Första dagen på nya kontoret

I torsdags fick jag så nycklarna till min nya lokal och i fredags åkte jag på Ikea för att införskaffa det viktigaste för att få igång en fungerande arbetsplats. Skrivbord, stolar, ett konferens/matbord och en soffa. Min plan var att få upp det viktigaste så fort som möjligt så att jag kan börja använda lokalen direkt. I söndags mobiliserade hela släkten och kom och hjälpte till att skruva ihop möbler, städade ur skåp och förgyllde lokalen med sin närvaro. Det kändes bra från första sekund, att vara här. Att ha folk här inne.

Lite kaos och lite harmoni. Givetvis bjöd vi på pizza som tack för hjälpen!

Både Erik och kusin Filippa var med hela tiden och hjälpte till varvat med lek i den stora kartong-kojan.

Jag känner att jag blir inspirerad, kreativ och produktiv när jag är här. Vilket är en fantastisk känsla att ha i det som ska vara en kreativ kontorslokal. Och efter söndagens intensiva monteringsfest var det mesta och viktigaste klart så jag jobbade första dagen i nya lokalen redan i går.

Jag sällskap av Rania som är här uppe och hälsar på. Det kändes skit bra att få sällskap första dagen. Rania jobbar också som fotograf och hon godkände direkt lokalen och inredningen, fotovänligt. Jag fick också en känsla av hur det kan bli här – kreativt och härligt med mycket gemenskap.

Lagom till lunch kom Anna och Hanna upp med sushi.

Här satt vi och käkade sushi, pratade och drack kaffe medan snön öste ner utanför. Idag skiner solen och vi har tagit en promenad på Dundret efter lunch. Det är nog en av de saker jag ser mest fram emot med att ta mig ut ur huset för att jobba – att lättare ta mig ut i naturen. Kunna ta lunchpromenader på hemmafjället och kunna fota på väg till och från jobbet.

Foto av min kollega och vän Rania Rönntoft, Northbound Journeys, som förgyllt min tillvaro här under mina första två dagar. 

Fasen vad jag kommer att trivas här, eller vad tror ni?  ♡

Det är så jäkla läskigt att våga

Modiga människor är fantastiska. När jag tänker på mod tänker jag på människor som gör saker mot alla odds. De som vågar satsa fast ingen tror på dom. Jag tänker på människor som står upp för sig själva och andra. De som har civilkurage. Jag tänker på äventyrare som ger sig av på långa expeditioner långt ut i vildmarken. Men jag tänker också på de som anmäler sig till den där danskursen, trots att de aldrig dansat förr. De som byter jobb och karriär mitt i livet. Vågar omvärdera sig själva och sina liv. Som vågar pröva något nytt.

I veckans poddavsnitt pratar jag och Alice om just det – att våga. Vad är det som gör oss modiga egentligen? När är vi modiga och när är vi inte det? Vi pratar också om hur rädsla påverkar oss och vad som händer när vi agerar ur rädsla, istället för mod. Jag är definitivt ingen psykolog, men jag är helt övertygad om att beslut som tas i rädsla sällan är bra för oss. Inte för oss som individer, men inte heller för oss som samhälle eller för världen.

Jag älskar att prata om det här. Att våga. För om det är något som har fått mig att växa som människa de sista åren så är det att jag har vågat. Många tror att modiga människor inte känner rädsla. Jag tror tvärtom. De modigaste människorna är lika rädda som alla andra, men de agerar inte i rädslan – utan med mod. Och eftersom vi växer varje gång vi kliver utanför vår comfort zone så växer också modet. Vi flyttar gränsen hela tiden. Blir modigare. Mer trygga i oss själva och vår kapacitet.

Det är som med träning. Det slutar aldrig vara jobbigt att träna – men vi orkar lite mer för varje gång. För varje gång vi vågar något som vi inte vågat innan, flyttar vi den där gränsen. Utökar vår comfort zone.

 

Du kan lyssna på avsnittet där du hittar dina poddar eller lyssna direkt i din webbläsare: 

När gjorde du något riktigt modigt senast? ♡

Min alldeles egna lokal!

Det har snart gått tre år sedan jag startade min enskilda firma. Mitt företag har varit mitt heltidsjobb i två år nu. Min enda inkomst. De här två åren har bara swishat förbi och trots att det har varit mycket uppförsbackar, tvivel och hårda dagar på vägen har det varit fantastiskt (sett i efterhand alltså!). Jag har faktiskt lyckats skapa mitt eget jobb och min egen tillvaro i två hela år. Vilken grej. Och nu har jag bestämt mig för att ta nästa steg för mitt företag – en helt egen lokal.

Under de här två åren har jag ofta suttit och jobbat på caféer och även haft ett mindre kontor det senaste halvåret. Men jag har saknat en plats där jag kan skapa mitt eget kreativa space. Min plats. Jag har drömt om hur det ska se ut. Visualiserat. Letat. Men alla lokaler jag har tittat på har antingen varit jätte dyra, inte varit rätt för mig eller haft kontrakt som sträckt sig över flera år. Tills den här lokalen hittade mig.

Med utsikt över mitt älskade Gällivare och hemmafjället Dundret

Lokalen finns i ett gammalt hus som är flyttat från Malmberget, där jag växt upp, men som nu försvinner i samband med samhällsflytten. Huset ligger halvvägs upp på Dundret, närmare bestämt på Repisvaara. Utsikten är fantastisk, både ut mot Gällivare och Dundret. Det är ljust, öppet och nyrenoverat. Dessutom är hyresvärdarna grymma och väldigt mån om att jag ska trivas. Bara det att det faktiskt var dom som hörde av sig till mig och sen hade tålamod att vänta ut min beslutsångest säger en hel del.

Jag drömmer om att skapa en kreativ plats där jag kan jobba med allt det jag älskar.

Bara det att jag ser natur och fjäll just utanför mitt kontorsfönster känns som en ynnest – härifrån ser jag precis när det är dags att åka ut och fota. Jag tänker dessutom se till att fler kan njuta av denna kreativa plats och hoppas att jag lyckas skapa något som skänker fler glädje. Kanske finns det några digitala nomader där ute som behöver ett kontor för dagen på genomresa i detta vackra landskap? Då vet ni var ni ska vända er.

Som vanligt när jag luftade att jag hade beslutsångest på Instagram (utan att avslöja om vad) fick jag massor av svar, pepp och stöd. Vilket jäkla community jag har runt om mig! Så mycket drivkraft, kärlek och GO. Det gör verkligen att jag känner att det är värt att satsa, ta ett steg framåt, våga lite till. För om jag vågar lite till, kanske fler vågar lite till. Och det är precis vad världen behöver tror jag. Fler som vågar.

 

Så, från och med den 15 mars hittar ni mig här, varmt välkomna att hälsa på!

(det kanske tar ett par dagar att få i ordning, så ha lite tålamod! 😉

En promenad genom Kåkstan

Sedan i september förra året går jag en fotokurs mot Sigtuna Folkhögskola. En fotokurs som Jennifer tipsade mig om. Varje vecka sedan september får vi nya uppgifter som vi ska fota och lämna in. Ibland är det teknik som ligger i fokus, men oftast är det berättandet genom bild. Att tolka ett tema och fota bilder som berättar en historia på det temat. Den här veckan var temat ålderdom.

Jag hade först ingen aning om vad jag skulle fotografera. Men så plötsligt kom det till mig. Kåkstan. En plats som har en så spännande historia och som har betytt så mycket för det samhälle vi bor i idag. En plats som trots att den är mycket äldre än mig, har åldrats mycket bara sedan jag var liten.

Det är länge sedan jag var i Kåkstan sist.

Det var på julmarknaden 2015 om jag inte minns fel. Första gången som Erik fick träffa tomten. Nu är Kåkstan snart bara ett minne, åtminstone så som det sett ut genom hela min uppväxt. Handelsbodarna. Caféerna. De gamla skyltarna och biografen. Att gå genom Kåkstan är alltid som en resa i tiden. Man känner historiens vingslag. Fascineras över hur det var då. Att det bevarats. Men den här gången kändes historiens vingslag på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Det kändes som att de tidigare väl omhändertagna gamla byggnaderna hade förfallit något. Som att den vårdande hand som sett till att byggnaderna stått kvar så länge, hade släppt taget. Kanske är det bara för att det är februari och inte högsäsong. Eller så är det framtidens förändringar som avspeglar sig. Ovissheten. Jag vet inte. Hur som helst kändes det fint att få promenera igenom hela Kåkstan och fotografera det som varit en del av Malmbergets så länge.

Alla de gamla fina skyltarna äskar jag extra mycket. Namnen. Det gamla språket. 

Färg som flagnar och skyltar som bevarats men knappt längre går att tyda. Så mycket historia. 

 

Butikerna i kåkstan var tydligen ofta fina och sålde mycket dyra saker. Även om gruvarbetarna bodde i, precis som namnet antyder, en Kåkstad – hade de gott om pengar och handlade gärna dyra produkter. 

Mossa som växer ur grunden på huset. Ålderdom.

Biograf Lusitania. Jag hade gett mycket för att få gå på bio här när det begav sig. Vilken upplevelse. 

Fjällöpning längs Padjelantaleden

I somras spenderade vi fyra dagar längs Padjelantaleden, från Ritsem till Staloluokta. Jag har tidigare skrivit om vår fjälltur och hur det kändes längs vägen, du hittar det inlägget här. Men jag filmade såklart lite längs vägen också. Mest i början, visade det sig. Men trots att det mesta materialet är inspelat i början på turen får man en känsla av hur det är att springa genom en av Sveriges kanske vackraste nationalparker.

Att springa genom Padjelanta Nationalparks böljande landskap, med utsikt in mot Sareks vassa toppar, var inget annat än magiskt. Fyra dagar löpning i regn, blåst och strålande solsken. Med knäskador och magsjuka längs vägen..

När vi väl var framme i Staloluokta, efter ett par timmars kämpande i regn (med magsjuka för mig!), var det skönt att hoppa in i helikopter-taxin och flyga hem igen. En tur jag verkligen rekommenderar, oavsett om man vill springa eller vandra!

Kolla in videon som Jacqueline klippt ihop och glömt inte att prenumerera på min Youtube-kanal för fler härliga filmer!

 

Kanske gillar du också dessa videos:

Kungsleden – Vakktovare till Nikkaluokta

Turskidor till Hunddalen

Långt uppehåll och en rolig föreläsning

Hej på er! Dagarna går och det var ett tag sedan jag bloggade sist. Ibland kommer livet emellan. De senaste veckorna har jag känt att energin har varit en bristvara och tiden likaså. När energin tryter försöker jag alltid prioritera sånt som känns roligt, viktigt och givande just i stunden. Bloggen har därför fått gå lite på sparlåga ett tag. Men ingenting är för evigt och efter en produktiv vecka och en härlig fredag med både jobb, möten och träning känner jag mig som en ny människa.

Den senaste veckan har varit intensiv.  I måndags hade jag ärligt talat en riktig skitdag. Jag var trött, ofokuserad och hade svårt att se både detaljer och helhet. Tror ni på tecken från universum? Jag gör egentligen inte det. Men den här gången kändes det som att universum ville visa att det var helt onödigt att deppa ihop. För på tisdagen fick jag flera roliga mail som fick mig att skaka av mig den tunga känslan från måndagen och ta sats igen.

Det roligaste mailet var också det mest otippade. En fråga om jag kunde komma till Norrbotten Media Week och föreläsa med kort varsel då någon blivit sjuk.

Först tänkt jag tacka nej, för jag var inte riktigt Där. Att föreläsa tycker jag är skitkul, men med så kort varsel och på ett så stort evenemang? Nej. Dessutom var Markus bortrest och hade bilen med sig, så det var mycket logistik som skulle ordnas om jag ens skulle ta mig iväg. Men efter att jag hade funderat en stund och konsulterat Markus på telefon bestämde jag mig för att tacka Ja! Och det är jag så sjukt glad för!

Det blev en intensiv och oerhört rolig onsdag. Jag föreläste i Piteå på morgonen och i Luleå på eftermiddagen. Däremellan blev jag intervjuad av superduktiga elever från något av LTUs mediaprogram. Jag sov som en kratta natten mot onsdag och var dödstrött när jag åkte hemifrån klockan fem på morgonen. I bilen på väg ner var det en röst i mitt huvud som sa åt mig att vända och åka hem. Som tur var lyssnade jag inte på den. Föreläsningarna gick verkligen superbra och jag är så jäkla glad att jag åkte.

Bästa sortens feedback! Så många som hört av sig efteråt, det gör mig glad ända in i märgen. Att få inspirera och sprida lite energi är bland det roligaste jag vet. 

Resten av veckan har bestått av jobb och träning och en massa administrativt med mitt nya bolag.

Har jag sagt att jag startat nytt bolag? Inte? Det har jag! Nu mer bedriver jag min verksamhet från mitt eget aktiebolag, Amanda Matti AB. Galet, och galet kul!

Idag stormar det på ganska bra ute så vi ska nog mest stanna inne och pyssla med praktiska saker. Vi har till exempel börjat bygga om garderoben i hallen och bytt ut lite möbler i vardagsrummet. Förvaring och struktur har länge varit något vi saknat här hemma och nu ska det äntligen bli ordning. Men som vanligt, innan det är ordning blir det totalt kaos. Så nu hoppas jag att vi blir någorlunda klara så att vi har mer tid att vara ute när det börjar vara dags för sol, snö och härliga vinterdagar!

 

Trevlig helg! ♡

Hejdå vackra januari

Januari har bjudit på så många fantastiska dagar att min kamera har gått varm trots kylan. De vackra pastellfärgerna på himlen, de frostiga träden. Solen som precis orkar över horisonten och bäddar in hela världen i ett fantastiskt släpljus. De vackra stunderna är fantastiskt många när det är så kallt och snöigt som det har varit. Det är som att krispigheten verkligen syns på bilderna.

Här kommer några av mina absoluta favoritbilder från Januari i år. 

En skidtur i skogen bjuder på massor av fina detaljer. Som det här trädet som ännu inte riktigt får värmas av solen.

Våra hundar njuter av att vara ute trots att det är kallt, så länge de får röra på sig. Skir behöver få springa ordentligt för att hålla värmen, medan Sky har mer underull och klarar fint att bara strosa genom skogen trots bitande kyla. 

 

Vägar som den här får min äventyrslust att gå i taket. Jag vill bara hoppa i bilen, fylla termosen med rivigt kaffe och ge mig av på äventyr. 

Solen som försvunnit bakom Dundret ger hela berget en självlysande gloria. Röken kommer från snökanonerna och vinden som river upp snö från fjället. Vackert.

Ännu en vacker väg som går rakt in i ett pastellfärgat landskap i tusen lager.

En varm kopp kaffe i januarisolen är aldrig fel.

Hejdå vackra januari! ♡

Att sätta mål för det nya året

Januari är snart över och med det är den första månaden på 2019 gjord. Jag älskar januari, mest för att det är den månad då ljuset återvänder. Dagarna blir sakta längre och längre och världen badar i vackra färger. Det är också en månad då många vill komma igång. Börja om. Starta nya rutiner och sätta en bra grund. Så även jag.

Men varje år gör jag samma sak, jag tänker att det här året ska bli outstanding. Att det här året kommer att bli annorlunda. Nu, nu ska jag göra allting rätt. Ta tag i det där som jag inte tagit tag i tidigare, börja träna, äta bättre, följa mina drömmar och göra mer som hjärtat vill. Jag ser det kommande året framför mig som genom något slags guldfilter. Hur enkelt allt kommer att vara, hur bra jag kommer att må.

När jag tänker på allt jag ska göra under året, ser jag framför mig att jag gör det med en enorm självsäkerhet och lätthet. Det är så enkelt. I tanken. Men något med alla dessa mål, tankar och idéer skaver.

Det är som att.. som att det inte riktigt är jag.

Sanningen är den att oavsett hur jäkla bra mål jag sätter upp är det fortfarande bara den vanliga jag som står där när det är dags att genomföra.

Med darrande händer, bultande hjärta och svetten droppandes längs ryggraden. Ingenting är enkelt. Och det är ju inte målen i sig som är fel, det är bara det att jag ofta underskattar modet, tiden och styrkan som krävs för att genomföra. Istället för att sätta mål utifrån den jag är, sätter jag mål efter vem jag vill vara. Men jag sätter inga mål för vägen dit. För själva genomförandet.

 

Färre mål och mer fokus

Jag och Jennifer pratade om att sätta mål när hon var hit tidigare i januari och jag blev så inspirerad av den metod hon valt att jag bestämde mig för att pröva samma. Ursprungligen är det här en metod från Warren Buffet och den går ut på att man sätter upp 25 mål, väljer ut de fem viktigaste och sätter alla de tjugo övriga på en ”saker jag inte ska göra” lista.

Målet med att sätta mål så här, är helt enkelt att fokusera på de fem viktigaste sakerna istället för att spreta runt på alldeles för mycket. För mig som gillar att göra många saker åt gången är det här perfekt. Jag behöver ständigt träna mig på att fokusera. Begränsa. Att ha en lista över saker jag inte alls ska göra, hoppas jag hjälper mig att komma tillbaka till det som verkligen är viktigt.

Som komplement till mina fem mål har jag också gjort en handlingsplan.

För att målen faktiskt ska bli genomförda. Det är ett sätt för mig att träna mig själv mentalt, under hela året, och förebygga de fallgropar jag vet att jag alltid hamnar i. Som att tänka att jag inte kan, inte räcker till. Vad jag gör om jag står där när det är dags och tvivlar på mig själv, känner obehaget och ångesten komma krypande. Handlingsplanen är inte mål i sig, utan olika sätt jag tar mig fram till, och genom, mina mål.

Det låter kanske stort och komplicerat, men det är det inte. I själva verket är min handlingsplan sju meningar nedkladdade på en bit papper. Det är som ledord att luta sig mot när vägen framför en känns läskig och svår. En påminnelse om att inte ge upp. 

Mitt ledord för förra året var MOD. Att våga. Och jäklar vad jag vågade. Och även om inte allt blev som jag hade tänkt, var det ändå ett år som lärde mig oerhört mycket och för det är jag tacksam. I år är mitt ledord FOKUS.

 

Brukar du sätta mål för året?

magic kingdom Florida

Hur kom vi till ett magiskt kungarike, mamma?

En av de största höjdpunkterna på vår resa till USA under julen var såklart att besöka Walt Disney World. För vad är väl ett besök på Disney om inte alldeles, alldeles .. underbart? Och så in i helskotta dyrt såklart. Av våra totalt 10 dagar på plats i USA spenderade vi två på Walt Disney, i två olika temaparker. Har man aldrig varit på Disney är det svårt att förstå hur stort det är. Vi snackar en temapark på mer än 104 kvadrat kilometer, en lika stor yta som hela San Fransisco. Galet stort alltså.

Av de fem olika temaparkerna som finns på Walt Disney World i Orlando besökte vi två – Magic Kingdom och Disney’s Hollywood Studios.

Så stort att de sista kilometrarna endast består av Disney’s egna vägskyltar.

 

Walt Disney World’s  Magic Kingdom

När vi åkte från hotellet på morgonen var det ganska kallt, bara 9 grader. Som tur var hade vi med dunjackor, mössor och vantar till barnen – det behövdes verkligen. Vi kom precis när parken öppnade och letade oss i sakta mak framåt genom portarna tillsammans med alla andra tusentals människor. Solen sken och barnen var exalterade, som säg bör. Ska vi verkligen besöka en jätte stor lekpark mamma? Ja, det ska vi, spännande va? 

Jag tycker det är svårt att beskriva upplevelsen av Disney. Den är så överväldigande på något sätt. Alltihop innanför grindarna är hitte-på, från husen och historierna till karaktärerna och kostymerna. Det är dessutom svindyrt. En liten varmkorv med potatiskroketter kostade hundra spänn.

De flesta attraktionerna har jättelånga köer (två timmar var mer regel än undantag) och när man väl kommer fram är åken superkorta. Man trängs med tusentals människor var man än går och får vara på sin vakt för att hinna få en plats att slå sig ner på när det väl är dags för lunch.

Trots allt det, är det svårt att inte ryckas med i den härliga känslan.

Den positiva stämningen. Glädjen, magin och spänningen. Att vara på Disney World är, trots allt ovanstående, ändå magiskt. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Runt varje hörn lurar fantastiska världar som kittlar fantasin. Välbekanta karaktärer som smyger runt och vinkar till överlyckliga barn. Sång, dans och nervkittlande spänning som väntar innanför varje dörr.

Tekopparna åkte vi flera gånger, Eriks favorit.

Racingbilarna och Dumbokarusellen var också favoriter.

När vi var på väg till slottet igen för att se en av alla shower som spelas frågade Erik mig vad den här lekparken hette nu igen. Magic Kingdom, svarade jag, det betyder Magiskt Kungarike om man översätter det till svenska. Erik tittade på mig och funderade en stund innan han frågade, Hur kom vi till ett magiskt kungarike, mamma?

Musse, Mimmi, Elsa och Olaf, dom pratar vi fortfarande om här hemma. 

När jag frågade Erik i efterhand vad som var roligast på Magic Kingdom svarade han tekopparna, Dumbo karusellen och racing bilarna. Det var också det vi gjorde allra tidigast på dagen och kanske hade det för en treåring räckt så. Efter ett par timmar var barnen fortfarande glada och nyfikna, men lite mindre mottagliga. Som tur är finns det gott om saker att se, göra och ha roligt åt även för vuxna.

Vi älskar ju skogen, naturen och alla äventyr som finns bara man kliver utanför ytterdörren hemma.

Att vara på Disney World var verkligen en annan sorts äventyr. Spännande och roligt men också totalt utmattande. Det är så mycket intryck hela tiden att det till slut blir svårt att ta in allting. Inga av våra barn var speciellt förtjusta i att sitta i vagnen under dagen. De är vana att gå långt och roade varandra mest hela dagen. Men senare på kvällen somnade Erik i vagnen och sov nästan hela vägen hem.

  

När vi vaknade på hotellrummet morgonen därpå tittade Erik på mig med nyfikna ögon och sa:

– Mamma, kan jag få prata med Siri? Jag vill fråga henne hur barn kan prata engelska med vuxna. Så att jag kan prata med alla vuxna här – och med Musse Pigg!

 

Jag har valt att klimatkompensera för flygresan via klimatkompensera.se.

Hälsningar från The Sunshine State

Det har redan hunnit bli fredag. Efter ett par intensiva resdagar har vi äntligen landat på vårt hotell i Orlando där vi ska bo resten av resan. Tisdag åkte vi från Gällivare, onsdag från Sverige och igår körde vi bil från Miami till Orlando. Markus och Anton rattade hur bra som helst trots rusningstrafik, ösregn och en ny upplevelse för mig, regnrök.

Grabbarna såg en robot på flygplatsen när vi var på väg. Spännande!

Flygresan inklusive mellanlandning tog nästan 24h, men barnen var riktiga kämpar och gnällde nästan ingenting. Vi fick spendera 4,5h i kö till passkontroll på väg in i USA, till och med det gick bra!

Igår hann vi kryssa av en av de saker som Erik har längtat mest efter, att få bada i poolen. Sen stannade vi på ett shoppingcenter på vägen och åt ”godaste maten på länge” enligt Erik.

I veckan väntar Disneyland innan julfirande. Hoppas att ni har en fin helg så här innan jul. ❤️

Hälsningar från Florida!

En annorlunda jul

Idag är det bara en vecka kvar till julafton. Hemma hos oss lyser redan det fjärde ljuset i adventsljusstaken och julstöket är obefintligt. Det kändes liksom rätt att tända ljus nummer fyra redan, för vi är inte hemma när fjärde ljuset ska tändas.

På tisdag åker vi till Florida. Min älskade mamma fyller 70 år på självaste julafton och det ska vi fira, hela familjen, på andra sidan jorden. Även om jag har firat jul utomlands förr känns det lite konstigt att åka bort nu. Kanske för att julen blir annorlunda när man har barn?

Erik är dock inte alls bekymrad över att fira jul utomlands. Han pratar konstant om att få åka till Miami (landet där Batman och Blixten bor). Den enda fundering han har haft är om tomten kommer till Miami? Efter att ha fått fråga tomten på julmarknaden för några veckor sedan och fått till svar att jo, tomten kommer till Miami också, så är han lugn. Han är ju inte så stor ännu att han har hunnit vänja sig vid några traditioner eller rutiner kring jul så att göra något helt annat bekommer honom inte alls.

Själv ser jag fram emot att få bryta av vardagen med lite äventyr. Att få resa. Även om mitt samvete skriker för klimatets skull. En nöjesresa till andra sidan jorden, hur motiverar man det? Jag har inga svar på den frågan. Jag tänker samtidigt att vad gör det om vi flyger en gång, när en del människor flyger runt halva jordklotet flera gånger i veckan?

Hur som helst har jag valt att klimatkompensera för vår flygresa.

Jag vet att jag inte skulle kunna njuta till fullo annars. Att klimatkompensera känns futtigt, men det är ändå något. Som ett plåster på såren som vi åsamkar moderjord. Jag tröstar mig med att jag annars lever ganska klimatsmart och har som mål inför 2019 att på riktigt göra vardagen mer snäll mot klimatet. Undvika onödig plast, tänka till vad vi använder för produkter och äta mer lokalproducerat och vegetariskt.

Så, med det i åtanke tänker jag njuta till fullo av vår semester på andra sidan jorden. Och fira min älskade mamma, såklart. Sjuttio år är helt klart värt att fira!

Förra året grillade vi korv ute till lunch. I år kanske det blir barbeque i varmare klimat? 

Vintern har verkligen anlänt till Gällivare efter den varma starten.

Nu glittrar snön vit i alla träd och min hemstad är verkligen Winter Wonderland i dess rätta bemärkelse. Det känns både skönt och lite synd att lämna när världen är som vackrast. Solen har gått ner för i år, men det betyder inte att det är mörkt. Det betyder att vi har flera timmar per dag med pastellfärgad himmel och ett rosaskimrande sken.

När vi kommer tillbaka på nyårsafton har vi redan börjat gå mot ljusare tider. Jag ser så mycket fram emot januari, 2019 och allt det kommer med!

Julklappar för Gällivare-älskaren

Hej på er! Här sitter jag vid datorn, det är måndagkväll och det är bara två veckor kvar till julafton. Det känns som att tiden flyger fram och jag kan fortfarande inte riktig förstå var den här hösten tog vägen. Snön som så länge höll sig borta har nu kommit med råge. Igår morse hade det kommit två decimeter nysnö när vi vaknade. Med snön kom faktiskt också lite julkänsla, även om det inte känns som att det ska vara jul redan om två veckor.

Hur som helst. För dig som inte ännu har köpt alla julklappar tänkte jag tipsa om att jag har fyllt på mitt galleri på Printler med nya Gällivare-motiv. Dundret i härlig vinterskrud och morgonsol. Tjautjasvägen som badar i årets första solstrålar och en bild på bryggeriet och Dundret fotad från Vassaraälven.

Perfekt present till den utflyttade Gällivarebon, till nostalgikern eller bara till någon som gillar vackra vinterlandskap! 

Amanda Matti-printler-dundret

Amanda Matti-gallivare-printler

Fram till den 16 december har du på dig att beställa dina fotoposters för att de ska hinna komma innan jul.

Du kan välja att lägga till en ram också om du vill, för den kompletta julklappen. Min favoritbild är helt klart den här nedanför. Fotad den första dagen på året då solen faktiskt orkade över horisonten igen efter vinterns frånvaro. Jag döpte den till Into the Sunset, passande va? 

Amanda Matti-gallivare tjautjas-printler

Amanda Matti-midnattssol-printler

Den här bilden är fotad på en myr just utanför Kiruna en sommarnatt förra året. Jag var på väg hem efter ett jobb och kunde inte låta bli att stanna och fota när solen sken genom träden och färgade dimman på myren alldeles gyllene. Så vackert.

Med koden xmas15 får du 15% rabatt på ditt köp, gäller till och med 25 december.

Min absoluta favoritbild över Dundret, fotad en februaridag på väg till jobbet när jag jobbade på Dundret. 

Klicka här för att köpa mina bilder på Printler.