18 november 2018

Jag: ”Är ute och prommar! Kaffe i repan om en stund??”

Angeliqa: ”Deal. See you @ coffee heaven. Coffee Namaste.”

Vi möts i repan en liten stund senare. Vi bestämmer oss för att promenera den lilla biten till Åre Bageri istället. Vi beställer kaffe, och fika såklart. Kaffet hämtar man själv runt hörnet. Jag fyller min mugg med rykande hett kaffe. Angeliqa tittar sig omkring och sträcker sig sedan upp på hyllan ovanför och tar ner en mugg som mer liknar en skål. Hon fyller den till bredden och går sakta tillbaka till vårt bord. Hon går varsamt, som om kaffekoppen i hennes hand var en ömtålig skatt.

Kaffet är gott, fikat ännu godare. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Jag och Angeliqa lärde känna varandra i Stockholm på The Influencer Convention för tre år sedan. Vi klickade direkt. Hon bjöd in mig till all hennes kunskap och värme utan att tveka. Vi började redan då prata om när vi skulle ses igen, att vi ville vandra ihop och kanske hyra en stuga i skogen en vecka. Det var en vänskap som var enkel och okomplicerad från första stund. Jag såg upp till Angeliqa på så många sätt. Hon var en förebild i branschen. Hon pratade om vandring på ett helt nytt sätt, som jag älskade. Det var så logiskt.

Angeliqa på toppen av Åreskutan under ett event med Kvinnliga Äventyrare som hon ordnade tillsammans med andra. 

Vi satt där på Åre Bageri, denna lördag i november, och pratade i timmar medan kaffet svalnade, kopparna fylldes på och yogaklasserna vi skulle gå på passerade – utan oss där.

Vi pratade om hennes blogginlägg om framgång och lycka. Om hur lätt det är för folk att tro att allting är så jäkla bra bara för att det ser ut att rulla på. Hur svårt det är när folk säger ”Jag ser att det går så bra för dig nu!” men det på insidan känns tungt, ensamt och jobbigt. Du berättade att du hade varit sjukskriven. Att det var jobbigt att inte kunna vandra som du ville.

Jag önskar att jag hade förstått vidden av det mörker som du bar inom dig. Jag förstod aldrig att det vi pratade om där och då, faktiskt var ett hot mot ditt liv.

Jag och Angeliqa på The Influencer Convention 2016. Bilden har Jennifer tagit på oss, något jag är oerhört glad för. ♡

Nu sitter jag här och låter verkligheten sjunka in. Hela veckan har jag gått som i ett töcken. Det mesta har varit som vanligt, men tankarna har snurrat. Gång på gång har jag återvänt till det faktum att du inte längre finns bland oss. Gång på gång har jag återvänt till jobbet och fortsatt som vanligt. Min hjärna har inte velat ta in vidden av beskedet. Imorse läste jag meddelandet från din familj om att du gått bort och det sjönk in djupt i mitt hjärta och krossade allt. Jag grät i flera timmar. Tårar rullar längs mina kinder medan jag skriver det här.

Vi måste våga prata mer om allt det som sker på insidan.

Om ångesten, stressen, det mörka och det jobbiga. Även de som utåt sett verkar ha allt, må bra och leva ett fantastiskt liv kan må dåligt. Det är också viktigt att komma ihåg att självmord inte är ett val. De som mår dåligt vill inte dö, de ser bara ingen annan utväg. De orkar inte längre. Jag är ledsen att du inte orkade längre Angeliqa. Världen var en bättre plats med dig i den. Du kommer att vara evigt saknad.

Vi ska göra vårt bästa för att fortsätta sprida din klokhet, värme och energi till världen i alla våra dagar. Det är det minsta vi kan göra. Vi måste också börja prata mer om det som är på riktigt, hur vi mår egentligen, under ytan. För din skull Angeliqa. 

 

Angeliqa Mejstedt

5 december 1986 – 23 mars 2019

Detta vill jag skicka med dig idag: Krama någon som står dig nära. Boka in den där lunchen med en vän du gillar men inte sett på länge. Lyssna klart på varandra. Ge det finaste ni har till varandra. Tid. Dela tid. Inget annat är viktigt. Någonsin. – Angeliqa Mejstedt, Vandringsbloggen 12 juli 2018.

Självmordslinjen är till för den som har suicidala tankar. Ring 90101, mejla eller chatta anonymt med volontärer. Självmordslinjen har öppet dygnet runt.

 

Tack för allt. See you @ coffee heaven ♡

4 kommentarer på “Vandra i frid Angeliqa

  1. Lena - gott för själen on 11 april, 2019 at 13:26 Svara

    Så fint skrivet! Allt är så ofattbart tomt och sorgligt! En människa som spred sån glädje kunde bära på sånt mörker!

    Kram Lena

  2. Annelie Wallvik on 12 april, 2019 at 07:02 Svara

    Så vackert och starkt skrivet.
    Som du skriver… Allt syns inte utanpå.
    Själen kan vara som krossade porslinsskivor , men utåt ler ansiktet i en mask.

  3. Rania {Northbound Journeys} on 12 april, 2019 at 12:03 Svara

    Så fint skrivet Amanda <3 Det är verkligen fortfarande helt ofattbart och gör så ont. Att hon mådde så dåligt, och inte längre orkade. Usch 🙁

  4. Katta Bucketlife on 12 april, 2019 at 12:34 Svara

    Så fina ord Amanda. Har inte kunnat formulera mig ännu och vet inte om jag kommer göra det. Men det är så väldigt, väldigt sorgligt. Och jag får så ont i hjärtat när jag tänker på allt hon bar på själv. Samtidigt sitter jag och skrattar åt hennes roliga stories och bilderna från en magisk workation hemma hos mig. Sorg och glädje. De förstärker varandra.
    Tack för att du skrev rakt in i hjärtat, som det känns. Stor kram till dig.

Lämna en kommentar

Your email address will not be published. Marked fields are required.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.