Igår när vi gick till dagis, Erik sittandes på bobben och jag framför. Jag halvspringandes för att locka fram det där underbara, busiga leendet som kommer fram när det går fort. Just i den stunden slog det mig hur stor han har hunnit bli. Jag glömmer bort det ibland när vardagen har sin gång och det ska hämtas och lämnas, lagas mat, städas, tvättas, plockas och diskas och så kanske någon rolig aktivitet på det. Ibland känns det som att jag inte gör annat än att plocka, städa och laga mat, det börjar bara om igen och dagarna går fast det känns som att tiden står still. Mitt i allt råkar jag se en bild på Erik från ett par veckor eller en månad tillbaka. Pang. Där är beviset. Tiden går. Och den går fort.
På bara ett par veckor hinner det hända mycket när man är 1,5 år gammal. Utseendet hinner ändras och utvecklingstakten är som en raket. Bara på de senaste veckorna har Erik börjat prata och kommunicera så otroligt mycket mer och mer avancerat än innan. Nu kan vi faktiskt prata med varandra. Jag kan fråga honom om vad han gjort på dagis eller vad han vill ha för kvällsfika och han funderar en stund och svarar sedan.
Helt plötsligt är han inte en bebis längre, helt plötsligt är han en liten mini människa som vet vad han vill, kan fundera över frågor och leverera ett svar. I morse när vi gjorde oss i ordning och jag hade klätt på honom mjukisbyxor och en t-shirt så kom han springandes 5 minuter senare med ett par andra byxor i handen och skrek ”MAMMA – DEN!” och pekade på byxorna i handen. Han krånglade själv av sig byxorna han hade på sig och med lite hjälp fick han på sig de nya byxorna.. Jag blev stående med ett fånigt leende och tittade när han sprang iväg igen.. Han. Valde. Byxor. Själv.. . insikten.
Alla är vi olika som människor och också som mammor.
Vissa saknar bebistiden när barnen blivit större och andra gör det inte. Jag hör till den senare skaran. Jag älskade visserligen att vara hemma och snusa Erik i håret när han var bebis och låg still mer än 5 minuter, men att byta blöjor stup i kvarten, mata konstant, bara ta hand om och inte kunna kommunicera är inte något jag saknar. Däremot fullkomligen Älskar jag att han blivit större! Nu får jag läsa böcker för honom, berätta sagor, leka i snön, bygga med Lego, titta på film, vara ute o åka bob, fråga saker och få höra hans härliga svar – det är för mig det bästa med att vara mamma. Att få visa världen och livet åt Erik och få upptäcka det med honom. Jag blir så glad, energisk och lycklig när jag kan visa honom en sak och sedan studera hur han upptäcker tio nya.
Det är bra att titta på bilder ofta för man får en aha upplevelse om hur fort tiden faktiskt går. Det tåls att tänka på, en vecka för mig som är 26 år är 0,07% av mitt liv. Inte undra på att det går fort. För Erik som är 1 år och 7 månader är en vecka 1,2% av hans liv. Betydligt mycket mer! Det gäller verkligen att ta vara på dagarna och njuta av livet varje dag. Och tro mig, jag är inte en ”carpe-diem” person varje dag, vissa dagar susar jag genom livet utan att ens reflektera över att jag lever. Men så kommer den där insikten och jag stannar upp och verkligen insuper varje ögonblick.
Livet händer oavsett om vi vill eller inte. En dag i sänder.
