Vinnare av priset Positiva Gällivare 2019

En fredagförmiddag för drygt en månad sedan ringde det ett nummer jag inte kände igen. Det var Hans Jönsson på Boliden. Han berättade kortfattat att Boliden hade instiftat ett pris förra året i samband med deras femtioårsjublieum. Priset hette ”Positiva Gällivare” och skulle delas ut årligen till en förening, ett företag eller en person som gjort positiva saker för Gällivare.

Jaha, tänkte jag. Det är ju fantastiskt! Men varför ringer han mig?

”Vi har fått in många nomineringar i år och efter att ha läst igenom alla nomineringar och överlagt i styrelsen har vi kommit fram till att årets vinnare av priset, det är Du.”

VA?! Är det på riktigt? JAG?! Har jag vunnit ett pris?

Idag delades priset ut på Gällivare Näringslivs inspirationsfrukost. I en månad har jag gått och funderat på om det verkligen är sant eller om jag bara har drömt alltihop? Men det var alltså sant. Jag är så fruktansvärt glad, stolt och ödmjuk. Det betyder jätte mycket att få ett sånt här pris. Speciellt roligt att få höra att en tredjedel av nomineringarna som kommit in hade mitt namn med. Alltså, ni är bäst.

Gällivare är ju världens bästa plats att bo på och tillsammans gör vi det ännu bättre. Jag försöker göra vad jag kan för att lyfta de möjligheter som finns här, påverka vad jag kan som kanske kan bli bättre och skapa det jag saknar.

Men som med allt annat gör man aldrig någonting själv. Utan alla som på något sätt funnits där längs vägen och hjälpt till och gjort allt möjligt hade ingenting blivit av. Det krävs en by att upppfostra ett barn – och ett samhälle att bygga ett företag. Eller något sådant.

Jag är sinnessjukt glad över att Boliden från första början valt att instifta ett sånt här pris som lyfter positiva gärningar i Gällivare. Att jag har äran att få ta emot priset i år är galet kul.

Ett stort Tack till Boliden och alla er som har nominerat mig. Jag vet inte vilka ni är, men ni ska veta att jag är så jävla glad och tacksam. WOW.

Från djupet av mitt hjärta – TACK. ♡

Alla min barndoms gator rivs

De flesta har hört talas om stadsflytten i Kiruna, men inte lika många vet om att hela Malmberget rivs på grund av gruvbrytningen.

När jag delade lite info om det här på min story på Instagram tidigare svarade över 300 personer att de ville veta mer. Jag förstår det, för att vara ett så stort fenomen hörs det väldigt lite om det.

För mig, som är uppvuxen i Malmberget med gropen som granne, är allt så självklart. Gruvbrytningen, samhället som försvinner, allt som byggs nytt och hatkärleken till gruvan. Men för någon utomstående förstår jag att det verkar konstigt.

För att samla mina tankar tog jag en promenad runt Malmberget och vårt gamla hus på Skolgatan.

Jag har varit ganska osentimental kring hela flytten av Malmberget, kanske för att Malmberget var slitet redan när jag var liten, jag vet inte. Men att promenera runt vårt gamla hus som nu mer står tomt kändes olustigt.

De trasiga fönstren i min storebrors gamla lägenhet och våra gamla leksaker i sandlådan. Alla dessa hyreshus och villor som står tomma och bara väntar på att rivas. Det gjorde mig ledsen på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Focushuset, en av 60-talets toppmoderna betongklumpar. Det tretton våningar höga huset står nu tomt och ska snart rivas.

Den gamla disponentvillan i Malmberget. Jag har hört rykten om att den ska byggas i replika någon annanstans men vet inte om det stämmer.

Malmberget och gruvans historia

För att förstå dagens flytt måste vi först kolla tillbaka till hur det började. De första malmfyndigheterna hittades här uppe under 1600-talet, men det var först 1890 som LKAB startades. Gruvan har sedan dess gett välbetalda jobb och bidragit till inflyttning, men samtidigt har den också tagit allt större mark i anspråk.

Malmberget byggdes alldeles intill gruvan för att arbetarna skulle ha nära till jobbet. Men ju större gruvan blev och ju djupare brytningen kom, desto mer påverkat blev samhället ovanpå.

I Malmberget har det alltid funnits pengar och därför också vacker arkitektur. Stora vackra trähus med snickerier och torn fanns i Malmberget under 1900-talets första hälft. På 1960-talet revs många gamla trähus och toppmoderna betongklumpar byggdes enligt senaste mode.

Men redan då hade gruvbrytningen påverkat så mycket att man var tvungen att riva stora delar av samhället. Kyrkan flyttades och skolor och hus revs. År 1971 släppte taket ovanför en gruvort och Kaptensgropen bildades. Gropen är nu 250 meter djup och blir större för varje år som går. 

Byggnader på kanten av Kaptensgropen.

Hus innanför staketet som ska saneras och rivas.

Jag är uppvuxen i Malmberget, alldeles intill gropen. 

I ett vackert gammalt hyreshus från slutet på 1800-talet som mina föräldrar köpte 1985. Huset var charmigt med stora fönster, högt i tak och enorma ytor. Mamma och pappa renoverade huset, som tidigare varit både kommunhus och café, och byggde fem lägenheter. Vår lägenhet på övervåningen var på 160 kvadratmeter och hade fantastisk utsikt över hela Gällivare och Dundret.

Gården var enorm med en stor slänt, perfekt att åka pulka i på vintern. Här fanns karusell, gungställning och ett stort potatisland. Från Malmberget, och speciellt från vår lägenhet på övervåningen, såg man solen mycket tidigare på våren än i Gällivare och kunde njuta av solen mycket längre på hösten.

Jag gick mina första skolår på Gunillaskolan. Promenerade till Malmbergs bagaren på lunchrasten och köpte Mariakaka. Köpte pizza med mamma och pappa på Alanya längs Gällivarevägen på fredagarna och gick och handlade på ICA Maxim.

Alla mina kompisar bodde i Malmberget och jag promenerade överallt. Min bästa kompis Emma bodde längre ner i Malmberget och när jag gick till och från henne gick jag längs med staketet. Staketet som utgjorde den tunna linje mellan rasriskområdet, och samhället.

Av allt det finns idag ingenting kvar.

Min första lägenhet. Nu står den tom och övergiven, redo att rivas.

Dörren till min första egna lägenhet.

Ett fönster in i det som brukade vara min storebrors sovrum.

När man idag kör upp till Malmberget känns det som en spökstad.

Min mamma är också uppvuxen i Malmberget. Jag har fått berättat för mig om hur det såg ut förr, innan gropen. Innan kyrkan flyttades, gatorna slukades och innan realskolan revs. Mamma har berättat för mig om alla vackra trähus med sneda hörn. Om biograferna, affärerna, järnvägen och caféerna. Jag har förstått att det var ett oerhört vackert samhälle. Men det var före min tid.

Min kompis Emmas område har redan jämnats med marken och staketet har flyttat längre in mot kärnan. Vi sålde vårt hus till LKAB förra året och även det står nu tomt och redo att rivas. Bredvid det står fler tomma hus. Det känns kusligt och lite sorgligt att alla min barndoms gator rivs. Att område efter område raderas.

Här promenerade jag till min kompis Emma. Det var också i den här backen jag lärde mig åka snowboard. Idag är allt innanför stängsel och ett rasriskområde.

Malmbergsborna är vana vid jordbävningar.

Om det är något man är van vid när man är uppvuxen här så är det skalv. Som små jordbävningar varje natt och allt oftare även på dagarna.

Varje natt klockan tolv spränger de i gruvan. Då skakar det så att det skallrar i fönsterrutorna. När jag var liten var det just bara dom skalven vid sprängning man kände. Men med tiden blev det allt fler och på olika tider. Det berodde inte på fler sprängningar, utan på att berget satte sig allt oftare.

En del skalv känns bara lite och andra får hela hus att vibrera och gunga. Jag kommer aldrig glömma när vi gick genom korridoren på gymnasieskolan och det helt plötsligt kändes som att marken försvann under våra fötter. Otäckt, men inte ovanligt.

Här verkar det pågå sanering av hus som ska rivas.

Hus som ska rivas i Malmberget

Nästan alla hus här står tomma, utom några enstaka.

Tomma hyreshus i Malmberget

tomma hyreshus vid gropen i Malmberget

Gropen rakt fram och ett tomt hyreshus till vänster.

 

När jag var tjugo minns jag att jag hade en diskussion om gruvans påverkan på framtidstron med en man som jobbade på kommunen.

Han hävdade att gruvans framfart inte hade något alls att göra med att ungdomar flyttade från Gällivare. Jag hävdade motsatsen. Vad gör det egentligen med framtidstron hos unga om hus rivs på löpande band, men ingenting byggs?

När jag växte upp var det bredvid ett staket med en stor grop på andra sidan. Vi tänkte inte så mycket på det till en början men ju äldre vi blev och ju mer det revs, desto mer ökade känslan av hopplöshet. Det var hela tiden nya områden som skulle rivas. Staketet som kom närmre. Vägar drogs om och skalven blev fler och intensivare . Men ändå byggdes ingenting nytt. Det kändes som att hela samhället skulle försvinna utan att någon gjorde något.

Men så för ett par år sedan hände det äntligen något.

Ett nytt villaområde på Repisvaara södra, nära skogen och Dundret.

Äntligen bygger vi nytt också.

Malmberget var fallfärdigt när jag var liten, kanske är det därför jag inte känner mig så sentimental. Jag förstår att sorgen och känslan är en helt annan hos dem som bodde där när det var som vackrast och mest levande. Det är trots allt något speciellt med att aldrig kunna återvända till den plats där man växte upp. Aldrig visa sin gamla skola till sina barn eller ens köra igenom platsen där man en gång bott.

Jag är tjugonio nu och fyller trettio i januari och inget gör mig gladare än att det äntligen byggs nytt. Sedan ett par år tillbaka är det byggkranar lite överallt och skytteltrafiken av lastbilar är intensiv. Det byggs en ny gymnasieskola mitt i stan och nya villakvarter lite över allt. Det byggs också en ny ishall, ett multiaktivitetshus och nya hyres- och bostadsrätter.

Nya gymnasieskolan som byggs mitt i Gällivare. Inflyttning ska ske hösten 2020.

Jag tror att tiden läker alla sår, åtminstone hos oss människor. Malmberget lever kvar i våra hjärtan.

Malmberget kommer att bli ett industriområde, det vet vi. Förmodligen kommer fler gropar att hinna breda ut sig där det en gång bodde folk. Den deformerade marken kan vi inte göra mycket åt, men vi kommer att gå vidare.

Våra barn kommer ha nya skolor att gå i och vi får nya villakvarter och gator att minnas.

Vy över Vassaraträsk och Malmberget från Dundret.

De nya kommunala byggnaderna verkar dessutom innehålla allt vi drömde om när vi var yngre. Klättervägg, badhus, replokaler, bibliotek och samlingspunkter. 

Lika sorgligt som det känns att gå runt bland tomma gamla hus och gator, känns det roligt att få promenera på nya kvarter. Hopplösheten som grodde när jag växte upp har bytts mot framtidstro.

Erik kommer att kunna spela hockey i en ny ishall, simma i ett nytt badhus och gå gymnasiet i en ny skola.

Vy över Malmberget och gropen

Gropen rakt fram.

Nya villakvarter till vänster och Gällivares andra gruva, Aitik, till höger.

De nya hyreshusen som byggts på Repisvaara och där bredvid ligger mitt kontor i ett gammalt hus som flyttats från Malmberget.

 

Malmberget, och Gällivare, i mitt hjärta. ♡ 

Gällivares lungor andas igen

Det har med all säkerhet inte gått någon Gällivarebo förbi att det nu förtiden lyser på Dundret om kvällarna. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur mycket det betyder om man inte bor eller har bott här. Vi bor vid fjällets fot, lever med dess skiftningar genom säsongerna och förändringarna som sker genom åren.

Fjället formar inte bara samhället, det formar även oss som bor här. När det går dåligt kommer hopplösheten, misstron och sorgen. När det går bra på Dundret spirar istället hopp, framtidstro och stolthet. 

Dundret är en svår anläggning att driva på det sättet. Det är allas fjäll, oavsett vem som äger det. Det är inte bara en skidanläggning, det är en del av oss alla som bor här, det spelar ingen roll om man åker skidor eller inte. Därför känns det så oerhört kul nu, när Gällivares lungor äntligen andas igen.

Dundret drivs nu, återigen, av Gällivare Kommun. Man kan tänka mycket om prislappar och tillvägagångssätt, men jag är helt övertygad om att det här är den bästa lösningen. De som nu jobbar på Dundret är människor som jobbar med hjärtat och vill fjällets bästa. De vill vara här och se anläggningen blomstra.

När hjärtat är med hos de som driver, ställer sig Gällivareborna bakom. Får man med sig näringsliv och entreprenörer som kan driva verksamheter i anslutning till backarna är jag säker på att det kommer blomstra.

Varumärket har fått en liten makeover rent stilmässigt och det känns sjukt kul. Allt det som händer på Dundret nu ingjuter hopp och glädje i hela samhället. Jag ser Dundret från mitt kontor hela dagarna och inget gör mig gladare än att se snökanonerna gå för fullt eller se backarna som lyser när mörkret faller på. Det gör mig så oerhört jäkla glad. Gällivare är en fantastisk plats att bo på, speciellt när Gällivares lungor andas igen.

Finns det liv på Dundret – finns det hopp.

cyklist på elcykel i bad gastein österrike

Cykla elcykel i Bad Gastein Österrike

Resan gjordes i samarbete med STS Alpresor och Österrikes Turistbyrå.

Jag har redan skrivit om hur Österrike tog andan ur mig på en gång. De höga bergen, dramatiska dalarna, gröna ängarna, djuren och de enorma träden högt uppe på bergssidorna. Den första dagen i Bad Gastein följde jag med STS Alpresor ut och cyklade elcykel, ett perfekt sätt att få se mycket av destinationen på kort tid. Vi cyklade totalt ungefär 35 kilometer under de timmar vi var ute, och då avvek jag och Hanna ändå lite innan resten av gruppen.

Vi cyklade genom vackra dalar, upp på berg, förbi vattenfall och bondgårdar och pausade på en fin Alpen hutte för lunch. Fördelen med att cykla elcykel är såklart att det aldrig blir riktigt tungt, trots att man cyklar brant uppför. Det är något som kommer väl till pass i alperna! Vi började vår cykeltur med att cykla längs med Kaiserin-Elisabeth-Promenade från Bad Gastein till Böckstein. En vacker promenadväg som går längs med vattnet, förbi gårdar och storslagna ängar.

guide sts alpresor i bad gastein

Bad Gastein – Böckstein – Prossau

Det tog oss inte lång stund att cykla hela vägen till Böckstein, vi stannade till vid en vacker kyrka och fortsatte sedan längs med vägen tillbaka mot Bad Gastein. Vi cyklade sedan upp en liten bit på Graukogel, ett av bergen som omger byn. Trots att uppförsbackarna var både branta och långa gick det både fort och lätt uppför, allt tack vare elmotorn som driver på när man trampar. Man väljer själv hur mycket hjälp man vill ha av motorn och på högsta nivån känns det som att trampa i nedförsbacke fast man är på väg uppåt. Oerhört tacksamt!

Vi stannade till en bit upp på berget och njöt av utsikten. Från utsiktspunkten såg man ut över hela Gasteinerdalen. Verkligen drömmiga vyer så långt ögat kunde nå. Efter det cyklade vi ner igen och fortsatte vår tur in i dalen bakom Graukogel, målet var inställt på restaurangen Alpenhaus Prossau vid dalens slut.

Cykling längs med Kaiserin-Elisabeth-Promenade.

Utsiktspunkten en bit upp på Graukogel tog vår guide fram kartan och pekade ut nästa mål och rutten dit.

Utsikt över hela Gasteinerdalen, så oerhört vackert!

Vi cyklade genom ännu en liten alpby, Kötschachtal, och sedan vidare längs en grusväg genom skogar, förbi ängar och längs med en bäck med kristallklart, blått vatten. Vi cyklade i behaglig takt och stannade för att både fylla på vattenflaskor och fota omgivningarna. Dalen är vacker med höga berg nära inpå på båda sidor om oss och vattenfall som letar sig ner längs bergssidorna på flera ställen.

Jag blev positivt överraskad över det faktum att man kunde stanna och fylla på vattenflaskorna i vattendragen även här. Kristallklart och gott vatten direkt från bäcken, en lyx!

Våra nyfunna norska vänner njuter av kallt vatten direkt från bäcken.

Vi åt lunch på Alpenhaus Prossau, längst in i dalen.

Restaurangen är ett klassiskt alphus med vit botten och bruna snickerier. Personalen är klädd i vad som verkar vara den givna serveringsklädseln här i Österrike, nämligen lederhosen. Det beställs charkbrickor och ostbrickor till lunch av de flesta. Själv är jag inte speciellt hungrig utan bestämmer mig för att ta en apfelstrudel med vaniljsås. Vi sitter där en bra stund och pratar, dricker kall öl och äter. Norrmännen i gruppen kommer från södra delarna av Norge, men efter att ha pratat en kort stund inser vi att en av männen har en släktgård inte långt från där min farmor föddes i Nord Norge. Han vet mycket väl var Solli i Signaldalen är, där brukade de promenera förbi på somrarna. Jag konstaterar att världen allt är bra liten ändå.

Ett av många vackra vattenfall.

Charkbrickor, ost och kallskuren mat är vanligt i Österrike. Mycket av det som serveras på både restaurangen i byn och alpen hutten i bergen är lokal-, om inte helt egenproducerat.

Vår guide Linus från STS Alpresor höll stämningen på topp hela dagen.

Jag brukar sällan och aldrig resa i grupp och är nästan aldrig med på guidade turer. Men det var faktiskt riktigt skönt att hänga med STS Alpresors guider den här veckan. Man får veta massor om platserna man passerar och har någon som har koll på läget så man själv kan slappna av och bara vara. Dessutom är det perfekt när man ska upptäcka nya ställen, för det tar ju alltid tid att hitta sina egna favoriter. Att ha guide är som att få en shortcut till några extra guldkorn.

Vill du också cykla elcykel i Bad Gastein?

STS Alpresor har temaresor till Bad Gastein – Bike & Hike week. Tre dagar cykling och två dagar vandring, boende och flyg inkluderat. Enkelt för den som gillar en aktiv semester, men inte känner för att lägga massor av tid på research. Du hittar mer information om deras Bike & Hike week här.

Vill du inte boka en hel charterresa kan du också hyra elcykel på egen hand. Ge dig ut efter någon av de många stigarna och vandringslederna runt om i dalen i egen takt. Du hittar information om olika stigar i nästan alla kartor du kan få tag i och du kan till exempel hyra cykel här.

 

Resan gjordes i samarbete med STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån. Alla tankar, åsikter och upplevelser är helt och hållet mina egna. Gänget på både STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån var fantastiska, så jag rekommenderar dom varmt och direkt från hjärtat!

Österrike och Bad Gastein – kärlek vid första ögonkastet

En resa i samarbete med Österrikiska Turistbyrån och STS Alpresor.

Benen är trötta, huden solsvedd och hjärtat är glatt. Jag har precis kommit tillbaka efter en fyra dagars vistelse i den vackra bergsbyn Bad Gastein i Österrike. Jag har sett mer berg och vandrat fler höjdmeter än jag gjort på många år. Den ena vyn vackrare än den andra. Det var precis så som man sett film från alperna. Gröna ängar, pittoreska hus, höga berg och vackra blommor. Fast det var ännu vackrare än jag hade kunnat föreställa mig.

Utsikten från mitt hotellrum på morgonen.

Jag kom fram på tisdag eftermiddag. Inbjuden av STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån.

Hotell Eden Rock låg mitt i byn, med fantastisk utsikt och en brant backe upp till restaurangen där vi ses för middag. Hanna, som jobbar på STS, möter upp oss och vi äter en femrättersmeny på ett av deras hotell. Jag är lite nervös först. Det här är min första pressresa och jag vill göra ett gott intryck. Hanna är avslappnad och genuin och efter ett tag känner jag mig lugnare. Vi pratar om allt och inget, hamnar snabbt på djupet i samtalen. Precis så som jag gillar det. Jag känner mig upprymd och lugn på samma gång. Bra människor, det är det viktigaste när man ska jobba med någon. Att det är genuina människor.

Jag hinner med en kort springtur efter middagen. Fast det blir inte mycket springande eftersom allting är så himla vackert. Solen som är på väg ner färgar himlen rosa och hela stan badar i det mjuka ljuset. Jag springer förbi gamla hus och kyrkor, med en enastående utsikt över dalen hela tiden framför mig. Jag stannar på en parkering och fotar precis när de sista solstrålarna lämnar dalen. Det höga bergen går från gyllene gula till kallt blåa på några minuter. Jag står där och bara stirrar. Så vackert.

Sen springer jag tillbaka uppför alla backarna till hotellet igen.

När jag kommer tillbaka är jag dödstrött och andas häftigare än någonsin förut. Jag kollar på pulsklockan, tre kilometer. För en sekund tänker jag att min kondition verkligen har blivit dålig på sistone, innan jag minns att byn ligger högt upp. På 1800möh. Det är det som gör att jag flåsar som en galning.

Jag går och lägger mig medan lugnet sänker sig över byn utanför. Trött från resan men spänd av förväntan över dagarna som ska komma. Vi ska cykla elcykel, vandra i bergen och möta upp fler från Turistbyrån för vandring. Jag ser fram emot alltihop.

Jag är glad också. Glad över att jag är här, att jag får chansen. Att det jobb jag lagt ner på bloggen, Instagram och alla texter och bilder de senaste åren faktiskt har lett mig hit. Jag somnar så, med tacksamhet i hjärtat och fåglar som kvittrar stillsamt utanför mitt fönster.

Det kommer fler inlägg om vandring, cykling och mat från Österrike och Bad Gastein snart!

Midnattssolens ankomst till Gällivare

I lördags var det dags för midnattssolen att åter göra entré i Gällivare. Även om det varit ljust på nätterna i flera veckor nu är det ändå något speciellt när solen faktiskt aldrig går ner. Jag berättade högtidligt för Erik i lördags att nu, NU är det midnattssol här i en dryg månad framåt. Han tittade på mig med lite lätt sorgsen blick och sa sedan ”Men mamma… Jag vill inte ha ljust på nätterna.”

Igår kväll satt jag uppe rätt länge och pysslade med lite grejer inför sommarens stugbygge. Klockan hade hunnit bli halv ett när jag var på väg i sängen. Jag gick ut på altanen för att ta in hundarna och råkade se att Dundret lyste alldeles rött, färgad av den låga midnattssolen. Jag kunde inte motstå impulsen utan tog kameran i handen, slängde på mig en tröja och hoppade i bilen.

Klockan var ett innan jag var uppe på Dundret för bilen behövde visst tankas. Det var tomt på Dundret så när som på en annan fotograf och en husbil som stod parkerad på toppen. Jag fotade en massa och satt sedan där en stund och bara andades. Världen var alldeles tyst runt om mig och solen var förtrollande. Landskapet skulpteras så vackert när solstrålarna lyser på det rakt från sidan, alldeles från horisonten.

Jag tog inte med mig något stativ så med stora objektivet på var det inte jätte lätt att ta bilder på självutlösare, på den här bilden har kameran glidit ner lite och lämnat mig nästan helt ur fokus och ur bild, men den hade så härligt ljus att jag ändå gillade den. Allt behöver inte vara så perfekt alltid, eller vad tycker du?

Midnattssol i Gällivare från 1 juni – 10 juli

Från och med i lördags håller sig solen ovan horisonten till och med den 10 juli. En dryg månad av bara dagsljus. Många tycker det är jobbigt med ljuset, men jag älskar det. Jag har förvisso svårt att komma i säng, men å andra sidan får jag så mycket energi! Jag vill bara vara ute hela nätterna och fota, ligga i mossan och bara vara.

Besöker du Gällivare under den här tiden rekommenderar jag dig verkligen att ta dig upp på Dundret för att se solen vända i horisonten. Ta med en filt, lite fika och varma kläder (för det kan vara iskallt) och sitt där upp en stund och njut. Du kan gå upp från ”city” eller Björnfällan, men det är ganska långt. Eller gör det enkelt för dig och kör bil upp på toppen och promenera bara en bit bort från parkeringen. Jag lovar att du kommer ha minnen för livet!

Men midnattssolen ska man inte prata om, man måste uppleva den. För att locka dig att boka en resa kommer här en bildbomb från igår.

En bra plats för återhämtning och reflektion.

Att uppleva midnattssolen är enkelt i Gällivare, ta bilen upp på Dundret och ta en promenad mellan lågfjällets toppar och låt solen ge dig extra energi.

Det snöklädda fjällmassivet långt bort i horisonten gör det hela om möjligt ännu vackrare. 

Välkommen midnattssolen, vi har saknat dig! 

 

Vill du upptäcka mer om Dundret? Kanske gillar du någon av de här inläggen: 

Blåbärsrundan

Västtoppen

Dalstugan

Åke på Toppen

magic kingdom Florida

Hur kom vi till ett magiskt kungarike, mamma?

En av de största höjdpunkterna på vår resa till USA under julen var såklart att besöka Walt Disney World. För vad är väl ett besök på Disney om inte alldeles, alldeles .. underbart? Och så in i helskotta dyrt såklart. Av våra totalt 10 dagar på plats i USA spenderade vi två på Walt Disney, i två olika temaparker. Har man aldrig varit på Disney är det svårt att förstå hur stort det är. Vi snackar en temapark på mer än 104 kvadrat kilometer, en lika stor yta som hela San Fransisco. Galet stort alltså.

Av de fem olika temaparkerna som finns på Walt Disney World i Orlando besökte vi två – Magic Kingdom och Disney’s Hollywood Studios.

Så stort att de sista kilometrarna endast består av Disney’s egna vägskyltar.

 

Walt Disney World’s  Magic Kingdom

När vi åkte från hotellet på morgonen var det ganska kallt, bara 9 grader. Som tur var hade vi med dunjackor, mössor och vantar till barnen – det behövdes verkligen. Vi kom precis när parken öppnade och letade oss i sakta mak framåt genom portarna tillsammans med alla andra tusentals människor. Solen sken och barnen var exalterade, som säg bör. Ska vi verkligen besöka en jätte stor lekpark mamma? Ja, det ska vi, spännande va? 

Jag tycker det är svårt att beskriva upplevelsen av Disney. Den är så överväldigande på något sätt. Alltihop innanför grindarna är hitte-på, från husen och historierna till karaktärerna och kostymerna. Det är dessutom svindyrt. En liten varmkorv med potatiskroketter kostade hundra spänn.

De flesta attraktionerna har jättelånga köer (två timmar var mer regel än undantag) och när man väl kommer fram är åken superkorta. Man trängs med tusentals människor var man än går och får vara på sin vakt för att hinna få en plats att slå sig ner på när det väl är dags för lunch.

Trots allt det, är det svårt att inte ryckas med i den härliga känslan.

Den positiva stämningen. Glädjen, magin och spänningen. Att vara på Disney World är, trots allt ovanstående, ändå magiskt. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Runt varje hörn lurar fantastiska världar som kittlar fantasin. Välbekanta karaktärer som smyger runt och vinkar till överlyckliga barn. Sång, dans och nervkittlande spänning som väntar innanför varje dörr.

Tekopparna åkte vi flera gånger, Eriks favorit.

Racingbilarna och Dumbokarusellen var också favoriter.

När vi var på väg till slottet igen för att se en av alla shower som spelas frågade Erik mig vad den här lekparken hette nu igen. Magic Kingdom, svarade jag, det betyder Magiskt Kungarike om man översätter det till svenska. Erik tittade på mig och funderade en stund innan han frågade, Hur kom vi till ett magiskt kungarike, mamma?

Musse, Mimmi, Elsa och Olaf, dom pratar vi fortfarande om här hemma. 

När jag frågade Erik i efterhand vad som var roligast på Magic Kingdom svarade han tekopparna, Dumbo karusellen och racing bilarna. Det var också det vi gjorde allra tidigast på dagen och kanske hade det för en treåring räckt så. Efter ett par timmar var barnen fortfarande glada och nyfikna, men lite mindre mottagliga. Som tur är finns det gott om saker att se, göra och ha roligt åt även för vuxna.

Vi älskar ju skogen, naturen och alla äventyr som finns bara man kliver utanför ytterdörren hemma.

Att vara på Disney World var verkligen en annan sorts äventyr. Spännande och roligt men också totalt utmattande. Det är så mycket intryck hela tiden att det till slut blir svårt att ta in allting. Inga av våra barn var speciellt förtjusta i att sitta i vagnen under dagen. De är vana att gå långt och roade varandra mest hela dagen. Men senare på kvällen somnade Erik i vagnen och sov nästan hela vägen hem.

  

När vi vaknade på hotellrummet morgonen därpå tittade Erik på mig med nyfikna ögon och sa:

– Mamma, kan jag få prata med Siri? Jag vill fråga henne hur barn kan prata engelska med vuxna. Så att jag kan prata med alla vuxna här – och med Musse Pigg!

 

Jag har valt att klimatkompensera för flygresan via klimatkompensera.se.

Hälsningar från The Sunshine State

Det har redan hunnit bli fredag. Efter ett par intensiva resdagar har vi äntligen landat på vårt hotell i Orlando där vi ska bo resten av resan. Tisdag åkte vi från Gällivare, onsdag från Sverige och igår körde vi bil från Miami till Orlando. Markus och Anton rattade hur bra som helst trots rusningstrafik, ösregn och en ny upplevelse för mig, regnrök.

Grabbarna såg en robot på flygplatsen när vi var på väg. Spännande!

Flygresan inklusive mellanlandning tog nästan 24h, men barnen var riktiga kämpar och gnällde nästan ingenting. Vi fick spendera 4,5h i kö till passkontroll på väg in i USA, till och med det gick bra!

Igår hann vi kryssa av en av de saker som Erik har längtat mest efter, att få bada i poolen. Sen stannade vi på ett shoppingcenter på vägen och åt ”godaste maten på länge” enligt Erik.

I veckan väntar Disneyland innan julfirande. Hoppas att ni har en fin helg så här innan jul. ❤️

Hälsningar från Florida!

Yoga Mountain Festival i Åre – En oas i novembermörkret

För ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig varit i Åre. Förra helgen var jag dit för fjärde gången. Det som lockade mig att hoppa i bilen och köra åttio mil enkel väg den här gången var Yoga Mountain FestivalHoliday Club. Själva anläggningen, bara som den är, är som en oas. Ett andningshål. En blandning mellan storstad och fjäll, precis som byn i övrigt.

Att få komma hit och landa med hjälp av yoga, mitt i novembermörkret, var en riktig lisa för själen.

Jag går inte så ofta på yoga till vardags.

Nästan aldrig faktiskt. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte prioriterar det mitt i allt annat. Däremot gör jag ofta de yogaövningar jag kan när jag tränar annat för att få in rörlighet och kroppskontroll. Jag älskar yogan och vad den gör med kroppen och hjärnan. Att tillsynes små små rörelser kan få hela kroppen att darra. I yogan finns utmaningen att bli bättre, men också acceptansen och tillåtelsen att vara precis där man är. Det är det jag älskar, blandningen.

”Yogan får oss att landa i oss själva. Det är som att meditera, med kroppen som hjälpmedel, för att hitta tillbaka till oss själva”.

Men vad är egentligen yoga? Det tog länge innan jag insåg att yoga är ett samlingsnamn för massor av olika klasser som innehåller olika del rörlighet och andlighet. Yin, Flow, Restorative, Kundalini, Ashtanga, Hartha och Bikram är allihop olika sorters yoga. För någon som inte är inne i yogans värld känns alltihop obegripligt. Konstiga namn och ofta ganska flummiga beskrivningar. Som tur är behöver man inte ha koll på nåt alls för att gå på yoga. Man måste inte veta hur man ska göra, ha en viss typ av kläder eller förstå orden som sägs för att ha nytta av det man får göra på en yogaklass. Själv har jag insett att jag älskar Yin Yoga.

Yin yoga och en rejäl nattning

Sent på fredagen gick jag på Yin Yoga med Therése. Vi nattar ju våra barn varje kväll, nu ska vi natta er sa Therése innan klassen. In i den nedsläckta yogasalen kom vi, en efter en, en del i träningskläder och andra i pyjamas. Vissa hade med sig filtar och utrustning, andra kom som jag, utan någonting med sig. Jag slog mig ned på en yogamatta och kände lugnet infinna sig direkt.

Yin yoga är yoga där man håller varje position länge, upp till fem minuter. Med hjälp av gravitationen får kroppen djupgående stretch och bindväven, som håller ihop musklerna, påverkas. I varje position på denna fantastiska nattningsklass vaggades vi in i en skön blandning av vakenhet och vila med hjälp av trummor.

Efter 45 minuter masade jag mig ut och upp på rummet för att somna nästa omgående.

På lördagen hade jag tänkt gå på en morgonklass, men efter många intensiva jobbveckor och en lång bilresa på torsdagen var jag helt däckad. Istället sov jag lite längre, åt lång frukost och gick sedan på Tiinas klass Vildmarken. En härlig timme med flow i lagomt tempo som fick kroppen att vakna till, sträcka ut och kämpa.

Efter klassen gick vi upp på rummet och bytte till badkläder och morgonrock och sen spenderade vi ett par timmar i Sauna world. Vi testade isvaken, utomhuspoolen, jämtbastun och satt länge och pratade om allt och inget i den lagom varma bastun som jag inte kommer ihåg namnet på. Att bara få sitta och prata i lugn och ro utan måsten eller tider att passa var oerhört skönt. Efter den starten på lördagen var jag lagom mosig och avslappnad.

Resten av lördagen spenderade jag med Angeliqa och Louise. Vi drack mer kaffe än vad som kanske är nyttigt. Först på Åre Bageri och sen tog vi påtår en och två gånger hemma hos Louise. Vi pratade om jobb, livet och allt däremellan. Såna samtal som ger själen liv och hjärnan energi. På kvällen käkade vi god middag i restaurangen Grow på Holiday Club och jag somnade direkt jag lade huvudet på kudden.

Även om en helg känns lång i teorin går tiden alltid för fort. Varje gång jag kommer till Åre är det så mycket jag vill se och göra men så är det alltid något jag inte hinner med. På söndagen packade jag ihop, åt lång frukost och tog en promenad i det härliga vädret. Sen drack jag mer kaffe med Angeliqa innan helgens sista klass. En workshop i beröringens kraft med Tiina.

Ta en paus, ladda batterierna och pröva på yoga

Det bästa med att åka på ett sånt här event är att man kan pröva sig fram med olika yoga klasser och hitta något som passar. Man behöver inte ens äga en yogamatta, för allt finns att låna. Dessutom går det lika bra att yoga i ett par mjukisbyxor eller långkalsonger som ett par träningstights. Att man på Holiday Club dessutom kan hasa ner till frukosten iklädd morgonrock gör det hela ännu bättre och behagligare.

Anledningarna att testa yoga är oändliga, anledningarna att besöka Åre desto fler.

För varje gång jag kommer till Åre lämnar jag en bit av mig själv på denna vackra plats. Jämtland. Det är något speciellt här. Inte bara just Åre, utan hela området runt omkring. Det finns så mycket att upptäcka, så många vandringsleder att se och så mycket aktiviteter att testa. Nästa gång tar jag med mig hela familjen. Jag längtar redan efter att få visa Erik Åre och ta med honom till bassängerna på Holiday Club.

Efter yogahelgen i Åre kände jag mig laddad, landad och redo att ta mig an allt jobb som väntade på mig hemma. Det är viktigt det där, att ta sig tid att stanna upp och ladda batterierna. Som att börja meditera en stund varje dag, eller åka på yoga helg, båda två gör susen för själen.

Sapmi Nature Camp Lavvu

Sapmi Nature Camp – En plats du måste besöka innan du dör

Det är en vacker och kall höstmorgon när jag sätter mig i bilen och rullar västerut. Den låga morgonsolen kastar långa skuggor på marken. Nattens kyla har klätt världen i ett tunt täcke med frost som glittrar i solen. Vägen västerut är vacker. Bakom Dundret breder stora myrar ut sig, en efter en.

Efter ett par mil skymtar fjällvärlden i horisonten och vegetationen förändras. Efter avfarten från E45:an byts de stora myrarna ut mot gammal, knotig tallskog. På vänstersida om vägen skymtar älven på flera ställen och framför mig tornar fjällen upp sig allt mer. Allting inbäddat i ett varmt, gyllene solljus.

Enligt vägbeskrivningen ska jag svänga av före skylten ”Nábrreluokta”, men avfarten jag ska ta in på syns knappt så jag missar den.

Jag vänder på en p-ficka och kör sakta tillbaka, svänger in på den lilla grusvägen och parkerar. När jag kliver ur bilen och stänger dörren är världen tyst. Frosten glittrar på tältkåtorna framför mig och älven nedanför ligger spegelblank. Det är inte konstigt att den här platsen är utsedd av National Geographic till en av 21 platser i världen man bör besöka.

Det här är turistanläggningen som det skrivits om i hela världen.

Det här är Sapmi Nature Camp.

Sapmi Nature Camp - photo Lennart Pittja

Foto: Lennart Pittja. Fantastisk bild över campen vintertid med norrskenet som dansar. Bilden har Lennart själv fotat, han är en otroligt duktig fotograf. Vi pratar bland annat om hur mycket bilder betyder för att förmedla och väcka känslor. 

Lennart möter mig på parkeringen, vi känner varandra lite sedan tidigare.

Vacker morgon säger jag. Det är alltid vackert här, svarar Lennart. Vi går runt campen och han visar mig in i en av tältkåtorna. Det brinner för fullt i kaminen och värmen slår emot mig när jag kliver in. En dubbelsäng står närmast kaminen och där inne finns även ett bord och två fåtöljer. Här inne tänkte jag att vi skulle sitta säger Lennart. Han går och hämtar kaffe medan jag plockar fram och ställer i ordning mikrofonen. När kaffet är upphällt i kåsorna börjar vi prata.

Medan vi pratar dansar solstrålarna över tältduken. När vi börjar är det fortfarande ganska mörkt inne i kåtan. I takt med att solen stiger ändras mönstret på tältduken och jag tänker att det liknar ett kalejdoskop. Vi pratar länge. Om allt från klimat och miljöfrågor till rasism, kultur och friluftsliv.

Lennart berättar om hur han började med turism. Att det startade med att han var arg. Han ville berätta, förändra. Han började sin företagsresa genom att guida längre turer i fjällen. Idag har han inte lika stort fokus på att guida, hans mål är istället att möta människor. Berätta. Lyssna. Att utbyta erfarenheter och kunskap med medmänniskor. 

När vi har pratat färdigt har elden hunnit slockna och kaffet kallnat.

Medan jag plockar ihop mina grejer gör sig kylan utifrån påmind igen och jag ryser. Väl ute har solen hunnit stiga högre upp på himlen och värmer mina kinder när jag ställer mig i solen. Lennart visar mig runt campen. Fem stora tältkåtor har han här, med plats för tio personer. Personligt och småskaligt, precis som han vill ha det. Inne i stugan finns plats för alla att äta och laga mat. Toaletterna är lite lyxigare än vanliga utedass, förbränningstoaletter. Det här är glamping i sin rätta form.

När jag lämnar Sapmi Nature Camp känner jag mig lugn och inspirerad. Som man alltid gör efter ett möte med medmänniskor. Efter samtal. Jag är glad att det finns entreprenörer som Lennart som får människor att besöka den storslagna natur som finns här. Som möter människor med respekt och nyfikenhet, oavsett vem de är och var de kommer ifrån. Hit kommer jag gärna tillbaka, många gånger. 

Du hittar mer information om Lennart och Sapmi Nature Camp här

Hela campen ligger vackert belägen på samebyn Unna Tjerusj marker alldeles intill Luleälven. 

Historia och nutid blandas i den upplevelse som Lennart erbjuder. 

Inne i den lilla stugan hjälps gästerna åt att laga mat och här äts frukost och middag. Lunch äts nästan alltid ute. 

Vill du lyssna på hela samtalet med Lennart Pittja och Sapmi Nature Camp hittar du det avsnittet av Lev Podcast här, på Spotify eller där du hittar dina poddar!

Upptäck Dundret: Picknick vid Dalstugan

Som ni vet är Dundret mitt hemmafjäll. Mitt älskade hemmafjäll. Jag har tidigare tipsat om den bästa blåbärsrundan på Dundret och den fina turen till Västtoppen. Det här är tipset är om lite kortare tur som är perfekt efter jobbet eller för dig som har små barn som vill gå själva. Dalstugan ligger halvvägs upp på Dundret, vackert belägen vid skogskanten precis på väg upp på kalfjället. På vintern är det många som åker skidor till Dalstugan och fikar när Friluftsfrämjandet håller öppet. En lagom lång tur, om än med en ganska lång uppförsbacke. Du kan läsa om vår skidtur här. 

Den här turen gjorde jag och Erik för ett par veckor sedan, direkt efter förskolan.

Jag åkte förbi mataffären på väg hem och köpte varsin drickyoghurt, festis och frukt. Sen hämtade jag Erik och hundarna och så åkte vi upp på Dundret. Det tar alltså ungefär fem minuter från vårt hus och förskolan (som ligger, bokstavligt talat, ett stenkast från vårt hus) upp till Dundret. Tänk, fem minuter hemifrån upp på fjället. Det är få förunnat att bo så som vi gör.

Det är ungefär 200 meter från vägen ner, eller upp, till själva stugan. Även om stugan inte är öppen sommartid är det jätte fint att vara här. Det finns bord att sitta vid, en grillplats att grilla vid och en liten bäck som är oerhört spännande att leka vid. Det är också lite mer väderskyddat här än uppe på toppen, vilket är bra om höstvindarna viner.

Erik ’vandrade’ hela vägen till stugan själv, som han uttryckte det.

Ofta efter en dag på förskolan är han lite trött och vill gärna att jag ska bära honom hem. Men här, på fjället eller i skogen, springer han gärna själv. Både fort, långt och länge.

Det är lätt att glömma att en så enkel, och tillsynes så liten utflykt, kan vara stor för ett barn. Vi fikade nere vid stugan, kollade in bäcken lite och gick runt stugan. Vi lekte med hundarna en stund i skogen och jag passade såklart på att fota. Sen ’vandrade’ vi tillbaka till bilen igen. Totalt var vi kanske här i 90 minuter, inklusive den långa vandringen på 200 meter. Erik pratade om det här hela veckan. När vi vandrade och hade picknick på fjället mitt i veckan.

Ta dig till Dalstugan

För att ta sig till Dalstugan kör man längs E45 mot Porjus och svänger av till vänster in på vägen upp mot Dundrets topp. Den så kallade ”femman”. Vintertid parkerar man direkt vid avfarten, men sommartid kan man köra hela vägen upp. När man ska till Dalstugan kan man välja att parkera på två olika ställen, antingen nedanför stugan eller ovanför. Första parkeringen är på väg upp för den första branta backen, tittar man på vänster sida om vägen ser man en skylt mot Dalstugan.

Den andra parkeringen och den jag brukar använda ligger ovanför stugan, ganska precis där skogen tar slut och kalfjället tar vid. Parkeringen är på vänster sida om vägen, så enklast är att köra upp och vända på den första stora parkeringen på höger sida. När du vänt om parkerar du på sidan om vägen, precis där du ser skylten till Dalstugan. Tänk på att vägen är smal, så parkera ordentligt!

Hundpussar. Bästa sortens pussar, näst efter barnpussar. 

Erik berättar om vad som händer längs vägen vi går. Det är alltid stora äventyr på gång. Spännande äventyr med skurkar, hjältar och hinder vi måste ta oss över.

 

Att käka mellanmål uppe på ett fjäll en helt vanlig tisdag hör verkligen till en av våra absoluta favoriter.

Tack Gällivare för att du är den bästa plats man kan tänka sig! ♡

Upptäck Dundret: Blåbärsrundan

När sommar byts mot höst är det dags att ge sig ut i skogen och plocka bär. Men det är inte alltid så lätt att hinna med när jobb och skolor drar igång igen. Därför är det bra att ha fina ställen att plocka bär på som ligger nära till hands. Det är många som håller hårt i sina hemliga bärställen, men eftersom jag tycker att det är viktigt att dela med sig tänkte jag avslöja ett av mina favoritställen att plocka blåbär på. Dundret.

Den här blåbärsrundan passar perfekt för dig med små barn

Eller för dig som av någon anledning inte kan gå så långt. Det är inte långt från parkeringen till bäcken och mest blåbär hittar du här, på väg tillbaka.  Här finns det nästan alltid bra med bär och i år är inget undantag. Eftersom avstånden är korta och det finns mycket att se på vägen passar det perfekt för små barn som lätt blir rastlösa. 

Det finns blåbär nästan överallt på Dundret så man behöver oftast inte leta speciellt länge för att hitta.

Men den här rundan bjuder nog ändå på lite mer bär än alla andra. Det som jag kallar för blåbärsrundan startar vid Himlatorget. För dig som inte är inbiten Dundret-vandrare är Himlatorget den glänta som ligger just nedanför parkeringen på Björnfällan, mot fjället och backhoppan. På Himlatorget möts skidspåren från Hellnerstadion med gamla skidbackar och massor av vandringsleder.

Just vid torget finns några informationsskyltar och så den brana uppförsbacken mot utsiktsklippan och backhoppan. Du ska inte gå uppför backen. Istället ska du ta in på den första stigen till vänster. Och när jag säger stigen menar jag alltså den smalare stigen som går in i skogen, inte den belysta gångstigen. 

 

Redan här finns det förmodligen blåbär. Om inte någon redan hunnit före dig. Men om du går en bit till längs stigen blir det bara mer. Det tar bara nån minut att gå hela vägen fram till Dundretbäcken. Ett perfekt utflyktsmål om man har små barn. Bäcken är jätte fin och passar bra att stanna och leka vid. Här är det också ofta lä så det är ett bra alternativ om det blåser mycket på resten av fjället. 

Från Soldals-skylten och neråt finns det oftast massor med blåbär och ibland även lite hjortron. Jag plockade två liter blåbär på en halvtimme här ett år. Inte alls pjåkigt med tanke på hur nära och lättillgängligt det är. Du kan följa stigen hela vägen ner till elljusspåret igen, också det tar bara någon minut att gå. Om du inte plockar blåbär hela vägen förstås. 

Som ni ser är bilderna i det här inlägget fotade tidigare i sommar när det fortfarande var varmt ute. Men jag brukar plocka blåbär här ända in i september, så har du tur finns det ännu kvar till dig. Vi plockade faktiskt inget när vi gick här, förutom de som vi åt upp direkt såklart. Mums! 

 

Du kan också läsa om Västtoppen på Dundret här.