Det är så jäkla läskigt att våga

Modiga människor är fantastiska. När jag tänker på mod tänker jag på människor som gör saker mot alla odds. De som vågar satsa fast ingen tror på dom. Jag tänker på människor som står upp för sig själva och andra. De som har civilkurage. Jag tänker på äventyrare som ger sig av på långa expeditioner långt ut i vildmarken. Men jag tänker också på de som anmäler sig till den där danskursen, trots att de aldrig dansat förr. De som byter jobb och karriär mitt i livet. Vågar omvärdera sig själva och sina liv. Som vågar pröva något nytt.

I veckans poddavsnitt pratar jag och Alice om just det – att våga. Vad är det som gör oss modiga egentligen? När är vi modiga och när är vi inte det? Vi pratar också om hur rädsla påverkar oss och vad som händer när vi agerar ur rädsla, istället för mod. Jag är definitivt ingen psykolog, men jag är helt övertygad om att beslut som tas i rädsla sällan är bra för oss. Inte för oss som individer, men inte heller för oss som samhälle eller för världen.

Jag älskar att prata om det här. Att våga. För om det är något som har fått mig att växa som människa de sista åren så är det att jag har vågat. Många tror att modiga människor inte känner rädsla. Jag tror tvärtom. De modigaste människorna är lika rädda som alla andra, men de agerar inte i rädslan – utan med mod. Och eftersom vi växer varje gång vi kliver utanför vår comfort zone så växer också modet. Vi flyttar gränsen hela tiden. Blir modigare. Mer trygga i oss själva och vår kapacitet.

Det är som med träning. Det slutar aldrig vara jobbigt att träna – men vi orkar lite mer för varje gång. För varje gång vi vågar något som vi inte vågat innan, flyttar vi den där gränsen. Utökar vår comfort zone.

 

Du kan lyssna på avsnittet där du hittar dina poddar eller lyssna direkt i din webbläsare: 

När gjorde du något riktigt modigt senast? ♡

Att sätta mål för det nya året

Januari är snart över och med det är den första månaden på 2019 gjord. Jag älskar januari, mest för att det är den månad då ljuset återvänder. Dagarna blir sakta längre och längre och världen badar i vackra färger. Det är också en månad då många vill komma igång. Börja om. Starta nya rutiner och sätta en bra grund. Så även jag.

Men varje år gör jag samma sak, jag tänker att det här året ska bli outstanding. Att det här året kommer att bli annorlunda. Nu, nu ska jag göra allting rätt. Ta tag i det där som jag inte tagit tag i tidigare, börja träna, äta bättre, följa mina drömmar och göra mer som hjärtat vill. Jag ser det kommande året framför mig som genom något slags guldfilter. Hur enkelt allt kommer att vara, hur bra jag kommer att må.

När jag tänker på allt jag ska göra under året, ser jag framför mig att jag gör det med en enorm självsäkerhet och lätthet. Det är så enkelt. I tanken. Men något med alla dessa mål, tankar och idéer skaver.

Det är som att.. som att det inte riktigt är jag.

Sanningen är den att oavsett hur jäkla bra mål jag sätter upp är det fortfarande bara den vanliga jag som står där när det är dags att genomföra.

Med darrande händer, bultande hjärta och svetten droppandes längs ryggraden. Ingenting är enkelt. Och det är ju inte målen i sig som är fel, det är bara det att jag ofta underskattar modet, tiden och styrkan som krävs för att genomföra. Istället för att sätta mål utifrån den jag är, sätter jag mål efter vem jag vill vara. Men jag sätter inga mål för vägen dit. För själva genomförandet.

 

Färre mål och mer fokus

Jag och Jennifer pratade om att sätta mål när hon var hit tidigare i januari och jag blev så inspirerad av den metod hon valt att jag bestämde mig för att pröva samma. Ursprungligen är det här en metod från Warren Buffet och den går ut på att man sätter upp 25 mål, väljer ut de fem viktigaste och sätter alla de tjugo övriga på en ”saker jag inte ska göra” lista.

Målet med att sätta mål så här, är helt enkelt att fokusera på de fem viktigaste sakerna istället för att spreta runt på alldeles för mycket. För mig som gillar att göra många saker åt gången är det här perfekt. Jag behöver ständigt träna mig på att fokusera. Begränsa. Att ha en lista över saker jag inte alls ska göra, hoppas jag hjälper mig att komma tillbaka till det som verkligen är viktigt.

Som komplement till mina fem mål har jag också gjort en handlingsplan.

För att målen faktiskt ska bli genomförda. Det är ett sätt för mig att träna mig själv mentalt, under hela året, och förebygga de fallgropar jag vet att jag alltid hamnar i. Som att tänka att jag inte kan, inte räcker till. Vad jag gör om jag står där när det är dags och tvivlar på mig själv, känner obehaget och ångesten komma krypande. Handlingsplanen är inte mål i sig, utan olika sätt jag tar mig fram till, och genom, mina mål.

Det låter kanske stort och komplicerat, men det är det inte. I själva verket är min handlingsplan sju meningar nedkladdade på en bit papper. Det är som ledord att luta sig mot när vägen framför en känns läskig och svår. En påminnelse om att inte ge upp. 

Mitt ledord för förra året var MOD. Att våga. Och jäklar vad jag vågade. Och även om inte allt blev som jag hade tänkt, var det ändå ett år som lärde mig oerhört mycket och för det är jag tacksam. I år är mitt ledord FOKUS.

 

Brukar du sätta mål för året?

Tre minuter om dagen som gör skillnad i själen

Tre minuter låter inte som någon tid att ta vara på. Lite som småpengar. Man handlar något stort och får tre kronor tillbaka. Behåll dom. Skramlar bara i fickan. Onödigt. Tre minuter känns ibland för lite för att bry sig om. Men vad händer om vi faktiskt använder den tiden till att göra något som kan göra oss gott? Innan vi kliver upp ur sängen, i väntan på kaffemaskinen, på bussen eller innan vi går och sover.

Väl tillvaratagna kan tre minuter om dagen vara början på en ny vana – som får dig att må mycket bättre.

Det som jag tror kan göra skillnad, även om du bara gör det tre minuter om dagen, är meditation. Jag har aldrig varit intresserad av meditation. Precis som med löpning har jag alltid tänkt att det inte är något för mig. Jag blir så rastlös. Tänker inte bra när jag sitter stil. Vet inte ens vad jag ska tänka på. Meditation har alltid känts som något flummigt. Mina associationer går direkt till buddhistiska munkar i ett tempel långt bort och jag känner att hela jag går i strejk. Jag är liksom inte där. Det är verkligen inte jag.

Men som med så mycket annat i livet så mår vi bra när vi växer och utvecklas. Utmanar våra egna mentala gränser. Magin ligger bortanför vår komfortzon och det är när vi gör allt det där som vi är dåliga på, eller inte gillar, som vi växer som mest. 

I vissa meditationer ska man visualisera en plats. Då visualiserar jag alltid det här. Att jag sitter på toppen av Dundret med hundarna vid min sida sent på kvällen. Världen är stilla och det är bara jag och mina tankar. Och oavsett vad som händer i mitt liv eller vad jag tänker så står berget här och solen kommer gå upp i morgon igen. 

Kan tre minuter meditation om dagen verkligen göra skillnad?

Jag och Jennifer började prata om meditation vid ett av våra jobbmöten över telefon. Att det vore skönt att göra något annat på morgonen än att slå igång telefonen och scrolla. Fylla hjärnan med skräp. Man borde ta tillvara på den tiden och starta dagen på ett meningsfullt sätt istället. Vi bestämde oss för att tillsammans testa meditation, minst en gång om dagen och helst på morgonen. För att se om det kunde göra någon skillnad. Nu har det snart gått tre veckor och vi tycker båda att det har gett massor.

Det som slår mig mest är hur mycket vi underskattar att sätta oss ner i några minuter och lyssna inåt. Ta djupa andetag. Låta tankarna samlas. Tre minuter i väntan på bussen kanske känns som ingenting. Men tre minuter i tystnad, med fokus på dig själv, känns långa. Att bara sitta tyst för sig själv kan vara svårt och kännas löjligt om man aldrig har mediterat förut, men som tur är finns det hjälp att få direkt i vår mobiltelefon.

 

Gör telefonen till din bästa meditationskompis

Så istället för att scrolla planlöst i flera timmar varje dag kan du använda tiden, och telefonen, till att förstå dig själv bättre. Den app som vi använder oss av heter Headspace och är gratis att ladda ner. I den kan man lyssna på guidade meditationer i allt från tre till tjugo minuter. Man kan också bjuda in vänner och på så sätt hjälpa varandra att fortsätta. Att ha någon att göra det här med gör faktiskt skillnad. Man kan peppa varandra och har någon att prata med om det man lär sig. Jag och Jennifer har pratar jätte mycket om vad vi kommit fram till under våra meditationer, något som känts både skönt och som har hjälpt mig att fortsätta. Vad tyckte du om den sessionen? Hur känner du dig efter dom här dagarna? Har du kommit på något viktigt om dig själv? Hur går det för dig? 

Så här efter tre veckor med minst tre minuter meditation om dagen känner jag mig lugnare, stabilare och gladare. Att jag väljer att samla mina tankar och förstå mig själv bättre gynnar inte bara mig, utan även alla människor i min omgivning. Min familj, mina vänner och människor jag möter i mitt jobb. Win win, helt enkelt. 

Utmaning – meditera tre minuter om dagen

Alla kan avvara tre minuter om dagen. Teama ihop dig med en kompis och börja meditera en liten stund varje dag. Ni behöver inte göra det tillsammans, men ni kan peppa varandra och prata om det ni upplever. Meditera när det passar dig. Kanske är det inte på morgonen utan på kvällen när barnen somnat eller på jobbet mitt på dagen. Gör det med hjälp av en app om du inte vet hur du ska göra eller känner dig osäker. Testa en vecka. Känn efter hur det känns. Kanske kan det vara början på en ny vana? 

 

Brukar du meditera? Berätta! Och kommentera gärna här om du prövar utmaningen så får jag veta hur det kändes och vad du tyckte! ♡

Alla dessa tankar om döden

Erik är just nu inne i en ålder där han pratar väldigt mycket om döden. Vad händer när hundarna dör? Kommer du och pappa att dö en dag? Varför dör man mamma? När alla dessa frågor om döden först började komma blev jag chockad. Helt tagen på sängen. Ska det verkligen börja så här tidigt, tänkte jag. Men jag har förstått nu att det är så. Att det kommer i den här åldern. Funderingarna över liv och död och skillnaden däremellan.

Allt eftersom har jag vant mig vid att han frågar. Vant mig vid att prata om något som är så abstrakt och tabubelagt i vårt samhälle. Att vi en dag ska dö. 

Än så länge pratar vi mest om att man ska dö när man blir gammal. Jag brukar säga att när man är så gammal att det är dags att dö, då tycker man nog att det är ganska skönt, för man har levt så länge. Erik verkar nöja sig med det svaret. Att dö när man är gammal är logiskt, till och med för ett barn.

När det gäller frågor om varför människor dör, som inte är gamla, har jag inget bra svar.

Ännu har han inte börjat fråga det. Ännu har han inte behövt uppleva att någon han älskar eller känner rycks ifrån honom. Men den dag det sker, hjälper det kanske om vi har pratat om det innan? Att han vågar fråga. Att han vet att vi inte ryggar tillbaka. Livet är skört, det vet vi. Ändå går vi ofta genom livet som om döden inte fanns. Ignorerar den och alla känslor som den rör upp. Kanske blir det lite lättare att veta att livet är skört, om vi vågat prata om döden?

Hos oss försöker vi prata om allt. Om döden, om livet och om att våga leva. Vi pratar om känslor, att bli arg och ledsen och att välja att vara glad. Min förhoppning är att rusta honom för livet, som han förhoppningsvis kommer att leva fullt ut. Känna alla känslor. Utmana sig själv och andra. Vara omtänksam och tacksam. Stå upp för sig själv och andra.

Erik i sin ”chokladbollsaffär” mitt ute i skogen förra helgen. Här gjordes det ritningar på chokladbollar och vi fick köpa. När Markus sa förlåt för att han råkade tippa ner alla chokladbollar tittade Erik på honom med ödmjuk blick och sa ”men pappa, det gör ju inget, det är bara på låtsas”. 

Att få vara din mamma. Det största i livet. 

Jag vill leka med mina leksaker varje dag mamma, jätte länge.

Älskade barn, det kommer du få göra. Varenda dag. Ingen ska dö. Vi kommer leva tills vi blir gamla. Jag säger orden och vet att jag ljuger. Sanningen är den att vi ingenting vet om vem som får leva eller dö. Vi vet ingenting om morgondagen. Vem som får stanna och vem som måste gå. Det enda vi vet är att vi lever idag, här och nu. Det enda vi kan vara säkra på, är att vi har den här stunden, just här och nu.

Om det är något jag hoppas att du lär dig, älskade barn, så är det att livet är värt att leva. Varendaste minut. Även om döden lurar runt hörnet. Även om vi ingenting vet. Skratta mycket, älska hårt, vänta inte och var inte rädd. Så länge vi andas finns vi här för dig. Du får fråga oss om allt. Vi kan inte alla svaren men vi håller dig i handen medan dina tankar snurrar. Hjälper dig att utforska världen och hitta svar på de frågor som du har. 

 

Tillsammans kommer vi att skratta, tillsammans kommer vi att gråta.

Tillsammans pratar vi om alla dessa tankar om döden. ♡

 

Vad jag är stolt över just nu

För ett tag sedan kom det upp en tråd i en facebookgrupp som jag är med i. ’Vad är du stolt över just’ nu löd rubriken. I den uppmanades man att skriva ner något jobb- eller företagsrelaterat som gjorde en stolt just nu. När jag såg tråden hade många redan hunnit skriva vad de var stolta över. Jag scrollade igenom det ena inlägget efter det andra med fantastiska framgångar och prestationer. 

Just då, när jag läste den här, kunde jag inte komma på en enda grej som jag var stolt över med mig själv. Mitt skrivbord svämmade över av att-göra-listor med punkter som ännu inte var strukna. Min inkorg blinkade med mail som inte hunnit bli besvarade och i min hjärna malde gång på gång igenom olika projekt, frågor och kluriga problem som jag inte hade någon lösning på. Min hjärna checkade ut. 

Ibland blir man så inne i det man gör att det är svårt att se helheten. Jag har lätt för att grotta in mig i små detaljer som jag inte kan lösa. Jag behöver ofta påminna mig själv om att zooma ut och sätta det jag gör i perspektiv.

Att zooma ut gör två saker för mig.

Det ena är att det blir lättare att se andra vägar framåt. Från längre avstånd ser hindren inte längre så skrämmande ut och det är lättare att manövrera sig framåt.

Det andra är att jag inser att jag ofta tar mig själv på för stort allvar. Blir för fokuserad på hur jag gör saker. När jag zoomar ut och sätter saker och ting i perspektiv inser jag att jag är en väldigt liten detalj i ett väldigt stort sammanhang. Vad jag gör, oavsett om jag lyckas eller misslyckas, har inte så stor påverkan i det stora hela. 

Nu har jag backat ut ur mitt lilla hörn tillräckligt långt för att kunna se helheten. Jag har tänkt till, analyserat och kommit fram till att jag nog ändå har lite att vara stolt över ändå.

Det är så jäkla lätt att glömma bort. Allt det där som vi gör bra. Därför tänkte jag dela med mig av några av de saker som definitivt borde få en plats i min Jar of Awesomeness. 

Det här är jag stolt över i mitt liv och arbetsliv just nu

  • Att både min Instagram och bloggen växer och att jag försöker använda det till att sprida glädje, energi och inspiration.
  • Jag har fått fin feedback av de företag jag gjort samarbeten med under året. 
  • Vi genomförde Träningsfesten för andra året i rad. För mig som driver mitt företag ensam är det ett oerhört stort jobb att arrangera – och vi gjorde det skit bra! 
  • Jag får fler och fler förfrågningar om fotojobb, något jag tycker är skitkul!
  • Jag har varit med i media vid flera tillfällen under vår, sommar och höst för att prata om podden, livet i Gällivare och det jag gör i mitt företag. 
  • Jag har ansökt om ett stort EU-projekt som verkligen skulle gynna orten jag bor på. Projektet riktar sig till unga vuxna och främst tjejer, ett projekt jag verkligen brinner för. I september fick jag veta att projektet blivit beviljat! (även om jag ännu inte har löst exakt hur jag ska ro det i land!)
  • Sedan jag gick över till att jobba heltid i mitt eget företag har jag  stått på egna ben. Jag har inte tagit något lån och hade inte direkt någon buffert från början. Jag har kunnat leva på mitt företag sedan dag ett, även om min lön många gånger knappt har nått upp i en miniminivå. Men jag har ta mig tusan fixat det ändå.

Jag är också stolt över att jag fortsätter kliva upp varenda dag och jobba på.

Trots att det ibland känns som att man står still och ibland som att det går baklänges.

Jag är stolt över att jag alltid försöker göra det bästa för kunder och samarbetspartners.

Jag är stolt över att jag alltid försöker bli bättre, utvecklas och lära mig av mina misstag.

Jag är stolt över att jag alltid försöker se saker ur flera vinklar och sätta mig in i andras situation.

Jag är stolt över att jag aldrig agerar ur missunnsamhet, negativitet eller ilska. 

Jag är stolt över att jag vågar erkänna och rätta till mina misstag.

Jag är stolt över att jag vågar vara stolt över det jag gör.

Livet enligt treåriga Erik

Barn är fantastiska på så många sätt. Det allra bästa jag vet är att få lyssna på Erik när han pratar. Han älskar att prata. Ibland pratar han så att öronen nästan blöder, precis som hans pappa tydligen gjorde när han var liten. Jag älskar det. Han började prata tidigt och hans ordförråd är väldigt stort, vilket också blir väldigt roligt och gulligt. Som när han utbrast ”Men kan du tänka dig, pappa kommer hem! Milda makter!” Eller när jag bad honom tvätta händerna innan maten och han hasade ner lite på stolen, ryckte på axlarna och sa: Äsch mamma, det behöver jag inte. Tvätta händerna är så obetydligt. 

Det är alltid lika spännande att höra vad han har att berätta. Han tänker väldigt mycket också, på allt möjligt. Hur vi ska göra när parasollet gått sönder. Kan vi laga det? Eller måste vi köra det på tippen? Och om vi måste göra det, hur ska det få plats i bilen? Kanske kan vi låna mormors bil, som har dragkrok, och moffas släp? Eller tror jag kanske att parasollet ryms i bilen om vi sätter den mjuka delen i baksätet och den hårda delen i bagaget?

Erik har pratat länge, men det är först nyligen jag har börjat skriva ner saker som han säger.

Det slog mig en dag att jag vill minnas det han säger och funderar på, för alltid. Barn är kloka och jag tycker det är viktigt att lyssna på vad de säger. Ta dom på allvar. För att de ska känna sig viktiga, sedda och delaktiga. Det betyder såklart inte att man ska göra precis som dom säger eller att man alltid måste vara idel öra. Men jag tror att om vi lyssnar, på riktigt och för att förstå, redan när de är små – så växer de upp och gör likadant med sina medmänniskor. Åtminstone hoppas jag det.

Jag läste något så fint en gång. Om man lyssnar på barnen när de är små och har små problem, får man ta del av deras stora problem när de blivit stora. För de små problemen, är stora när de är små. 

 

Så, här kommer några av mina favoritcitat av Erik, nu tre år gammal. 

Markus: Som jag brukar säga, maten tystar mun.

Erik: Som jag brukar säga, SKRIK HÖGT!!

 

Jag: Hur såg hunden ut Erik?

Erik: Den var svart och vit.. och lite blå och gul.. eller så vet jag inte riktigt.”

 

Inte alltid vet man mamma. Men ibland gör man det. Och ibland är det bra att man inte vet.

 

Erik läser på flingpaketet:

”Mamma, här står det: (läser tydligt och artikulerar) om du hittar ett vinbär i flingorna, ge det till din mamma och pappa!”

Jag: Erik, jag måste gå nu. Jag ska på möte.

Erik: Med vem då?

Jag: Ett gäng gubbar.

Erik: Vad ska ni prata om då?

Jag: Siffror, pengar. En massa jobb bara.

Erik: Men mamma, glöm inte fråga dom hur mycket pengar jag får då. För jobbet menar jag.

 

Jag: Gillar du att prata Erik?

Erik: JAA!!

Jag: Gillar du att lyssna då?

Erik: jaa.. men inte lika mycket.

 

Vi är på väg ner på stan för att göra lite ärenden när Erik säger:

– Mamma, jag tror att vi kanske måste åka upp på fjället och bara pausa lite?

 

Jag: Vad vill du ha till mellis Erik? Smörgås?

Erik: Nej.

Jag: Yoghurt?

Erik: Nää..

Jag: Pussar?!

Erik: JAA!!

Erik i full färd med att baka ”drak-kaka” hos Lollo och lilla Lovis. 

 

Erik: Mamma, visst ger jultomten julklappar till alla?

Jag: Ja, det tror jag älskling.

Erik: Visst får Lasse också julklappar då? (Lasse är en av våra grannar som Erik brukar prata med)

 

Jag: Var försiktig när du klättrar Erik!

Erik: Ja men, kan du bara lita på mig mamma?

 

Erik: Mamma, jag älskar dig och pappa, ni är bäst. Och hundarna också, dom är faktiskt också bäst.

Jag älskar dig mamma. För att du är så snäll och fin.

Partiledardebatterna gör mig trött och uppgiven

Jag sitter i sängen med datorn ni knät. Det är fredag kväll och bara en dag kvar till valet. När jag slår på tvn är kvällens partiledardebatt i full gång. Ledarna för Sveriges partier står uppradade i studion och en vild diskussion pågår. Jag försöker hänga med i diskussionen men tröttnar ganska snabbt. Orden flyger genom tv-studion som pistolskott i ett gängkrig. Hårda. Aggressiva. De som skjuter verkar inte ha en tanke på vem de träffar eller vad konsekvenserna kan bli av de skott som utdelas. Om någon av dem var tveksam till att ge sig in i kriget från första början, har tveksamheten sedan länge bytts ut mot beslutsamhet.

Siktet hos var och en är inställt på att vinna, till vilket pris som helst.

Det är bara en dag kvar till valet och jag sitter här med en klump i magen.

De människor som kandiderar om att få styra vårt land inger inte den minsta gnutta trovärdighet i den avslutande debatten. Kanske är det just därför, för att det är en debatt. I skolan får man lära sig att debattera. ’Vi behöver någon som är för aborter och någon som är emot, sen ska ni debattera för er ståndpunkt.’

Om man slår upp ordet debatt i en svensk ordbok, står det att en debatt är ett meningsutbyte där parterna vanligen inte ändrar uppfattning. Utgångspunkten i en debatt är alltså bara att argumentera för sin sak. Att vinna.

Jag är ingen politiker och kommer aldrig att bli en. För mig är inte det viktigaste att vinna. För mig är det viktigaste att komma fram till bra lösningar. Jag driver ett litet företag, men trots att det är litet har jag tagit in människor att jobba med som har andra kompetenser än jag. För att jag vet att jag inte sitter på alla lösningar och bästa idéerna själv.

Men i samtal med andra föds nya idéer och något som börjar som ett litet frö växer snabbt till ett stort träd när vi är flera. Ett träd som blir starkare än jag någonsin hade kunnat hoppas på och med egenskaper jag aldrig hade kunnat drömma om. Tillsammans har vi byggt något som är större än oss. Det här är såklart inget exceptionellt. Så fungerar de allra flesta välmående företag.

Partiledardebatterna gör mig trött och uppgiven.

När blev det viktigare att vinna än att komma framåt? Varför tycker vi att det är viktigare att ha rätt, än att faktiskt lösa problem? Hur kan vuxna människor bete sig som små barn och fortfarande anses vara bra kandidater för att leda vårt land? När blev demokrati och politik en fråga om vem som har rätt och vem som har fel, vem som vinner och vem som förlorar, istället för en fråga om hur vi löser de utmaningar vi står inför på bästa sätt?

När ett företag stöter på problem samlar man företagets gemensamma kompetens för att lösa problemen. Idéer testas och prövas. Kompetens och expertis hämtas in utifrån. När en ny strategi och plan sedan sätts i verket jobbar alla mot samma mål.

Kanske går det vägen, kanske inte.

Går det inte som man har tänkt sig ställer man sig inte upp och skjuter mot de som kom med idén. Man vänder inte på klacken helt och springer åt andra hållet. Man river inte upp allt man tidigare byggt och gör om allt från grunden, bara för att man är förbannad på de som kom med idén som inte höll.

Man omvärderar och analyserar. Försöker hitta boven i dramat. Frågar de som har mest kompetens från verksamheten vad de tror att problemet är. Tar in ny eller mer expertis. Skruvar om planen och strategin lite. Prövar igen. Jobbar mot samma mål.

Politik är nödvändigt, jag vet det.

Men jag skulle mycket hellre se att partiledarna samtalade med varandra. Partiledarsamtal. Att de diskuterade kring hur man kunde lösa problem som vi står inför. Jobbade mot samma mål. Var mer fokuserade på att lösa utmaningarna och komma framåt, än att skjuta alla de andra som deltar.

När man tror att man vet allt, tycker att vi har rätt och alla andra har fel, så kan man vara ganska säker på att man kommer att köra av vägen. Det kan vara värt att backa ett steg. Lyssna en stund istället för att prata. Fundera, analysera och kanske vara villig att omvärdera. Det är stor skillnad på att lyssna för att sätta dit någon, eller lyssna för att verkligen förstå. Den dag vi har politiker som tar gemensamma beslut, backar varandra istället för att skjuta varandra och jobbar mot gemensamma mål. Den dagen slår jag gladeligen på tvn för att lyssna till vad de har att säga.

Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad.

Kinesiskt ordspråk

Jag har redan röstat. Trots att klimatet inom politiken inte känns speciellt konstruktivt är det inte bara min rättighet att få rösta, utan också min skyldighet. Vi är privilegierade som bor i ett land där våra röster betyder något. Där vi får vara med och bestämma.

Jag röstade för medmänsklighet och alla människors lika värde. Jag hoppas att du gör detsamma. Om det för dig betyder att du röstar rött eller blått spelar mig ingen roll. Jag tror varken att den ena eller den andra har lösningarna på alla problem. Men vad du än gör, rösta inte ur missnöje.

Rösta inte på det parti som vill inskränka våra rättigheter och göra skillnad på människor. Vi bor på samma planet och tillhör samma folk. Vi har många stora utmaningar framför oss men har också lagt många stora utmaningar bakom oss. Vi fixar det här, men lösningarna på stora problem är komplexa. Har många sidor. Vi kommer behöva ta många omtag och pröva många idéer. Det finns aldrig en enkel lösning på svåra problem. Låt dig inte luras till att tro det.

Vi ska inte backa nu. Vi behöver jobba framåt, tillsammans.

Älskade barn

Älskade barn. Du är så klok. På frågan om vad du tycker bäst om i hela världen svarar du – Allt. I din värld skulle inget vara orättvist. Du delar med dig. Ser till att alla får vara med. Gör inte skillnad på människor. Tar hand om djur och ger dom kärlek. Du frågar varför folk slänger skräp i naturen, när det finns soptunnor. Hjälper mig med att både laga mat och diska. Lämnar tillbaka leksakerna som följer med barnmålet för att du ”inte behöver mer saker mamma”.

Du skyddar de som är mindre än dig och säger ifrån när någon är dum. Hälsar på alla. Undrar varför inte alla hälsar tillbaka. Om alla vore som dig skulle jorden vara en harmonisk plats.

När vi idag åkte till vallokalen och röstade frågade du varför inte du får rösta, om det är så viktigt. För du skulle minsann rösta på Olle som är så snäll. Medans du gråter förklarar jag att det bara är vuxna som får rösta i det här valet, men tänker samtidigt som jag säger det att barnen hade gjort det här bättre än oss. För er är det självklart, allt som vi glömt bort. Att vi behöver varandra. Att alla är lika. Att vi måste ta hand om både människor och natur.

Jag hoppas att världen kommer vara en harmonisk plats när du blir vuxen. Att allting blir bra tillslut. Att alla människor är lika mycket värda.

För om alla var lika klok som dig, vore världen en bättre plats. ❤

Kaitum River - kungsleden Swedish Lapland

Om att se på livet som en norrländsk älv

Hej på er! Jag ville bara kika in och dela en text som jag skrev på Instagram för ett tag sedan. Den om att livet är som en flod. Kraftfull, men varsam. Kör sitt eget race, men sprider samtidigt näring och energi till andra runtomkring. Så vill jag också vara. Som en frisk, norrländsk älv som sprider kärlek och näring till sin omgivning. Speciellt så här i varma, torra och rätt tuffa tider för många.

 

I have recently adapted a new way of thinking about life. It includes acting like a river.

Flowing through life with an immense power. No matter what obstacle I meet, there’s no need to stress. I know I’ll eventually find my way past. And as I flow, I also share. Because I know that sharing the water in this river of mine does not make it weaker. It just makes the riverbanks stronger and more full of life.

As I flow and share, the world around me becomes greener and more alive. ♡

Den här texten skrev jag till ett inlägg på instagram förra veckan. Där delar jag ofta kortare funderingar, längre utlägg och dikter. Hänger du inte redan med där skulle jag bli jätte glad om du ville göra det, du hittar inlägget här!

Vad krävs för att unga ska vilja bo på landsbygden?

Förra veckan intervjuades jag av Sveriges Radio P3. Intervjun handlade om hur det är att bo på landsbygden. Det var till ett program som heter ’Fakta eller feeling’ och kommer att sändas någon gång till hösten. Programmet riktar sig till förstagångsväljare och varje program kretsar kring olika frågor som lyssnarna (unga förstagångsväljare) ställt. Svaren kommer från personer som brinner och engagerar sig för just det ämnet. Återigen fick jag (och Alice, som inte kunde vara med eftersom hon nyss fått barn) äran att representera unga människor som väljer att stanna kvar på landsbygden.

Vi är tydligen ett väldigt ovanligt och häpnadsväckande fenomen.

Jag älskar att bo i Gällivare.

När någon frågar vad som är bra med att bo här säger jag nästan alltid närheten till naturen. Enkelheten. Att kunna göra alla ärenden på under en timme och ha fem minuter till lycka, som Alice så fint myntade. Det är det jag älskar mest med Gällivare. Det geografiska läget med närhet till fjäll och tysta skogar. Sen har vi mycket här som inte finns på många andra landsbygdsorter. Vi har gott om jobb, höga genomsnittslöner och ett sjukhus. Vi har flera mataffärer som har öppet nästan till midnatt. Här finns butiker, verkstäder, föreningsliv och företag. Det finns skolor, infrastruktur och möjlighet att hämta ut sina post-paket under veckans alla dagar (Om posten lyckas leverera paketen hela vägen hit, vill säga.)

Jag och Alice – ovanliga varelser. Unga kvinnor som väljer att stanna på en liten landsbygdsort och vill bidra till en positiv utveckling. 

Vi har så mycket här som inte finns på andra landsbygdsorter, men vi glömmer ofta det.

Trots att vi har mycket bekvämligheter som andra saknar, är det inte alltid enkelt att bo här. Vi har pratat om det i podden, att det är lätt hänt att människor inte får växa på små orter. När jag gick ut gymnasiet ville jag bara bort från Gällivare. Jag och alla andra. Jag reste, månader i sträck flera år på rad, till Asien, Kanada och Europa. Men ju längre bort jag kom desto mer längtade jag hem. Ju mer jag försökte hitta ett annat ställe att slå rot på, desto mer insåg jag att det är här, i midnattssolens land, som jag vill bo.

Men oron i mig gnagde, för jag visste vad jag skulle möta när jag kom tillbaka. Omvärldens ständiga skepsis över att man väljer att bo på en liten landsbygdsort i norra Norrlands inland var en sak, men det fanns något mer.

Man måste vara beredd att argumentera och slåss lite om man vill verka här.

Det är inte alltid helt lätt att förändra eller skapa något på små orter. Man måste vara tuff, speciellt som ung tjej. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag har ”skinn på näsan”, sagt i ett sammanhang och med ett tonfall som vill övertyga mig om att det är något bra. Det har varit i fikarummet i gruvan, på möten med näringslivet eller mellan kollegor. Men i ärlighetens namn är det inte speciellt roligt att måsta ha skinn på näsan för att kunna bo där man allra helst vill. En plats där man anses ’för ung’ tills man närmar sig pensionsålder och inte har något att komma med om man inte har minst 30 års erfarenhet i bagaget.

När jag kom tillbaka hit var det för att jag kände att jag verkligen ville bo här. Ibland blir jag lite tjurig. Om jag trivs här, då ska banne mig inte ett gäng gamla gubbar (ja, oftast är det dom) som tycker att de kan allt och vet hur allt ska vara, få mig att tappa orken. Men det borde inte behöva vara så. Ibland har jag lust att dra någon annanstans där unga människor med ambitioner välkomnas med öppna armar.

Men för min egen skull, och alla unga som kommer efter mig, stannar jag kvar. Det här är vår plats på jorden också.

Intervjun med P3 var bra, frågorna öppna och bakgrunden neutral.

Vad är viktigt för landsbygdskommuner att satsa på om man vill att ungdomar ska stanna kvar? Jag sa helt enkelt det jag tycker, att de måste se till att det finns förutsättningar. Förutsättningar för unga att utvecklas, växa och leva det liv de vill. Det kan inte sitta ett gäng gamla stofiler och tro att de vet vad ungdomar vill ha och hävda att man ’lyssnar på unga’. De måste se till att lyssna på ungdomarna på riktigt – och vara öppna för att förverkliga deras idéer.

Lyssna på dem, ta tillvara på deras kompetens, låta de utvecklas och testa sina idéer – här. Små orter är ännu mer beroende av att kommunen och klimatet i samhället är öppet och tillåtande. För att unga ska välja att stanna kvar på mindre orter måste det finnas utrymme för de att växa – och de måste bli tagna på allvar.

Frågan som skickats in till programmet och som jag skulle svara på löd: Ingen satsar på unga där jag bor så alla bara flyttar. Vad ska man göra för att påverka kommunen att satsa på unga?

Till Dig som skickade in frågan säger jag – påverka där du kan påverka.

Lyssnar inte systemet, så gå förbi systemet. Gör din röst hörd. Det är lönlöst att banka huvudet mot en vägg allt för länge, men det finns som tur är annat man kan göra. Du kan påverka via ungdomsrådet, boka möten med människor på kommunen eller så kan du börja skriva. Skriv på Facebook, starta en blogg eller varför inte en podd? Det kanske låter otroligt, men förra veckan ringde P3 oss och frågade vad landsbygdskommuner kan göra för att ungdomar ska stanna kvar på landsbygden. De frågade oss, två unga tjejer på landsbygden. Inget av det hade hänt om inte jag och Alice hade gått förbi systemet och gjort vad vi gör bra – utan att fråga någon om lov först.

Problemet när man ska försöka pitcha sina idéer till någon som inte förstår och inte är beredd att chansa, är att många idéer blir kvar i byrålådan. Det har vi inte råd med på små orter och dina idéer är förmodligen för bra för att ligga kvar där. Så tro på dig själv och nyttja det Du kan bäst (bättre än de som säger nej eller inte lyssnar) för att göra det du vill. Så småningom kommer kanske kommunen vilja lyssna på dig. Eller så har du skapat något som är ännu större än så – vem vet? Kom ihåg att du är viktig och värdefull. Om du vill bo där, låt ingen annan få dig att flytta.

Jag älskar att bo på en liten ort i landsbygd och försöker alltid att tänka positivt och agera därefter. Men det finns mycket vi behöver göra ännu bättre. Speciellt när det gäller att få unga människor att trivas och vilja stanna. Genom podden hoppas vi kunna bidra till en positiv utveckling och ett bredare perspektiv på landsbygd.

Vad tycker du? Vad är viktigt för landsbygdskommuner att satsa på för att få unga att stanna? ♡

Mitt är inte bara mitt, det kan vara ditt också

Igår var det Sveriges nationaldag. Det finns så mycket som är bra med Sverige – men idag tänker jag speciellt på det som gör att vi kan vara ute i naturen så mycket vi vill – nämligen allemansrätten. Det (och mycket annat!) är något vi svenskar ofta tar för givet. Vi reflekterar inte ens över att det fungerar annorlunda på andra platser i världen. För många av oss svenskar är friluftsliv och att spendera tid ute i naturen, oavsett om det är i skogen runt hörnet, i skärgården eller högt uppe i fjällen, något helt naturligt. Vi plockar bär och svamp, vandrar i skogar och på fjäll, tältar i skärgården och fiskar (nästan) fritt.

Vi svenskar förknippar naturen, skogen och fjällen med avkoppling, återhämtning, vackra vyer och lagom mycket fysisk ansträngning. När helst vi känner för det kan vi packa en massäck och vandra ut i närmsta skogsdunge utan att tänka oss för nämnvärt. Det är få platser som är avspärrade, inhägnade eller direkt farliga. Vilda djur kan man stöta på såklart, men det är inte så många av de som är ett potentiellt hot mot vårt liv.

Varför skriver jag det här då? Jo, för att på många platser i världen är naturen, eller allt utanför städerna, inget man ser fram emot att besöka. Många människor i världen ser naturen som något farligt. Farliga djur, brist på vatten, farliga platser, privat mark och miljöföroreningar. På många ställen även minor eller annat krigsmaterial som gör att om man måste ge sig ut, gör man det med livet som insats. I många länder i världen kan man inte bara packa en massäck och ge sig ut med barnen på en skogspromenad för att få lite avkoppling. Det tycker jag är värt att tänka på när vi pratar om Sverige.

Det är så mycket som är bra med Sverige. Visst finns det saker som behöver bli bättre, det finns det alltid.

Till hösten är det val. Det känns som att det här valet betyder extra mycket. Det ligger något i luften som får håren att resa sig på mina armar. Det här valet kan ställa saker och ting på sin spets, men det kan också visa var skåpet ska stå. Vi har möjlighet att visa vilken sorts människor vi är – och vill vara.

När vi vaknar upp dagen efter valet hoppas jag att vi vaknar upp i ett land som står för jämlikhet, kärlek, människors lika värde, mångfald och en ljusare framtid för djur och natur. Jag hoppas att Sverige står stadigt i sina värderingar, när resten av världen skakar.

Rätten att plocka bär och äta massäck varhelst i skogen vi vill kan verka som en trivial sak.

Men det är värt att komma ihåg att vi har möjlighet att göra det för att vi bor i ett land där vi delar med oss, samsas, bjuder in och tar ansvar. Där mitt inte bara är mitt, utan kan vara ditt också om du ser till att ta hand om det väl. Det finns så många otroligt vackra platser i vårt avlånga land. Från de böljande fälten i Skåne till de karga fjällen här i norr. Jag hoppas att vi svenskar, i många generationer framöver, kommer att se naturen som något härligt och avkopplande.

Om du inte ännu har lyssnat på avsnitt fem av podden rekommenderar jag verkligen att du gör det.

I det avsnittet intervjuar vi Maria Sätterqvist om drömmen om ett enklare liv. Hon berättar också om sina möten med andra kulturer under tiden hon jobbade som lärare i Malmö. Det var hon som först öppnade mina ögon för det här. Det avsnittet inspirerar mig än idag och är ett av våra allra mest lyssnade avsnitt hittills! ♡

Face your fears – så besegrar jag mina rädslor

Jag har blivit rätt bra på det här med åren, att besegra mina rädslor. Någon gång i början på förra året hittade jag en övning som har hjälpt mig våga göra saker som jag är rädd för. Starta företag, gå utanför min comfort zone, tävla i snowboard och mycket annat. Övningen går ut på att identifiera sina rädslor och hjälpa sig själv att tänka logiskt kring dessa. För ett par veckor sedan gjorde jag den här övningen till ett uppslag i min Bullet Journal, så att jag kan använda den kontinuerligt. Jag kallar uppslaget för Face your Fears.

I början på maj åkte jag tävlingen Scandinavian Big Mountain Championships i Riksgränsen, en friåkningstävling på Nordalsfjället. Tävlingen har körts 27 år i rad och jag har velat åka den i fjorton år men har aldrig vågat. Stress, rädsla och oro har satt stopp – tills nu. I år övervann jag den rädslan och jag åkte in på en tredje plats i tävlingen som jag varit så jävla rädd för i fjorton år.

Jag är så jäkla glad över att jag äntligen vågade och det var bland annat denna övning som fick mig att göra det.

Det finns många fördelar med att identifiera sina rädslor – och utmana dom.

Rädsla är oftast mer fängslande och begränsande än något annat. Det är rädsla som får oss att bli passiva och undvika sådant som är jobbigt. Rädsla begränsar oss. Jag älskar citatet ”we suffer more from imagination than from reality” – för det stämmer så bra. Oftast är rädslan inför något värre än själva utförandet. Tävlingen i Riksgränsen var jobbig att genomföra. Men även om det var obekvämt, var det långt ifrån så hemskt som jag hade föreställt mig. När man väl övervunnit en rädsla känner man sig så jäkla mycket starkare.

We are more often frightened than hurt: and we suffer more from imagination than from reality. – Seneca

Den övning jag gör är en variant av ’Fear setting’ som bland annat Tim Ferriss pratar mycket om. Som med allt börjar man ofta med att göra exakt som det står i boken, eller enligt recept, men ju mer man lär sig och desto fler gånger man gjort det – utvecklar man sitt eget sätt.

Jag har valt att göra detta som en enkel tabell och den funkar lika bra att använda på stora som små rädslor. Med stora rädslor menar jag sånt som kan förändra livet. Att våga starta eget, flytta, gifta sig eller bryta en relation. Små rädslor kan vara att ringa det där telefonsamtalet som känns jobbigt eller att faktiskt boka det där mötet man aldrig får till fast man borde. Även om svaren skiljer sig åt är processen, och målet, detsamma. Att övervinna rädslor som begränsar oss. 

Mina 6 steg för att besegra mina rädslor:

1. Vad är du rädd för?

Det första du ska göra är att skriva ner det du är rädd för, det du drar ut på eller det du undviker. Det kan vara både stort och litet, men det ska vara konkret. Att prata inför folk, att ställa upp i den där tävlingen, att ringa till XX eller att flytta till annan ort. Ofta bortförklarar vi för oss själva eller ljuger för att försvara varför vi inte gör det vi innerst inne ville. Jag intalade länge mig själv att jag inte ville åka tävlingen, det är liksom inte min grej. Men jag ville, jag var bara rädd.

Uppe vid starten. Jag satt tyst för mig själv här i flera timmar, med darriga händer och en hjärna som sa åt mig at skita i allt. Men jag vågade. 

2. Identifiera rädslan som ligger bakom.

När jag väl gick igenom det här för mig själv med tävlingen, kom jag fram till att jag var mest rädd för att känna mig utanför, att misslyckas och att göra bort mig. Om du till exempel är rädd för att ringa till XX, varför är du rädd? Är du rädd för att bli besviken, att hen blir arg, att du inte kan svara på hens frågor? Försök bottna i vad EXAKT du är rädd för. Var ärlig med dig själv.

 

3. Går det att förebygga?

Nu vet du vad du är rädd för ska hända. Lyckligtvis kan vi ofta förebygga så att det där vi är så jäkla rädda för ska hända, inte händer. Jag var rädd för att känna mig utanför, så ett par veckor innan tävlingen kontaktade jag alla tjejer som också tävlade i snowboardklassen. Det gjorde att jag inte kände mig lika utanför när jag väl kom dit, jag visste ju redan vilka de andra var.

Skriv ner vad du kan göra för att förebygga att din rädsla ska slå in. Kanske kan det vara att läsa på ordentligt innan en presentation, tänka igenom alla eventuella frågor som kan komma innan det där mötet eller engagera dig i en förening i den nya staden dit du ska flytta – redan innan du flyttar.

4. Om det värsta händer – går det att reparera?

Fjärde steget är att tänka katastroftankar. Vad är det absolut värsta som kan hända om du försöker? Och om det värsta av det värsta händer, går det att reparera? Om du gör någon besviken eller arg, om företaget du vill starta går åt helvete eller om flytten till nya stället inte alls blir som du tänkt dig – kommer ’skadan’ gå att reparera? Förmodligen. Skriv ner vad du kan göra för att reparera skadan om det värsta händer.

När jag startade företaget tänkte jag så, vad är det värsta som kan hända? Det jag kom fram till var det värsta var om det inte skulle gå runt, att jag inte skulle få in nog med pengar. Och det värsta som händer då? Att jag får lägga ner och ta en anställning igen – och ett sårat ego går helt klart att reparera. Alltså startade jag eget.

 

5. Vad händer om du lyckas?

Det här är kanske det roligaste och mest motiverande. Om du gör det här, trots att du är rädd, och du lyckas – hur kommer det att kännas? Blunda och tänk dig in i situationen – du har just gjort det där du är rädd för. Hur känns det? Vem Blir du då? För mig pirrade det till i magen när jag skrev den här kolumnen. Om jag lyckas kommer jag att känna mig stark och modig. ”Jag växer som människa” – Den känslan vill nog alla känna, att vi klarade det – TROTS att vi var rädd. Motivation.

 

6. Vad händer om du inte gör någonting alls?

Sista kolumnen handlar mer om Hotivation. Vad händer om du låter den här rädslan ligga kvar och inte möter den? Om du inte startar eget som du drömt om, inte flyttar, inte bryter upp eller ringer det där samtalet – vad händer då? Hur kommer du att må – om en månad, om ett år eller om fem år?

Jag funderade vad som hade hänt om jag inte ställt upp i den här tävlingen och skrev till sist ner ”jag kommer ångra mig, känna mig dålig och svag, undanflykter”.

Skriv ner vad som händer om du inte vågar göra det som du är rädd för? Hur mår du då, både fysiskt och psykiskt? Hur ser dina dagar ut, din ekonomi? Vem är du?

 

Jag kanske ser likadan ut på utsidan nu som för ett år sedan, men på insidan är ingenting likadant. Idag är jag starkare, modigare och betydligt längre (mentalt iallafall).

 

För mig blir allt väldigt logiskt när jag skriver ner mina rädslor.

På mig biter både motivation och hotivation. Vem vill jag vara – och vem vill jag absolut inte vara? Jag vill vara en människa som vågar. Som testar. Som försöker. En person som lär sig av sina misstag med ödmjukhet inför livet och människor.

Men jag blir inte en sån människa om jag inte utmanar mig själv och gör det där som är jobbigt. Om jag undviker mina rädslor blir jag till slut bara en liten lort – med ångest i bröstet, en klump i magen och en himla massa ursäkter i ryggsäcken.

 

Om du prövar det här – skriv gärna hur det gick! Fick det dig att våga något du inte vågat tidigare? ♡