Det var fredag den 3 maj. Snön föll från himlen när jag vaknade på morgonen. Ett stilla, lätt snöfall. Snöflingorna som föll kändes som en tröst. Jag låg kvar i sängen en stund och bara var. Andades. Jag tänkte att snön kanske kunde bädda in allt som var stickigt och jobbigt. Alla spretiga känslor och taggarna i bröstet. Om så bara för en stund.
Efter ett tag klev jag upp. Klädde på mig. Medan jag gjorde i ordning Erik för förskolan slutade det att snö. Snön som låg vit när jag gick hemifrån på morgonen hade hunnit smälta till lunch. När vi åkte hemifrån strax efter lunch sken solen. Solen sken – för Angeliqa.
Det har gått ett par veckor sedan Angeliqa dog, men den här fredagen var det dags för hennes begravning.
Jag hade inte möjlighet att vara med på begravningen i Västerås, så jag bestämde mig för att istället ge mig ut i naturen och göra något som hon hade gillat. Strosa runt i ett vackert naturområde, dricka rivigt kokkaffe och äta kladdkaka.
Vi körde ut till Abborrträsk, eller Peltovaara Mångfaldspark, en bit väster om Gällivare. Här satt jag länge och bara tittade ut över ängarna medan Erik och Markus utforskade området och lekte. Angeliqa hade älskat den här platsen. Hon hade en kärlek för naturparker nära stan. Lätt tillgängliga för många. Enkelheten i att ta sig ut och vandra. Att bara strosa runt och verkligen njuta.
Hade. Det känns konstigt att skriva. Hon känns fortfarande så levande. Det är så svårt att förstå att hon inte längre finns med oss. Hon skulle ju komma och hälsa på till hösten. Jag skulle ju få ta med dig hit.
Jag önskar att jag hade kunnat vara med på begravningen. Kanske hade det varit lättare att förstå alltihop då. När jag hade suttit där en stund, med tårarna rullande längs kinderna, kände jag mig plötsligt lugn. Jag tänkte på hur många hon berört. Hur många människor som hon inspirerat, fått ut i naturen. Allt det hon jobbade och brann för finns kvar. Gemenskapen. Kunskapen. Tillsammans kan vi förmedla det vidare till ännu fler. Fortsätta det hon påbörjade.
Det var en fin dag i Angeliqas ära. När jag stängde ögonen kändes det nästan som att hon satt där, bredvid mig. Hade hon gjort det vet jag att hon hade fått mig att skratta, sådär så hela kroppen vibrerar. Vi hade fyllt på kaffe i mängder och kanske sjungit en sång. I was lightning – before the thunder.
