Hösten är här och dagarna skyndar förbi så fort att jag knappt hinner med att blinka. Förra helgen sprang vi längs padjelantaleden genom Padjelanta Nationalpark. Det kommer en detaljerad guide till Padjelantaleden så småningom, likt den jag tidigare gjort för Skierfe, men tills jag har lyckats sammanställa all information så pass att den går att förstå, har jag skrivit ner hur våra fyra dagar kändes egentligen. Från start, till mål.
När vi satte oss i bilen och körde mot Ritsem på torsdag morgon regnade det kraftigt.
Himlen var mörk och vindrutetorkarna fick jobba hårt för att hålla borta regnet medan bilen rullade västerut. Min lilla ryggsäck låg bredvid mig på sätet, packad till bredden och med regnkläderna fastlindade utanpå.
Jag uppdaterade väderappen i telefonen om och om igen. Regn. Massor med regn och en hel del vind. Prognosen blev inte bättre trots att jag uppdaterade sidan säkert hundra gånger under bilresan. Det såg helt enkelt ut att bli fyra fostrande dagar i fjällen om man skulle tro väderappen.
När vi parkerat bilen nere vid båtbryggan och kliver ut hör vi ett pysande ljud. Det tar bara ett par sekunder för Niklas att lokalisera var det pysande ljudet kommer ifrån. Fan. Punktering på höger bakdäck. Nåja, inget vi kan göra åt det nu, det får helt enkelt lösa sig på söndag. Vi tar våra grejer och promenerar i regnet ner mot båtbryggan. Det är inte direkt någon rusning till båten, vi är helt ensamma här.
Båtvärden tittar skeptiskt på oss när vi kommer gående på bryggan med våra löparkläder och små ryggsäckar i hällregnet. ”Det kan bli blött idag” är hans enda kommentar när vi hoppar på båten och sakta glider ut med MS Storlule över mot Änonjalme och starten på vår fyra dagars springtur.
Väl på båten är vi peppade och glada, men trots allt lite nervösa över rådande väder. Vi sitter där på båten och sörplar i oss kaffe och hoppas att vädret vänder. Det kan ju göra det ni vet, bli bättre än dom lovat. Mindre regn, mindre vind. Kanske till och med lite sol? Man vet faktiskt aldrig i fjällen.
Dag 1 : Änonjalme – Gisuris
När vi hoppar av i Änonjalme har regnet faktiskt minskat en aning och efter bara ett par kilometer nästan helt upphört. Vi stannar och tar av oss regnjackorna, njuter av att springa utan dom. Första sträckan på ca 16 km avklaras på ungefär 2 timmar och 30 minuter. Regnjackorna åker av och på ett par gånger under vägen, men överlag är vi alla ändå positivt överraskade av vädret. Det var trots allt inte så illa som vi trodde.
Tänk att det är lika härligt varje gång när turen man planerat för så länge äntligen är här. Oavsett hur vädret är när det är dags eller vad som händer på vägen dit, känns det skönt att äntligen vara igång. När vi kom fram till Gisuris den första eftermiddagen var vi lite trötta men också förväntansfulla. ”Tänk att vi faktiskt är ute på den här turen som vi pratat om så länge nu” säger Niklas. Jag stannar upp mentalt en stund och känner efter, ja tänk. Så härligt det är.
Dag två: Gisuris – Låddejåhkå
När vi vaknar upp i Gisuris tidigt på fredag morgon skiner solen utanför vårt fönster. Yes. Sol och klar himmel betyder att vi vågar oss på den gamla leden som går över fjället Njierek. Den har såklart fler höjdmeter än den nya leden, men den är ett par kilometer kortare och bjuder förhoppningsvis på fin utsikt. Vi äter frukost i lugn och ro och ger oss sedan av. Solen värmer så pass mycket att vi alla snabbt tar av oss vindjackorna, trots att klockan bara är strax innan åtta. Härlig kontrast mot gårdagens regn.
Uppförsbacken från Gisuris är tung. Jag går hela vägen upp till krönet. Kroppen är inte riktigt med mig som den brukar. Jag känner mig seg, tung och har svårt att få in luft hela vägen ner i lungorna. Eller åtminstone känns det så. Solen försvinner ganska snabbt bakom molnen och resten av dagen bjuder på lätt mulet men helt vindstilla. Vi segar på uppåt och tar försiktiga löpsteg på platåerna. Dessutom stannar vi ofta och vänder oss om och fascineras av utsikten in mot Sarek och över vackra fjället Ahkka.
Sareks vassa och höga fjälltoppar är vackra mot Padjelantas mjuka, böljande gröna fält. Det ligger lite regn i luften längre bort och regnmolnen och regnet ger landskapet ett dramatiskt intryck. Jag tappar andan flera gånger, men inte av löpningen, utan av hur vackert det är. Att jag får vara här. Uppleva. Andas. I allt det här vackra. Har bara med mig mobiltelefonen och Markus GoPro kamera. Tar få bilder med kameran men försöker istället att ta många mentala bilder. Så vackert. Det här vill jag minnas länge.
När den första platån övergår i nedförsbacke börjar vi springa. Först sakta och lite trevande. Jag snubblar till ett par gånger. Tänker för mycket. Funderar var fötterna ska ta vägen. Efter ett par hundra meter slutar jag tänka. Låter benen springa av sig själva och plötsligt går det fortare. Det känns som att jag flyger fram och ner för fjället.
Leden här är perfekt att springa, med bara enstaka stenar här och där.
Jag skrattar högt när leran stänker upp längs benen när jag springer rakt genom en lerpöl. Jag känner mig plötsligt oerhört glad och full av energi. Tröttheten som låg över mig på väg upp är som bortblåst. Jag känner mig som ett lekande barn, full av liv och med fullt fokus på här och nu. Jag vill aldrig att nedförsbacken ska ta slut, men givetvis gör den ju det.
Vi skrattar högt när vi saktar ner igen. Njuter av hur fort vi just avverkade nästan två kilometer. Pratar om hur roligt det är att springa i nedförsbacke. Elin har lite känningar i ett knä, men än så länge går det bra. Vi fortsätter jogga över platån och kommer snart till nästa uppförsbacke. Andra och sista fjället vi ska över nu, innan det är nedförsbacke hela vägen till Låddejåhkå. På väg upp börjar Elins knä göra ondare. Uppe på toppen av fjället gör det riktigt ont. Vi får stanna. Jag gör varma koppen och vi sätter oss ner och äter en smörgås. Vi kommer fram till att vi måste tejpa Elins knä.
De sista kilometrarna på fjället den här dagen blir plågsamma. Elin har riktigt ont i sitt knä och vi försöker avlasta och hjälpa på alla sätt vi kan. Niklas drar henne i bogserlina i alla uppförsbackar, för att slippa den värsta belastningen. Efter drygt 4 timmar och en tung nedförsbacke mot Låddejåhkå för Elin, är vi äntligen framme. Vi kommer fram strax efter klockan 12 och sitter ute och äter lunch. Efter en stund börjar det regna och vi går in. Vi hinner med en omgång plump efter middagen innan vi alla somnar gott.
Dag 3 : Låddejåhkå – Arasluokta
Den tredje dagen är sträckan bara 13 kilometer och med väldigt lite stigning. Elin har fortfarande ont i knät så hon får tejpa ordentligt innan vi ger oss av. Vi startar vid klockan nio och har snabbt tagit oss upp på fjället. Stigen här är vacker. Den går igenom rengärden och alldeles intill en jokk. En flock med renar följer oss en bra bit på vägen. Två vajor med sina kalvar och en ensam ren som håller sig på sidan om. De är vackra. Högst uppe på platån är det blött och vi springer långa sträckor på spång. Skönt för knäna.
Padjelantaleden – de tusen spångarnas led
Hela leden genom Padjelanta Nationalpark har långa sträckor som är väldigt blöta. Men det är inget som bekymrar eftersom lika långa sträckor har spång. Det känns konstigt ibland att springa så långa sträckor på spång så här mitt uppe på fjället. Nästan som om jag inte är här på riktigt, utan ser alltihop på en film medan jag springer på ett löpband. Men så hör jag de typiska fjäll fåglarna, känner vinden i håret och några lätta regndroppar mot min kind och jag inser att jag faktiskt är här. På riktigt.
När vi kommer ner från fjället väntar ännu en lång och härlig nedförsbacke. Regnet håller sig på avstånd men ligger som slöjor mellan fjällmassiven. Det gör det redan vackra landskapet helt förtrollande. När solen emellanåt lyser igenom och färgar regnsjoken gula måste jag stanna upp och bara titta. I utförsbacken här går det fort igen. Jag hoppar ner för stenar och låter benen springa så fort de orkar och kan utan att ramla. Stigen gör en tvär högerkurva och övergår i spång – över en liten jokk.
Jag springer för fort och halkar på den blöta spången. Jag hinner inte ens reagera eller ta emot mig. Helt plötsligt ligger jag ner, i bäcken. Mitt knä gör ont och min vänstra arm och lår värker. Fan. Jag har inte tid att slå mig, inte nu. Det tar en stund innan det slutar göra ont och vi kan fortsätta. Jag är genomblöt, åtminstone på hela vänstra sidan av kroppen. Det droppar om både min keps och mina tights hela resten av vägen. Men det onda går åtminstone över ganska snabbt.
Hela vägen till Arasluokta är väldigt vacker.
Stugorna i Arasluokta skiljer sig från resten, här är det flera små stugor i stället för en stor. Vi är ensamma här när vi kommer så vi kliver in i en av stugorna och lagar lunch. På eftermiddagen kommer stugvärden och vi köper mat av henne. Det blir lyxmat så här sista kvällen, suovas och nybakt Gahkko. Mums.
Solen skiner när vi tar en promenad på kvällen och vi står länge ute på bron till stugan och njuter. Imorgon är det sista dagen på den här turen. Vi har tolv kilometer kvar till Staloluokta innan vi flyger helikopter hem. Det känns både härligt och lite tråkigt att våra fyra dagar redan är slut. Tiden går fort när man är i fjällen.
Dag 4: Arasluokta – Staloluokta
Jag vaknar tidigt på söndag morgon. För tidigt. Jag känner direkt att det är något som inte stämmer. Min mage mår inte bra. Jag spenderar morgonen med att gå på toa. Jag säger inget mer, ni fattar. Medan Elin och Niklas äter frukost ligger jag i sängen. Sen packar vi snabbt ihop och ger oss av. Det regnar ganska kraftigt och vinden piskar mig i ansiktet. Jag är dödstrött redan när vi startar. Att gå tolv kilometer på tom och dålig mage är inte direkt något jag ser fram emot, men det måste göras ändå.
Vi går hela vägen till Stalouokta i regnet. Det är kallt och mina händer känns som isbitar. Leden går på nästan på skrå hela vägen. Förmodligen är det en kombination av min brist på energi och det dåliga vädret som gör att den här sträckan känns seg och jobbig. Upp och ner för klipporna hela tiden, brant är det också. Men trots att det känns som att det aldrig tar slut, är vi framme i Stalouokta efter lite mer än tre timmar.
Vi byter om till torra kläder. Elin får hjälpa mig för jag orkar knappt stå. Jag lägger mig ner på en bänk i allrummet och försöker sova. Jag nickar till och vaknar av att Elin lägger en flaska med varmt vatten på mig och alla reselakan, extra tröjor och kläder hon hittar. Jag har fått frossa. Mina händer är iskalla och jag värmer mig på flaskan med varmvatten. Jag somnar och vaknar igen efter en dryg timme. Får i mig lite fruktsoppa och orkar sätta mig upp.
Vi får sitta där ett par timmar och vänta på helikoptern som ska gå halv tre. När det börjar närma sig går vi ut till helikopterplattan. Jag mår mycket bättre nu och orkar till och med springa runt lite för att hålla värmen. När helikoptern från Fiskflyg väl gör entré över fjället blir jag överlycklig.
Helikopterpiloten flyger oss säkert hemåt, från Staloluokta till Ritsem.
Det regnar mycket och blåser rätt hårt. Det märks knappt inne i helikoptern. Vi ser Padjelantaleden swisha förbi under oss och alla uppförsbackar vi tagit oss över på väg hit, ser knappt ut att vara uppförsbackar alls härifrån. Dimman ligger lågt över fjällen och vi flyger nära marken hela vägen.
På ett ställe gör piloten Morgan en u-sväng för att visa oss en grupp med älgar som springer tillsammans med en flock renar. Ovanligt, säger han, att de är så nära varandra. Älgar och renar brukar inte komma så bra överens. Han berättar att det är en björn i området som tryckt ihop djuren i samma klunga. Av björnen ser vi däremot ingenting.
När vi landar i Ritsem är jag nästan gråtfärdig. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och jag har ännu inte ätit något annat än en kopp med fruktsoppa. Vi promenerar den korta biten från landningsplatsen till parkeringen. Niklas byter snabbt däck och vi kör tillbaka till Fiskflyg och får låna en kompressor för att pumpa upp extrahjulet. Efter ungefär en halvtimme sitter vi alla i bilen och är på väg hemåt. Jag är dödstrött men glad.
Jag sover nästan hela bilresan hem.
Erik möter mig på bron när vi stannar utanför huset. MAMMA!! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG! ropar han högt och hoppar upp i min famn. Och jag dig, hjärtat. Det är mycket som är bra med att vara i fjällen, men att få längta efter familjen är nog det jag gillar mest.
I fjällen finns det inga distraktioner. Det finns ingen täckning på mobilen, jag har inga jobbgrejer med mig och det finns inget internet. I fjällen har jag verkligen tid att reflektera över hur bra det är att vara hemma, mitt i vardagen, med allt vad det innebär. Det finns inget jag gillar mer än just det, vardag. Med min familj. Att få perspektiv på vilken lyx vi lever i är också bra för välmåendet. Fan vad bra vi har det ändå, med alla bekvämligheter och en massa tid till att göra vad vi vill. Livet alltså.
Padjelanta Nationalpark var oerhört vackert, vilt och böljande. När jag gick och lade mig i min egen säng på söndagkväll var jag ännu iskall om händer och armar. Trots det var det här en av de härligaste fjällturer jag varit på. Jag älskar känslan av att jag orkade. Trots allt. Det är fint att få kämpa lite ibland, det ger perspektiv på livet.
