskaper jag aldrig hade kunnat drömma om. Tillsammans har vi byggt något som är större än oss. Det här är såklart inget exceptionellt. Så fungerar de allra flesta välmående företag.

Partiledardebatterna gör mig trött och uppgiven.

När blev det viktigare att vinna än att komma framåt? Varför tycker vi att det är viktigare att ha rätt, än att faktiskt lösa problem? Hur kan vuxna människor bete sig som små barn och fortfarande anses vara bra kandidater för att leda vårt land? När blev demokrati och politik en fråga om vem som har rätt och vem som har fel, vem som vinner och vem som förlorar, istället för en fråga om hur vi löser de utmaningar vi står inför på bästa sätt?

När ett företag stöter på problem samlar man företagets gemensamma kompetens för att lösa problemen. Idéer testas och prövas. Kompetens och expertis hämtas in utifrån. När en ny strategi och plan sedan sätts i verket jobbar alla mot samma mål.

Kanske går det vägen, kanske inte.

Går det inte som man har tänkt sig ställer man sig inte upp och skjuter mot de som kom med idén. Man vänder inte på klacken helt och springer åt andra hållet. Man river inte upp allt man tidigare byggt och gör om allt från grunden, bara för att man är förbannad på de som kom med idén som inte höll.

Man omvärderar och analyserar. Försöker hitta boven i dramat. Frågar de som har mest kompetens från verksamheten vad de tror att problemet är. Tar in ny eller mer expertis. Skruvar om planen och strategin lite. Prövar igen. Jobbar mot samma mål.

Politik är nödvändigt, jag vet det.

Men jag skulle mycket hellre se att partiledarna samtalade med varandra. Partiledarsamtal. Att de diskuterade kring hur man kunde lösa problem som vi står inför. Jobbade mot samma mål. Var mer fokuserade på att lösa utmaningarna och komma framåt, än att skjuta alla de andra som deltar.

När man tror att man vet allt, tycker att vi har rätt och alla andra har fel, så kan man vara ganska säker på att man kommer att köra av vägen. Det kan vara värt att backa ett steg. Lyssna en stund istället för att prata. Fundera, analysera och kanske vara villig att omvärdera. Det är stor skillnad på att lyssna för att sätta dit någon, eller lyssna för att verkligen förstå. Den dag vi har politiker som tar gemensamma beslut, backar varandra istället för att skjuta varandra och jobbar mot gemensamma mål. Den dagen slår jag gladeligen på tvn för att lyssna till vad de har att säga.

Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad.

Kinesiskt ordspråk

Jag har redan röstat. Trots att klimatet inom politiken inte känns speciellt konstruktivt är det inte bara min rättighet att få rösta, utan också min skyldighet. Vi är privilegierade som bor i ett land där våra röster betyder något. Där vi får vara med och bestämma.

Jag röstade för medmänsklighet och alla människors lika värde. Jag hoppas att du gör detsamma. Om det för dig betyder att du röstar rött eller blått spelar mig ingen roll. Jag tror varken att den ena eller den andra har lösningarna på alla problem. Men vad du än gör, rösta inte ur missnöje.

Rösta inte på det parti som vill inskränka våra rättigheter och göra skillnad på människor. Vi bor på samma planet och tillhör samma folk. Vi har många stora utmaningar framför oss men har också lagt många stora utmaningar bakom oss. Vi fixar det här, men lösningarna på stora problem är komplexa. Har många sidor. Vi kommer behöva ta många omtag och pröva många idéer. Det finns aldrig en enkel lösning på svåra problem. Låt dig inte luras till att tro det.

Vi ska inte backa nu. Vi behöver jobba framåt, tillsammans.