Österrike och Bad Gastein – kärlek vid första ögonkastet

En resa i samarbete med Österrikiska Turistbyrån och STS Alpresor.

Benen är trötta, huden solsvedd och hjärtat är glatt. Jag har precis kommit tillbaka efter en fyra dagars vistelse i den vackra bergsbyn Bad Gastein i Österrike. Jag har sett mer berg och vandrat fler höjdmeter än jag gjort på många år. Den ena vyn vackrare än den andra. Det var precis så som man sett film från alperna. Gröna ängar, pittoreska hus, höga berg och vackra blommor. Fast det var ännu vackrare än jag hade kunnat föreställa mig.

Utsikten från mitt hotellrum på morgonen.

Jag kom fram på tisdag eftermiddag. Inbjuden av STS Alpresor och Österrikiska Turistbyrån.

Hotell Eden Rock låg mitt i byn, med fantastisk utsikt och en brant backe upp till restaurangen där vi ses för middag. Hanna, som jobbar på STS, möter upp oss och vi äter en femrättersmeny på ett av deras hotell. Jag är lite nervös först. Det här är min första pressresa och jag vill göra ett gott intryck. Hanna är avslappnad och genuin och efter ett tag känner jag mig lugnare. Vi pratar om allt och inget, hamnar snabbt på djupet i samtalen. Precis så som jag gillar det. Jag känner mig upprymd och lugn på samma gång. Bra människor, det är det viktigaste när man ska jobba med någon. Att det är genuina människor.

Jag hinner med en kort springtur efter middagen. Fast det blir inte mycket springande eftersom allting är så himla vackert. Solen som är på väg ner färgar himlen rosa och hela stan badar i det mjuka ljuset. Jag springer förbi gamla hus och kyrkor, med en enastående utsikt över dalen hela tiden framför mig. Jag stannar på en parkering och fotar precis när de sista solstrålarna lämnar dalen. Det höga bergen går från gyllene gula till kallt blåa på några minuter. Jag står där och bara stirrar. Så vackert.

Sen springer jag tillbaka uppför alla backarna till hotellet igen.

När jag kommer tillbaka är jag dödstrött och andas häftigare än någonsin förut. Jag kollar på pulsklockan, tre kilometer. För en sekund tänker jag att min kondition verkligen har blivit dålig på sistone, innan jag minns att byn ligger högt upp. På 1800möh. Det är det som gör att jag flåsar som en galning.

Jag går och lägger mig medan lugnet sänker sig över byn utanför. Trött från resan men spänd av förväntan över dagarna som ska komma. Vi ska cykla elcykel, vandra i bergen och möta upp fler från Turistbyrån för vandring. Jag ser fram emot alltihop.

Jag är glad också. Glad över att jag är här, att jag får chansen. Att det jobb jag lagt ner på bloggen, Instagram och alla texter och bilder de senaste åren faktiskt har lett mig hit. Jag somnar så, med tacksamhet i hjärtat och fåglar som kvittrar stillsamt utanför mitt fönster.

Det kommer fler inlägg om vandring, cykling och mat från Österrike och Bad Gastein snart!

Midnattssolens ankomst till Gällivare

I lördags var det dags för midnattssolen att åter göra entré i Gällivare. Även om det varit ljust på nätterna i flera veckor nu är det ändå något speciellt när solen faktiskt aldrig går ner. Jag berättade högtidligt för Erik i lördags att nu, NU är det midnattssol här i en dryg månad framåt. Han tittade på mig med lite lätt sorgsen blick och sa sedan ”Men mamma… Jag vill inte ha ljust på nätterna.”

Igår kväll satt jag uppe rätt länge och pysslade med lite grejer inför sommarens stugbygge. Klockan hade hunnit bli halv ett när jag var på väg i sängen. Jag gick ut på altanen för att ta in hundarna och råkade se att Dundret lyste alldeles rött, färgad av den låga midnattssolen. Jag kunde inte motstå impulsen utan tog kameran i handen, slängde på mig en tröja och hoppade i bilen.

Klockan var ett innan jag var uppe på Dundret för bilen behövde visst tankas. Det var tomt på Dundret så när som på en annan fotograf och en husbil som stod parkerad på toppen. Jag fotade en massa och satt sedan där en stund och bara andades. Världen var alldeles tyst runt om mig och solen var förtrollande. Landskapet skulpteras så vackert när solstrålarna lyser på det rakt från sidan, alldeles från horisonten.

Jag tog inte med mig något stativ så med stora objektivet på var det inte jätte lätt att ta bilder på självutlösare, på den här bilden har kameran glidit ner lite och lämnat mig nästan helt ur fokus och ur bild, men den hade så härligt ljus att jag ändå gillade den. Allt behöver inte vara så perfekt alltid, eller vad tycker du?

Midnattssol i Gällivare från 1 juni – 10 juli

Från och med i lördags håller sig solen ovan horisonten till och med den 10 juli. En dryg månad av bara dagsljus. Många tycker det är jobbigt med ljuset, men jag älskar det. Jag har förvisso svårt att komma i säng, men å andra sidan får jag så mycket energi! Jag vill bara vara ute hela nätterna och fota, ligga i mossan och bara vara.

Besöker du Gällivare under den här tiden rekommenderar jag dig verkligen att ta dig upp på Dundret för att se solen vända i horisonten. Ta med en filt, lite fika och varma kläder (för det kan vara iskallt) och sitt där upp en stund och njut. Du kan gå upp från ”city” eller Björnfällan, men det är ganska långt. Eller gör det enkelt för dig och kör bil upp på toppen och promenera bara en bit bort från parkeringen. Jag lovar att du kommer ha minnen för livet!

Men midnattssolen ska man inte prata om, man måste uppleva den. För att locka dig att boka en resa kommer här en bildbomb från igår.

En bra plats för återhämtning och reflektion.

Att uppleva midnattssolen är enkelt i Gällivare, ta bilen upp på Dundret och ta en promenad mellan lågfjällets toppar och låt solen ge dig extra energi.

Det snöklädda fjällmassivet långt bort i horisonten gör det hela om möjligt ännu vackrare. 

Välkommen midnattssolen, vi har saknat dig! 

 

Vill du upptäcka mer om Dundret? Kanske gillar du någon av de här inläggen: 

Blåbärsrundan

Västtoppen

Dalstugan

Åke på Toppen

magic kingdom Florida

Hur kom vi till ett magiskt kungarike, mamma?

En av de största höjdpunkterna på vår resa till USA under julen var såklart att besöka Walt Disney World. För vad är väl ett besök på Disney om inte alldeles, alldeles .. underbart? Och så in i helskotta dyrt såklart. Av våra totalt 10 dagar på plats i USA spenderade vi två på Walt Disney, i två olika temaparker. Har man aldrig varit på Disney är det svårt att förstå hur stort det är. Vi snackar en temapark på mer än 104 kvadrat kilometer, en lika stor yta som hela San Fransisco. Galet stort alltså.

Av de fem olika temaparkerna som finns på Walt Disney World i Orlando besökte vi två – Magic Kingdom och Disney’s Hollywood Studios.

Så stort att de sista kilometrarna endast består av Disney’s egna vägskyltar.

 

Walt Disney World’s  Magic Kingdom

När vi åkte från hotellet på morgonen var det ganska kallt, bara 9 grader. Som tur var hade vi med dunjackor, mössor och vantar till barnen – det behövdes verkligen. Vi kom precis när parken öppnade och letade oss i sakta mak framåt genom portarna tillsammans med alla andra tusentals människor. Solen sken och barnen var exalterade, som säg bör. Ska vi verkligen besöka en jätte stor lekpark mamma? Ja, det ska vi, spännande va? 

Jag tycker det är svårt att beskriva upplevelsen av Disney. Den är så överväldigande på något sätt. Alltihop innanför grindarna är hitte-på, från husen och historierna till karaktärerna och kostymerna. Det är dessutom svindyrt. En liten varmkorv med potatiskroketter kostade hundra spänn.

De flesta attraktionerna har jättelånga köer (två timmar var mer regel än undantag) och när man väl kommer fram är åken superkorta. Man trängs med tusentals människor var man än går och får vara på sin vakt för att hinna få en plats att slå sig ner på när det väl är dags för lunch.

Trots allt det, är det svårt att inte ryckas med i den härliga känslan.

Den positiva stämningen. Glädjen, magin och spänningen. Att vara på Disney World är, trots allt ovanstående, ändå magiskt. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Runt varje hörn lurar fantastiska världar som kittlar fantasin. Välbekanta karaktärer som smyger runt och vinkar till överlyckliga barn. Sång, dans och nervkittlande spänning som väntar innanför varje dörr.

Tekopparna åkte vi flera gånger, Eriks favorit.

Racingbilarna och Dumbokarusellen var också favoriter.

När vi var på väg till slottet igen för att se en av alla shower som spelas frågade Erik mig vad den här lekparken hette nu igen. Magic Kingdom, svarade jag, det betyder Magiskt Kungarike om man översätter det till svenska. Erik tittade på mig och funderade en stund innan han frågade, Hur kom vi till ett magiskt kungarike, mamma?

Musse, Mimmi, Elsa och Olaf, dom pratar vi fortfarande om här hemma. 

När jag frågade Erik i efterhand vad som var roligast på Magic Kingdom svarade han tekopparna, Dumbo karusellen och racing bilarna. Det var också det vi gjorde allra tidigast på dagen och kanske hade det för en treåring räckt så. Efter ett par timmar var barnen fortfarande glada och nyfikna, men lite mindre mottagliga. Som tur är finns det gott om saker att se, göra och ha roligt åt även för vuxna.

Vi älskar ju skogen, naturen och alla äventyr som finns bara man kliver utanför ytterdörren hemma.

Att vara på Disney World var verkligen en annan sorts äventyr. Spännande och roligt men också totalt utmattande. Det är så mycket intryck hela tiden att det till slut blir svårt att ta in allting. Inga av våra barn var speciellt förtjusta i att sitta i vagnen under dagen. De är vana att gå långt och roade varandra mest hela dagen. Men senare på kvällen somnade Erik i vagnen och sov nästan hela vägen hem.

  

När vi vaknade på hotellrummet morgonen därpå tittade Erik på mig med nyfikna ögon och sa:

– Mamma, kan jag få prata med Siri? Jag vill fråga henne hur barn kan prata engelska med vuxna. Så att jag kan prata med alla vuxna här – och med Musse Pigg!

 

Jag har valt att klimatkompensera för flygresan via klimatkompensera.se.

Hälsningar från The Sunshine State

Det har redan hunnit bli fredag. Efter ett par intensiva resdagar har vi äntligen landat på vårt hotell i Orlando där vi ska bo resten av resan. Tisdag åkte vi från Gällivare, onsdag från Sverige och igår körde vi bil från Miami till Orlando. Markus och Anton rattade hur bra som helst trots rusningstrafik, ösregn och en ny upplevelse för mig, regnrök.

Grabbarna såg en robot på flygplatsen när vi var på väg. Spännande!

Flygresan inklusive mellanlandning tog nästan 24h, men barnen var riktiga kämpar och gnällde nästan ingenting. Vi fick spendera 4,5h i kö till passkontroll på väg in i USA, till och med det gick bra!

Igår hann vi kryssa av en av de saker som Erik har längtat mest efter, att få bada i poolen. Sen stannade vi på ett shoppingcenter på vägen och åt ”godaste maten på länge” enligt Erik.

I veckan väntar Disneyland innan julfirande. Hoppas att ni har en fin helg så här innan jul. ❤️

Hälsningar från Florida!

Yoga Mountain Festival i Åre – En oas i novembermörkret

För ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig varit i Åre. Förra helgen var jag dit för fjärde gången. Det som lockade mig att hoppa i bilen och köra åttio mil enkel väg den här gången var Yoga Mountain FestivalHoliday Club. Själva anläggningen, bara som den är, är som en oas. Ett andningshål. En blandning mellan storstad och fjäll, precis som byn i övrigt.

Att få komma hit och landa med hjälp av yoga, mitt i novembermörkret, var en riktig lisa för själen.

Jag går inte så ofta på yoga till vardags.

Nästan aldrig faktiskt. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte prioriterar det mitt i allt annat. Däremot gör jag ofta de yogaövningar jag kan när jag tränar annat för att få in rörlighet och kroppskontroll. Jag älskar yogan och vad den gör med kroppen och hjärnan. Att tillsynes små små rörelser kan få hela kroppen att darra. I yogan finns utmaningen att bli bättre, men också acceptansen och tillåtelsen att vara precis där man är. Det är det jag älskar, blandningen.

”Yogan får oss att landa i oss själva. Det är som att meditera, med kroppen som hjälpmedel, för att hitta tillbaka till oss själva”.

Men vad är egentligen yoga? Det tog länge innan jag insåg att yoga är ett samlingsnamn för massor av olika klasser som innehåller olika del rörlighet och andlighet. Yin, Flow, Restorative, Kundalini, Ashtanga, Hartha och Bikram är allihop olika sorters yoga. För någon som inte är inne i yogans värld känns alltihop obegripligt. Konstiga namn och ofta ganska flummiga beskrivningar. Som tur är behöver man inte ha koll på nåt alls för att gå på yoga. Man måste inte veta hur man ska göra, ha en viss typ av kläder eller förstå orden som sägs för att ha nytta av det man får göra på en yogaklass. Själv har jag insett att jag älskar Yin Yoga.

Yin yoga och en rejäl nattning

Sent på fredagen gick jag på Yin Yoga med Therése. Vi nattar ju våra barn varje kväll, nu ska vi natta er sa Therése innan klassen. In i den nedsläckta yogasalen kom vi, en efter en, en del i träningskläder och andra i pyjamas. Vissa hade med sig filtar och utrustning, andra kom som jag, utan någonting med sig. Jag slog mig ned på en yogamatta och kände lugnet infinna sig direkt.

Yin yoga är yoga där man håller varje position länge, upp till fem minuter. Med hjälp av gravitationen får kroppen djupgående stretch och bindväven, som håller ihop musklerna, påverkas. I varje position på denna fantastiska nattningsklass vaggades vi in i en skön blandning av vakenhet och vila med hjälp av trummor.

Efter 45 minuter masade jag mig ut och upp på rummet för att somna nästa omgående.

På lördagen hade jag tänkt gå på en morgonklass, men efter många intensiva jobbveckor och en lång bilresa på torsdagen var jag helt däckad. Istället sov jag lite längre, åt lång frukost och gick sedan på Tiinas klass Vildmarken. En härlig timme med flow i lagomt tempo som fick kroppen att vakna till, sträcka ut och kämpa.

Efter klassen gick vi upp på rummet och bytte till badkläder och morgonrock och sen spenderade vi ett par timmar i Sauna world. Vi testade isvaken, utomhuspoolen, jämtbastun och satt länge och pratade om allt och inget i den lagom varma bastun som jag inte kommer ihåg namnet på. Att bara få sitta och prata i lugn och ro utan måsten eller tider att passa var oerhört skönt. Efter den starten på lördagen var jag lagom mosig och avslappnad.

Resten av lördagen spenderade jag med Angeliqa och Louise. Vi drack mer kaffe än vad som kanske är nyttigt. Först på Åre Bageri och sen tog vi påtår en och två gånger hemma hos Louise. Vi pratade om jobb, livet och allt däremellan. Såna samtal som ger själen liv och hjärnan energi. På kvällen käkade vi god middag i restaurangen Grow på Holiday Club och jag somnade direkt jag lade huvudet på kudden.

Även om en helg känns lång i teorin går tiden alltid för fort. Varje gång jag kommer till Åre är det så mycket jag vill se och göra men så är det alltid något jag inte hinner med. På söndagen packade jag ihop, åt lång frukost och tog en promenad i det härliga vädret. Sen drack jag mer kaffe med Angeliqa innan helgens sista klass. En workshop i beröringens kraft med Tiina.

Ta en paus, ladda batterierna och pröva på yoga

Det bästa med att åka på ett sånt här event är att man kan pröva sig fram med olika yoga klasser och hitta något som passar. Man behöver inte ens äga en yogamatta, för allt finns att låna. Dessutom går det lika bra att yoga i ett par mjukisbyxor eller långkalsonger som ett par träningstights. Att man på Holiday Club dessutom kan hasa ner till frukosten iklädd morgonrock gör det hela ännu bättre och behagligare.

Anledningarna att testa yoga är oändliga, anledningarna att besöka Åre desto fler.

För varje gång jag kommer till Åre lämnar jag en bit av mig själv på denna vackra plats. Jämtland. Det är något speciellt här. Inte bara just Åre, utan hela området runt omkring. Det finns så mycket att upptäcka, så många vandringsleder att se och så mycket aktiviteter att testa. Nästa gång tar jag med mig hela familjen. Jag längtar redan efter att få visa Erik Åre och ta med honom till bassängerna på Holiday Club.

Efter yogahelgen i Åre kände jag mig laddad, landad och redo att ta mig an allt jobb som väntade på mig hemma. Det är viktigt det där, att ta sig tid att stanna upp och ladda batterierna. Som att börja meditera en stund varje dag, eller åka på yoga helg, båda två gör susen för själen.

Sapmi Nature Camp Lavvu

Sapmi Nature Camp – En plats du måste besöka innan du dör

Det är en vacker och kall höstmorgon när jag sätter mig i bilen och rullar västerut. Den låga morgonsolen kastar långa skuggor på marken. Nattens kyla har klätt världen i ett tunt täcke med frost som glittrar i solen. Vägen västerut är vacker. Bakom Dundret breder stora myrar ut sig, en efter en.

Efter ett par mil skymtar fjällvärlden i horisonten och vegetationen förändras. Efter avfarten från E45:an byts de stora myrarna ut mot gammal, knotig tallskog. På vänstersida om vägen skymtar älven på flera ställen och framför mig tornar fjällen upp sig allt mer. Allting inbäddat i ett varmt, gyllene solljus.

Enligt vägbeskrivningen ska jag svänga av före skylten ”Nábrreluokta”, men avfarten jag ska ta in på syns knappt så jag missar den.

Jag vänder på en p-ficka och kör sakta tillbaka, svänger in på den lilla grusvägen och parkerar. När jag kliver ur bilen och stänger dörren är världen tyst. Frosten glittrar på tältkåtorna framför mig och älven nedanför ligger spegelblank. Det är inte konstigt att den här platsen är utsedd av National Geographic till en av 21 platser i världen man bör besöka.

Det här är turistanläggningen som det skrivits om i hela världen.

Det här är Sapmi Nature Camp.

Sapmi Nature Camp - photo Lennart Pittja

Foto: Lennart Pittja. Fantastisk bild över campen vintertid med norrskenet som dansar. Bilden har Lennart själv fotat, han är en otroligt duktig fotograf. Vi pratar bland annat om hur mycket bilder betyder för att förmedla och väcka känslor. 

Lennart möter mig på parkeringen, vi känner varandra lite sedan tidigare.

Vacker morgon säger jag. Det är alltid vackert här, svarar Lennart. Vi går runt campen och han visar mig in i en av tältkåtorna. Det brinner för fullt i kaminen och värmen slår emot mig när jag kliver in. En dubbelsäng står närmast kaminen och där inne finns även ett bord och två fåtöljer. Här inne tänkte jag att vi skulle sitta säger Lennart. Han går och hämtar kaffe medan jag plockar fram och ställer i ordning mikrofonen. När kaffet är upphällt i kåsorna börjar vi prata.

Medan vi pratar dansar solstrålarna över tältduken. När vi börjar är det fortfarande ganska mörkt inne i kåtan. I takt med att solen stiger ändras mönstret på tältduken och jag tänker att det liknar ett kalejdoskop. Vi pratar länge. Om allt från klimat och miljöfrågor till rasism, kultur och friluftsliv.

Lennart berättar om hur han började med turism. Att det startade med att han var arg. Han ville berätta, förändra. Han började sin företagsresa genom att guida längre turer i fjällen. Idag har han inte lika stort fokus på att guida, hans mål är istället att möta människor. Berätta. Lyssna. Att utbyta erfarenheter och kunskap med medmänniskor. 

När vi har pratat färdigt har elden hunnit slockna och kaffet kallnat.

Medan jag plockar ihop mina grejer gör sig kylan utifrån påmind igen och jag ryser. Väl ute har solen hunnit stiga högre upp på himlen och värmer mina kinder när jag ställer mig i solen. Lennart visar mig runt campen. Fem stora tältkåtor har han här, med plats för tio personer. Personligt och småskaligt, precis som han vill ha det. Inne i stugan finns plats för alla att äta och laga mat. Toaletterna är lite lyxigare än vanliga utedass, förbränningstoaletter. Det här är glamping i sin rätta form.

När jag lämnar Sapmi Nature Camp känner jag mig lugn och inspirerad. Som man alltid gör efter ett möte med medmänniskor. Efter samtal. Jag är glad att det finns entreprenörer som Lennart som får människor att besöka den storslagna natur som finns här. Som möter människor med respekt och nyfikenhet, oavsett vem de är och var de kommer ifrån. Hit kommer jag gärna tillbaka, många gånger. 

Du hittar mer information om Lennart och Sapmi Nature Camp här

Hela campen ligger vackert belägen på samebyn Unna Tjerusj marker alldeles intill Luleälven. 

Historia och nutid blandas i den upplevelse som Lennart erbjuder. 

Inne i den lilla stugan hjälps gästerna åt att laga mat och här äts frukost och middag. Lunch äts nästan alltid ute. 

Vill du lyssna på hela samtalet med Lennart Pittja och Sapmi Nature Camp hittar du det avsnittet av Lev Podcast här, på Spotify eller där du hittar dina poddar!

Upptäck Dundret: Picknick vid Dalstugan

Som ni vet är Dundret mitt hemmafjäll. Mitt älskade hemmafjäll. Jag har tidigare tipsat om den bästa blåbärsrundan på Dundret och den fina turen till Västtoppen. Det här är tipset är om lite kortare tur som är perfekt efter jobbet eller för dig som har små barn som vill gå själva. Dalstugan ligger halvvägs upp på Dundret, vackert belägen vid skogskanten precis på väg upp på kalfjället. På vintern är det många som åker skidor till Dalstugan och fikar när Friluftsfrämjandet håller öppet. En lagom lång tur, om än med en ganska lång uppförsbacke. Du kan läsa om vår skidtur här. 

Den här turen gjorde jag och Erik för ett par veckor sedan, direkt efter förskolan.

Jag åkte förbi mataffären på väg hem och köpte varsin drickyoghurt, festis och frukt. Sen hämtade jag Erik och hundarna och så åkte vi upp på Dundret. Det tar alltså ungefär fem minuter från vårt hus och förskolan (som ligger, bokstavligt talat, ett stenkast från vårt hus) upp till Dundret. Tänk, fem minuter hemifrån upp på fjället. Det är få förunnat att bo så som vi gör.

Det är ungefär 200 meter från vägen ner, eller upp, till själva stugan. Även om stugan inte är öppen sommartid är det jätte fint att vara här. Det finns bord att sitta vid, en grillplats att grilla vid och en liten bäck som är oerhört spännande att leka vid. Det är också lite mer väderskyddat här än uppe på toppen, vilket är bra om höstvindarna viner.

Erik ’vandrade’ hela vägen till stugan själv, som han uttryckte det.

Ofta efter en dag på förskolan är han lite trött och vill gärna att jag ska bära honom hem. Men här, på fjället eller i skogen, springer han gärna själv. Både fort, långt och länge.

Det är lätt att glömma att en så enkel, och tillsynes så liten utflykt, kan vara stor för ett barn. Vi fikade nere vid stugan, kollade in bäcken lite och gick runt stugan. Vi lekte med hundarna en stund i skogen och jag passade såklart på att fota. Sen ’vandrade’ vi tillbaka till bilen igen. Totalt var vi kanske här i 90 minuter, inklusive den långa vandringen på 200 meter. Erik pratade om det här hela veckan. När vi vandrade och hade picknick på fjället mitt i veckan.

Ta dig till Dalstugan

För att ta sig till Dalstugan kör man längs E45 mot Porjus och svänger av till vänster in på vägen upp mot Dundrets topp. Den så kallade ”femman”. Vintertid parkerar man direkt vid avfarten, men sommartid kan man köra hela vägen upp. När man ska till Dalstugan kan man välja att parkera på två olika ställen, antingen nedanför stugan eller ovanför. Första parkeringen är på väg upp för den första branta backen, tittar man på vänster sida om vägen ser man en skylt mot Dalstugan.

Den andra parkeringen och den jag brukar använda ligger ovanför stugan, ganska precis där skogen tar slut och kalfjället tar vid. Parkeringen är på vänster sida om vägen, så enklast är att köra upp och vända på den första stora parkeringen på höger sida. När du vänt om parkerar du på sidan om vägen, precis där du ser skylten till Dalstugan. Tänk på att vägen är smal, så parkera ordentligt!

Hundpussar. Bästa sortens pussar, näst efter barnpussar. 

Erik berättar om vad som händer längs vägen vi går. Det är alltid stora äventyr på gång. Spännande äventyr med skurkar, hjältar och hinder vi måste ta oss över.

 

Att käka mellanmål uppe på ett fjäll en helt vanlig tisdag hör verkligen till en av våra absoluta favoriter.

Tack Gällivare för att du är den bästa plats man kan tänka sig! ♡

Upptäck Dundret: Blåbärsrundan

När sommar byts mot höst är det dags att ge sig ut i skogen och plocka bär. Men det är inte alltid så lätt att hinna med när jobb och skolor drar igång igen. Därför är det bra att ha fina ställen att plocka bär på som ligger nära till hands. Det är många som håller hårt i sina hemliga bärställen, men eftersom jag tycker att det är viktigt att dela med sig tänkte jag avslöja ett av mina favoritställen att plocka blåbär på. Dundret.

Den här blåbärsrundan passar perfekt för dig med små barn

Eller för dig som av någon anledning inte kan gå så långt. Det är inte långt från parkeringen till bäcken och mest blåbär hittar du här, på väg tillbaka.  Här finns det nästan alltid bra med bär och i år är inget undantag. Eftersom avstånden är korta och det finns mycket att se på vägen passar det perfekt för små barn som lätt blir rastlösa. 

Det finns blåbär nästan överallt på Dundret så man behöver oftast inte leta speciellt länge för att hitta.

Men den här rundan bjuder nog ändå på lite mer bär än alla andra. Det som jag kallar för blåbärsrundan startar vid Himlatorget. För dig som inte är inbiten Dundret-vandrare är Himlatorget den glänta som ligger just nedanför parkeringen på Björnfällan, mot fjället och backhoppan. På Himlatorget möts skidspåren från Hellnerstadion med gamla skidbackar och massor av vandringsleder.

Just vid torget finns några informationsskyltar och så den brana uppförsbacken mot utsiktsklippan och backhoppan. Du ska inte gå uppför backen. Istället ska du ta in på den första stigen till vänster. Och när jag säger stigen menar jag alltså den smalare stigen som går in i skogen, inte den belysta gångstigen. 

 

Redan här finns det förmodligen blåbär. Om inte någon redan hunnit före dig. Men om du går en bit till längs stigen blir det bara mer. Det tar bara nån minut att gå hela vägen fram till Dundretbäcken. Ett perfekt utflyktsmål om man har små barn. Bäcken är jätte fin och passar bra att stanna och leka vid. Här är det också ofta lä så det är ett bra alternativ om det blåser mycket på resten av fjället. 

Från Soldals-skylten och neråt finns det oftast massor med blåbär och ibland även lite hjortron. Jag plockade två liter blåbär på en halvtimme här ett år. Inte alls pjåkigt med tanke på hur nära och lättillgängligt det är. Du kan följa stigen hela vägen ner till elljusspåret igen, också det tar bara någon minut att gå. Om du inte plockar blåbär hela vägen förstås. 

Som ni ser är bilderna i det här inlägget fotade tidigare i sommar när det fortfarande var varmt ute. Men jag brukar plocka blåbär här ända in i september, så har du tur finns det ännu kvar till dig. Vi plockade faktiskt inget när vi gick här, förutom de som vi åt upp direkt såklart. Mums! 

 

Du kan också läsa om Västtoppen på Dundret här. 

Fyra dagars löpning genom Padjelanta Nationalpark

Hösten är här och dagarna skyndar förbi så fort att jag knappt hinner med att blinka. Förra helgen sprang vi längs padjelantaleden genom Padjelanta Nationalpark. Det kommer en detaljerad guide till Padjelantaleden så småningom, likt den jag tidigare gjort för Skierfe, men tills jag har lyckats sammanställa all information så pass att den går att förstå, har jag skrivit ner hur våra fyra dagar kändes egentligen. Från start, till mål.

 

När vi satte oss i bilen och körde mot Ritsem på torsdag morgon regnade det kraftigt.

Himlen var mörk och vindrutetorkarna fick jobba hårt för att hålla borta regnet medan bilen rullade västerut. Min lilla ryggsäck låg bredvid mig på sätet, packad till bredden och med regnkläderna fastlindade utanpå.

Jag uppdaterade väderappen i telefonen om och om igen. Regn. Massor med regn och en hel del vind. Prognosen blev inte bättre trots att jag uppdaterade sidan säkert hundra gånger under bilresan. Det såg helt enkelt ut att bli fyra fostrande dagar i fjällen om man skulle tro väderappen.

Båten MS Storlule i Ritsem

När vi parkerat bilen nere vid båtbryggan och kliver ut hör vi ett pysande ljud. Det tar bara ett par sekunder för Niklas att lokalisera var det pysande ljudet kommer ifrån. Fan. Punktering på höger bakdäck. Nåja, inget vi kan göra åt det nu, det får helt enkelt lösa sig på söndag. Vi tar våra grejer och promenerar i regnet ner mot båtbryggan. Det är inte direkt någon rusning till båten, vi är helt ensamma här.

Båtvärden tittar skeptiskt på oss när vi kommer gående på bryggan med våra löparkläder och små ryggsäckar i hällregnet. ”Det kan bli blött idag” är hans enda kommentar när vi hoppar på båten och sakta glider ut med MS Storlule över mot Änonjalme och starten på vår fyra dagars springtur.

Väl på båten är vi peppade och glada, men trots allt lite nervösa över rådande väder. Vi sitter där på båten och sörplar i oss kaffe och hoppas att vädret vänder. Det kan ju göra det ni vet, bli bättre än dom lovat. Mindre regn, mindre vind. Kanske till och med lite sol? Man vet faktiskt aldrig i fjällen.

Dag 1 : Änonjalme – Gisuris

När vi hoppar av i Änonjalme har regnet faktiskt minskat en aning och efter bara ett par kilometer nästan helt upphört. Vi stannar och tar av oss regnjackorna, njuter av att springa utan dom. Första sträckan på ca 16 km avklaras på ungefär 2 timmar och 30 minuter. Regnjackorna åker av och på ett par gånger under vägen, men överlag är vi alla ändå positivt överraskade av vädret. Det var trots allt inte så illa som vi trodde.

Tänk att det är lika härligt varje gång när turen man planerat för så länge äntligen är här. Oavsett hur vädret är när det är dags eller vad som händer på vägen dit, känns det skönt att äntligen vara igång. När vi kom fram till Gisuris den första eftermiddagen var vi lite trötta men också förväntansfulla. ”Tänk att vi faktiskt är ute på den här turen som vi pratat om så länge nu” säger Niklas. Jag stannar upp mentalt en stund och känner efter, ja tänk. Så härligt det är.

Dag två: Gisuris – Låddejåhkå

När vi vaknar upp i Gisuris tidigt på fredag morgon skiner solen utanför vårt fönster. Yes. Sol och klar himmel betyder att vi vågar oss på den gamla leden som går över fjället Njierek. Den har såklart fler höjdmeter än den nya leden, men den är ett par kilometer kortare och bjuder förhoppningsvis på fin utsikt. Vi äter frukost i lugn och ro och ger oss sedan av. Solen värmer så pass mycket att vi alla snabbt tar av oss vindjackorna, trots att klockan bara är strax innan åtta. Härlig kontrast mot gårdagens regn.

Uppförsbacken från Gisuris är tung. Jag går hela vägen upp till krönet. Kroppen är inte riktigt med mig som den brukar. Jag känner mig seg, tung och har svårt att få in luft hela vägen ner i lungorna. Eller åtminstone känns det så. Solen försvinner ganska snabbt bakom molnen och resten av dagen bjuder på lätt mulet men helt vindstilla. Vi segar på uppåt och tar försiktiga löpsteg på platåerna. Dessutom stannar vi ofta och vänder oss om och fascineras av utsikten in mot Sarek och över vackra fjället Ahkka.

Sareks vassa och höga fjälltoppar är vackra mot Padjelantas mjuka, böljande gröna fält. Det ligger lite regn i luften längre bort och regnmolnen och regnet ger landskapet ett dramatiskt intryck. Jag tappar andan flera gånger, men inte av löpningen, utan av hur vackert det är. Att jag får vara här. Uppleva. Andas. I allt det här vackra. Har bara med mig mobiltelefonen och Markus GoPro kamera. Tar få bilder med kameran men försöker istället att ta många mentala bilder. Så vackert. Det här vill jag minnas länge. 

När den första platån övergår i nedförsbacke börjar vi springa. Först sakta och lite trevande. Jag snubblar till ett par gånger. Tänker för mycket. Funderar var fötterna ska ta vägen. Efter ett par hundra meter slutar jag tänka. Låter benen springa av sig själva och plötsligt går det fortare. Det känns som att jag flyger fram och ner för fjället.

Leden här är perfekt att springa, med bara enstaka stenar här och där.

Jag skrattar högt när leran stänker upp längs benen när jag springer rakt genom en lerpöl. Jag känner mig plötsligt oerhört glad och full av energi. Tröttheten som låg över mig på väg upp är som bortblåst. Jag känner mig som ett lekande barn, full av liv och med fullt fokus på här och nu. Jag vill aldrig att nedförsbacken ska ta slut, men givetvis gör den ju det.

Vi skrattar högt när vi saktar ner igen. Njuter av hur fort vi just avverkade nästan två kilometer. Pratar om hur roligt det är att springa i nedförsbacke. Elin har lite känningar i ett knä, men än så länge går det bra. Vi fortsätter jogga över platån och kommer snart till nästa uppförsbacke. Andra och sista fjället vi ska över nu, innan det är nedförsbacke hela vägen till Låddejåhkå. På väg upp börjar Elins knä göra ondare. Uppe på toppen av fjället gör det riktigt ont. Vi får stanna. Jag gör varma koppen och vi sätter oss ner och äter en smörgås. Vi kommer fram till att vi måste tejpa Elins knä.

De sista kilometrarna på fjället den här dagen blir plågsamma. Elin har riktigt ont i sitt knä och vi försöker avlasta och hjälpa på alla sätt vi kan. Niklas drar henne i bogserlina i alla uppförsbackar, för att slippa den värsta belastningen. Efter drygt 4 timmar och en tung nedförsbacke mot Låddejåhkå för Elin, är vi äntligen framme. Vi kommer fram strax efter klockan 12 och sitter ute och äter lunch. Efter en stund börjar det regna och vi går in. Vi hinner med en omgång plump efter middagen innan vi alla somnar gott.

 

Dag 3 : Låddejåhkå – Arasluokta

Den tredje dagen är sträckan bara 13 kilometer och med väldigt lite stigning. Elin har fortfarande ont i knät så hon får tejpa ordentligt innan vi ger oss av. Vi startar vid klockan nio och har snabbt tagit oss upp på fjället. Stigen här är vacker. Den går igenom rengärden och alldeles intill en jokk. En flock med renar följer oss en bra bit på vägen. Två vajor med sina kalvar och en ensam ren som håller sig på sidan om. De är vackra. Högst uppe på platån är det blött och vi springer långa sträckor på spång. Skönt för knäna.

Padjelantaleden – de tusen spångarnas led

Hela leden genom Padjelanta Nationalpark har långa sträckor som är väldigt blöta. Men det är inget som bekymrar eftersom lika långa sträckor har spång. Det känns konstigt ibland att springa så långa sträckor på spång så här mitt uppe på fjället. Nästan som om jag inte är här på riktigt, utan ser alltihop på en film medan jag springer på ett löpband. Men så hör jag de typiska fjäll fåglarna, känner vinden i håret och några lätta regndroppar mot min kind och jag inser att jag faktiskt är här. På riktigt.

När vi kommer ner från fjället väntar ännu en lång och härlig nedförsbacke. Regnet håller sig på avstånd men ligger som slöjor mellan fjällmassiven. Det gör det redan vackra landskapet helt förtrollande. När solen emellanåt lyser igenom och färgar regnsjoken gula måste jag stanna upp och bara titta. I utförsbacken här går det fort igen. Jag hoppar ner för stenar och låter benen springa så fort de orkar och kan utan att ramla. Stigen gör en tvär högerkurva och övergår i spång – över en liten jokk.

Jag springer för fort och halkar på den blöta spången. Jag hinner inte ens reagera eller ta emot mig. Helt plötsligt ligger jag ner, i bäcken. Mitt knä gör ont och min vänstra arm och lår värker. Fan. Jag har inte tid att slå mig, inte nu. Det tar en stund innan det slutar göra ont och vi kan fortsätta. Jag är genomblöt, åtminstone på hela vänstra sidan av kroppen. Det droppar om både min keps och mina tights hela resten av vägen. Men det onda går åtminstone över ganska snabbt.

Hela vägen till Arasluokta är väldigt vacker.

Stugorna i Arasluokta skiljer sig från resten, här är det flera små stugor i stället för en stor. Vi är ensamma här när vi kommer så vi kliver in i en av stugorna och lagar lunch. På eftermiddagen kommer stugvärden och vi köper mat av henne. Det blir lyxmat så här sista kvällen, suovas och nybakt Gahkko. Mums.

Solen skiner när vi tar en promenad på kvällen och vi står länge ute på bron till stugan och njuter. Imorgon är det sista dagen på den här turen. Vi har tolv kilometer kvar till Staloluokta innan vi flyger helikopter hem. Det känns både härligt och lite tråkigt att våra fyra dagar redan är slut. Tiden går fort när man är i fjällen.

Dag 4: Arasluokta – Staloluokta

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. För tidigt. Jag känner direkt att det är något som inte stämmer. Min mage mår inte bra. Jag spenderar morgonen med att gå på toa. Jag säger inget mer, ni fattar. Medan Elin och Niklas äter frukost ligger jag i sängen. Sen packar vi snabbt ihop och ger oss av. Det regnar ganska kraftigt och vinden piskar mig i ansiktet. Jag är dödstrött redan när vi startar. Att gå tolv kilometer på tom och dålig mage är inte direkt något jag ser fram emot, men det måste göras ändå.

Vi går hela vägen till Stalouokta i regnet. Det är kallt och mina händer känns som isbitar. Leden går på nästan på skrå hela vägen. Förmodligen är det en kombination av min brist på energi och det dåliga vädret som gör att den här sträckan känns seg och jobbig. Upp och ner för klipporna hela tiden, brant är det också. Men trots att det känns som att det aldrig tar slut, är vi framme i Stalouokta efter lite mer än tre timmar.

Vi byter om till torra kläder. Elin får hjälpa mig för jag orkar knappt stå. Jag lägger mig ner på en bänk i allrummet och försöker sova. Jag nickar till och vaknar av att Elin lägger en flaska med varmt vatten på mig och alla reselakan, extra tröjor och kläder hon hittar. Jag har fått frossa. Mina händer är iskalla och jag värmer mig på flaskan med varmvatten. Jag somnar och vaknar igen efter en dryg timme. Får i mig lite fruktsoppa och orkar sätta mig upp.

Vi får sitta där ett par timmar och vänta på helikoptern som ska gå halv tre. När det börjar närma sig går vi ut till helikopterplattan. Jag mår mycket bättre nu och orkar till och med springa runt lite för att hålla värmen. När helikoptern från Fiskflyg väl gör entré över fjället blir jag överlycklig.

Helikopterpiloten flyger oss säkert hemåt, från Staloluokta till Ritsem.

Det regnar mycket och blåser rätt hårt. Det märks knappt inne i helikoptern. Vi ser Padjelantaleden swisha förbi under oss och alla uppförsbackar vi tagit oss över på väg hit, ser knappt ut att vara uppförsbackar alls härifrån. Dimman ligger lågt över fjällen och vi flyger nära marken hela vägen.

På ett ställe gör piloten Morgan en u-sväng för att visa oss en grupp med älgar som springer tillsammans med en flock renar. Ovanligt, säger han, att de är så nära varandra. Älgar och renar brukar inte komma så bra överens. Han berättar att det är en björn i området som tryckt ihop djuren i samma klunga. Av björnen ser vi däremot ingenting.

När vi landar i Ritsem är jag nästan gråtfärdig. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och jag har ännu inte ätit något annat än en kopp med fruktsoppa. Vi promenerar den korta biten från landningsplatsen till parkeringen. Niklas byter snabbt däck och vi kör tillbaka till Fiskflyg och får låna en kompressor för att pumpa upp extrahjulet. Efter ungefär en halvtimme sitter vi alla i bilen och är på väg hemåt. Jag är dödstrött men glad.

Jag sover nästan hela bilresan hem.

Erik möter mig på bron när vi stannar utanför huset. MAMMA!! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG! ropar han högt och hoppar upp i min famn. Och jag dig, hjärtat. Det är mycket som är bra med att vara i fjällen, men att få längta efter familjen är nog det jag gillar mest.

I fjällen finns det inga distraktioner. Det finns ingen täckning på mobilen, jag har inga jobbgrejer med mig och det finns inget internet. I fjällen har jag verkligen tid att reflektera över hur bra det är att vara hemma, mitt i vardagen, med allt vad det innebär. Det finns inget jag gillar mer än just det, vardag. Med min familj. Att få perspektiv på vilken lyx vi lever i är också bra för välmåendet. Fan vad bra vi har det ändå, med alla bekvämligheter och en massa tid till att göra vad vi vill. Livet alltså. 

Padjelanta Nationalpark var oerhört vackert, vilt och böljande. När jag gick och lade mig i min egen säng på söndagkväll var jag ännu iskall om händer och armar. Trots det var det här en av de härligaste fjällturer jag varit på. Jag älskar känslan av att jag orkade. Trots allt. Det är fint att få kämpa lite ibland, det ger perspektiv på livet.

Tack för den här gången Padjelanta och på återseende! ♡

Laxfiske, hantverksöl, djupa samtal och kärlek

Laxfiske, hantverksöl, lång middag, djupa samtal och kärlek. Ungefär så kan man sammanfatta helgen som gick. Markus fyller år i slutet på juli och jag vet inte om det bara är jag, men det här med att ge presenter är inte alltid helt lätt. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag själv att få upplevelser, så det är också det jag helst ger. Jag och Markus är inte så ofta ute på äventyr på tumanhand så inför hans födelsedag tänkte jag såklart ge just det – en upplevelse. Men att få barnvakt mitt i sommar och semestrar är inte heller så enkelt, så Markus fick sin födelsedagspresent redan nu.

Jag hade ordnat barnvakt (vad skulle man göra utan föräldrar? Tack mamma!) och bokat en natt på hotell. Markus visste ingenting förrän på lördag förmiddag. Det är så roligt när man får överraska på riktigt! Vi åkte hemifrån vid lunchtid på lördagen och det enda jag sa var att han skulle ta på sig skogskläder, ta med fiskespö och kläder att byta om till. Markus älskar att fiska lax, men jag har av någon anledning aldrig hängt med honom. Jag har faktiskt aldrig fiskat lax över huvudtaget. Därför kändes det självklart att det var just det vi skulle göra på hans överraskning.

Efter att ha spenderat ett par timmar nere vid älven förstår jag verkligen varför han gillar det så mycket. Det var så lugnt och rogivande att gå längs älven och kasta. Tills han fick napp, då var det som om älven kokade. Adrenalin. Spänning. Det tog ungefär en halvtimme innan Markus hade en lax på kroken och ytterligare fem minuter innan den var uppe på land. Att han skulle få napp var ju såklart inte en del av överraskningen, även om det kändes som att jag verkligen lyckats planera allt helt perfekt.

Ett par timmars fiske och en lax på kroken – grattis älskling! 

Vi hade såklart ingen våg med eftersom det här var en spontan, överrasknings-fisketur, men uppskattningsvis vägde den ca 9 kg. Det var så jäkla häftigt att få vara med om att han faktiskt fick napp. Jag har hört att det inte är så lätt att få lax, men med det här som första tur kommer jag för all framtid tänka att det är en piece of cake att få lax. Fiska lax? Jaa, det är ju inte så svårt. Trettio minuter så har man väl en på kroken va, inget konstigt med det.

 

Jag prövade också på att fiska, men fick såklart inget. Men det var ändå kul att kasta lite och stå där och känna in älven, skogen och försöka tänka mig var fiskarna står. När vi hade varit här ute ett par timmar hoppade vi in i bilen igen och körde söderut, Markus hade fortfarande ingen aning om var vi skulle. Han försökte gissa hela vägen men lyckades inte gissa rätt. Till slut stannade vi på vårt mål för dagen – Tjers Gästgiveri i Överkalix. 

Tjers gästgiveri och bryggeri i Överkalix

Jag har flera bekanta som rekommenderat gästgiveriet och självklart ölen från just Tjers. Tjers uttalas (har jag lärt mig i helgen) precis som ’cheers’ – alltså skål – på engelska. Ölen som bryggs här i Överkalix är fantastiskt god. Tanken var att vi skulle ha fått göra en ölprovning, men tyvärr gick inte det då hon som brygger ölen var på resande fot. Men det fanns som tur var en minibar så att vi kunde ha vår egen ölprovning. Min favorit-öl från Tjers är nog den ljusa pale alen på bilden, Lios.

Vi satt här vid fönstret och drack vår goda hantverksöl medan vi drog fiskehistorier och diskuterade meningen med livet.

Utanför det vackra gamla fönstret badade Överkalix i den mjuka kvällssolen och de skira spetsgardinerna rörde sig sakta i sommarvinden. Middagen intog vi också här på rummet framför fönstret. Vi köpte med oss kallskuret till huvudrätt och en hel kladdkaka till efterrätt. Vi åt i lugn och ro och sedan pratade vi länge om allt och inget, drack lite mer öl och tog en sen kvällspromenad längs vattnet innan vi gick och lade oss.

Jag sov som en stock hela natten och vaknade rätt skönt på söndag morgon, även om jag var ganska trött. Vi klev upp och åt en fantastiskt god frukost innan vi hånglade loss på parkeringen och hoppade in i varsin bil. Markus pappa kom och hämtade upp honom och sen åkte de vidare till vår stugtomt i Kalix för att dra lite mer ris och staka ut var vår framtida stuga ska stå. Om ett par veckor kommer det maskiner för att släta ut tomten så att det är klart för att byggas.

Jag åkte hemåt istället och hämtade Erik hos kusinerna i Kullen. Vi badade i deras pool och hoppade lite studsmatta innan vi åkte hem igen. En fin sommarhelg.

Vackert längs vattnet i Överkalix på vår sena kvällspromenad. 

 

Jag rekommenderar starkt ett besök på Tjers Gästgiveri – och att överraska sin partner med upplevelser, såklart! ♡

Nu är midnattssolen äntligen här

Jag sitter vid mitt skrivbord med fönstret på glänt. En svag vind letar sig in och tar tag i min t-shirt så att tyget försiktigt kittlar min hund. Det är natten mellan maj och juni och det är midnattssol i Gällivare. Vindpusten som letat sig in är ljummen och efterlängtad. Det är kvavt inne i mitt arbetsrum. Om jag blundar och drömmer mig bort hade jag lika gärna kunnat sitta på en balkong i Spanien. Sommaren har kommit tidigt i år.

Från och med i natt är det midnattssol i Gällivare

Nu går solen inte ner igen förrän i mitten på juli, den elfte för att vara exakt. Jag älskar det. De ljusa sommarnätterna och dagarna som aldrig tycks ta slut. Lusten att upptäcka tar över mig helt och det är som att något drar mig ut i sommarnatten. Minnen från sommarkvällar för länge sedan gör sig påminda. Då dansen flyttade ut på grönskande sommarängar efter att nattklubben stängt. Minnen av att springa genom en skog som sover, där nattens dagg sakta stiger som dimma mellan grenarna medan midnattssolens strålar sakta värmer.

 

Det finns få saker som gör mig så barnsligt lycklig och fylld av förväntan som just midnattssol. Vackert. Fängslande. Magiskt. En känsla av evighet och magi. Som att vad som helst kan hända och att allt kommer att få ett lyckligt slut. 

 

amanda Matti i Midnattssolen Gällivare

Midnattssol Gällivare på Dundret

Tänk att vi bor precis här, i midnattssolens land. ♡

En mobilfri helg i Norge

Dagarna går så fort och snart är det helg igen! Håller ni med om att veckorna bara flyger förbi? Var tog maj vägen? Förra helgen var vi till Norge, i min familjs stuga ett par mil söder om Narvik. Mitt andra hem. Vi åkte ganska sent på torsdag eftermiddag och kom fram strax innan midnatt. Erik somnade i bilen men vaknade när vi kom fram. Han lekte en stund medan vi slog igång kaminen och bäddade sängen, sen kröp han nöjd ner och somnade om. Han har blivit så stor.

Vädret var inte det bästa under helgen. Delvis stormigt och stundvis regn. Men vad gör det egentligen? Väder som väder. Vi har pysslat, spelat kort, badat bastu och varit ute och fiskat och grillat när det var lite uppehåll. Det är något speciellt med att vara i en stuga, man blir lugn in i märgen. Kanske är det tystnaden som gör det. Eller de knarrande trägolven när man går genom köket för att sätta på gasolspisen för att koka kaffe.

Det kan vara utsikten över fjällen, regnet mot rutan eller bara den genomträngande känslan av att vara mer närvarande. Oavsett vad som gör det är det oerhört bra för välmående att få komma hit och skala av.

Fiske i Efjord, vi fick ingen fisk men grillade och hade mysigt ändå.

Emma och Joakim kom upp på fredagen och vi har passat på att vila, prata och bara umgås. Jag har låtit mobilen ligga hela helgen. Så oerhört välbehövligt. En detox från alla sociala medier och att vara ständigt tillgänglig. Det gör gott för själen.

De första timmarna efter att jag lagt ifrån mig telefonen är alltid de värsta. Känslan av att jag kanske ändå borde kolla om inte någon har ringt, det kan ju vara något viktigt. Det är det såklart nästan aldrig. Om jag håller mig från att kolla på telefonen de första två timmarna, kan jag sen vara utan i flera dagar utan att bry mig alls. Det är så skönt. När vi kom hem på söndag kväll lät jag också telefonen vara. Jag slog igång larmet och satte telefonen i flygplansläge. Sen sov jag oerhört gott hela natten.

Att få sitta på en klippa med dig och spana ut över havet, bergen och fåglarna. Det är livet.

Fisketur sent på kvällen resulterade i en massa fisk.

Att flyga drake var en av helgens höjdpunkter, perfekt när det blåser mycket.

Erik älskar att vara i Mommo och moffas stuga i Norge. Men när vi kom hem igen kastade han av sig kläderna och ropade ”Mamma! Jag har saknat vårat hem jätte mycket!” Inget gör mig gladare än att veta att han trivs både borta och hemma.

Jag skrev förra veckan om att jag tycker det är jobbigt att vara en mångsysslare ibland. Och att jag tror att det ibland blir lite för mycket inspiration och influenser från alla sociala medier. Nu har jag alltså reflekterat och detoxat. Och när jag slog igång hela baletten på måndag morgon igen så kände jag mig lite mer jordad. Det är nyttigt det här, med att vara utan ibland. Så man hittar hem till sig själv igen.

Glädjen av att vara ute och leka och ha vår fulla uppmärksamhet en hel helg.

På en av mina favoritplatser på jorden. Foto av bästa Emma Björkman Stenström.

Det var flera av er som kom med så kloka tankar kring det att jag skrev om att vara mångsysslare och inspiration. Tack för det. Utan er vore den här bloggen ingenting. ♡