Klockan är sex och han vill egentligen inte följa med. Försöker övertala mig att han ska få stanna hemma. Vägrar. Gråter en skvätt. Till slut ger han med sig. Efter fyra minuter i bilen och en minuts promenad står vi på strandkanten med hundarna. Han kastar sten. Hundarna nosar.
Efter en stund springer han rakt ut i vattnet och ropar till mig ”visst fotar du mig mamma?” Jag fotar. Skrattar. Ropar tillbaka ”får du inte vatten i stövlarna nu?!” Vattnet når upp till knäna på den fyraåriga kroppen. ”Jo, men det gör ju inget”. Han skrattar högt. Gör miner, roliga tecken. Vill att jag ska fota så vi kan visa fammo.
Efter en halvtimmes lek vid stranden promenerar vi tillbaka till bilen. Han blöt om fötterna, jag med ett dunkande huvud tungt av förkylning. ”Var det lite roligt att följa med mig ändå?” frågar jag när vi går bredvid varandra. Jag hör hur det skvalpar i hans stövlar. ”Jo, det var det mamma. Men ibland blir jag bara
lite tröttsur. Som du kan bli. Men jag älskar dig ändå, du vet.”
