Det är söndag kväll och jag sitter i soffan med datorn i knät och fötterna uppdragna under mig. Jag vill skriva något om människor och hur vi bemöter varandra men jag vet inte i vilken ände jag ska börja.. Helgen har varit lång och härlig, vi har varit ute i skogen med hundarna, hunnit med ölprovning hos goda vänner och middag hos familjen. Vi har dessutom haft en lång mysdag i soffan och fler timmar framför barnprogram än vad som kanske egentligen är lämpligt. Men ibland blir det så och då får det vara så. I dagens samhälle är vi så snabba med att döma oss själva och andra oavsett om det kommer till hur vi uppfostrar barn, hur vi kör bil, vad vi äter, hur vi mår eller hur vi ser ut.

Vi har helt enkelt inte tid att fundera mer än någon sekund över vad det är vi har framför oss. Gillar vi det eller inte. Pang. Så har vi bestämt oss. Det tar en sekund att bilda sig ett första intryck och sen är det svårt att ändra. Man får inte ha en dålig dag när man träffar någon för första gången. Om sminket har runnit ut lite, tröjan sitter snett, blicken är lite trött och kaffefläcken på jeansen inte gått bort ordentligt, då är man uträknad. Skvalpar runt där i andrahands sorteringen utan en chans att ta sig tillbaka upp på första raden. Att döma någon efter ett första intryck är så fel, människan är så mycket mer än vad man kan se på ytan.

När vi växer upp blir vi hela tiden påminda om hur viktigt det är att tänka på hur vi ser ut. Idag verkar kroppens utseende vara viktigare än dess funktion. Vi pratar om en kropp som kan läka sår, bota sjukdomar, som förnyar celler. En kropp som skapar barn, bär barn, har muskler som bär oss genom livet och med en hjärna som är smartare än alla datorer i världen. Trots att den mänskliga kroppen är mer avancerad än all teknik som finns väljer vi att fokusera på hur den ser ut. Ingenting kan vara mer oviktigt än precis just det. Och ungefär här tar min hjärna stopp.

Det finns så mycket att säga om kroppen och utseendet. Om hur oviktigt det är hur vi ser ut. Och hur mycket tid som går till spillo när vi klagar och kommenterar om oss själva eller andra. Så mycket att säga att jag inte vet var jag ska börja.

Hur vi ser ut. Så mycket tid vi lägger ner på att fundera på det, när det egentligen är helt oviktigt.

Vi vet aldrig vad de människor vi möter har gått igenom. En dag korsar vår väg och står där framför oss, oputsade och riktiga. Låt inte utseendet hos personen du möter, i den sekund som du ska bilda dig ett första intryck, vara det enda som ligger till grund för din uppfattning. Låt inte heller ett fel förstöra tio rätt. Låt människor få en andra chans, ibland en tredje. Låt inte rykten, tankar, förutfattade meningar och ett första intryck stå mellan dig och den människa som står framför dig. Ha ett öppet hjärta. Fråga. Lyssna. Berätta. Det finns alltid hundra orsaker till att vi är de vi är idag, hundra erfarenheter och lika många berättelser.

Döm inte. Varken dig själv eller andra. Vi är människor. Fantastiska, komplexa, fascinerande sådana. Och en sak är säker, för varje gång du dömer någon har personen i fråga redan dömt sig själv hårdare. Var inte hammaren som slår en spik som redan är nere.