Identitetskris!! Det här med att byta namn och så

Som ni vet gifte vi ju oss för snart två månader sedan. Förra veckan fick jag post från bolagsverket, först blev jag lite orolig. Bolagsverket? Jag har inte registrerat något ärende där, vad är det nu? Jag öppnar kuvertet och läser – ”Vi har registrerat en ny styrelseledamot i ditt bolag, Amanda Mattsby”. Ja just ja.

Ända sedan vi började prata om att gifta oss har det känts självklart att vi ska ta Markus efternamn. Men sen när bröllopet väl hade varit och det var dags för mig att söka namnbyte tvekade jag innan jag skickade in ansökan. Ska jag verkligen byta namn

Det är lustigt ändå, att ett namn gör så mycket. Att det är så kopplat till ens identitet, vem man är som person.

När jag har sett Amanda Mattsby skrivet så här i början är min första reaktion, vem fan är det? Innan jag kommer på att det är jag. Hade våra efternamn varit mer olika hade jag nog behållt mitt och lagt till, men Matti Mattsby låter för mycket som en seriefigur. Dessutom är Mattsby mer ovanligt och Amanda Mattsby finns det faktiskt ingen som heter. Amanda Matti däremot finns det flera, bland annat en amerikansk författare som dyker upp direkt om man googlar på namnet.. Vilket jag givetvis inte gör så ofta. Givetvis. Men ändå.

Markus har länge ifrågasatt (på skämt alltså) om jag vill gifta mig med honom för att jag älskar honom, eller om det bara är för att få byta efternamn. Givetvis är det för att jag älskar honom, ett google-vänligt namn är bara en bonus..

Bröllopsbilderna är fotade av bästa Rania – Nortboundjourneys.com

Hur som helst, snart kanske jag vänjer mig vid att heta Amanda Mattsby. Från och med nu kommer jag i alla fall att byta namn även här, det är lika att göra det på en gång tänker jag. Riva av plåstret snabbt så man vänjer sig, visst funkar det väl så? Jag hoppas ni inte blir lika förvirrade som mig, jag är ju samma person, bara i nytt namn. Så nu kör vi!

Med vänliga hälsningar från Fru Mattsby. ♡

Jag älskar dig ändå du vet

Klockan är sex och han vill egentligen inte följa med. Försöker övertala mig att han ska få stanna hemma. Vägrar. Gråter en skvätt. Till slut ger han med sig. Efter fyra minuter i bilen och en minuts promenad står vi på strandkanten med hundarna. Han kastar sten. Hundarna nosar.

Efter en stund springer han rakt ut i vattnet och ropar till mig ”visst fotar du mig mamma?” Jag fotar. Skrattar. Ropar tillbaka ”får du inte vatten i stövlarna nu?!” Vattnet når upp till knäna på den fyraåriga kroppen. ”Jo, men det gör ju inget”. Han skrattar högt. Gör miner, roliga tecken. Vill att jag ska fota så vi kan visa fammo.

Efter en halvtimmes lek vid stranden promenerar vi tillbaka till bilen. Han blöt om fötterna, jag med ett dunkande huvud tungt av förkylning. ”Var det lite roligt att följa med mig ändå?” frågar jag när vi går bredvid varandra. Jag hör hur det skvalpar i hans stövlar. ”Jo, det var det mamma. Men ibland blir jag bara

lite tröttsur. Som du kan bli. Men jag älskar dig ändå, du vet.”

En paus på fjället

Ibland behöver man en paus. Idag tog jag en promenad på toppen av Dundret på lunchen i samband med en fotografering. Sen satte jag mig här med ryggen lutad mot en sten. Drack en kopp kaffe. Passade på att ha ett telefonmöte medan jag hade blicken fäst i horisonten och vinden smekte mitt hår.

Jag lade mig ner en stund och kände den solvarma stenen mot min rygg. Strök fingrarna över riset och spenderade ett par minuter med att klä av en liten torkad pinne sin bark. Kliade hundarna bakom örat och svarade på ett mail. Drack en till kopp kaffe. Sen promenerade jag tillbaka till bilen och fortsatte med min dag.

Små pauser som den här ute på fjället är som flera timmars meditation. Att se horisonten för en stund. Känna jorden under fingrarna och vinden i håret. Det gör mig närvarande, fokuserad och stark. Och jag behöver den som mest när jag inte har tid. När hjärnan har fullt upp med att hålla reda på saker. Komma ihåg möten. Svara på mail. Göra listor och beta av arbetsuppgifter.

Att leva livet lite mer hållbart och glädjefyllt är ingen lätt grej. Man måste hela tiden ta medvetna beslut och vara uppmärksam. Det är så lätt att halka in i jobba-äta-sova fällan. Att prestera. Alltid prestera mer.

Men livet är så mycket mer än jobb. Än prestation. Ibland måste man bara få vara. Hämta andan en stund. Lugna ner tankarna. Tona ner bruset så man hittar tillbaka till sig själv och hör vad man faktiskt tänker.

Idag gjorde jag det här. När gjorde du det senast? 

Dagen då vi sa Ja!

Det har gått två veckor sedan vårt bröllop. Två veckor sedan vi sa JA till ett liv tillsammans på en av de vackraste platser man kan tänka sig. Jag är fortfarande i något slags chocktillstånd. Det blev en så sjukt bra dag (och helg) att jag knappt vågar tro att det faktiskt har hänt. Bara det att en annars regnig och stormig vecka på lördagen blev en helt perfekt solig och alldeles vindstilla höstdag. HÄNDER DET VERKLIGEN? Jag har svårt att tro det.

Det är tur att vi inte kan planera och styra allt. För inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att det skulle bli så här bra. Vår bröllopsdag var helt freaking jäkla magisk.

Alla bilder har fantastiska Rania Rönntoft på Northbound Journeys fotat.

Bröllopshelgen började med storm och slutade med solsken.

På fredag kväll skulle vi bjuda på enklare middag och vi hade planerat att vara utomhus på ängen och grilla hamburgare och spela kubb. Men vädret var verkligen inte bra. Regnet piskade in i sidled och vinden gjorde fjorden alldeles vild. Vi flyttade in fredagens middag istället. Medan regnet öste ner ute myste vi inomhus och åt hamburgare, pratade och spelade beer-pong.

När jag gick ner från middagen på kvällen för att lägga Erik i vår stuga stod jag en stund och tittade ut över havet. Det gick stora vågor och regnet vägrade upphöra. Även om storm inte var vad jag hoppades på till vårt bröllop tänkte jag att det här ju också är väder. Det blir bra oavsett. Alla är här och vi kommer ha kul, regn eller sol spelar ingen roll. Men innerst inne hoppades jag såklart på sol..

När vi vaknade upp på lördagen sken solen och fjorden låg alldeles spegelblank utanför vår stuga. Jag gick ut på altanen och kände att solen till och med värmde. 

Vi kunde ha vigseln på ängen alldeles nere vid vattnet. Med fjällen och havet som backdrop och alla våra kära som vittnen sa vi Ja till ett liv tillsammans. Jag var så rörd hela dagen och grät redan när jag tog på mig klänningen. När vi gick ut över ängen och såg alla våra kära stå där kom tårarna igen. Jag kunde inte alls förbereda mig på den känslostorm som dagen skulle bli. Kanske kan man aldrig det? Det är något speciellt med bröllop.

Vi hade planerat att viga oss med en norsk borgerlig vigselförrättare, men den norska hindersprövningen skulle kanske inte hinna bli klar i tid. Därför hade vi redan sagt Ja till varandra på papper hemma i Sverige innan vi åkte. Som ’vigselförrättare’ på vår bröllopsdag fick vi istället vår vän Sarah. Älskade Sarah.

Det var så fint, alltihop. Att det blev just här, på en sån här dag. Att det blev just Sarah som höll i ceremonin.

Jag gråter igen när jag skriver det här och går igenom minnena från dagen och tänker på allt fint hon sa till oss under vigseln. Det blev så personligt och känslofyllt. Jag grät såklart mest hela tiden. Det var ju precis så här det skulle bli. 

Jag ville gärna att vi skulle läsa egna löften till varandra. Jag har aldrig tänkt mig att jag skulle gifta mig, men sen träffade jag Markus och så kändes allt så rätt. Så för mig, som aldrig trodde att jag skulle stå här, kändes det viktigt att få säga varför vi var här. Varför vi vill lova varandra inför alla våra vänner att vi ska hålla ihop.

Och det var så jäkla fint. Att få höra och säga varför vi har valt oss. Att på riktigt få gå in i känslorna för varandra och formulera i ord varför vi vill vara med varandra. Ja, jag är blödig. Jag grät mig såklart genom det också.

Erik fick också en ring. Det hade vi pratat om länge, att han ville vara med och byt ringar. Han fick en humörsring som vi köpt på leksaksaffären. Inget dyrt, men lika värdefullt ändå för en fyraåring. Jag är så glad att han var med på vigseln. Vilka fina minnen!

Charlotte och Emma spelade och sjöng Markus och Jockes låt Together Now direkt efter ringarna. Det var så jäkla fint. Än en gång kändes det så jäkla rätt, som att allting knöts ihop. Det var så här det var meningen att vara. Tårarna rullade längs mina kinder när Emma sjöng Nothing can stop us now, because we are together now.

 

Efter vigseln blev det mingel på ängen vid stugorna.

Bubbel, mammas hembakta fika och lite snittar. Anna hade fixat en så jäkla rolig bordsplacerings-lek. Vi hade bestämt att vi skulle lotta alla platser. För att få sin plats fick man fiska upp ett nummer från fiskespelet och placera ut sitt namn vid sitt nummer. Så jäkla roligt! Helt plötsligt blev bordsplaceringen en aktivitet och inte bara information. Älskade det!

Alla bilder har fantastiska Rania Rönntoft på Northbound Journeys fotat. Som hon har fångat känslan.. Magiskt!

 

Vår bröllopsdag blev så jävla fin. Alla människor som kom. Alla som hjälpte till och bidrog med snickeri, dekorationer, idéer, sång, mat, dans, hjälp och så mycket annat. Stämningen var så kärleksfull, elektrisk och alldeles underbar. Jag hade aldrig någonsin kunnat önska mig en mer perfekt vigselceremoni och bröllopsdag.

Och då har jag inte ens kommit till middagen, festen och nattklubben i fiskebodan. Vi har inte hunnit prata om alla fina tal, flashmoben, sångerna och discot med flytvästar på. Det får helt enkelt bli ett annat inlägg.

 

TACK till alla som delade den här dagen med oss. Vi älskar er! ♡

En och en halv vecka kvar till bröllopet

Det är egentligen helt galet. Det är bara en och en halv vecka kvar till vårt bröllop och jag känner mig förvånansvärt lugn. Jag sitter i vardagsrummet med ett glas vatten i handen och funderar på om jag borde göra något speciellt inför vår stora dag. Men jag kommer inte på något.

Lokalen är bokad. Boendet likaså. Gästerna har osat, maten är spikad och de få dekorationerna vi ska ha ligger i kartonger i köket. Jag har skrivit klart mitt löfte och brudklänningen hänger i garderoben. Markus och Erik har kläder att ha på sig. Ett körschema är gjort och vi har delegerat de mest akuta uppgifterna till vänner.

Mot den här storslagna vyn tänkte vi säga JA om vädret tillåter. Bara utsikten får ju en att gråta.

Jag har såklart några saker kvar att göra, men inget som är akut. Allting är under kontroll. Det känns faktiskt skönt att det snart är dags. Att vi ska få säga Ja till varandra och till kärleken inför alla våra nära och kära. Få ordna fest och ha kul ihop, på en plats vi älskar.

När vi började planera bröllopet såg jag mest fram emot festen efteråt.

Att få spendera tid och fira tillsammans med all familj och vänner. Men nu när det närmar sig ser jag faktiskt mest fram emot vigseln. Att få stå där och titta Markus i ögonen och säga ja till oss.

Jag har lyckats övertala Markus att vi ska läsa egna löften till varandra, något som jag, som älskar att skriva, såklart ser fram emot som bara den. Det kommer bli känslosamt, ärligt och rakt från hjärtat. Markus däremot? Tja, han kanske inte är riktigt lika exalterad. Men han gör det ändå, såklart. Är inte det kärlek så säg?

Blivande Herr & Fru Mattsby på Sarah och Davids bröllop i början på augusti. 

Överlag känns det alltså lugnt. Vad kan gå fel liksom?

Vi har visserligen inte fått klart alla papper med norska staten som krävs för att vi ska få viga oss i Norge. Men såna detaljer kan väl knappast påverka det stora hela.. Eller? Jag väljer att ha tillit till systemet och universum och tänker att det löser sig innan det är dags. Det är ju ändå en och en halv vecka kvar! Det är nog lugnt, eller hur?

Min allra första fotoutställning!

Länge har jag tänkt att det vore roligt att sätta ihop bilder till en utställning. Men det har inte blivit så mycket mer än en tanke, tills nu. I onsdags var jag och hängde upp min allra första fotoutställning! Det kändes surrealistiskt att hänga upp sina bilder i stort format för allmän beskådan. Läskigt till och med.

Jag är den sortens person som tycker att det vore kul, och sen tänker ”Vem fan är jag att ha utställning, det finns ju så många andra som är så mycket bättre, vad har jag nu gett mig in på?!” Men som tur är så lyssnar jag inte alltid på mina egna tankar.

Fotoutställningen hänger på kommunens informationscenter Reform i Norrskensgallerian, mitt i Gällivare centrum.

Reform finns massor av information om samhällsomvandlingen. Det finns filmer om Malmberget och Gällivare, om människorna som bott och kommer att bo här. Information om vad som flyttats och vad som byggs. Och så finns det en vägg för utställningar, där hänger nu ett urval av mina bilder.

Samhällsinformationen på informationscentret Reform är interaktivt och roligt för alla åldrar, snyggt jobbat av kommunen! 

Alla bilder är tagna i Gällivare Kommun och bildar tillsammans Mitt Gällivare.

Varför jag bor här. Det som gör att jag tycker det är extra fint att leva just här. Närheten, enkelheten. Naturen och tankarna. Bilderna kompletteras med några texter som handlar om samma sak. Allihop kommer från Instagram-inlägg som jag har gjort under åren.

Det kanske ser snyggt och planerat ut nu när allt väl hänger där.

Men jag erkänner att det var lite kaosartat innan. Till att börja med har väl inte jag någon aning om hur man gör en utställning.. Hur trycker man bilderna? På vad? Och hur hänger man upp dom? Jag vet inte om andra människor vet allt sånt innan, jag gör det nästan aldrig. Men jag brukar tänka att det mesta löser sig, för hur svårt kan det vara? Som tur är fick jag bra hjälp och sjukt snabb service på Grafex i Malmberget.

Vet ni? Jag tycker till och med själv att det blev himla bra till slut! ♡

Utställningen hänger uppe till 4 november, så har du vägarna förbi får du gärna kolla in den!  ☺️

Fakta eller feeling på P3 – Hur kan man påverka politiker att satsa på landsbygden? 

Förra sommaren fick jag ett samtal från Sveriges Radio P3. De undrade om jag och Alice ville vara med i deras programserie Fakta eller Feeling. Fakta eller Feeling är uppbyggd på att unga människor hör av sig med frågor och sedan bjuder de in en gäst som får prata om ämnet utifrån sina erfarenheter. När samtalet väl skulle spelas in kunde Alice inte vara med, så det blev bara jag.

I just det här avsnittet var det en ung kille som hette Oskar från Piteå som undrade hur man kan göra för att få politikerna att satsa på unga. Jag fick prata om att vara ung på landsbygden utifrån mina egna erfarenheter. Vi pratade om att vilja flytta härifrån. Om medias bild av landsbygden och vad som krävs för att man ska vilja bo kvar.

Jag fick också berätta vad jag tycker att politiker kan göra för att få fler unga att stanna och vad man som ung kan göra om man vill bo kvar.

Du kan lyssna på hela avsnittet av Fakta eller Feeling – Hur kan man påverka politiker att satsa på landsbygden? här.

Jag spelade in det här avsnittet förra sommaren och planen var att det skulle sändas under hösten 2018. P3 valde att sända programmet för par veckor sedan istället. Frågan är lika aktuell idag som för ett år sedan och mitt svar skulle bli exakt samma idag som då.

Jag skrev ett inlägg om att få unga att stanna på landsbygden efter att samtalet hade spelats in. Du hittar det här

 

Vad tycker du? Har du andra idéer eller insikter om hur man får unga att vilja bo kvar på landsbygden?

cyklist på elcykel i bad gastein österrike

Cykla elcykel i Bad Gastein Österrike

Resan gjordes i samarbete med STS Alpresor och Österrikes Turistbyrå.

Jag har redan skrivit om hur Österrike tog andan ur mig på en gång. De höga bergen, dramatiska dalarna, gröna ängarna, djuren och de enorma träden högt uppe på bergssidorna. Den första dagen i Bad Gastein följde jag med STS Alpresor ut och cyklade elcykel, ett perfekt sätt att få se mycket av destinationen på kort tid. Vi cyklade totalt ungefär 35 kilometer under de timmar vi var ute, och då avvek jag och Hanna ändå lite innan resten av gruppen.

Vi cyklade genom vackra dalar, upp på berg, förbi vattenfall och bondgårdar och pausade på en fin Alpen hutte för lunch. Fördelen med att cykla elcykel är såklart att det aldrig blir riktigt tungt, trots att man cyklar brant uppför. Det är något som kommer väl till pass i alperna! Vi började vår cykeltur med att cykla längs med Kaiserin-Elisabeth-Promenade från Bad Gastein till Böckstein. En vacker promenadväg som går längs med vattnet, förbi gårdar och storslagna ängar.

guide sts alpresor i bad gastein

Bad Gastein – Böckstein – Prossau

Det tog oss inte lång stund att cykla hela vägen till Böckstein, vi stannade till vid en vacker kyrka och fortsatte sedan längs med vägen tillbaka mot Bad Gastein. Vi cyklade sedan upp en liten bit på Graukogel, ett av bergen som omger byn. Trots att uppförsbackarna var både branta och långa gick det både fort och lätt uppför, allt tack vare elmotorn som driver på när man trampar. Man väljer själv hur mycket hjälp man vill ha av motorn och på högsta nivån känns det som att trampa i nedförsbacke fast man är på väg uppåt. Oerhört tacksamt!

Vi stannade till en bit upp på berget och njöt av utsikten. Från utsiktspunkten såg man ut över hela Gasteinerdalen. Verkligen drömmiga vyer så långt ögat kunde nå. Efter det cyklade vi ner igen och fortsatte vår tur in i dalen bakom Graukogel, målet var inställt på restaurangen Alpenhaus Prossau vid dalens slut.

Cykling längs med Kaiserin-Elisabeth-Promenade.

Utsiktspunkten en bit upp på Graukogel tog vår guide fram kartan och pekade ut nästa mål och rutten dit.

Utsikt över hela Gasteinerdalen, så oerhört vackert!

Vi cyklade genom ännu en liten alpby, Kötschachtal, och sedan vidare längs en grusväg genom skogar, förbi ängar och längs med en bäck med kristallklart, blått vatten. Vi cyklade i behaglig takt och stannade för att både fylla på vattenflaskor och fota omgivningarna. Dalen är vacker med höga berg nära inpå på båda sidor om oss och vattenfall som letar sig ner längs bergssidorna på flera ställen.

Jag blev positivt överraskad över det faktum att man kunde stanna och fylla på vattenflaskorna i vattendragen även här. Kristallklart och gott vatten direkt från bäcken, en lyx!

Våra nyfunna norska vänner njuter av kallt vatten direkt från bäcken.

Vi åt lunch på Alpenhaus Prossau, längst in i dalen.

Restaurangen är ett klassiskt alphus med vit botten och bruna snickerier. Personalen är klädd i vad som verkar vara den givna serveringsklädseln här i Österrike, nämligen lederhosen. Det beställs charkbrickor och ostbrickor till lunch av de flesta. Själv är jag inte speciellt hungrig utan bestämmer mig för att ta en apfelstrudel med vaniljsås. Vi sitter där en bra stund och pratar, dricker kall öl och äter. Norrmännen i gruppen kommer från södra delarna av Norge, men efter att ha pratat en kort stund inser vi att en av männen har en släktgård inte långt från där min farmor föddes i Nord Norge. Han vet mycket väl var Solli i Signaldalen är, där brukade de promenera förbi på somrarna. Jag konstaterar att världen allt är bra liten ändå.

Ett av många vackra vattenfall.

Charkbrickor, ost och kallskuren mat är vanligt i Österrike. Mycket av det som serveras på både restaurangen i byn och alpen hutten i bergen är lokal-, om inte helt egenproducerat.

Vår guide Linus från STS Alpresor höll stämningen på topp hela dagen.

Jag brukar sällan och aldrig resa i grupp och är nästan aldrig med på guidade turer. Men det var faktiskt riktigt skönt att hänga med STS Alpresors guider den här veckan. Man får veta massor om platserna man passerar och har någon som har koll på läget så man själv kan slappna av och bara vara. Dessutom är det perfekt när man ska upptäcka nya ställen, för det tar ju alltid tid att hitta sina egna favoriter. Att ha guide är som att få en shortcut till några extra guldkorn.

Vill du också cykla elcykel i Bad Gastein?

STS Alpresor har temaresor till Bad Gastein – Bike & Hike week. Tre dagar cykling och två dagar vandring, boende och flyg inkluderat. Enkelt för den som gillar en aktiv semester, men inte känner för att lägga massor av tid på research. Du hittar mer information om deras Bike & Hike week här.

Vill du inte boka en hel charterresa kan du också hyra elcykel på egen hand. Ge dig ut efter någon av de många stigarna och vandringslederna runt om i dalen i egen takt. Du hittar information om olika stigar i nästan alla kartor du kan få tag i och du kan till exempel hyra cykel här.

 

Resan gjordes i samarbete med STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån. Alla tankar, åsikter och upplevelser är helt och hållet mina egna. Gänget på både STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån var fantastiska, så jag rekommenderar dom varmt och direkt från hjärtat!

Österrike och Bad Gastein – kärlek vid första ögonkastet

En resa i samarbete med Österrikiska Turistbyrån och STS Alpresor.

Benen är trötta, huden solsvedd och hjärtat är glatt. Jag har precis kommit tillbaka efter en fyra dagars vistelse i den vackra bergsbyn Bad Gastein i Österrike. Jag har sett mer berg och vandrat fler höjdmeter än jag gjort på många år. Den ena vyn vackrare än den andra. Det var precis så som man sett film från alperna. Gröna ängar, pittoreska hus, höga berg och vackra blommor. Fast det var ännu vackrare än jag hade kunnat föreställa mig.

Utsikten från mitt hotellrum på morgonen.

Jag kom fram på tisdag eftermiddag. Inbjuden av STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån.

Hotell Eden Rock låg mitt i byn, med fantastisk utsikt och en brant backe upp till restaurangen där vi ses för middag. Hanna, som jobbar på STS, möter upp oss och vi äter en femrättersmeny på ett av deras hotell. Jag är lite nervös först. Det här är min första pressresa och jag vill göra ett gott intryck. Hanna är avslappnad och genuin och efter ett tag känner jag mig lugnare. Vi pratar om allt och inget, hamnar snabbt på djupet i samtalen. Precis så som jag gillar det. Jag känner mig upprymd och lugn på samma gång. Bra människor, det är det viktigaste när man ska jobba med någon. Att det är genuina människor.

Jag hinner med en kort springtur efter middagen. Fast det blir inte mycket springande eftersom allting är så himla vackert. Solen som är på väg ner färgar himlen rosa och hela stan badar i det mjuka ljuset. Jag springer förbi gamla hus och kyrkor, med en enastående utsikt över dalen hela tiden framför mig. Jag stannar på en parkering och fotar precis när de sista solstrålarna lämnar dalen. Det höga bergen går från gyllene gula till kallt blåa på några minuter. Jag står där och bara stirrar. Så vackert.

Sen springer jag tillbaka uppför alla backarna till hotellet igen.

När jag kommer tillbaka är jag dödstrött och andas häftigare än någonsin förut. Jag kollar på pulsklockan, tre kilometer. För en sekund tänker jag att min kondition verkligen har blivit dålig på sistone, innan jag minns att byn ligger högt upp. På 1800möh. Det är det som gör att jag flåsar som en galning.

Jag går och lägger mig medan lugnet sänker sig över byn utanför. Trött från resan men spänd av förväntan över dagarna som ska komma. Vi ska cykla elcykel, vandra i bergen och möta upp fler från Turistbyrån för vandring. Jag ser fram emot alltihop.

Jag är glad också. Glad över att jag är här, att jag får chansen. Att det jobb jag lagt ner på bloggen, Instagram och alla texter och bilder de senaste åren faktiskt har lett mig hit. Jag somnar så, med tacksamhet i hjärtat och fåglar som kvittrar stillsamt utanför mitt fönster.

Det kommer fler inlägg om vandring, cykling och mat från Österrike och Bad Gastein snart!

Ett minne från engelskan i åttan

Igår gick jag igenom gamla hårddiskar i jakten på bilder till ett blogginlägg om Sri Lanka. Men som vanligt när man letar igenom gamla hårddiskar (brukar ni göra det ibland? Det är en minnesresa utan dess like!) så hittade jag en massa annat roligt. Som den här novellen från engelskan i åttan. Jag läste igenom den och skrattade högt.

Tänk hur annorlunda hjärnan fungerade då. Kreativiteten var på en helt annan nivå! Det är som att hjärnan var friare när man var yngre. Mer plats för skapande – mindre dömande.

Om jag var hälften så fyndig, påhittig och rolig nu hade jag för fasiken haft nobelpris i litteratur för länge sen. Typ!

Mitt 29 åriga jag önskar att jag hade hälften av den fantasi som mitt fjortonåriga jag hade!

Vill du läsa? Inte? Spelar ingen roll, här är den, min novell från åttan. Helt oredigerad, med stavfel och allt. Varsågod!

It’s great to be young!

As I’m sitting here, writing my essay, I just can’t stop myself thinking of how absolutely fantastic it is to be young! When you’re as young as I am you don’t have to take so much responsibility. You go to school, do your homework and get some money every month without even exert oneself. Isn’t that just wonderful? Like when you get older, you have to start working.

You have to cook your own dinner and everyday when you get home, you can’t just run all the way up the stairs, pull up the door and go to your room and sleep away the whole afternoon.

No, nowadays when you’re going home, you first have to stop at the supermarket. You’ll have to buy potatoes, meat, butter, toilet paper, milk, porridge, fruit, carrots, lettuce, tomatoes, cucumbers, toothpaste, diapers, baby food, shampoo, bibs.

And after a hell of a race in the supermarket, when you finally get to the cashier you realize that the money on your ICA-card never is going to be enough. You then blame your stingy husband for not giving you as much money as you need. Doesn’t he know that the prices on diapers gone up from 2.15 to 2.21?!

When you finally made it through the supermarket (reluctantly leaving all that nice ice cream behind) you try to carry all that food the long way home without breaking your shoppingbags. Of course your husband took the car this morning, after all, he paid for it. When you finally get to your neighbourhood they’re recoating your road with asphalt and you have to make a detour around the next two blocks.

When you at last make it to the door, with your back and your knees aching, you see a seven feet bill sticking out of the mailbox exactly at the same time as you realize you’ve forgotten your keys.

What you do is that you drop all the shoppingbags on the wet street (did you really think you would get away from the rain on a day like this?) you fall down on your knees and pray for your son to be home.

You pick up your cell phone and to call him and you just can’t remember his number.. 073?…070?…

For a whole hour you’re just sitting there, down on your knees on the cold, wet street, trying to remember what you were about to do.

Luckily enough, the domestic help comes by to change your diapers and she helps you inside the house.

Later on in the afternoon, a very nice young man comes by and asks you how you feel. He looks familiar… He? … Who? What did I say?

”Novell i engelska, Amanda Matti 8A”

En stilla midsommar

Regnet smattrar mot plåttaket. Hårt, nästan aggressivt. Vinden tar tag i huset och det låter som att det  kommer att slitas med i vindbyarna. Hundarna kurar ihop sig på mattan i hallen och jag ligger nedkrupen i soffan med filten uppdragen.

Det är midsommarhelg och det har regnat nästan konstant i flera dagar. Jag scrollar genom instagram och ser människor dansa runt midsommarstänger i strålande solsken. Jag ser brunbrända ben och ögon som glittrar i takt med havet. Nakenbad i midsommarnatten och blommor i håret.

Vanligtvis kanske det här hade gett mig lite fomo. Fear of missing out. Midsommar norr om polcirkeln är inte riktigt som midsommar på andra ställen. Jag har haft min fleecetröja på mig hela helgen, för det är kallt. Sju-grader-och-regn-kallt. Men vet ni? Den här gången känner jag ingen fomo. Ingen rädsla för att missa nånting. Jag njuter. Behöver återhämtningen. 

Att spendera en helg hemma och bara vila är underskattat.

Att det regnar massor gör också att jag släpper taget om alla måsten. Om förväntningarna. Släpper taget om att känslan av att vi måste vara ute. Hitta på något. Jag kapitulerar inför tröttheten och välkomnar regnet. Istället för en maxad helg med upplevelser får vi en maxad helg med tid tillsammans i det enkla. Sova länge, mysa i soffan, rita och pyssla, laga lite mat.

Det enda vi faktiskt tog oss för under midsommarhelgen var en tur till Nattavaara på midsommarafton.

Vi åt midsommartallrik på hembygdsgården, gamla skolan, och stannade sedan en liten stund i Markus släkts hus. Det var en lugn och stillsam midsommarafton. Hembygdsgården i Nattavaara ligger högt upp på en kulle och utsikten därifrån är fantastisk. Jag fotade utsikten och ett vackert hus just nedanför och lade upp på Instagram. Det är nog en av de bästa bilder jag någonsin fotat. Inte rent tekniskt. Men för att den har gett så mycket annat.

Dagen efter att jag publicerade den ringde en kvinna till mig och berättade att hon vuxit upp i det huset. Hennes syskonbarn (tror jag att det var) hade sett den och visat henne. Hon tyckte att bilden var så fin och blev så glad över att se att någon fotat det, att hon ville ringa och berätta det. Lindblom hette hon.

Hon berättade också att hon känt min farfar Emil. Han umgicks tydligen mycket med hennes pappa, Alfons Karlsson, just i det här huset, då när det begav sig. Jag blev så oerhört glad över hennes telefonsamtal och berättelserna. Min farfar dog när pappa var liten så jag vet inte så mycket om honom, förutom att han var polis i Nattavaara.

Tänk vad människor är häftiga ändå, och vad mycket en bild kan göra! 

Hoppas du har haft en fin midsommar, oavsett om du har fyllt den med sol och äventyr eller bara vilat hemmavid. ♡

Känslan efter en föreläsning

Igår föreläste jag här i Gällivare. Eller föreläste. Jag gillar inte det ordet. Det låter så.. akademiskt. Jag pratade med och inför en grupp människor igår, här i Gällivare. Det är alltid lite nervöst att göra saker på hemmaplan. Man vet vilka folk är, men känner dom inte. Man tänker att de har förutfattade meningar om hur man är och vad man kan. Men trots den inledande nervositeten gick det bra. Det blev en känslosam, fin och varm eftermiddag.

Det var Spira som bjudit in till sommarmingel. Ungefär tjugo deltagare i varierande åldrar var med, alla kvinnor. Jag gjorde min föreläsning ”Det stora äventyret” och pratade om att våga leva. Jag försöker att aldrig planera vad jag ska säga på dessa föreläsningar. De har alltid samma mål, syfte och ramar, men resan genom skiljer sig lite för varje gång. Mina ord och tankar får styra vägen. Det som kommer i stunden är det som ska ut. Tillit. Till att allt blir som det ska. 

En bild från en löptur på Dundret i söndags tillsammans med Maria. Precis sånt som ger mig mer liv i livet. Bilden är tagen vid 22 på kvällen i vacker kvällssol.

Det var många som kom fram efteråt och sa att de blivit berörda.

Att mina ord fick de att känna mycket. Sorg, glädje, hopp och tillit. Jag blev alldeles varm inombords, för om det är något som jag tycker är fint är det att kunna beröra människor genom att dela med sig. Kanske kan det vara just min lilla gnista som tänder en eld inom någon, en eld som kan mynna ut i mer självkärlek och liv i livet. Vad fint det vore!

Jag är oerhört glad för att Petra, Katarina och Lisa från Spira bjöd in mig till den här fina stunden. Förutom att jag pratade fick vi också lyssna på stämningsfull musik, höra världspremiären på Petras låt (som var fantastisk!) och fundera lite kring vad vi vill med denna sommar. Jag landade i liv och tillit. Jag vill ha tillit till att jag är där jag ska vara, att saker som ska hända kommer att hända och att jag kan. Och så vill jag fylla mina dagar med LIV. Äventyr, lugn, närvaro och människor.

Efter föreläsningen kände jag mig lite trött, nästan som att jag laddat ur rejält.

Efter ett par dagar då jag känt mig låg och trött var det härligt att få göra det jag älskar och möta så många fina människor. Jag känner mig mer än redo för sista arbetsveckan och sedan lite semester. Semestern i år börjar med en resa till Österrike, vilket känns oerhört kul och spännande. Sen väntar tid för vila, stugbygge och bröllopsbesök och bröllopsplanering. Mer om hur planeringen gått i ett annat inlägg.

 

Hoppas att du får en fin midsommar, var du än är! ♡