Ibland känner jag att jag springer för fort, tänker för mycket, försöker prestera för mycket i alla möjliga och omöjliga situationer och delar i livet. Ofta gör det att man kommer framåt, saker händer, man uträttar något, betar av mål och uppnår drömmar. Andra gånger är det som att vifta på armarna och sparka med benen när man råkat kliva ner i en pöl med kvicksand, ju mer man försöker, ju mer man rör sig, desto längre ner sjunker du och fastnar. Ibland är bästa sättet att ta sig framåt att bara slappna av, låta hjärnan vila, sysselsätta sig med det som är här och nu och bara låta omvärlden hända. Rätt vad det är så står man där, på en plats man aldrig hade kunnat tänka sig. En bättre plats än man kunnat tänka sig. För att man inte tänkte.
Det är en svår konst att lära sig, jag bemästrar den inte. Men jag har tänkt på det en hel del på sistone. Att man ibland försöker så mycket att det slutar med att man lägger krokben för sig själv. Ibland är det svårt att veta om man ska släppa gasen och bara rulla eller gasa på och lägga i nästa växel. Hur vet man när man ska vila och när man borde sätta fart? Ibland när jag är trött tänker jag att jag bara borde vila, ge mig själv en paus. För att i nästa stund tänka att det bara är att bita ihop och köra på hårdare. Men hur vet man egentligen när man borde göra vad?
Mitt i denna fundering ligger mitt nästa stora mål. Att försöka sluta tänka så mycket på allt, att bli bättre på att slappna av och lyssna till den där rösten där inne. Min hjärna matar på i 100 knyck i minst 18 av dygnets 24 timmar, på det kommer all den information man matas med via telefoner, datorer och alla andra kanaler. Inte konstigt att hjärnan till slut inte orkar mer. Jag har bestämt mig för att försöka tänka mindre.
Helgens bullbak, julpyntning, fika hos fina vänner och långpromenad i det härliga Novembervädret var precis såna stunder där hjärnan får vila. Älskar dom! En riktig Carpe diem helg blev det, och det är jag tacksam för! 😊👌🙏
