Regnet smattrar mot plåttaket. Hårt, nästan aggressivt. Vinden tar tag i huset och det låter som att det kommer att slitas med i vindbyarna. Hundarna kurar ihop sig på mattan i hallen och jag ligger nedkrupen i soffan med filten uppdragen.
Det är midsommarhelg och det har regnat nästan konstant i flera dagar. Jag scrollar genom instagram och ser människor dansa runt midsommarstänger i strålande solsken. Jag ser brunbrända ben och ögon som glittrar i takt med havet. Nakenbad i midsommarnatten och blommor i håret.
Vanligtvis kanske det här hade gett mig lite fomo. Fear of missing out. Midsommar norr om polcirkeln är inte riktigt som midsommar på andra ställen. Jag har haft min fleecetröja på mig hela helgen, för det är kallt. Sju-grader-och-regn-kallt. Men vet ni? Den här gången känner jag ingen fomo. Ingen rädsla för att missa nånting. Jag njuter. Behöver återhämtningen.
Att spendera en helg hemma och bara vila är underskattat.
Att det regnar massor gör också att jag släpper taget om alla måsten. Om förväntningarna. Släpper taget om att känslan av att vi måste vara ute. Hitta på något. Jag kapitulerar inför tröttheten och välkomnar regnet. Istället för en maxad helg med upplevelser får vi en maxad helg med tid tillsammans i det enkla. Sova länge, mysa i soffan, rita och pyssla, laga lite mat.
Det enda vi faktiskt tog oss för under midsommarhelgen var en tur till Nattavaara på midsommarafton.
Vi åt midsommartallrik på hembygdsgården, gamla skolan, och stannade sedan en liten stund i Markus släkts hus. Det var en lugn och stillsam midsommarafton. Hembygdsgården i Nattavaara ligger högt upp på en kulle och utsikten därifrån är fantastisk. Jag fotade utsikten och ett vackert hus just nedanför och lade upp på Instagram. Det är nog en av de bästa bilder jag någonsin fotat. Inte rent tekniskt. Men för att den har gett så mycket annat.
Dagen efter att jag publicerade den ringde en kvinna till mig och berättade att hon vuxit upp i det huset. Hennes syskonbarn (tror jag att det var) hade sett den och visat henne. Hon tyckte att bilden var så fin och blev så glad över att se att någon fotat det, att hon ville ringa och berätta det. Lindblom hette hon.
Hon berättade också att hon känt min farfar Emil. Han umgicks tydligen mycket med hennes pappa, Alfons Karlsson, just i det här huset, då när det begav sig. Jag blev så oerhört glad över hennes telefonsamtal och berättelserna. Min farfar dog när pappa var liten så jag vet inte så mycket om honom, förutom att han var polis i Nattavaara.
Tänk vad människor är häftiga ändå, och vad mycket en bild kan göra!
Hoppas du har haft en fin midsommar, oavsett om du har fyllt den med sol och äventyr eller bara vilat hemmavid. ♡
