Nu har vi hittat rätta bröllopsplatsen!

Hörni hörni hörni. Det här med att planera bröllop är ju inte alldeles enkelt har jag märkt. Inte för att jag trodde att det skulle vara det, men det har ändå redan varit mer att tänka på än jag trodde. Under hösten har vi försökt spika en plats att vara på men har av olika anledningar inte hittat något som känts helt hundra. Förrän nu. Nu har vi äntligen hittat rätt ställe.

Norge. Vi tänkte på det från början men trodde inte att vi skulle lyckas få ihop det, men nu har vi fått möjlighet att boka den här fina platsen och det känns så rätt. Jag var i och för sig inställd på ett sommarbröllop, men nu blir det höst och det känns minst lika bra. Nästan bättre nu när det väl är bestämt. Mer tid till att planera och så kan vi fokusera sommaren på att bygga stuga.

Stället som vi bokat heter AA-Gård och är en familjegård i Lavangen. Ett populärt ställe för bland annat många Gällivare-bor som vill fiska. Han som äger stället har ett par stugor man kan hyra närmast vattnet, båtar man kan hyra och så har han nyss byggt en fin restaurang intill en gammal lada.

Markus har varit hit med sin familj sedan han var liten. Erik har varit hit flera gånger sedan han låg i magen och han är eld och lågor över att vi ska gifta oss här. Han pratar hela tiden om ”när vi gifter oss” och har en massa idéer och förslag på vad vi ska göra på bröllopet.

Charlotte och Robin fick varsin stor sej när vi var här i höstas. Markus fick en stor hälleflundra på 35 kilo för ett par år sedan. Eventuellt blir det svåraste med hela bröllopsplaneringen att få alla att sluta fiska..

Jag har spenderat en stor del av mitt liv i Norge, inte just här, men inte så många mil härifrån. Mamma och pappa köpte stugtomt i Skarstad, sju mil söder om Narvik, samma år som jag föddes. Vi har varit där varje sommar sedan dess så jag är uppvuxen med havet och fjällen. Jag har jobbat en sommar på LKAB i Narvik och så var min farmor Mathilde norsk. Hon kom från Signaldalen ännu längre norrut.

Det känns nästan overkligt att vi nu ska få gifta oss här, i Norge. 

Erik är som sagt väldigt delaktig i planeringen.

Han kommer med massor av idéer om vad jag ska ha på mig (grön eller röd klänning tycker han), vad vi ska äta, vilka lekar vi ska göra och mycket annat.

Han tyckte bland annat att Markus kunde fiska upp en jätte stor fisk som vi kunde laga och bjuda på. Ingen dum idé! Ugnsstekt hälleflundra kanske? 

Jag laddade ner en gratis bröllops-checklista från grymma Jaqueline på Outbound Weddings. Högst upp på listan står lokal och datum. Så nu checkar jag av det största och första på To-do listan och slappnar av ett tag. På Jaquelines sida finns massor av smarta bröllops tips, superfina bilder och en massa mallar man kan använda sig av till bröllopet. Perfekt när man behöver lite hjälp på traven med strukturen!

Jag längtar redan efter att få samla alla nära och kära här och få umgås och fira. Vi går nästan aldrig ut, är rätt dåliga på att fira saker och har i princip aldrig fest. Men nu ska vi banne mig fira!

Själva bröllopet blir ganska enkelt, men så är ju naturen, utsikten och platsen helt magisk. ♡

 

Feedback till Kanal 5 om Världens tuffaste jobb

Det är inte ofta jag kollar på tv, helt enkelt för att jag tycker att det finns så mycket annat att göra som är roligare. Trots det slår jag ofta på den på på kvällarna medan jag gör annat, som sällskap ni vet. Igår kväll satt jag i soffan efter att Erik somnat och jobbade med lite bilder medan tvn stod på. På kanal 5 visades Världens tuffaste jobb med Adam Alsing. Mitt fokus skiftade fort från datorn till tvn. Men inte för att det var bra, utan för att det var så fruktansvärt dåligt.

Det är inte ofta jag klagar. Men det här sticker faktiskt i ögonen. Världens tuffaste jobb låter ändå, på pappret, som ett ganska spännande program. Jag älskar att lära mig saker och att få sätta mig in i nya jobb och sammanhang är något jag går igång på. Därför gör det fysiskt ont i mig när Adam Alsing oengagerat glider runt mellan de olika ”tuffa” jobben utan att verka det minsta intresserad.

Jag tänker liksom tre saker. 

  1. Det måste finnas ofantligt mycket mer intressanta, engagerade, kompetenta och roliga människor på Kanal 5 som skulle kunna göra det här programmet tusen gånger bättre?
  2. Hur kan kanal 5 tycka att det här är en värd sak att lägga pengar på?
  3. De jobb som ska lyftas fram borde få så mycket mer plats, det är ju ändå dom som är intressanta i det här sammanhanget.

Allvarligt. Det borde faktiskt vara lag på att man måste ha lite engagemang i det man gör om man ska få vara med i tv på bästa sändningstid. Gubbarnas tid är över. Kanal 5 borde inse det. Typ nu. Ta in nån som är bra, på riktigt. Någon som faktiskt bryr sig och kan förmedla lite spänning, intresse, förståelse och kunskap om de jobb som testas. Det finns så mycket spännande jobb där ute som är värda att lyfta – men det borde göras med lite mer värdighet.

I programmet skulle Adam Alsing pröva på att jobba som flaring bartender, bara det att han knappt orkade försöka på riktigt. Jag kan inte flarea, men jag kan jonglera. Ge mig en timme så kan jag med all säkerhet lära mig mer än dubbelt så mycket som Adam Alsing. Bilden får symbolisera engagemang och entusiasm, något som Adam Alsing såg ut att helt sakna. 

Att göra tv och video är faktiskt något som jag blivit jäkligt sugen på det senaste året.

Det behöver inte vara TV-tv. Men en Youtube-serie. Jag har massor med idéer på innehåll och jag vågar lova att det är både aktuellt, roligt, engagerande och intressant. Kanske är det nu jag verkligen ska göra slag i saken och visa hur roligt innehåll kan se ut? Hur dagens tv borde göras? Kanske vill du vara med och göra det?

Om du är sugen på att vara med och göra manus, innehåll, filma eller något annat, skriv till mig vet jag! På riktigt alltså. Det är dags nu. 

 

Och om det mot förmodan skulle vara så att det faktiskt inte finns någon bättre på Kanal 5 så går det bra att ringa mig. Jag lovar att jag ställer upp och testar alla olika jobb med ett aldrig sinande engagemang. Ni har inget att förlora, det kan liksom inte bli sämre. Ring mig! 

 

En hösttur i Ottsjö – kläpphögarna tur och retur

När jag var i Åre på Yoga Mountain Festival i mitten på november var inte Yoga det enda jag hann med. Jag hann också springa över de Jämtländska fjällen i strålande solsken tillsammans med Alexandra. Det här var andra gången jag sprang över det här fjället och andra gången jag fick besöka vackra Ottsjö. Första gången jag sprang över det här fjället var under Lundhags Öppet Fjäll i somras.

Jag och Alexandra hade inte riktigt på förhand bestämt vad vi skulle göra, bara att vi skulle ses och göra något utomhus. Jag hade med mig långfärdsskridskor ifall det skulle bli kallt, men när jag vaknade på morgonen på fredagen var det ganska varmt och strålande sol. Ingen is på någon sjö i närheten av Åre. Alexandra föreslog att vi skulle springa en favoritrunda nära Ottsjö istället och så fick det bli.

 

Platåleden och kläpphögarna – drygt 6 kilometer

Jag är inte helt säker på att vi sprang exakt efter platåleden, men åtminstone ungefär samma sträcka. Solen värmde i ansiktet och marken framför oss var alldeles gul när vi sprang upp på fjället, som om det vore en höstdag i mitten på september. På vissa ställen låg det is men för det mesta sprang vi på barmark. Vi startade vid stugområdet i Ottsjö och sprang förbi platåkåtan innan vi vek av mot Kläpphögarna. Där, med utsikt över hela dalen, stannade vi en stund och njöt av den fantastiska utsikten innan vi fortsatte ner mot Ottsjö.

En bit av den här sträckan sprang jag i somras på Öppet Fjäll och det var minst lika vackert i höstfärger som det var i sommarskrud. Mitt inlägg om Öppet Fjäll och Fjällmaraton kan du läsa här.

Vi sprang totalt ungefär sju kilometer den här dagen.

Om man kollar en karta över platåleden säger den att det är ungefär 6,2 kilometer. Vi sprang hela rundan i behagligt tempo. Ingen stress. Stigen var fin och lätt att springa på och medan vi sprang pratade vi  om allt och inget. Samtalet flödade som om vi känt varandra hela livet. Högt och lågt. Djupt och ytligt. Allt i en enda härlig mix.

Alexandra bor i Östersund med familjen och spenderar mycket tid ute i fjällen på olika äventyr. Du hittar Alexandras Instagram här

Vi bytte om i bilen efter springturen och körde ner till sjön för lunch. Alexandra hade gjort wraps och tagit med varm saft. Jag ansvarade för att ta med kaffe men missade att det inte fanns någon mack på väg mellan Åre och Ottsjö, så vi blev utan.. Typiskt mig.

Sjön låg alldeles stilla medan vi satt där i solen och åt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, livet och döden och det mesta däremellan. Springturen på fjället var fantastiskt fin. Men det är samtalet där vid kanten av sjön som jag kommer att komma ihåg för resten av livet.

Än en gång har Åre och Jämtland visat sig från sin bästa sida. Tack Alexandra för att du visade mig ett av dina smultronställen och tack för alla kloka tankar du delade med mig under den här dagen. Ett så fint exempel på hur fantastiskt sociala medier kan vara. ♡

Eriks första skridskotur

Jag vet inte hur det ser ut där du bor, men här lyser snön ännu med sin frånvaro. Vi fick lite snö i oktober, men sen dess har det regnat bort. Kvar är lite is på gatorna och mycket is på sjöarna. Så här blanka och fina skridskoisar har vi nästan aldrig här uppe, så det gäller att passa på! I söndags packade vi därför med lite fika och åkte till Sandviken för att åka skridskor. Första gången för Erik. Trots det hävdade han bestämt i bilen att ”jag faktiskt kan åka skridskor mamma, jätte snabbt!”

 

I Sandviken var det fullt med folk, har nog aldrig sett så många bilar där på vintern förut. Erik fick först åka med Markus, sen provade vi med sparken framför. Efter bara ett par minuter ville han ge upp. Han lade sig ner på isen och började gråta, på typiskt treåringsvis. Jag frågade varför han var ledsen och han svarade att det ju inte alls var roligt att åka skridskor, för han kan inte åka lika fort som alla andra barn.

Som den tålmodiga mamma jag försöker vara, förklarade jag att dom andra barnen nog har åkt skridskor massor med gånger. Man måste öva. Inte ge upp. Fortsätta träna. Ha roligt medan man lär sig. Kanske var det mitt pepptalk som fungerade, eller så var det köttbullemackan som gjorde susen, hur som helst ville han fortsätta åka. Just då kände jag mig så jäkla glad. För att vi stod på oss lite och inte gav med oss när han gav upp.

Isen var full av människor som åkte skridskor och fikade. 

Efter fikat åkte han skridskor både med sparken och helt själv.

Han fick åka själv mellan oss och det gick hur bra som helst. Trots att han ramlade ett par gånger gav han inte upp. Skrattade bara och prövade igen. Han som nyss skulle ge upp, lärde sig till slut att ta sig fram på egen hand på skridskorna, både framlänges och baklänges. Vi hejade på och jag peppade honom lika mycket när han ramlade som när han klarade det. För att lära sig att ramla är lika viktigt som att lära sig åka, tänker jag.

 

Det blev ingen skridskoåkning för mig den här dagen, men vad gör väl det. En stund ute i friska luften och en helt ny värld som öppnats för treåringen räcker gott för att göra en söndag alldeles fantastisk. Erik har länge sagt att han ska spela hockey när han blir stor, så det här var ett bra första steg mot att uppfylla den drömmen. Har vi tur hinner vi åka fler gånger innan snön kommer.

Jag tror aldrig jag har sett någon vara malligare än vad Erik var när vi åkte från isen den dagen. Och jag var stolt och glad för att han, eller vi, inte gav upp. För den känslan av att ha klarat av något, att ha lärt sig, vill jag ge honom tusen gånger om. En känsla väl värd att kämpa för, både för oss och för honom!

Stolt treåring som minsann ”kan åka själv mamma, jag sa ju det!”

Yoga Mountain Festival i Åre – En oas i novembermörkret

För ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig varit i Åre. Förra helgen var jag dit för fjärde gången. Det som lockade mig att hoppa i bilen och köra åttio mil enkel väg den här gången var Yoga Mountain FestivalHoliday Club. Själva anläggningen, bara som den är, är som en oas. Ett andningshål. En blandning mellan storstad och fjäll, precis som byn i övrigt.

Att få komma hit och landa med hjälp av yoga, mitt i novembermörkret, var en riktig lisa för själen.

Jag går inte så ofta på yoga till vardags.

Nästan aldrig faktiskt. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte prioriterar det mitt i allt annat. Däremot gör jag ofta de yogaövningar jag kan när jag tränar annat för att få in rörlighet och kroppskontroll. Jag älskar yogan och vad den gör med kroppen och hjärnan. Att tillsynes små små rörelser kan få hela kroppen att darra. I yogan finns utmaningen att bli bättre, men också acceptansen och tillåtelsen att vara precis där man är. Det är det jag älskar, blandningen.

”Yogan får oss att landa i oss själva. Det är som att meditera, med kroppen som hjälpmedel, för att hitta tillbaka till oss själva”.

Men vad är egentligen yoga? Det tog länge innan jag insåg att yoga är ett samlingsnamn för massor av olika klasser som innehåller olika del rörlighet och andlighet. Yin, Flow, Restorative, Kundalini, Ashtanga, Hartha och Bikram är allihop olika sorters yoga. För någon som inte är inne i yogans värld känns alltihop obegripligt. Konstiga namn och ofta ganska flummiga beskrivningar. Som tur är behöver man inte ha koll på nåt alls för att gå på yoga. Man måste inte veta hur man ska göra, ha en viss typ av kläder eller förstå orden som sägs för att ha nytta av det man får göra på en yogaklass. Själv har jag insett att jag älskar Yin Yoga.

Yin yoga och en rejäl nattning

Sent på fredagen gick jag på Yin Yoga med Therése. Vi nattar ju våra barn varje kväll, nu ska vi natta er sa Therése innan klassen. In i den nedsläckta yogasalen kom vi, en efter en, en del i träningskläder och andra i pyjamas. Vissa hade med sig filtar och utrustning, andra kom som jag, utan någonting med sig. Jag slog mig ned på en yogamatta och kände lugnet infinna sig direkt.

Yin yoga är yoga där man håller varje position länge, upp till fem minuter. Med hjälp av gravitationen får kroppen djupgående stretch och bindväven, som håller ihop musklerna, påverkas. I varje position på denna fantastiska nattningsklass vaggades vi in i en skön blandning av vakenhet och vila med hjälp av trummor.

Efter 45 minuter masade jag mig ut och upp på rummet för att somna nästa omgående.

På lördagen hade jag tänkt gå på en morgonklass, men efter många intensiva jobbveckor och en lång bilresa på torsdagen var jag helt däckad. Istället sov jag lite längre, åt lång frukost och gick sedan på Tiinas klass Vildmarken. En härlig timme med flow i lagomt tempo som fick kroppen att vakna till, sträcka ut och kämpa.

Efter klassen gick vi upp på rummet och bytte till badkläder och morgonrock och sen spenderade vi ett par timmar i Sauna world. Vi testade isvaken, utomhuspoolen, jämtbastun och satt länge och pratade om allt och inget i den lagom varma bastun som jag inte kommer ihåg namnet på. Att bara få sitta och prata i lugn och ro utan måsten eller tider att passa var oerhört skönt. Efter den starten på lördagen var jag lagom mosig och avslappnad.

Resten av lördagen spenderade jag med Angeliqa och Louise. Vi drack mer kaffe än vad som kanske är nyttigt. Först på Åre Bageri och sen tog vi påtår en och två gånger hemma hos Louise. Vi pratade om jobb, livet och allt däremellan. Såna samtal som ger själen liv och hjärnan energi. På kvällen käkade vi god middag i restaurangen Grow på Holiday Club och jag somnade direkt jag lade huvudet på kudden.

Även om en helg känns lång i teorin går tiden alltid för fort. Varje gång jag kommer till Åre är det så mycket jag vill se och göra men så är det alltid något jag inte hinner med. På söndagen packade jag ihop, åt lång frukost och tog en promenad i det härliga vädret. Sen drack jag mer kaffe med Angeliqa innan helgens sista klass. En workshop i beröringens kraft med Tiina.

Ta en paus, ladda batterierna och pröva på yoga

Det bästa med att åka på ett sånt här event är att man kan pröva sig fram med olika yoga klasser och hitta något som passar. Man behöver inte ens äga en yogamatta, för allt finns att låna. Dessutom går det lika bra att yoga i ett par mjukisbyxor eller långkalsonger som ett par träningstights. Att man på Holiday Club dessutom kan hasa ner till frukosten iklädd morgonrock gör det hela ännu bättre och behagligare.

Anledningarna att testa yoga är oändliga, anledningarna att besöka Åre desto fler.

För varje gång jag kommer till Åre lämnar jag en bit av mig själv på denna vackra plats. Jämtland. Det är något speciellt här. Inte bara just Åre, utan hela området runt omkring. Det finns så mycket att upptäcka, så många vandringsleder att se och så mycket aktiviteter att testa. Nästa gång tar jag med mig hela familjen. Jag längtar redan efter att få visa Erik Åre och ta med honom till bassängerna på Holiday Club.

Efter yogahelgen i Åre kände jag mig laddad, landad och redo att ta mig an allt jobb som väntade på mig hemma. Det är viktigt det där, att ta sig tid att stanna upp och ladda batterierna. Som att börja meditera en stund varje dag, eller åka på yoga helg, båda två gör susen för själen.

Skippa Black Friday – kör White Monday istället

Nu på fredag är det Black Friday. En dag då handeln vill locka oss att köpa mer prylar genom att sänka priserna drastiskt. Det ena erbjudandet efter det andra trillar in i min mailkorg redan den här måndags morgonen. Det som nyss var en dag av köphets har visst blivit en hel vecka, Black Friday Week. Allt för att få oss att konsumera mer. Få oss att köpa fler grejer vi inte behöver. För att få oss att spendera mer pengar. 

Det är lätt att frestas av alla erbjudanden. Att passa på att köpa saker man länge längtat efter nu när priserna sjunker. Jag säger inte att det inte är okej. Att passa på att köpa det man ändå vill ha när priset är lägre. Men jag önskar att alla skulle fundera en extra vända om om det faktiskt är nödvändigt. Om du verkligen behöver den där prylen. Att vi funderade på om det kanske går att köpa det vi vill ha begagnat istället för nytt, eller om vi kanske kan laga det vi redan har.

Bild från i påskas. Den här jackan har jag haft sedan 2010, den är lagad flera gånger men får fortfarande följa med ut på äventyr jämt och ständigt.

När jag var liten var vintrarna mer förutsägbara.

Från november till april höll sig temperaturen under nollan, med en liten blida ofta i början på januari. Snön föll innan jul och så fylldes det på i januari och februari. Under mellandagarna var det nästan alltid kallt och nyår firades i bitande kyla. Tradition. Förutsägbart.

Nu kan man inte längre säga hur vintrarna ska bli. Det regnar ibland i januari. Kommer mängder med snö ena veckan bara för att smälta veckan efter. Det blåser oftare än inte. Jag bor ovanför polcirkeln, på en plats där snön och kylan brukar vara trogna och pålitliga vänner. Så är det inte längre. Förra veckan var det 4 plusgrader och regn, när det borde vara minusgrader och snö.

Samtidigt påverkas vi hela tiden till att konsumera mer. Singles day, Black friday, cyber Monday. Olika namn för samma sak. Onödig konsumtion. Det spelar ingen roll om du tror på klimatförändringarna eller inte. Det spelar ingen roll om du tror att klimatförändringarna sker av en naturlig orsak, eller påverkats av oss människor. För vad klimatförändringarna än beror på, vet vi att all vår överdrivna konsumtion och produktion av alla dessa prylar är direkt dålig för miljön.

Plast som hamnar i haven. Djur som dör. Soptippar stora som öar. Vad man än tror på, kan vi nog vara överens om att det inte är bra. 

White Monday, en motsats till Black Friday och ett gyllene tillfälle att få bra deals på tjänster som hjälper oss bevara våra vita vintrar vita. 

Gör deals på White Monday istället – idag den 19 november

Jag väljer att stötta initiativ som White Monday istället. Som motsats till Black friday kan du på White Monday få bra deals på möbler eller kläder second hand, på lagning av dina favoritkläder och massor av delnings- och hyrtjänster. Cirkulära tjänster. Sånt som vår planet mår bättre av. Att vi tar hand om våra saker och tänker till innan vi köper nytt.

Jag har länge haft en otrolig klimatångest. Men jag försöker vända min klimatångest till pepp istället genom att tänka att jag vill vara på det lag som fortsätter kämpa, inte på det lag som redan gett upp. Därför gör jag vad jag kan och försöker ta bättre beslut varje dag.

Min senaste kamera har jag köpt begagnad från Cyberphoto. Ett bra alternativ till att köpa nytt.

Jag kommer bojkotta Black Friday i år, precis som förra året.

Istället för att spendera min tid och mina pengar på att jaga bra erbjudanden kommer jag att göra annat. Spendera tid med familjen, lägga pengar på god mat. Jag hoppas att du kanske kan överväga att göra detsamma. ♡

Tre minuter om dagen som gör skillnad i själen

Tre minuter låter inte som någon tid att ta vara på. Lite som småpengar. Man handlar något stort och får tre kronor tillbaka. Behåll dom. Skramlar bara i fickan. Onödigt. Tre minuter känns ibland för lite för att bry sig om. Men vad händer om vi faktiskt använder den tiden till att göra något som kan göra oss gott? Innan vi kliver upp ur sängen, i väntan på kaffemaskinen, på bussen eller innan vi går och sover.

Väl tillvaratagna kan tre minuter om dagen vara början på en ny vana – som får dig att må mycket bättre.

Det som jag tror kan göra skillnad, även om du bara gör det tre minuter om dagen, är meditation. Jag har aldrig varit intresserad av meditation. Precis som med löpning har jag alltid tänkt att det inte är något för mig. Jag blir så rastlös. Tänker inte bra när jag sitter stil. Vet inte ens vad jag ska tänka på. Meditation har alltid känts som något flummigt. Mina associationer går direkt till buddhistiska munkar i ett tempel långt bort och jag känner att hela jag går i strejk. Jag är liksom inte där. Det är verkligen inte jag.

Men som med så mycket annat i livet så mår vi bra när vi växer och utvecklas. Utmanar våra egna mentala gränser. Magin ligger bortanför vår komfortzon och det är när vi gör allt det där som vi är dåliga på, eller inte gillar, som vi växer som mest. 

I vissa meditationer ska man visualisera en plats. Då visualiserar jag alltid det här. Att jag sitter på toppen av Dundret med hundarna vid min sida sent på kvällen. Världen är stilla och det är bara jag och mina tankar. Och oavsett vad som händer i mitt liv eller vad jag tänker så står berget här och solen kommer gå upp i morgon igen. 

Kan tre minuter meditation om dagen verkligen göra skillnad?

Jag och Jennifer började prata om meditation vid ett av våra jobbmöten över telefon. Att det vore skönt att göra något annat på morgonen än att slå igång telefonen och scrolla. Fylla hjärnan med skräp. Man borde ta tillvara på den tiden och starta dagen på ett meningsfullt sätt istället. Vi bestämde oss för att tillsammans testa meditation, minst en gång om dagen och helst på morgonen. För att se om det kunde göra någon skillnad. Nu har det snart gått tre veckor och vi tycker båda att det har gett massor.

Det som slår mig mest är hur mycket vi underskattar att sätta oss ner i några minuter och lyssna inåt. Ta djupa andetag. Låta tankarna samlas. Tre minuter i väntan på bussen kanske känns som ingenting. Men tre minuter i tystnad, med fokus på dig själv, känns långa. Att bara sitta tyst för sig själv kan vara svårt och kännas löjligt om man aldrig har mediterat förut, men som tur är finns det hjälp att få direkt i vår mobiltelefon.

 

Gör telefonen till din bästa meditationskompis

Så istället för att scrolla planlöst i flera timmar varje dag kan du använda tiden, och telefonen, till att förstå dig själv bättre. Den app som vi använder oss av heter Headspace och är gratis att ladda ner. I den kan man lyssna på guidade meditationer i allt från tre till tjugo minuter. Man kan också bjuda in vänner och på så sätt hjälpa varandra att fortsätta. Att ha någon att göra det här med gör faktiskt skillnad. Man kan peppa varandra och har någon att prata med om det man lär sig. Jag och Jennifer har pratar jätte mycket om vad vi kommit fram till under våra meditationer, något som känts både skönt och som har hjälpt mig att fortsätta. Vad tyckte du om den sessionen? Hur känner du dig efter dom här dagarna? Har du kommit på något viktigt om dig själv? Hur går det för dig? 

Så här efter tre veckor med minst tre minuter meditation om dagen känner jag mig lugnare, stabilare och gladare. Att jag väljer att samla mina tankar och förstå mig själv bättre gynnar inte bara mig, utan även alla människor i min omgivning. Min familj, mina vänner och människor jag möter i mitt jobb. Win win, helt enkelt. 

Utmaning – meditera tre minuter om dagen

Alla kan avvara tre minuter om dagen. Teama ihop dig med en kompis och börja meditera en liten stund varje dag. Ni behöver inte göra det tillsammans, men ni kan peppa varandra och prata om det ni upplever. Meditera när det passar dig. Kanske är det inte på morgonen utan på kvällen när barnen somnat eller på jobbet mitt på dagen. Gör det med hjälp av en app om du inte vet hur du ska göra eller känner dig osäker. Testa en vecka. Känn efter hur det känns. Kanske kan det vara början på en ny vana? 

 

Brukar du meditera? Berätta! Och kommentera gärna här om du prövar utmaningen så får jag veta hur det kändes och vad du tyckte! ♡

Alla dessa tankar om döden

Erik är just nu inne i en ålder där han pratar väldigt mycket om döden. Vad händer när hundarna dör? Kommer du och pappa att dö en dag? Varför dör man mamma? När alla dessa frågor om döden först började komma blev jag chockad. Helt tagen på sängen. Ska det verkligen börja så här tidigt, tänkte jag. Men jag har förstått nu att det är så. Att det kommer i den här åldern. Funderingarna över liv och död och skillnaden däremellan.

Allt eftersom har jag vant mig vid att han frågar. Vant mig vid att prata om något som är så abstrakt och tabubelagt i vårt samhälle. Att vi en dag ska dö. 

Än så länge pratar vi mest om att man ska dö när man blir gammal. Jag brukar säga att när man är så gammal att det är dags att dö, då tycker man nog att det är ganska skönt, för man har levt så länge. Erik verkar nöja sig med det svaret. Att dö när man är gammal är logiskt, till och med för ett barn.

När det gäller frågor om varför människor dör, som inte är gamla, har jag inget bra svar.

Ännu har han inte börjat fråga det. Ännu har han inte behövt uppleva att någon han älskar eller känner rycks ifrån honom. Men den dag det sker, hjälper det kanske om vi har pratat om det innan? Att han vågar fråga. Att han vet att vi inte ryggar tillbaka. Livet är skört, det vet vi. Ändå går vi ofta genom livet som om döden inte fanns. Ignorerar den och alla känslor som den rör upp. Kanske blir det lite lättare att veta att livet är skört, om vi vågat prata om döden?

Hos oss försöker vi prata om allt. Om döden, om livet och om att våga leva. Vi pratar om känslor, att bli arg och ledsen och att välja att vara glad. Min förhoppning är att rusta honom för livet, som han förhoppningsvis kommer att leva fullt ut. Känna alla känslor. Utmana sig själv och andra. Vara omtänksam och tacksam. Stå upp för sig själv och andra.

Erik i sin ”chokladbollsaffär” mitt ute i skogen förra helgen. Här gjordes det ritningar på chokladbollar och vi fick köpa. När Markus sa förlåt för att han råkade tippa ner alla chokladbollar tittade Erik på honom med ödmjuk blick och sa ”men pappa, det gör ju inget, det är bara på låtsas”. 

Att få vara din mamma. Det största i livet. 

Jag vill leka med mina leksaker varje dag mamma, jätte länge.

Älskade barn, det kommer du få göra. Varenda dag. Ingen ska dö. Vi kommer leva tills vi blir gamla. Jag säger orden och vet att jag ljuger. Sanningen är den att vi ingenting vet om vem som får leva eller dö. Vi vet ingenting om morgondagen. Vem som får stanna och vem som måste gå. Det enda vi vet är att vi lever idag, här och nu. Det enda vi kan vara säkra på, är att vi har den här stunden, just här och nu.

Om det är något jag hoppas att du lär dig, älskade barn, så är det att livet är värt att leva. Varendaste minut. Även om döden lurar runt hörnet. Även om vi ingenting vet. Skratta mycket, älska hårt, vänta inte och var inte rädd. Så länge vi andas finns vi här för dig. Du får fråga oss om allt. Vi kan inte alla svaren men vi håller dig i handen medan dina tankar snurrar. Hjälper dig att utforska världen och hitta svar på de frågor som du har. 

 

Tillsammans kommer vi att skratta, tillsammans kommer vi att gråta.

Tillsammans pratar vi om alla dessa tankar om döden. ♡

 

Lyckan över att snön är här

Det är början på november och jag kan för mitt liv inte förstå var den här hösten tog vägen. Vad hände? Utanför mitt fönster är det vitt. Morgonsolen får hela världen att glittra och jag känner mig sådär barnsligt glad som man bara kan göra när det är snö ute. Förutsatt att man gillar snö såklart. I Gällivare brukar vi oftast ha snö vid den här tiden. När snön väl kommer, ofta i slutet på oktober, så brukar den för det mesta ligga kvar.

Att få vakna upp på morgonen och se att världen utanför har blivit vit under natten känns som magi.

Fortfarande, trots att jag är vuxen. Erik älskar det också. Så fort den förstasnön kom tog vi fram alla ’snöfordon’ som Erik kallar det. Sedan dess är detbara det som gäller när vi ska gå till förskolan – att få åka madrass, kälkeeller bob. Jag drar honom gärna. Här uppe är vintern lång och det gäller attkunna njuta av den för att de kommande sex månaderna inte bara ska vara en långtransportsträcka till sommaren.

Förra veckan frågade jag Erik vad han helst av allt skulle vilja göra efter förskolan, om vi skulle göra någon aktivitet en eller två dagar i veckan. Han svarade att han skulle vilja åka snowboard. Lära sig skidor. Och kanske gå på badhuset ibland?

Ett cykelspår som leder rakt ut på isen, rätt in i dimman. Det har blivit väldigt populärt med elcyklar här på senaste, kanske är det en sån som någon har cyklat över isen med?

Jag älskar vinter och snö. Det har nog inte undgått någon. Dagarna nu blir kortare och kortare. Solen går upp efter åtta och ner igen strax efter klockan två. Men trots att det är mörkt större delen av dygnet redan, är det mer ljus än någonsin. Den låga solen färgar världen i vackra pastellfärger. Norrskenet lyser upp natten med sina dansande strålar och jag tycker inte att världen är mörk. Det är tusen olika nyanser av färg.

Vad jag är stolt över just nu

För ett tag sedan kom det upp en tråd i en facebookgrupp som jag är med i. ’Vad är du stolt över just’ nu löd rubriken. I den uppmanades man att skriva ner något jobb- eller företagsrelaterat som gjorde en stolt just nu. När jag såg tråden hade många redan hunnit skriva vad de var stolta över. Jag scrollade igenom det ena inlägget efter det andra med fantastiska framgångar och prestationer. 

Just då, när jag läste den här, kunde jag inte komma på en enda grej som jag var stolt över med mig själv. Mitt skrivbord svämmade över av att-göra-listor med punkter som ännu inte var strukna. Min inkorg blinkade med mail som inte hunnit bli besvarade och i min hjärna malde gång på gång igenom olika projekt, frågor och kluriga problem som jag inte hade någon lösning på. Min hjärna checkade ut. 

Ibland blir man så inne i det man gör att det är svårt att se helheten. Jag har lätt för att grotta in mig i små detaljer som jag inte kan lösa. Jag behöver ofta påminna mig själv om att zooma ut och sätta det jag gör i perspektiv.

Att zooma ut gör två saker för mig.

Det ena är att det blir lättare att se andra vägar framåt. Från längre avstånd ser hindren inte längre så skrämmande ut och det är lättare att manövrera sig framåt.

Det andra är att jag inser att jag ofta tar mig själv på för stort allvar. Blir för fokuserad på hur jag gör saker. När jag zoomar ut och sätter saker och ting i perspektiv inser jag att jag är en väldigt liten detalj i ett väldigt stort sammanhang. Vad jag gör, oavsett om jag lyckas eller misslyckas, har inte så stor påverkan i det stora hela. 

Nu har jag backat ut ur mitt lilla hörn tillräckligt långt för att kunna se helheten. Jag har tänkt till, analyserat och kommit fram till att jag nog ändå har lite att vara stolt över ändå.

Det är så jäkla lätt att glömma bort. Allt det där som vi gör bra. Därför tänkte jag dela med mig av några av de saker som definitivt borde få en plats i min Jar of Awesomeness. 

Det här är jag stolt över i mitt liv och arbetsliv just nu

  • Att både min Instagram och bloggen växer och att jag försöker använda det till att sprida glädje, energi och inspiration.
  • Jag har fått fin feedback av de företag jag gjort samarbeten med under året. 
  • Vi genomförde Träningsfesten för andra året i rad. För mig som driver mitt företag ensam är det ett oerhört stort jobb att arrangera – och vi gjorde det skit bra! 
  • Jag får fler och fler förfrågningar om fotojobb, något jag tycker är skitkul!
  • Jag har varit med i media vid flera tillfällen under vår, sommar och höst för att prata om podden, livet i Gällivare och det jag gör i mitt företag. 
  • Jag har ansökt om ett stort EU-projekt som verkligen skulle gynna orten jag bor på. Projektet riktar sig till unga vuxna och främst tjejer, ett projekt jag verkligen brinner för. I september fick jag veta att projektet blivit beviljat! (även om jag ännu inte har löst exakt hur jag ska ro det i land!)
  • Sedan jag gick över till att jobba heltid i mitt eget företag har jag  stått på egna ben. Jag har inte tagit något lån och hade inte direkt någon buffert från början. Jag har kunnat leva på mitt företag sedan dag ett, även om min lön många gånger knappt har nått upp i en miniminivå. Men jag har ta mig tusan fixat det ändå.

Jag är också stolt över att jag fortsätter kliva upp varenda dag och jobba på.

Trots att det ibland känns som att man står still och ibland som att det går baklänges.

Jag är stolt över att jag alltid försöker göra det bästa för kunder och samarbetspartners.

Jag är stolt över att jag alltid försöker bli bättre, utvecklas och lära mig av mina misstag.

Jag är stolt över att jag alltid försöker se saker ur flera vinklar och sätta mig in i andras situation.

Jag är stolt över att jag aldrig agerar ur missunnsamhet, negativitet eller ilska. 

Jag är stolt över att jag vågar erkänna och rätta till mina misstag.

Jag är stolt över att jag vågar vara stolt över det jag gör.

Familjefotografering i höstfärger

Hon kom till världen i mars, älskade Lovis. En perfekt flicka med yvigt hår, runda kinder och pigga ögon. Så lik sin mamma. Jag har äran att få vara hennes fadder. Ett stort och ärofyllt uppdrag. Att få vara fadder till mitt kusinbarn.

Min kusin som jag knappt kände alls när vi var yngre, helt enkelt eftersom det skiljer nästan 10 år mellan oss. Men ju äldre vi har blivit desto närmare varandra har vi kommit och nu umgås vi så ofta vi kan och hinner med. Och Lovis växer så det knakar.

Min vackra kusin Lollo och älskade Lovis i den varma kvällssolen. 

I december förra året fotograferade vi härliga vinterbilder med Lovis i magen och nu har hon redan hunnit bli 6 månader gammal. Det är roligt att få föreviga stunder som den här på bild. Sådär mitt i livet. För barnen växer så himla fort. 

 

 

Kvällssolen färgade den gula myren alldeles gyllene den här kvällen och luften var ovanligt varm för att vara en höstdag. Medan vi fotade lekte de sista solstrålarna mellan trädtopparna och när vi var klara hade det gyllengula bytts ut mot blått. 

Det gäller att fånga ögonblicken.

Att vara ute i exakt rätt tid, på rätt plats. Att fånga dom där stunderna mellan poseringarna. Låta människor vara precis som dom är. Det är vad jag tycker blir bäst på bild. Det naturliga och enkla.

Jag brukar alltid reka platser innan och har ett ganska bra ’arkiv’ med fina ställen. Den här gången hade jag inte gjort det, men en lycklig chansning gav bra utdelning. Jag älskar det gula gräset och hur ljuset faller. Och människorna på bild såklart. Avslappnade, glada och i sin rätta miljö.

Klart alla familjemedlemmar ska vara med. Människor och hundar inkluderade.

Jag är själv supernöjd med bilderna, vilket inte är en självklarhet. Jag är oerhört självkritisk när det kommer till bilder. Men här tycker jag att ljuset blev perfekt och platsen var klockren.

Och såklart den oerhört mysiga familjen Matti-Martinsson som alltid är ett nöje att umgås med. Kloka, varma och ödmjuka. Jag hoppas att bilderna kommer att få både föräldrarna och lilla Lovis att le i många år framöver. 

En bild på fotografen (jag alltså) och min medhjälpare. Världens mest tålmodiga treåring som roade Lovis efter bästa förmåga medan vi fotade. 

Var det här årets sista tältnatt?

I mitten av oktober tog vi oss ut i skogen för vad som kanske blir årets sista tältnatt. Det har hunnit bli ganska många nätter i tält för oss sedan Erik föddes. Bland annat i Norge i somras och i Lofoten förra året. I år har jag tjatat om en sista tur innan vintern, jag trodde att det var kört, men så äntligen blev den av!

Den här hösten har varit intensiv. Det har varit mycket jobb och mycket slit. Stundvis har jag känt mig helt slut. Att ha företag är verkligen inte alltid en dans på rosor. Att ha mycket jobb är såklart roligt och en fantastisk lyx! Det som är svårt är att lyckas balansera olika jobb, ekonomi, sin egen hälsa och resten av livet med familj, fritid, vardagssysslor och allt däremellan – och samtidigt sköta alla delar som ingår i ett företag. Försäljning, marknadsföring, genomförande, utveckling, ekonomi och administration.

Som tur är vet jag nu mer vad jag behöver göra för att återfå energi och ladda om.

Att spendera tid ute i naturen är det som fungerar allra bäst, speciellt i kombination med att umgås med människor som fyller på mitt energikonto. Därför bestämde vi oss för att ge oss ut i skogen och tälta. De allra flesta vi pratade med tyckte vi var lite smått galna som skulle ut nu. Som tur är har vi världens bästa vänner som gärna hakar på våra galna idéer, Sarah och David.

Sarah och David som busar med Erik när vi var ute på grilltur i skogen förra hösten. 

Sarah och David var redan i sin stuga på lördagen och Sarah skickade en bild på utsikten från stugan på lördag morgon och skrev bara en sak – ”Blött”. Jag tittade ut och såg samma sak utanför vårt fönster. Det var riktigt dimmigt och såg ut att kunna börja regna när som helst. ”För blött?” svarade jag och tittade ut och begrundade vad jag själv tyckte om dagens väder. ”För oss går det bra” svarade hon snabbt, världens bästa vän.

Vi åt upp frukosten, packade in oss i bilen och åkte. Vi stannade till i deras stuga för att packa om och åkte sedan vidare, rakt ut i skogen, allihopa inpackade i deras pickup.

Sarah och David visste en fin glänta i skogen nere vid en liten sjö strax söder om deras stuga.

Vi slog upp tälten på en gång. Att slå upp tältet och göra i ordning är Eriks favoritdel när vi campar. Att få göra i ordning tältet med liggunderlag, sovsäckar och den här gången även mysbelysning i form av batteridrivna ljusslingor. Han tog av sig ytterkläderna direkt och lade sig i sovsäcken en stund. Sen gick vi upp och gjorde upp eld, kokade kaffe och grillade lite korv.

Erik har en fantastisk förmåga att roa sig när vi är ute. Han kan leka lekar själv, dra med oss på upptäcksfärd eller bara pyssla med olika uppgifter. Den här gången arrangerade han ett ”skogsrace” som senare, i takt med att det blev mörkt, blev ett ”lamprace”. I lampracet fick bara dom som hade pannlampa vara med. Racet gick från lägerelden, upp längs vägen, in i skogen och tillbaka ner till elden. Först in i mål vann. Jag var den enda som inte hade en egen pannlampa så jag fick snällt sitta kvar.

Efter mat, lek och massor av spännande upptäckande och äventyr i skogen nära tälten var det dags för Erik att sova. Han är inne i en så härlig ålder nu där han aldrig protesterar när det är sovdags. ”Är du trött, ska vi gå och lägga oss i tältet och mysa och sova?” frågar jag.

”JA! Det gör vi, godnatt hörrni! Ni får göra lampracet utan mig, det är okej! Ni får säga imorgon hur det gick” ropar Erik till Sarah och David innan vi hoppar in i tältet.

Jag lovar att han får titta ett avsnitt av Greta Gris på paddan innan vi ska sova. Efteråt berättar jag en saga och sedan somnar han gott nedkrupen i sin sovsäck. När han var mindre vägrade han sova i sovsäcken och ville absolut inte ha på sig understället. Nu har han som tur är blivit så stor att han förstår varför han behöver ha annorlunda kläder på sig när vi sover i tält. Den här gången fick han även ha mössa på sig, eftersom det blir ganska kallt på nätterna så här i oktober.

När Erik somnat gick jag upp igen och Sarah och David bjöd på lyxmat. Fiskwok på muurikka med saffran och vitlöksdressing (tror jag att det var, det var så mörkt att jag knappt såg vad vi åt, men gott var det!) Efter det åt vi varm blåbärspaj med vaniljsås.

Det finns absolut inget godare än att äta mat ute, vid en öppen eld tillsammans med människor man älskar.

Det finns ingen michellin restaurang i världen som slår det. Extra god mat blir det såklart när det är just Sarah och David som fixat, Sarahs mat är så god att den förtjänar en helt egen historia som ni ska få någon gång. Hon är outstanding!

Vi satt där runt elden i flera timmar. Fyllde på vedträn. Drack ett glas vin. Pratade om allt och inget. Kylan från den omgivande skogen vägdes upp av värmen från brasan. Ju senare det blev desto tätare blev dimman runt oss och jag var glad att vi hade en ljusslinga tänd i tältet så vi såg det, annars hade det helt försvunnit i mörkret. När vi satt där och mös tänkte jag som Mia Skäringer brukar säga.

Tänk att en kan få ha’t så gött! 

Förmodligen var det här årets sista tältnatt för oss. Vi har ännu inte tagit steget in på vintertältning med hela familjen. Vi saknar en del utrustning för att kunna göra det, och så skulle nog varken Markus eller Erik vara speciellt sugna på det. Själv är jag mer än sugen på en natt i tält mitt i vintern.

Det är något med att tälta som jag älskar. Närheten till naturen. Alla ljud. Att spendera så mycket tid ute. Att umgås. Enkelheten. Om man gillar att fotografera natur är det verkligen underbart att sova i tält. Aldrig är man så nära naturen och ute så mycket i den, som när man tältar. 

Veckan efter tältturen lekte Erik att han campade i vardagsrummet. Först packade han sin ryggsäck, sedan vandrade han runt en stund innan han slog upp tältet i vardagsrummet. ”Vi låtsas att vi har ett tält utan tak mamma”. Jag insåg att han har upplevt betydligt fler nätter och dagar i tält än han har upplevt i någon stad. Den största staden han kommer ihåg att han har varit i (vi var i Stockholm när han var 8 månader, men det minns ju inte han) är Narvik. Det säger en del. 

Min älskade lilla skogskille. ♡