En och en halv vecka kvar till bröllopet

Det är egentligen helt galet. Det är bara en och en halv vecka kvar till vårt bröllop och jag känner mig förvånansvärt lugn. Jag sitter i vardagsrummet med ett glas vatten i handen och funderar på om jag borde göra något speciellt inför vår stora dag. Men jag kommer inte på något.

Lokalen är bokad. Boendet likaså. Gästerna har osat, maten är spikad och de få dekorationerna vi ska ha ligger i kartonger i köket. Jag har skrivit klart mitt löfte och brudklänningen hänger i garderoben. Markus och Erik har kläder att ha på sig. Ett körschema är gjort och vi har delegerat de mest akuta uppgifterna till vänner.

Mot den här storslagna vyn tänkte vi säga JA om vädret tillåter. Bara utsikten får ju en att gråta.

Jag har såklart några saker kvar att göra, men inget som är akut. Allting är under kontroll. Det känns faktiskt skönt att det snart är dags. Att vi ska få säga Ja till varandra och till kärleken inför alla våra nära och kära. Få ordna fest och ha kul ihop, på en plats vi älskar.

När vi började planera bröllopet såg jag mest fram emot festen efteråt.

Att få spendera tid och fira tillsammans med all familj och vänner. Men nu när det närmar sig ser jag faktiskt mest fram emot vigseln. Att få stå där och titta Markus i ögonen och säga ja till oss.

Jag har lyckats övertala Markus att vi ska läsa egna löften till varandra, något som jag, som älskar att skriva, såklart ser fram emot som bara den. Det kommer bli känslosamt, ärligt och rakt från hjärtat. Markus däremot? Tja, han kanske inte är riktigt lika exalterad. Men han gör det ändå, såklart. Är inte det kärlek så säg?

Blivande Herr & Fru Mattsby på Sarah och Davids bröllop i början på augusti. 

Överlag känns det alltså lugnt. Vad kan gå fel liksom?

Vi har visserligen inte fått klart alla papper med norska staten som krävs för att vi ska få viga oss i Norge. Men såna detaljer kan väl knappast påverka det stora hela.. Eller? Jag väljer att ha tillit till systemet och universum och tänker att det löser sig innan det är dags. Det är ju ändå en och en halv vecka kvar! Det är nog lugnt, eller hur?

Min allra första fotoutställning!

Länge har jag tänkt att det vore roligt att sätta ihop bilder till en utställning. Men det har inte blivit så mycket mer än en tanke, tills nu. I onsdags var jag och hängde upp min allra första fotoutställning! Det kändes surrealistiskt att hänga upp sina bilder i stort format för allmän beskådan. Läskigt till och med.

Jag är den sortens person som tycker att det vore kul, och sen tänker ”Vem fan är jag att ha utställning, det finns ju så många andra som är så mycket bättre, vad har jag nu gett mig in på?!” Men som tur är så lyssnar jag inte alltid på mina egna tankar.

Fotoutställningen hänger på kommunens informationscenter Reform i Norrskensgallerian, mitt i Gällivare centrum.

Reform finns massor av information om samhällsomvandlingen. Det finns filmer om Malmberget och Gällivare, om människorna som bott och kommer att bo här. Information om vad som flyttats och vad som byggs. Och så finns det en vägg för utställningar, där hänger nu ett urval av mina bilder.

Samhällsinformationen på informationscentret Reform är interaktivt och roligt för alla åldrar, snyggt jobbat av kommunen! 

Alla bilder är tagna i Gällivare Kommun och bildar tillsammans Mitt Gällivare.

Varför jag bor här. Det som gör att jag tycker det är extra fint att leva just här. Närheten, enkelheten. Naturen och tankarna. Bilderna kompletteras med några texter som handlar om samma sak. Allihop kommer från Instagram-inlägg som jag har gjort under åren.

Det kanske ser snyggt och planerat ut nu när allt väl hänger där.

Men jag erkänner att det var lite kaosartat innan. Till att börja med har väl inte jag någon aning om hur man gör en utställning.. Hur trycker man bilderna? På vad? Och hur hänger man upp dom? Jag vet inte om andra människor vet allt sånt innan, jag gör det nästan aldrig. Men jag brukar tänka att det mesta löser sig, för hur svårt kan det vara? Som tur är fick jag bra hjälp och sjukt snabb service på Grafex i Malmberget.

Vet ni? Jag tycker till och med själv att det blev himla bra till slut! ♡

Utställningen hänger uppe till 4 november, så har du vägarna förbi får du gärna kolla in den!  ☺️

Fakta eller feeling på P3 – Hur kan man påverka politiker att satsa på landsbygden? 

Förra sommaren fick jag ett samtal från Sveriges Radio P3. De undrade om jag och Alice ville vara med i deras programserie Fakta eller Feeling. Fakta eller Feeling är uppbyggd på att unga människor hör av sig med frågor och sedan bjuder de in en gäst som får prata om ämnet utifrån sina erfarenheter. När samtalet väl skulle spelas in kunde Alice inte vara med, så det blev bara jag.

I just det här avsnittet var det en ung kille som hette Oskar från Piteå som undrade hur man kan göra för att få politikerna att satsa på unga. Jag fick prata om att vara ung på landsbygden utifrån mina egna erfarenheter. Vi pratade om att vilja flytta härifrån. Om medias bild av landsbygden och vad som krävs för att man ska vilja bo kvar.

Jag fick också berätta vad jag tycker att politiker kan göra för att få fler unga att stanna och vad man som ung kan göra om man vill bo kvar.

Du kan lyssna på hela avsnittet av Fakta eller Feeling – Hur kan man påverka politiker att satsa på landsbygden? här.

Jag spelade in det här avsnittet förra sommaren och planen var att det skulle sändas under hösten 2018. P3 valde att sända programmet för par veckor sedan istället. Frågan är lika aktuell idag som för ett år sedan och mitt svar skulle bli exakt samma idag som då.

Jag skrev ett inlägg om att få unga att stanna på landsbygden efter att samtalet hade spelats in. Du hittar det här

 

Vad tycker du? Har du andra idéer eller insikter om hur man får unga att vilja bo kvar på landsbygden?

cyklist på elcykel i bad gastein österrike

Cykla elcykel i Bad Gastein Österrike

Resan gjordes i samarbete med STS Alpresor och Österrikes Turistbyrå.

Jag har redan skrivit om hur Österrike tog andan ur mig på en gång. De höga bergen, dramatiska dalarna, gröna ängarna, djuren och de enorma träden högt uppe på bergssidorna. Den första dagen i Bad Gastein följde jag med STS Alpresor ut och cyklade elcykel, ett perfekt sätt att få se mycket av destinationen på kort tid. Vi cyklade totalt ungefär 35 kilometer under de timmar vi var ute, och då avvek jag och Hanna ändå lite innan resten av gruppen.

Vi cyklade genom vackra dalar, upp på berg, förbi vattenfall och bondgårdar och pausade på en fin Alpen hutte för lunch. Fördelen med att cykla elcykel är såklart att det aldrig blir riktigt tungt, trots att man cyklar brant uppför. Det är något som kommer väl till pass i alperna! Vi började vår cykeltur med att cykla längs med Kaiserin-Elisabeth-Promenade från Bad Gastein till Böckstein. En vacker promenadväg som går längs med vattnet, förbi gårdar och storslagna ängar.

guide sts alpresor i bad gastein

Bad Gastein – Böckstein – Prossau

Det tog oss inte lång stund att cykla hela vägen till Böckstein, vi stannade till vid en vacker kyrka och fortsatte sedan längs med vägen tillbaka mot Bad Gastein. Vi cyklade sedan upp en liten bit på Graukogel, ett av bergen som omger byn. Trots att uppförsbackarna var både branta och långa gick det både fort och lätt uppför, allt tack vare elmotorn som driver på när man trampar. Man väljer själv hur mycket hjälp man vill ha av motorn och på högsta nivån känns det som att trampa i nedförsbacke fast man är på väg uppåt. Oerhört tacksamt!

Vi stannade till en bit upp på berget och njöt av utsikten. Från utsiktspunkten såg man ut över hela Gasteinerdalen. Verkligen drömmiga vyer så långt ögat kunde nå. Efter det cyklade vi ner igen och fortsatte vår tur in i dalen bakom Graukogel, målet var inställt på restaurangen Alpenhaus Prossau vid dalens slut.

Cykling längs med Kaiserin-Elisabeth-Promenade.

Utsiktspunkten en bit upp på Graukogel tog vår guide fram kartan och pekade ut nästa mål och rutten dit.

Utsikt över hela Gasteinerdalen, så oerhört vackert!

Vi cyklade genom ännu en liten alpby, Kötschachtal, och sedan vidare längs en grusväg genom skogar, förbi ängar och längs med en bäck med kristallklart, blått vatten. Vi cyklade i behaglig takt och stannade för att både fylla på vattenflaskor och fota omgivningarna. Dalen är vacker med höga berg nära inpå på båda sidor om oss och vattenfall som letar sig ner längs bergssidorna på flera ställen.

Jag blev positivt överraskad över det faktum att man kunde stanna och fylla på vattenflaskorna i vattendragen även här. Kristallklart och gott vatten direkt från bäcken, en lyx!

Våra nyfunna norska vänner njuter av kallt vatten direkt från bäcken.

Vi åt lunch på Alpenhaus Prossau, längst in i dalen.

Restaurangen är ett klassiskt alphus med vit botten och bruna snickerier. Personalen är klädd i vad som verkar vara den givna serveringsklädseln här i Österrike, nämligen lederhosen. Det beställs charkbrickor och ostbrickor till lunch av de flesta. Själv är jag inte speciellt hungrig utan bestämmer mig för att ta en apfelstrudel med vaniljsås. Vi sitter där en bra stund och pratar, dricker kall öl och äter. Norrmännen i gruppen kommer från södra delarna av Norge, men efter att ha pratat en kort stund inser vi att en av männen har en släktgård inte långt från där min farmor föddes i Nord Norge. Han vet mycket väl var Solli i Signaldalen är, där brukade de promenera förbi på somrarna. Jag konstaterar att världen allt är bra liten ändå.

Ett av många vackra vattenfall.

Charkbrickor, ost och kallskuren mat är vanligt i Österrike. Mycket av det som serveras på både restaurangen i byn och alpen hutten i bergen är lokal-, om inte helt egenproducerat.

Vår guide Linus från STS Alpresor höll stämningen på topp hela dagen.

Jag brukar sällan och aldrig resa i grupp och är nästan aldrig med på guidade turer. Men det var faktiskt riktigt skönt att hänga med STS Alpresors guider den här veckan. Man får veta massor om platserna man passerar och har någon som har koll på läget så man själv kan slappna av och bara vara. Dessutom är det perfekt när man ska upptäcka nya ställen, för det tar ju alltid tid att hitta sina egna favoriter. Att ha guide är som att få en shortcut till några extra guldkorn.

Vill du också cykla elcykel i Bad Gastein?

STS Alpresor har temaresor till Bad Gastein – Bike & Hike week. Tre dagar cykling och två dagar vandring, boende och flyg inkluderat. Enkelt för den som gillar en aktiv semester, men inte känner för att lägga massor av tid på research. Du hittar mer information om deras Bike & Hike week här.

Vill du inte boka en hel charterresa kan du också hyra elcykel på egen hand. Ge dig ut efter någon av de många stigarna och vandringslederna runt om i dalen i egen takt. Du hittar information om olika stigar i nästan alla kartor du kan få tag i och du kan till exempel hyra cykel här.

 

Resan gjordes i samarbete med STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån. Alla tankar, åsikter och upplevelser är helt och hållet mina egna. Gänget på både STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån var fantastiska, så jag rekommenderar dom varmt och direkt från hjärtat!

Österrike och Bad Gastein – kärlek vid första ögonkastet

En resa i samarbete med Österrikiska Turistbyrån och STS Alpresor.

Benen är trötta, huden solsvedd och hjärtat är glatt. Jag har precis kommit tillbaka efter en fyra dagars vistelse i den vackra bergsbyn Bad Gastein i Österrike. Jag har sett mer berg och vandrat fler höjdmeter än jag gjort på många år. Den ena vyn vackrare än den andra. Det var precis så som man sett film från alperna. Gröna ängar, pittoreska hus, höga berg och vackra blommor. Fast det var ännu vackrare än jag hade kunnat föreställa mig.

Utsikten från mitt hotellrum på morgonen.

Jag kom fram på tisdag eftermiddag. Inbjuden av STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån.

Hotell Eden Rock låg mitt i byn, med fantastisk utsikt och en brant backe upp till restaurangen där vi ses för middag. Hanna, som jobbar på STS, möter upp oss och vi äter en femrättersmeny på ett av deras hotell. Jag är lite nervös först. Det här är min första pressresa och jag vill göra ett gott intryck. Hanna är avslappnad och genuin och efter ett tag känner jag mig lugnare. Vi pratar om allt och inget, hamnar snabbt på djupet i samtalen. Precis så som jag gillar det. Jag känner mig upprymd och lugn på samma gång. Bra människor, det är det viktigaste när man ska jobba med någon. Att det är genuina människor.

Jag hinner med en kort springtur efter middagen. Fast det blir inte mycket springande eftersom allting är så himla vackert. Solen som är på väg ner färgar himlen rosa och hela stan badar i det mjuka ljuset. Jag springer förbi gamla hus och kyrkor, med en enastående utsikt över dalen hela tiden framför mig. Jag stannar på en parkering och fotar precis när de sista solstrålarna lämnar dalen. Det höga bergen går från gyllene gula till kallt blåa på några minuter. Jag står där och bara stirrar. Så vackert.

Sen springer jag tillbaka uppför alla backarna till hotellet igen.

När jag kommer tillbaka är jag dödstrött och andas häftigare än någonsin förut. Jag kollar på pulsklockan, tre kilometer. För en sekund tänker jag att min kondition verkligen har blivit dålig på sistone, innan jag minns att byn ligger högt upp. På 1800möh. Det är det som gör att jag flåsar som en galning.

Jag går och lägger mig medan lugnet sänker sig över byn utanför. Trött från resan men spänd av förväntan över dagarna som ska komma. Vi ska cykla elcykel, vandra i bergen och möta upp fler från Turistbyrån för vandring. Jag ser fram emot alltihop.

Jag är glad också. Glad över att jag är här, att jag får chansen. Att det jobb jag lagt ner på bloggen, Instagram och alla texter och bilder de senaste åren faktiskt har lett mig hit. Jag somnar så, med tacksamhet i hjärtat och fåglar som kvittrar stillsamt utanför mitt fönster.

Det kommer fler inlägg om vandring, cykling och mat från Österrike och Bad Gastein snart!

Ett minne från engelskan i åttan

Igår gick jag igenom gamla hårddiskar i jakten på bilder till ett blogginlägg om Sri Lanka. Men som vanligt när man letar igenom gamla hårddiskar (brukar ni göra det ibland? Det är en minnesresa utan dess like!) så hittade jag en massa annat roligt. Som den här novellen från engelskan i åttan. Jag läste igenom den och skrattade högt.

Tänk hur annorlunda hjärnan fungerade då. Kreativiteten var på en helt annan nivå! Det är som att hjärnan var friare när man var yngre. Mer plats för skapande – mindre dömande.

Om jag var hälften så fyndig, påhittig och rolig nu hade jag för fasiken haft nobelpris i litteratur för länge sen. Typ!

Mitt 29 åriga jag önskar att jag hade hälften av den fantasi som mitt fjortonåriga jag hade!

Vill du läsa? Inte? Spelar ingen roll, här är den, min novell från åttan. Helt oredigerad, med stavfel och allt. Varsågod!

It’s great to be young!

As I’m sitting here, writing my essay, I just can’t stop myself thinking of how absolutely fantastic it is to be young! When you’re as young as I am you don’t have to take so much responsibility. You go to school, do your homework and get some money every month without even exert oneself. Isn’t that just wonderful? Like when you get older, you have to start working.

You have to cook your own dinner and everyday when you get home, you can’t just run all the way up the stairs, pull up the door and go to your room and sleep away the whole afternoon.

No, nowadays when you’re going home, you first have to stop at the supermarket. You’ll have to buy potatoes, meat, butter, toilet paper, milk, porridge, fruit, carrots, lettuce, tomatoes, cucumbers, toothpaste, diapers, baby food, shampoo, bibs.

And after a hell of a race in the supermarket, when you finally get to the cashier you realize that the money on your ICA-card never is going to be enough. You then blame your stingy husband for not giving you as much money as you need. Doesn’t he know that the prices on diapers gone up from 2.15 to 2.21?!

When you finally made it through the supermarket (reluctantly leaving all that nice ice cream behind) you try to carry all that food the long way home without breaking your shoppingbags. Of course your husband took the car this morning, after all, he paid for it. When you finally get to your neighbourhood they’re recoating your road with asphalt and you have to make a detour around the next two blocks.

When you at last make it to the door, with your back and your knees aching, you see a seven feet bill sticking out of the mailbox exactly at the same time as you realize you’ve forgotten your keys.

What you do is that you drop all the shoppingbags on the wet street (did you really think you would get away from the rain on a day like this?) you fall down on your knees and pray for your son to be home.

You pick up your cell phone and to call him and you just can’t remember his number.. 073?…070?…

For a whole hour you’re just sitting there, down on your knees on the cold, wet street, trying to remember what you were about to do.

Luckily enough, the domestic help comes by to change your diapers and she helps you inside the house.

Later on in the afternoon, a very nice young man comes by and asks you how you feel. He looks familiar… He? … Who? What did I say?

”Novell i engelska, Amanda Matti 8A”

En stilla midsommar

Regnet smattrar mot plåttaket. Hårt, nästan aggressivt. Vinden tar tag i huset och det låter som att det  kommer att slitas med i vindbyarna. Hundarna kurar ihop sig på mattan i hallen och jag ligger nedkrupen i soffan med filten uppdragen.

Det är midsommarhelg och det har regnat nästan konstant i flera dagar. Jag scrollar genom instagram och ser människor dansa runt midsommarstänger i strålande solsken. Jag ser brunbrända ben och ögon som glittrar i takt med havet. Nakenbad i midsommarnatten och blommor i håret.

Vanligtvis kanske det här hade gett mig lite fomo. Fear of missing out. Midsommar norr om polcirkeln är inte riktigt som midsommar på andra ställen. Jag har haft min fleecetröja på mig hela helgen, för det är kallt. Sju-grader-och-regn-kallt. Men vet ni? Den här gången känner jag ingen fomo. Ingen rädsla för att missa nånting. Jag njuter. Behöver återhämtningen. 

Att spendera en helg hemma och bara vila är underskattat.

Att det regnar massor gör också att jag släpper taget om alla måsten. Om förväntningarna. Släpper taget om att känslan av att vi måste vara ute. Hitta på något. Jag kapitulerar inför tröttheten och välkomnar regnet. Istället för en maxad helg med upplevelser får vi en maxad helg med tid tillsammans i det enkla. Sova länge, mysa i soffan, rita och pyssla, laga lite mat.

Det enda vi faktiskt tog oss för under midsommarhelgen var en tur till Nattavaara på midsommarafton.

Vi åt midsommartallrik på hembygdsgården, gamla skolan, och stannade sedan en liten stund i Markus släkts hus. Det var en lugn och stillsam midsommarafton. Hembygdsgården i Nattavaara ligger högt upp på en kulle och utsikten därifrån är fantastisk. Jag fotade utsikten och ett vackert hus just nedanför och lade upp på Instagram. Det är nog en av de bästa bilder jag någonsin fotat. Inte rent tekniskt. Men för att den har gett så mycket annat.

Dagen efter att jag publicerade den ringde en kvinna till mig och berättade att hon vuxit upp i det huset. Hennes syskonbarn (tror jag att det var) hade sett den och visat henne. Hon tyckte att bilden var så fin och blev så glad över att se att någon fotat det, att hon ville ringa och berätta det. Lindblom hette hon.

Hon berättade också att hon känt min farfar Emil. Han umgicks tydligen mycket med hennes pappa, Alfons Karlsson, just i det här huset, då när det begav sig. Jag blev så oerhört glad över hennes telefonsamtal och berättelserna. Min farfar dog när pappa var liten så jag vet inte så mycket om honom, förutom att han var polis i Nattavaara.

Tänk vad människor är häftiga ändå, och vad mycket en bild kan göra! 

Hoppas du har haft en fin midsommar, oavsett om du har fyllt den med sol och äventyr eller bara vilat hemmavid. ♡

Känslan efter en föreläsning

Igår föreläste jag här i Gällivare. Eller föreläste. Jag gillar inte det ordet. Det låter så.. akademiskt. Jag pratade med och inför en grupp människor igår, här i Gällivare. Det är alltid lite nervöst att göra saker på hemmaplan. Man vet vilka folk är, men känner dom inte. Man tänker att de har förutfattade meningar om hur man är och vad man kan. Men trots den inledande nervositeten gick det bra. Det blev en känslosam, fin och varm eftermiddag.

Det var Spira som bjudit in till sommarmingel. Ungefär tjugo deltagare i varierande åldrar var med, alla kvinnor. Jag gjorde min föreläsning ”Det stora äventyret” och pratade om att våga leva. Jag försöker att aldrig planera vad jag ska säga på dessa föreläsningar. De har alltid samma mål, syfte och ramar, men resan genom skiljer sig lite för varje gång. Mina ord och tankar får styra vägen. Det som kommer i stunden är det som ska ut. Tillit. Till att allt blir som det ska. 

En bild från en löptur på Dundret i söndags tillsammans med Maria. Precis sånt som ger mig mer liv i livet. Bilden är tagen vid 22 på kvällen i vacker kvällssol.

Det var många som kom fram efteråt och sa att de blivit berörda.

Att mina ord fick de att känna mycket. Sorg, glädje, hopp och tillit. Jag blev alldeles varm inombords, för om det är något som jag tycker är fint är det att kunna beröra människor genom att dela med sig. Kanske kan det vara just min lilla gnista som tänder en eld inom någon, en eld som kan mynna ut i mer självkärlek och liv i livet. Vad fint det vore!

Jag är oerhört glad för att Petra, Katarina och Lisa från Spira bjöd in mig till den här fina stunden. Förutom att jag pratade fick vi också lyssna på stämningsfull musik, höra världspremiären på Petras låt (som var fantastisk!) och fundera lite kring vad vi vill med denna sommar. Jag landade i liv och tillit. Jag vill ha tillit till att jag är där jag ska vara, att saker som ska hända kommer att hända och att jag kan. Och så vill jag fylla mina dagar med LIV. Äventyr, lugn, närvaro och människor.

Efter föreläsningen kände jag mig lite trött, nästan som att jag laddat ur rejält.

Efter ett par dagar då jag känt mig låg och trött var det härligt att få göra det jag älskar och möta så många fina människor. Jag känner mig mer än redo för sista arbetsveckan och sedan lite semester. Semestern i år börjar med en resa till Österrike, vilket känns oerhört kul och spännande. Sen väntar tid för vila, stugbygge och bröllopsbesök och bröllopsplanering. Mer om hur planeringen gått i ett annat inlägg.

 

Hoppas att du får en fin midsommar, var du än är! ♡

5 tips om löpning för dig som hatar att springa

Hatar du att springa? Då är det här inlägget för dig, 5 tips om löpning för dig som hatar att springa. Kanske intalar du dig själv att löpning minsann inte är något för dig?  Jag fattar precis, för exakt så kände jag. Det var innan jag synade min egen bluff och insåg att jag bara sa så för att jag skulle slippa springa. Det. Var. Så. Jävla. Tungt. Ju. Egentligen avundades jag de som orkade springa, speciellt de som orkade springa långt.

Jag ville också orka springa långt. Ha lite uthållighet och pannben. Så en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Det var dags att börja springa.

Senast i veckan fick jag meddelande på instagram av en tjej som testat mitt coachade löppass med playlist och var så peppad. Hon hade hatat löpning så länge men plötsligt kändes det roligt, vilken grej. Jag blir så jäkla glad! Jag tror verkligen att de flesta kan börja gilla löpning, men man måste göra det på sitt sätt. Och hitta glädjen i det, så klart.

En bild från en löptur med Träningsfesten-gänget för någon vecka sedan. Jag var oseriös, som alltid när en kamera kommer fram och jag står på fel sida om den.

Det har gått ungefär tre år sedan jag bestämde mig för att börja springa.

Givetvis är det inte alltid jag är peppad att ge mig ut nu heller, men det är faktiskt roligt att springa nästan jämt. Nu springer jag 1-3 gånger i veckan, året runt, nästan alla årets veckor. Jag springer fortfarande inte jätte långt, men betydligt längre än förut. Jag springer inte heller jätte fort, men betydligt fortare än förut. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag faktiskt har fått mer uthållighet, något jag har nytta av i så mycket annat.

Jag vet att det är många där ute som hatar löpning, precis som jag gjorde.

Så jag har skrivit ner några tips som har hjälpt mig med löpningen, som kanske kan hjälpa dig att komma igång. De här tipsen är från mig till dig, från en som hatat löpning till en annan. Det är kanske ingen raketforskning eller förklarat med fina termer, för såna gillar jag inte heller. De har alltid fått mig att känna mig dum. Jag tänker anta att du känner ungefär samma sak.

Men en sak ska du ha klart för dig. Om jag kan börja gilla löpning, så kan du det också. 

På väg mot en matkontroll under förra årets upplaga av Lundhags Öppet Fjäll. Jag skulle gärna ha sprungit den i år igen men har tyvärr andra saker inplanerade just då. Trots att det är 27 kilometer och 1000 höjdmeter på den kortare sträckan rekommenderar jag den varmt. Så fin bana och massor av mat! 

Mina bästa tips för att komma igång med löpning för dig som hatar att springa

  1. Strunta i att mäta tid eller avstånd. Mät ingenting alls.

Förut när jag sprang var jag besatt av att kontrollera hur långt och hur fort jag hade sprungit. Mitt mål var inget mindre än att springa fortare än vad killarna gjorde på gympan på gymnasiet.. Jag vet, det är jätte löjligt, men ändå sant. Sprang jag inte så långt och fort som jag tänkte att jag BORDE göra, kände jag mig dålig och tappade lusten att fortsätta.

Sen började jag springa utan att mäta alls, och det blev genast roligare. En löprunda är en löprunda, oavsett hur långt eller fort du springer, don’t you think?

 

2. Spring långsammare än du tänker att du vill springa.

Det här låter kanske lite ologiskt, men är oerhört logiskt. De flesta jag pratar med som hatar att springa tar ut sig för fort i början. Det gjorde jag också förut och gör fortfarande ibland när jag är ivrig. Att medvetet hålla nere tempot i början är ett bra sätt att känna lust.

Att faktiskt vilja springa fortare är en härlig känsla. Dessutom hinner kroppen och andningen med, du förbättrar alltså förutsättningarna för dig själv. Du kan alltid öka tempot på slutet om du känner att du har energi kvar. Men kom ihåg, att avsluta ett pass och känna att man ’hade kunnat springa lite till’ är en fantastisk känsla! Låt den få gro lite.

3. Låt inte din hjärna lura dig, scanna kroppen!

Hjärnan är en fiffig sak som har många grundläggande uppgifter för att vi ska fungera. En av de funktionerna är att se till att du alltid FYLLER PÅ med energi, en annan att du aldrig GÖR AV med exakt all energi. Det är därför vi gillar snabb energi som socker och det är därför vi instinktivt vill sluta springa när det blir tungt. (jaja, jag vet att det finns lite mer kring just det här med hjärnan som jag utelämnar, men se det här som propaganda för att komma igång!!)

Det här är någon ur-instinkt som förut sett till att vi alltid haft energireserver för eventuella nödlägen och risksituationer. Men det gör också att hjärnan vill få dig att reagera drastiskt när du blir trött. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit upp för en backe och sen känt ”NÄE. NU LÄGGER JAG AV. Jag DÖR JU!!”.

Ta för vana att scanna kroppen när du känner dig trött och tänker ge upp. Hur mår du egentligen? Har du ont någonstans? Hur känns lungorna? Andningen? Får du in luft ordentligt? Min gissning är att det, när du börjar scanna, faktiskt är rätt bra med dig. Då kan du fortsätta. Ta ner tempot lite men ge inte upp. Låt inte hjärnan lura dig.

På springtur längs Padjelantaleden förra sommaren. Definitivt en plats där jag trivs. Jag har skrivit ett utförligt inlägg om känslan längs med leden här. Sådana här äventyr använder jag som motivation för att hålla igång löpningen resten av året! 

4. Spring nånstans där du trivs.

Om du har svårt att komma igång med vardags-löpningen, se till att ta dig iväg för att springa till ett ställe där du trivs. Ett ställe som får dig att må bra och som lockar dig. Kanske är det en vacker skog, ett fint kvarter i stan, en strandpromenad eller ett fjäll? Oavsett var – spring där du mår bra. Att nöta asfalt i tråkiga bostadskvarter kan döda vilken inbiten löparsjäl som helst. Tänk på ett ställe som gör dig nyfiken att upptäcka – och spring där! Då har du hälften av motivationen redan klar. För mig var tillexempel Kungsleden en sådan plats. Och Dundret, alltid Dundret.

 

5. Lyssna på något som hjälper dig framåt

Att springa och lyssna på naturens ljud kan vara fantastiskt, men ibland behövs något mer för att få åtminstone mig att hålla ut när jag springer. Jag har två olika saker jag lyssnar på, beroende på vad jag vill få ut av löprundan. Om jag ska springa länge så lyssnar jag på olika poddar. Skäringer & Mannheimer, Dumma människor och Ted Radio Hour är några av mina favoriter.

När jag istället vill springa fort lyssnar jag på peppande träningsmusik. Jag älskar att hitta nya låtar att springa till, jag samlar alla i en playlist på Spotify som du gärna får pröva. Du hittar min ultimata löparlista på Spotify här, och mina playlists och coachade löparpass här.

6. Krångla inte till det, bara kör!

Jag behöver nya träningskläder först. Jag har inga bra skor. Det är så kallt ute. Jag vet inte var jag ska springa. Det börjar bli så sent. 

Alla de ursäkterna ovan är ursäkter som jag brukar ta till när jag inte vill ut och springa. Men dom är just precis det, ursäkter. Jag vet inte vad du vill i ditt liv, men när jag tänker ett steg länger vill jag inte vara den som alltid kommer med ursäkter. Jag vill leva mitt liv. När vi tänker efter vet vi att man inte behöver nya träningskläder, exakt rätt skor eller en uttänkt plan innan man börjar.

Snöra på dig dina gamla skor, dra på ett par byxor och en tröja och ge dig ut. Anpassa kläder efter väder, men tänk inte att det måste vara ”rätt” kläder. När du har sprungit ett par gånger kommer du veta mycket bättre vad du faktiskt behöver köpa nytt, vad du vill ha på dig och vad du behöver. Ge dig bara ut. Gör det för dig. 

Skir tar paus på gårdagens löprunda längs Lassaspåret. Vackra vyer gör mig alltid på bra humör!

Sen är det ju alltid bra att teama upp sig med en kompis. Risken att man hoppar över passet då är mycket mindre, för då sviker du även någon annan, vilket vi oftast tar hårdare på än när vi sviker oss själva. Det är helt galet, men det får bli ett annat inlägg.

Kör hårt! Kanske du också börjar gilla löpning nu? ♡

Midnattssolens ankomst till Gällivare

I lördags var det dags för midnattssolen att åter göra entré i Gällivare. Även om det varit ljust på nätterna i flera veckor nu är det ändå något speciellt när solen faktiskt aldrig går ner. Jag berättade högtidligt för Erik i lördags att nu, NU är det midnattssol här i en dryg månad framåt. Han tittade på mig med lite lätt sorgsen blick och sa sedan ”Men mamma… Jag vill inte ha ljust på nätterna.”

Igår kväll satt jag uppe rätt länge och pysslade med lite grejer inför sommarens stugbygge. Klockan hade hunnit bli halv ett när jag var på väg i sängen. Jag gick ut på altanen för att ta in hundarna och råkade se att Dundret lyste alldeles rött, färgad av den låga midnattssolen. Jag kunde inte motstå impulsen utan tog kameran i handen, slängde på mig en tröja och hoppade i bilen.

Klockan var ett innan jag var uppe på Dundret för bilen behövde visst tankas. Det var tomt på Dundret så när som på en annan fotograf och en husbil som stod parkerad på toppen. Jag fotade en massa och satt sedan där en stund och bara andades. Världen var alldeles tyst runt om mig och solen var förtrollande. Landskapet skulpteras så vackert när solstrålarna lyser på det rakt från sidan, alldeles från horisonten.

Jag tog inte med mig något stativ så med stora objektivet på var det inte jätte lätt att ta bilder på självutlösare, på den här bilden har kameran glidit ner lite och lämnat mig nästan helt ur fokus och ur bild, men den hade så härligt ljus att jag ändå gillade den. Allt behöver inte vara så perfekt alltid, eller vad tycker du?

Midnattssol i Gällivare från 1 juni – 10 juli

Från och med i lördags håller sig solen ovan horisonten till och med den 10 juli. En dryg månad av bara dagsljus. Många tycker det är jobbigt med ljuset, men jag älskar det. Jag har förvisso svårt att komma i säng, men å andra sidan får jag så mycket energi! Jag vill bara vara ute hela nätterna och fota, ligga i mossan och bara vara.

Besöker du Gällivare under den här tiden rekommenderar jag dig verkligen att ta dig upp på Dundret för att se solen vända i horisonten. Ta med en filt, lite fika och varma kläder (för det kan vara iskallt) och sitt där upp en stund och njut. Du kan gå upp från ”city” eller Björnfällan, men det är ganska långt. Eller gör det enkelt för dig och kör bil upp på toppen och promenera bara en bit bort från parkeringen. Jag lovar att du kommer ha minnen för livet!

Men midnattssolen ska man inte prata om, man måste uppleva den. För att locka dig att boka en resa kommer här en bildbomb från igår.

En bra plats för återhämtning och reflektion.

Att uppleva midnattssolen är enkelt i Gällivare, ta bilen upp på Dundret och ta en promenad mellan lågfjällets toppar och låt solen ge dig extra energi.

Det snöklädda fjällmassivet långt bort i horisonten gör det hela om möjligt ännu vackrare. 

Välkommen midnattssolen, vi har saknat dig! 

 

Vill du upptäcka mer om Dundret? Kanske gillar du någon av de här inläggen: 

Blåbärsrundan

Västtoppen

Dalstugan

Åke på Toppen

Om att hantera livets många förluster och bearbeta sorg

För ett tag sedan intervjuade jag Anna Parfa till podden om att bearbeta sorg. Anna är distriktssjuksköterska och sorgterapeut. Vi pratade om livets många förluster och hur man bearbetar sorg. Det var ett möte som berörde mig på djupet.

Anna förlorade sin dotter i den nionde graviditetsmånaden för snart femton år sedan. Mitt i den värsta sorgen bestämde hon sig för att hon ville bli glad igen, ville kunna skratta. Så hon började bearbeta sin sorg på djupet. Efter det kände hon att hon ville hjälpa andra att göra samma sak. Bearbeta sin sorg för att hitta tillbaka till glädjen igen.

Anna Parfa, sorgterapeut och distriktssköterska. Foto: Remke Spijkers

Vi går igenom många olika sorters förluster i livet

Det viktigaste som jag tog med mig från mötet med Anna var att vi går igenom så många olika sorters sorg i livet. Sorg är väldigt förknippat med förlust av någon nära eller allvarliga sjukdomar, men det kan vara så mycket mer än det. Vi kan uppleva en förlust när livet inte blir som vi tänkt oss. Det kan vara att förlora ett jobb, skada ett knä så man inte längre kan vara aktiv, att vara ofrivilligt barnlös eller en skilsmässa.

I och med att vi inte lärt oss att identifiera den här typen av förluster i livet, kan vi inte heller identifiera sorgen och bearbeta den. Att känna sorg, ilska eller bitterhet – tillsynes utan anledning – kan bero på en serie mindre förluster som inte bearbetats. Anna hjälper människor att identifiera förluster och bearbeta sorgen.

Att bearbeta sorg för att hitta glädje

Annas historia är inspirerande. Att bearbeta sorg betyder inte att glömma bort eller bli evigt glad, det betyder att kunna hitta glädje trots sorgen. Lära sig plocka fram allt det fina mitt i det ledsna. Att på ett sätt få ännu bättre tillgång till sina känslor och minnen och inte låta sorgen definiera en. Anna håller också utbildning i sorgbearbetning, något jag tror att nästan alla hade haft nytta av.

Du kan lyssna på hela poddavsnittet med Anna Parfa om att bearbeta sorg här. Podden finns också på Spotify eller där du hittar dina poddar.

 

Jag har lärt mig så mycket mer om förluster och vikten av att bearbeta sorg i livet.

Min vän och kollega Angeliqa gick bort i mars i år, därför snurrar mina tankar mycket kring sorg och livets skörhet just nu. Jag tycker att det är något vi alla borde prata mer om. Förluster, sorg och sånt som är på riktigt. Kanske måste vi också börja med att hantera våra egna förluster och bearbeta vår egen sorg?

Om du vill komma i kontakt med Anna eller läsa mer om utbildningarna i sorgbearbetning så hittar du det på Sorglinjen.se.

Har du lyssnat på avsnittet? Vad tyckte du? ♡

Hur är det att cykla på en elcykel? Svar – fantastiskt.

Under lång tid har jag hört många prata om elcyklar, framför allt har Markus pratat väldigt mycket om det. Att vi borde köpa en elcykel ”för det ska tydligen vara skitkul!” Jag har varit skeptisk och inte alls intresserad. Men så hörde Henrik från Yamahahallen av sig och frågade om jag inte ville prova cykla på en elcykel i ett par dagar – så jag tackade ja, till Markus stora glädje.

Elcykeln som jag fick låna var en Sduro FullSeven från Haibike, en heldämpad all mountain elcykel. Jag trodde att en elcykel skulle vara tung och klumpig, men det var den första missuppfattningen, av många, som jag fick lov att ändra.

Hur är det att cykla på en elcykel?

Jag hade nog inte riktigt fattat hur en elcykel fungerar innan jag fick prova denna. Jag tänkte mig att det skulle vara lite som en sämre moped, men den här cykeln är ju som en helt vanlig cykel – fast med elmotor. Så fort du börjar trampa så boostar elmotorn dig, men man ska inte luras att tro att man inte behöver jobba – för det måste man. Slutar du trampa slutar motorn att driva, så det går inte att slöa. Däremot blir man inte trött på samma sätt som med en vanlig cykel.

Att cykla elcykel är som att cykla i en ständig nedförsbacke, oavsett hur brant uppförsbacke det är. Du trampar, men det är aldrig tungt. Du kan välja hur mycket hjälp du vill ha genom att ställa in läget på cykeln. På den cykel jag prövat finns det fyra lägen, Eco+, Eco, Standard och High.

Vi hade med oss elcykeln till Kangos i helgen och testade den i skogsterräng. Den fick med beröm godkänt.

Funktioner på en Haibike SDURO FullSeven Lite – All mountain

Haibike gör funktionella elcyklar med motorer och batterier från Yamaha. Cykeln är lätt, till och med jämfört med min vanliga cykel. Batteriet sitter på ramen och är lätt att ta lös när man lämnar cykeln eller behöver ladda, något som man inte verkar behöva göra speciellt ofta.

Cykeln startas med en liten knapp och är redo att cykla på direkt. All information du behöver finns på den lilla displayen på styret. Du växlar precis som på en vanlig cykel så det är verkligen inget krångel. Hårdheten i dämpningen fram går att justera med en liten ratt på gaffeln och dämpningen bak justeras med en liten spak under sadeln. Praktiskt när man vill använda cykeln till både vardagstransport och downhill.

Höjden på sadeln går att justera med en spak på högersida styret, enkelt att höja och sänka beroende på hur cyklingen ser ut. När man cyklar downhill vill man gärna ha låg sadel, men på väg till jobbet kan det vara skönt med en sadel i normalhöjd.

Cykla downhill och terräng med en Haibike

Vi tog med oss elcykeln till Kangos i helgen och cyklade längs skogsvägar, genom skogen och över stock och sten. Igår var jag och Markus uppe på Dundret och cyklade både uppför fjället och downhill. Oavsett vilken terräng jag har cyklat i är det hur lätt som helst att ta sig fram, och då är det inte ens en fatbike vi pratar om.

I Kangos cyklade vi genom ett parti i skogen där de nyligen fällt träd och det låg mindre stockar och ris överallt. Eftersom jag ville pröva cykeln ordentligt körde jag rätt över alltihop och till min förvåning gick det hur lätt som helst. Jag flög fram och det kändes som att jag var ostoppbar!

Uppför Dundret gick det också bra, lätt. Nerför likaså. Dämpningen är grym och när man inte trampar är den som vilken downhill cykel som helst. Men när man väl behöver cykla uppåt, eller över stenar och knölar, är den en riktig maskin. Så jäkla roligt!

Att använda en elcykel som transportmedel

Jag cyklade till jobbet i veckan och det tog mig ungefär 6 minuter hemifrån till kontoret. Det är en sträcka på ca 3,5 kilometer med avslutande uppförsbackar. Det hade kanske inte tagit jätte mycket längre med en vanlig cykel, men man hade blivit betydligt svettigare. När jag cyklade till jobbet låste jag dämpningen baktill och gjorde den styvare fram, bara för att det skulle kännas mer som en vanlig cykel.

Jag är helt förälskad i denna elcykel. Jag har inte provat några andra så jag kan inte jämföra den, men jag älskar att den här går att använda till flera saker. Transportmedel i vardagen och äventyr i naturen. Om jag skulle köpa en skulle det definitivt bli en elcykel som har flera användningsområden. Den här modellen från Haibike överträffade alla mina förväntningar, med råge.

 

Vad kostar en elcykel?

Jag tycker att priset för en elcykel fortfarande är väldigt högt. Det finns såklart olika modeller att välja mellan i olika prisklasser, så det finns billigare alternativ också. Men just en sån här cykel går loss på ca 39 000 kronor. Hade jag inte haft barn och två stora hundar hade jag bytt ut bilen mot en elcykel direkt. Bra för miljön att inte köra så mycket bil och också bra för hälsan att få röra på sig när man ska någonstans. Även om man inte behöver ta ut sig med en elcykel får man ändå trampa på hela tiden, plus att man får friskluft.

Det är definitivt en bra investering om man gillar att cykla downhill, vill ta sig ut i naturen eller inte behöver bil i vardagen. Det är bra både för miljön och för att få inte lite mer vardagsmotion i livet.

Om du bor i Gällivare och funderar på om elcykel är något för dig tycker jag att du ska åka förbi  Yamahahallen och testa en Haibike. Man måste verkligen testa cykla på en elcykel själv för att förstå hur roligt och det är. Kanske blir jag också med elcykel i framtiden? Vem vet. Roligt är det iallafall!

 

Tack till Henrik för att jag fick testa den här, det har varit sjukt roligt!