Det har varit tyst från mig den senaste veckan, helt ofrivilligt. Efter ett par dagar med en himla massa datastrul har jag nu äntligen lyckats få ordning på min dator och alla tillbehör. Jag har raderat över 500 tusen filer och dubbletter från min externa hårddisk och städat min dator på gammalt skrot. Äntligen verkar allt fungera som det ska igen!
Förra veckan på torsdag jobbade jag min sista hela dag innan jag checkade ut för lite semester. Helt jobbfri är jag inte, men jag kommer att jobba lite mindre under sommarveckorna vilket ska bli skönt.
På fredagen rullade jag söderut med fantastisk musik i högtalarna. Målet var inställt på Jämtland – närmare bestämt Trillevallen och eventet Öppet Fjäll. På lördagen sprang jag lite drygt en halv maratondistans. Jag har alltså gått från att inte alls gilla att springa, till att självmant springa närmare tre mil i fjällterräng.. Vad hände?
Tre mil löpning i fjällterräng, hur ska det gå?
När jag fick frågan om jag inte ville komma och springa 27km i Jämtlandsfjällen tvekade jag faktiskt inte en sekund. Klart jag vill! Att få se Jämtlandsfjällen har länge legat på min önskelista, så det passade ju bra. Det var först dagarna just innan som jag började fundera över sträckan. 27 kilometer? Jag har aldrig sprungit mer än 12 km i sträck tidigare. När vi har sprungit i fjällen har vi sprungit mellan stugor och stannat för lunch på vägen, det har varit max 18 km på en dag. Nu skulle jag alltså springa ungefär en mil till. Hur skulle det gå?
Det här med att springa har verkligen blivit något jag gillar. Det är inte alltid roligt under tiden och verkligen inte lätt – men det är så skönt efteråt. Dessutom går utvecklingen så fort framåt när man börjar med något nytt och utmanar sig själv. Det motiverar mig något oerhört!
Fjällöpning utan tidspress
Det här var dessutom inte en regelrätt tävling, utan ett öppet lopp. Visserligen var det tidtagning – men utan resultatlistor och pallplatser. Längs vägen var det flera vätske- och matkontroller och stämningen var väldigt härlig. Många sprang såklart, andra vandrade – jag gjorde både och. 27 kilometers banan gick över två fjäll med målgång i Trillevallen. Jag gick i alla branta uppförsbackar och sprang för det mesta på alla utförslöpor och platåer.
Vid kontrollerna serverades det allt från viltskav till kanelbullar och energibars. För mig som aldrig sprungit ett fjällopp tidigare var det här perfekt. Det kändes lite som Dundret Runt, fast i löparformat. En folkfest med härlig stämning och så kommer löpningen av sig själv. Själva banan var så oerhört vacker att jag stannade och fotade flera gånger per kilometer.
På väg in mot första vätskekontrollen!
På väg ner igen från första fjälltoppen. Här sprang jag fort och kände mig lätt, snabb och pigg. Jag har insett att jag påverkas massor av vyerna och omgivningen. Öppna vyer = snabb löpning.
Första milen gick över förväntan, trots att starten gick rakt upp på ett fjäll. Jag sprang fortare än jag brukar och saktade därför ner efter det. Hur länge orkar jag så här, tänkte jag? Sen gick det bra och relativt lätt fram till kontrollen vid 16km. Efter det dippade jag helt i ungefär 4 kilometer. Jag var trött och blev lite yr i skallen. Kanske berodde det på värmen eller så var det för att jag inte fick i mig något annat än en kanelbulle och vatten.
Mellan fjälltopparna gick stigen ner i skogen igen.
En fin äng på väg mot en av mat- och vätskekontrollerna. Fram till hit gick det hur bra som helst! Jag älskar också hur grönt och lummigt det är här i Jämtlandsfjällen. Stor skillnad mot våra vackra, karga fjäll hemma.
Hur som helst gick allt väldigt långsamt de fyra kilometrarna.
Stigen gick in i skogen och lutningen var precis sådär mycket uppför att det känns, men knappt syns. Min motivation var som bortblåst. Mitt mantra här var ’om du fortsätter sätta en fot framför den andra, oavsett hur långsamt det går, så kommer du snart vara framme ändå’. Och det gick, till slut stod jag på toppen av även det fjället. När skogen glesnade och vidderna sträckte ut sig gick det lätt igen. Sen sprang jag största delen av de sista 7 kilometrarna.
När jag väl kom i mål var jag stel i höfterna och knäna, men inte trött i benen.
Med facit i hand hade jag kunnat springa både fortare och mer explosivt om jag hade velat ha en bra tid. Det fanns energi och kraft att ta av. Det är häftigt ändå, hur mycket mer man orkar än man från början tror. Kroppen är fantastisk på det sättet. När vi tänker att nu är jag så slut att jag inte orkar en meter till, så finns det oftast väldigt mycket kvar.
Den här gången sprang jag själv hela vägen. Det är ganska skönt att springa själv, man får hålla sitt eget tempo och behöver inte anpassa sig efter någon annan. Men jag är ganska övertygad om att jag hade sprungit snabbare om jag sprungit med någon annan. Att hitta rätt löparsällskap är inte alltid helt lätt. Man vill vara på samma nivå och ha samma ambitioner – men också kunna peppa varandra att orka lite till. Jag längtar tills min kusin Lollo är back in business så att vi kan erövra fjällen tillsammans igen!
En kort paus i gräset på en av matkontrollerna. Här serverades det viltskav, mums.
Öppet Fjäll går på samma bansträckning som Fjällmaraton. Jag sprang de sista 27 kilometrarna av banan. Alldeles lagom!
Det var en fin helg i Jämtlandsfjällen. Vackra vyer, härliga människor, delvis tunga och delvis lätta kilometrar och allt ackompanjerat av härligt sommarväder. Med ett par mil i benen nu går löpningen lättare än någonsin. I onsdags sprang jag 12 kilometer bara sådär – på kvällsrundan med hundarna.
I augusti är planen att springa Padjelantaleden och jag känner mig både laddad och redo!
