Jag börjar äntligen komma tillbaka till livet igen efter att ha varit däckad i förkylning hela förra veckan. Det är länge sedan jag har varit så här förkyld. Så förkyld att inte ens alvedon biter.
Jag har helt enkelt spenderat veckan i soffan och sängen. Erik har också varit hemma, trots att han har varit pigg så när som på en segdragen hosta. Att vara riktigt däckad i förkylning och ha en pigg treåring hemma är en utmaning, minst sagt. Det är inte många minuter man får ligga still i soffan och vila. Men däremot får man väldigt många goa pussar, mysiga kramar och gos.
Tänk att en enkel stig blir till ett spännande äventyr i ett barns ögon.
Som vanligt kommer en förkylning aldrig lägligt. Man har alltid för mycket att göra. Livet tillåter liksom inte ett oväntat stopp. Speciellt inte ett stopp på en hel vecka. Jag har heller aldrig känt mig så stressad över jobb som jag har gjort den här veckan. Eller åtminstone i början på veckan.
När jag vaknade upp på onsdag och fortfarande kände mig som överkörd av ett tåg orkade jag inte stressa längre. Jag kapitulerade inför förkylningen. Lät den köra över mig. Sov mer än tolv timmar varje natt. Blev ännu lite hängigare på torsdag, var lika dålig på fredag (men jobbade) och vaknade sedan upp på lördag lite piggare.
Efter en hel vecka inomhus kändes det som att vi behövde lite friskluft. Så på lördag packade vi en ryggsäck och tog oss ut i skogen. Vi parkerade längs E45:an och gick ett par hundra meter in i skogen. Vi stannade till på en stor äng och grillade korv, letade spännande saker och njöt av att vara ute. Erik sa flera gånger att det var så härligt att få vara ute på picknick. Det är ju det vi älskar. Att få vara ute.
Sharing is caring. Erik delar frikostigt med sig av sin korv till båda hundarna, som alltid.
Vi spenderade en bra stund med att smyga runt och söka efter spännande saker på ängen och titta på löven som föll från träden.
Det märktes verkligen att Erik njöt av att få vara ute igen och röra på sig. Vid ett tillfälle ropade han på mig och ville att jag skulle sätta mig ner på knä. Sedan sprang han allt han kunde rakt mot mig, stannade en bit ifrån mig och gick sakta fram till mig. Hans ögon glittrade av bus. Sen satte han en hand på var sida om mitt ansikte, lutade sig mot mig och pussade mig på pannan och sedan på mössan.
”En pann-puss mamma! Och en möss-puss behöver du också!”
Just i den stunden svämmade mitt hjärta över.
Killen som har bus skrivet i hela pannan. Min stora kille.
Pann-puss.
Och en möss-puss. Efter det fick jag en ”rygg-puss” också innan han skrattandes sprang iväg igen. Pussar jag kommer att minnas för alltid.
Efter en stund packade vi ihop och började gå tillbaka mot bilen. När vi kom sken solen och det var höst i luften. Efter vi ätit vände vindarna och det började snöa så smått, det blev tvärt kallt och det kändes som at vintern kom.
När vi kom hem var vi alla sådär skönt trötta som man bara blir av en dag ute. Ibland krävs det inte så mycket för att det ska bli ett äventyr och en massa fina minnen. Ett par timmar i skogen räcker gott, både för det – och för att bota en förkylning.
Vägen hem bestod av skurk-jakt, parader och parad-skurkar. Aldrig tråkigt!
Erik, eller rättare sagt hulken, spärrar vägen bakom oss så att inte skurkarna ska hinna ikapp oss.
Till veckan laddar jag om och inviger mitt nya kontor. Dessutom är det äntligen dags för Träningsfesten till helgen – så nu vill jag bli riktigt frisk så jag orkar med allt roligt.
Hoppas att din helg också varit fin, oavsett om den har spenderats i hemmets lugna vrå eller varit fylld av äventyr! ♡
