Yoga Mountain Festival i Åre – En oas i novembermörkret

För ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig varit i Åre. Förra helgen var jag dit för fjärde gången. Det som lockade mig att hoppa i bilen och köra åttio mil enkel väg den här gången var Yoga Mountain FestivalHoliday Club. Själva anläggningen, bara som den är, är som en oas. Ett andningshål. En blandning mellan storstad och fjäll, precis som byn i övrigt.

Att få komma hit och landa med hjälp av yoga, mitt i novembermörkret, var en riktig lisa för själen.

Jag går inte så ofta på yoga till vardags.

Nästan aldrig faktiskt. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte prioriterar det mitt i allt annat. Däremot gör jag ofta de yogaövningar jag kan när jag tränar annat för att få in rörlighet och kroppskontroll. Jag älskar yogan och vad den gör med kroppen och hjärnan. Att tillsynes små små rörelser kan få hela kroppen att darra. I yogan finns utmaningen att bli bättre, men också acceptansen och tillåtelsen att vara precis där man är. Det är det jag älskar, blandningen.

”Yogan får oss att landa i oss själva. Det är som att meditera, med kroppen som hjälpmedel, för att hitta tillbaka till oss själva”.

Men vad är egentligen yoga? Det tog länge innan jag insåg att yoga är ett samlingsnamn för massor av olika klasser som innehåller olika del rörlighet och andlighet. Yin, Flow, Restorative, Kundalini, Ashtanga, Hartha och Bikram är allihop olika sorters yoga. För någon som inte är inne i yogans värld känns alltihop obegripligt. Konstiga namn och ofta ganska flummiga beskrivningar. Som tur är behöver man inte ha koll på nåt alls för att gå på yoga. Man måste inte veta hur man ska göra, ha en viss typ av kläder eller förstå orden som sägs för att ha nytta av det man får göra på en yogaklass. Själv har jag insett att jag älskar Yin Yoga.

Yin yoga och en rejäl nattning

Sent på fredagen gick jag på Yin Yoga med Therése. Vi nattar ju våra barn varje kväll, nu ska vi natta er sa Therése innan klassen. In i den nedsläckta yogasalen kom vi, en efter en, en del i träningskläder och andra i pyjamas. Vissa hade med sig filtar och utrustning, andra kom som jag, utan någonting med sig. Jag slog mig ned på en yogamatta och kände lugnet infinna sig direkt.

Yin yoga är yoga där man håller varje position länge, upp till fem minuter. Med hjälp av gravitationen får kroppen djupgående stretch och bindväven, som håller ihop musklerna, påverkas. I varje position på denna fantastiska nattningsklass vaggades vi in i en skön blandning av vakenhet och vila med hjälp av trummor.

Efter 45 minuter masade jag mig ut och upp på rummet för att somna nästa omgående.

På lördagen hade jag tänkt gå på en morgonklass, men efter många intensiva jobbveckor och en lång bilresa på torsdagen var jag helt däckad. Istället sov jag lite längre, åt lång frukost och gick sedan på Tiinas klass Vildmarken. En härlig timme med flow i lagomt tempo som fick kroppen att vakna till, sträcka ut och kämpa.

Efter klassen gick vi upp på rummet och bytte till badkläder och morgonrock och sen spenderade vi ett par timmar i Sauna world. Vi testade isvaken, utomhuspoolen, jämtbastun och satt länge och pratade om allt och inget i den lagom varma bastun som jag inte kommer ihåg namnet på. Att bara få sitta och prata i lugn och ro utan måsten eller tider att passa var oerhört skönt. Efter den starten på lördagen var jag lagom mosig och avslappnad.

Resten av lördagen spenderade jag med Angeliqa och Louise. Vi drack mer kaffe än vad som kanske är nyttigt. Först på Åre Bageri och sen tog vi påtår en och två gånger hemma hos Louise. Vi pratade om jobb, livet och allt däremellan. Såna samtal som ger själen liv och hjärnan energi. På kvällen käkade vi god middag i restaurangen Grow på Holiday Club och jag somnade direkt jag lade huvudet på kudden.

Även om en helg känns lång i teorin går tiden alltid för fort. Varje gång jag kommer till Åre är det så mycket jag vill se och göra men så är det alltid något jag inte hinner med. På söndagen packade jag ihop, åt lång frukost och tog en promenad i det härliga vädret. Sen drack jag mer kaffe med Angeliqa innan helgens sista klass. En workshop i beröringens kraft med Tiina.

Ta en paus, ladda batterierna och pröva på yoga

Det bästa med att åka på ett sånt här event är att man kan pröva sig fram med olika yoga klasser och hitta något som passar. Man behöver inte ens äga en yogamatta, för allt finns att låna. Dessutom går det lika bra att yoga i ett par mjukisbyxor eller långkalsonger som ett par träningstights. Att man på Holiday Club dessutom kan hasa ner till frukosten iklädd morgonrock gör det hela ännu bättre och behagligare.

Anledningarna att testa yoga är oändliga, anledningarna att besöka Åre desto fler.

För varje gång jag kommer till Åre lämnar jag en bit av mig själv på denna vackra plats. Jämtland. Det är något speciellt här. Inte bara just Åre, utan hela området runt omkring. Det finns så mycket att upptäcka, så många vandringsleder att se och så mycket aktiviteter att testa. Nästa gång tar jag med mig hela familjen. Jag längtar redan efter att få visa Erik Åre och ta med honom till bassängerna på Holiday Club.

Efter yogahelgen i Åre kände jag mig laddad, landad och redo att ta mig an allt jobb som väntade på mig hemma. Det är viktigt det där, att ta sig tid att stanna upp och ladda batterierna. Som att börja meditera en stund varje dag, eller åka på yoga helg, båda två gör susen för själen.

Fyra dagars löpning genom Padjelanta Nationalpark

Hösten är här och dagarna skyndar förbi så fort att jag knappt hinner med att blinka. Förra helgen sprang vi längs padjelantaleden genom Padjelanta Nationalpark. Det kommer en detaljerad guide till Padjelantaleden så småningom, likt den jag tidigare gjort för Skierfe, men tills jag har lyckats sammanställa all information så pass att den går att förstå, har jag skrivit ner hur våra fyra dagar kändes egentligen. Från start, till mål.

 

När vi satte oss i bilen och körde mot Ritsem på torsdag morgon regnade det kraftigt.

Himlen var mörk och vindrutetorkarna fick jobba hårt för att hålla borta regnet medan bilen rullade västerut. Min lilla ryggsäck låg bredvid mig på sätet, packad till bredden och med regnkläderna fastlindade utanpå.

Jag uppdaterade väderappen i telefonen om och om igen. Regn. Massor med regn och en hel del vind. Prognosen blev inte bättre trots att jag uppdaterade sidan säkert hundra gånger under bilresan. Det såg helt enkelt ut att bli fyra fostrande dagar i fjällen om man skulle tro väderappen.

Båten MS Storlule i Ritsem

När vi parkerat bilen nere vid båtbryggan och kliver ut hör vi ett pysande ljud. Det tar bara ett par sekunder för Niklas att lokalisera var det pysande ljudet kommer ifrån. Fan. Punktering på höger bakdäck. Nåja, inget vi kan göra åt det nu, det får helt enkelt lösa sig på söndag. Vi tar våra grejer och promenerar i regnet ner mot båtbryggan. Det är inte direkt någon rusning till båten, vi är helt ensamma här.

Båtvärden tittar skeptiskt på oss när vi kommer gående på bryggan med våra löparkläder och små ryggsäckar i hällregnet. ”Det kan bli blött idag” är hans enda kommentar när vi hoppar på båten och sakta glider ut med MS Storlule över mot Änonjalme och starten på vår fyra dagars springtur.

Väl på båten är vi peppade och glada, men trots allt lite nervösa över rådande väder. Vi sitter där på båten och sörplar i oss kaffe och hoppas att vädret vänder. Det kan ju göra det ni vet, bli bättre än dom lovat. Mindre regn, mindre vind. Kanske till och med lite sol? Man vet faktiskt aldrig i fjällen.

Dag 1 : Änonjalme – Gisuris

När vi hoppar av i Änonjalme har regnet faktiskt minskat en aning och efter bara ett par kilometer nästan helt upphört. Vi stannar och tar av oss regnjackorna, njuter av att springa utan dom. Första sträckan på ca 16 km avklaras på ungefär 2 timmar och 30 minuter. Regnjackorna åker av och på ett par gånger under vägen, men överlag är vi alla ändå positivt överraskade av vädret. Det var trots allt inte så illa som vi trodde.

Tänk att det är lika härligt varje gång när turen man planerat för så länge äntligen är här. Oavsett hur vädret är när det är dags eller vad som händer på vägen dit, känns det skönt att äntligen vara igång. När vi kom fram till Gisuris den första eftermiddagen var vi lite trötta men också förväntansfulla. ”Tänk att vi faktiskt är ute på den här turen som vi pratat om så länge nu” säger Niklas. Jag stannar upp mentalt en stund och känner efter, ja tänk. Så härligt det är.

Dag två: Gisuris – Låddejåhkå

När vi vaknar upp i Gisuris tidigt på fredag morgon skiner solen utanför vårt fönster. Yes. Sol och klar himmel betyder att vi vågar oss på den gamla leden som går över fjället Njierek. Den har såklart fler höjdmeter än den nya leden, men den är ett par kilometer kortare och bjuder förhoppningsvis på fin utsikt. Vi äter frukost i lugn och ro och ger oss sedan av. Solen värmer så pass mycket att vi alla snabbt tar av oss vindjackorna, trots att klockan bara är strax innan åtta. Härlig kontrast mot gårdagens regn.

Uppförsbacken från Gisuris är tung. Jag går hela vägen upp till krönet. Kroppen är inte riktigt med mig som den brukar. Jag känner mig seg, tung och har svårt att få in luft hela vägen ner i lungorna. Eller åtminstone känns det så. Solen försvinner ganska snabbt bakom molnen och resten av dagen bjuder på lätt mulet men helt vindstilla. Vi segar på uppåt och tar försiktiga löpsteg på platåerna. Dessutom stannar vi ofta och vänder oss om och fascineras av utsikten in mot Sarek och över vackra fjället Ahkka.

Sareks vassa och höga fjälltoppar är vackra mot Padjelantas mjuka, böljande gröna fält. Det ligger lite regn i luften längre bort och regnmolnen och regnet ger landskapet ett dramatiskt intryck. Jag tappar andan flera gånger, men inte av löpningen, utan av hur vackert det är. Att jag får vara här. Uppleva. Andas. I allt det här vackra. Har bara med mig mobiltelefonen och Markus GoPro kamera. Tar få bilder med kameran men försöker istället att ta många mentala bilder. Så vackert. Det här vill jag minnas länge. 

När den första platån övergår i nedförsbacke börjar vi springa. Först sakta och lite trevande. Jag snubblar till ett par gånger. Tänker för mycket. Funderar var fötterna ska ta vägen. Efter ett par hundra meter slutar jag tänka. Låter benen springa av sig själva och plötsligt går det fortare. Det känns som att jag flyger fram och ner för fjället.

Leden här är perfekt att springa, med bara enstaka stenar här och där.

Jag skrattar högt när leran stänker upp längs benen när jag springer rakt genom en lerpöl. Jag känner mig plötsligt oerhört glad och full av energi. Tröttheten som låg över mig på väg upp är som bortblåst. Jag känner mig som ett lekande barn, full av liv och med fullt fokus på här och nu. Jag vill aldrig att nedförsbacken ska ta slut, men givetvis gör den ju det.

Vi skrattar högt när vi saktar ner igen. Njuter av hur fort vi just avverkade nästan två kilometer. Pratar om hur roligt det är att springa i nedförsbacke. Elin har lite känningar i ett knä, men än så länge går det bra. Vi fortsätter jogga över platån och kommer snart till nästa uppförsbacke. Andra och sista fjället vi ska över nu, innan det är nedförsbacke hela vägen till Låddejåhkå. På väg upp börjar Elins knä göra ondare. Uppe på toppen av fjället gör det riktigt ont. Vi får stanna. Jag gör varma koppen och vi sätter oss ner och äter en smörgås. Vi kommer fram till att vi måste tejpa Elins knä.

De sista kilometrarna på fjället den här dagen blir plågsamma. Elin har riktigt ont i sitt knä och vi försöker avlasta och hjälpa på alla sätt vi kan. Niklas drar henne i bogserlina i alla uppförsbackar, för att slippa den värsta belastningen. Efter drygt 4 timmar och en tung nedförsbacke mot Låddejåhkå för Elin, är vi äntligen framme. Vi kommer fram strax efter klockan 12 och sitter ute och äter lunch. Efter en stund börjar det regna och vi går in. Vi hinner med en omgång plump efter middagen innan vi alla somnar gott.

 

Dag 3 : Låddejåhkå – Arasluokta

Den tredje dagen är sträckan bara 13 kilometer och med väldigt lite stigning. Elin har fortfarande ont i knät så hon får tejpa ordentligt innan vi ger oss av. Vi startar vid klockan nio och har snabbt tagit oss upp på fjället. Stigen här är vacker. Den går igenom rengärden och alldeles intill en jokk. En flock med renar följer oss en bra bit på vägen. Två vajor med sina kalvar och en ensam ren som håller sig på sidan om. De är vackra. Högst uppe på platån är det blött och vi springer långa sträckor på spång. Skönt för knäna.

Padjelantaleden – de tusen spångarnas led

Hela leden genom Padjelanta Nationalpark har långa sträckor som är väldigt blöta. Men det är inget som bekymrar eftersom lika långa sträckor har spång. Det känns konstigt ibland att springa så långa sträckor på spång så här mitt uppe på fjället. Nästan som om jag inte är här på riktigt, utan ser alltihop på en film medan jag springer på ett löpband. Men så hör jag de typiska fjäll fåglarna, känner vinden i håret och några lätta regndroppar mot min kind och jag inser att jag faktiskt är här. På riktigt.

När vi kommer ner från fjället väntar ännu en lång och härlig nedförsbacke. Regnet håller sig på avstånd men ligger som slöjor mellan fjällmassiven. Det gör det redan vackra landskapet helt förtrollande. När solen emellanåt lyser igenom och färgar regnsjoken gula måste jag stanna upp och bara titta. I utförsbacken här går det fort igen. Jag hoppar ner för stenar och låter benen springa så fort de orkar och kan utan att ramla. Stigen gör en tvär högerkurva och övergår i spång – över en liten jokk.

Jag springer för fort och halkar på den blöta spången. Jag hinner inte ens reagera eller ta emot mig. Helt plötsligt ligger jag ner, i bäcken. Mitt knä gör ont och min vänstra arm och lår värker. Fan. Jag har inte tid att slå mig, inte nu. Det tar en stund innan det slutar göra ont och vi kan fortsätta. Jag är genomblöt, åtminstone på hela vänstra sidan av kroppen. Det droppar om både min keps och mina tights hela resten av vägen. Men det onda går åtminstone över ganska snabbt.

Hela vägen till Arasluokta är väldigt vacker.

Stugorna i Arasluokta skiljer sig från resten, här är det flera små stugor i stället för en stor. Vi är ensamma här när vi kommer så vi kliver in i en av stugorna och lagar lunch. På eftermiddagen kommer stugvärden och vi köper mat av henne. Det blir lyxmat så här sista kvällen, suovas och nybakt Gahkko. Mums.

Solen skiner när vi tar en promenad på kvällen och vi står länge ute på bron till stugan och njuter. Imorgon är det sista dagen på den här turen. Vi har tolv kilometer kvar till Staloluokta innan vi flyger helikopter hem. Det känns både härligt och lite tråkigt att våra fyra dagar redan är slut. Tiden går fort när man är i fjällen.

Dag 4: Arasluokta – Staloluokta

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. För tidigt. Jag känner direkt att det är något som inte stämmer. Min mage mår inte bra. Jag spenderar morgonen med att gå på toa. Jag säger inget mer, ni fattar. Medan Elin och Niklas äter frukost ligger jag i sängen. Sen packar vi snabbt ihop och ger oss av. Det regnar ganska kraftigt och vinden piskar mig i ansiktet. Jag är dödstrött redan när vi startar. Att gå tolv kilometer på tom och dålig mage är inte direkt något jag ser fram emot, men det måste göras ändå.

Vi går hela vägen till Stalouokta i regnet. Det är kallt och mina händer känns som isbitar. Leden går på nästan på skrå hela vägen. Förmodligen är det en kombination av min brist på energi och det dåliga vädret som gör att den här sträckan känns seg och jobbig. Upp och ner för klipporna hela tiden, brant är det också. Men trots att det känns som att det aldrig tar slut, är vi framme i Stalouokta efter lite mer än tre timmar.

Vi byter om till torra kläder. Elin får hjälpa mig för jag orkar knappt stå. Jag lägger mig ner på en bänk i allrummet och försöker sova. Jag nickar till och vaknar av att Elin lägger en flaska med varmt vatten på mig och alla reselakan, extra tröjor och kläder hon hittar. Jag har fått frossa. Mina händer är iskalla och jag värmer mig på flaskan med varmvatten. Jag somnar och vaknar igen efter en dryg timme. Får i mig lite fruktsoppa och orkar sätta mig upp.

Vi får sitta där ett par timmar och vänta på helikoptern som ska gå halv tre. När det börjar närma sig går vi ut till helikopterplattan. Jag mår mycket bättre nu och orkar till och med springa runt lite för att hålla värmen. När helikoptern från Fiskflyg väl gör entré över fjället blir jag överlycklig.

Helikopterpiloten flyger oss säkert hemåt, från Staloluokta till Ritsem.

Det regnar mycket och blåser rätt hårt. Det märks knappt inne i helikoptern. Vi ser Padjelantaleden swisha förbi under oss och alla uppförsbackar vi tagit oss över på väg hit, ser knappt ut att vara uppförsbackar alls härifrån. Dimman ligger lågt över fjällen och vi flyger nära marken hela vägen.

På ett ställe gör piloten Morgan en u-sväng för att visa oss en grupp med älgar som springer tillsammans med en flock renar. Ovanligt, säger han, att de är så nära varandra. Älgar och renar brukar inte komma så bra överens. Han berättar att det är en björn i området som tryckt ihop djuren i samma klunga. Av björnen ser vi däremot ingenting.

När vi landar i Ritsem är jag nästan gråtfärdig. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och jag har ännu inte ätit något annat än en kopp med fruktsoppa. Vi promenerar den korta biten från landningsplatsen till parkeringen. Niklas byter snabbt däck och vi kör tillbaka till Fiskflyg och får låna en kompressor för att pumpa upp extrahjulet. Efter ungefär en halvtimme sitter vi alla i bilen och är på väg hemåt. Jag är dödstrött men glad.

Jag sover nästan hela bilresan hem.

Erik möter mig på bron när vi stannar utanför huset. MAMMA!! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG! ropar han högt och hoppar upp i min famn. Och jag dig, hjärtat. Det är mycket som är bra med att vara i fjällen, men att få längta efter familjen är nog det jag gillar mest.

I fjällen finns det inga distraktioner. Det finns ingen täckning på mobilen, jag har inga jobbgrejer med mig och det finns inget internet. I fjällen har jag verkligen tid att reflektera över hur bra det är att vara hemma, mitt i vardagen, med allt vad det innebär. Det finns inget jag gillar mer än just det, vardag. Med min familj. Att få perspektiv på vilken lyx vi lever i är också bra för välmåendet. Fan vad bra vi har det ändå, med alla bekvämligheter och en massa tid till att göra vad vi vill. Livet alltså. 

Padjelanta Nationalpark var oerhört vackert, vilt och böljande. När jag gick och lade mig i min egen säng på söndagkväll var jag ännu iskall om händer och armar. Trots det var det här en av de härligaste fjällturer jag varit på. Jag älskar känslan av att jag orkade. Trots allt. Det är fint att få kämpa lite ibland, det ger perspektiv på livet.

Tack för den här gången Padjelanta och på återseende! ♡

Laxfiske, hantverksöl, djupa samtal och kärlek

Laxfiske, hantverksöl, lång middag, djupa samtal och kärlek. Ungefär så kan man sammanfatta helgen som gick. Markus fyller år i slutet på juli och jag vet inte om det bara är jag, men det här med att ge presenter är inte alltid helt lätt. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag själv att få upplevelser, så det är också det jag helst ger. Jag och Markus är inte så ofta ute på äventyr på tumanhand så inför hans födelsedag tänkte jag såklart ge just det – en upplevelse. Men att få barnvakt mitt i sommar och semestrar är inte heller så enkelt, så Markus fick sin födelsedagspresent redan nu.

Jag hade ordnat barnvakt (vad skulle man göra utan föräldrar? Tack mamma!) och bokat en natt på hotell. Markus visste ingenting förrän på lördag förmiddag. Det är så roligt när man får överraska på riktigt! Vi åkte hemifrån vid lunchtid på lördagen och det enda jag sa var att han skulle ta på sig skogskläder, ta med fiskespö och kläder att byta om till. Markus älskar att fiska lax, men jag har av någon anledning aldrig hängt med honom. Jag har faktiskt aldrig fiskat lax över huvudtaget. Därför kändes det självklart att det var just det vi skulle göra på hans överraskning.

Efter att ha spenderat ett par timmar nere vid älven förstår jag verkligen varför han gillar det så mycket. Det var så lugnt och rogivande att gå längs älven och kasta. Tills han fick napp, då var det som om älven kokade. Adrenalin. Spänning. Det tog ungefär en halvtimme innan Markus hade en lax på kroken och ytterligare fem minuter innan den var uppe på land. Att han skulle få napp var ju såklart inte en del av överraskningen, även om det kändes som att jag verkligen lyckats planera allt helt perfekt.

Ett par timmars fiske och en lax på kroken – grattis älskling! 

Vi hade såklart ingen våg med eftersom det här var en spontan, överrasknings-fisketur, men uppskattningsvis vägde den ca 9 kg. Det var så jäkla häftigt att få vara med om att han faktiskt fick napp. Jag har hört att det inte är så lätt att få lax, men med det här som första tur kommer jag för all framtid tänka att det är en piece of cake att få lax. Fiska lax? Jaa, det är ju inte så svårt. Trettio minuter så har man väl en på kroken va, inget konstigt med det.

 

Jag prövade också på att fiska, men fick såklart inget. Men det var ändå kul att kasta lite och stå där och känna in älven, skogen och försöka tänka mig var fiskarna står. När vi hade varit här ute ett par timmar hoppade vi in i bilen igen och körde söderut, Markus hade fortfarande ingen aning om var vi skulle. Han försökte gissa hela vägen men lyckades inte gissa rätt. Till slut stannade vi på vårt mål för dagen – Tjers Gästgiveri i Överkalix. 

Tjers gästgiveri och bryggeri i Överkalix

Jag har flera bekanta som rekommenderat gästgiveriet och självklart ölen från just Tjers. Tjers uttalas (har jag lärt mig i helgen) precis som ’cheers’ – alltså skål – på engelska. Ölen som bryggs här i Överkalix är fantastiskt god. Tanken var att vi skulle ha fått göra en ölprovning, men tyvärr gick inte det då hon som brygger ölen var på resande fot. Men det fanns som tur var en minibar så att vi kunde ha vår egen ölprovning. Min favorit-öl från Tjers är nog den ljusa pale alen på bilden, Lios.

Vi satt här vid fönstret och drack vår goda hantverksöl medan vi drog fiskehistorier och diskuterade meningen med livet.

Utanför det vackra gamla fönstret badade Överkalix i den mjuka kvällssolen och de skira spetsgardinerna rörde sig sakta i sommarvinden. Middagen intog vi också här på rummet framför fönstret. Vi köpte med oss kallskuret till huvudrätt och en hel kladdkaka till efterrätt. Vi åt i lugn och ro och sedan pratade vi länge om allt och inget, drack lite mer öl och tog en sen kvällspromenad längs vattnet innan vi gick och lade oss.

Jag sov som en stock hela natten och vaknade rätt skönt på söndag morgon, även om jag var ganska trött. Vi klev upp och åt en fantastiskt god frukost innan vi hånglade loss på parkeringen och hoppade in i varsin bil. Markus pappa kom och hämtade upp honom och sen åkte de vidare till vår stugtomt i Kalix för att dra lite mer ris och staka ut var vår framtida stuga ska stå. Om ett par veckor kommer det maskiner för att släta ut tomten så att det är klart för att byggas.

Jag åkte hemåt istället och hämtade Erik hos kusinerna i Kullen. Vi badade i deras pool och hoppade lite studsmatta innan vi åkte hem igen. En fin sommarhelg.

Vackert längs vattnet i Överkalix på vår sena kvällspromenad. 

 

Jag rekommenderar starkt ett besök på Tjers Gästgiveri – och att överraska sin partner med upplevelser, såklart! ♡

Upptäck Dundret: Västtoppen tur och retur

Jag älskar att vara ute och promenera eller springa sent på kvällarna under sommaren när nätterna är ljusa. Ett av mina absoluta favoritställen att vara på är såklart Dundret. Hemmafjället. I måndags sprang jag på Dundret, Västtoppen var det som fick besök den här gången. Att köra bil upp till toppen och sedan välja och vraka blanda alla de stigar som finns här. Det spelar ingen roll hur många gånger jag varit här, det är lika vackert varenda gång. Att stå där uppe, på kanten av fjället, och spana ut över fjällkedjan. Det är magiskt.

Dundret är fantastiskt fint och jag vill gärna att fler upptäcker mitt fina hemmafjäll.

Men det finns faktiskt inte så många bra beskrivningar på hur man tar sig runt och för den ovana kan skyltningen kännas tämligen bristfällig. Därför tänkte jag under sommaren försöka skriva ner och samla mina bästa Dundret-tips här. Upptäck Dundret.

Vi börjar med en relativt kort, men väldigt vacker sträcka som bjuder på magisk utsikt, bra foto-ställen, enorma vidder och ett fint vindskydd på toppen.

Dundret Västtoppen – 6 km tur och retur

Starten på stigen mot västtoppen. Kelvastigen sträcker sig dock längre bort än till Västtoppen, också en fin tur om man vill ta sig lite längre.

Stora delar av stigen är spångad, vilket är bra då det ofta är ganska blött i dalarna.

När du kör från Gällivare mot Porjus längs E45:an, svänger du efter ca 5 km vänster in på den väg som i folkmun kallas för ”Femman”. Vägen är smal och krokig och har sett sina bästa dagar, men den tar dig i sakta mak upp på toppen av Dundret. När du kommer upp på kalfjället stannar du på den andra parkeringen på höger sida. Eller parkering och parkering. Du parkerar längs vägen där vägen ser ut att vara lite bredare. I norrländska mått mätt är detta en utomordentlig parkering. Stigen mot västtoppen hittar du upp till höger, lite bakom var du just parkerade.

Utsikt från halva vägen, magiskt med fjällen i fjärran.

Stigen är stenig och knölig, delvis lite brant men till största del ganska flack och fin att gå på. Det är ca 2,6 km från vägen upp till själva toppen. Stigen är utmärkt med ledmarkeringar och stenar, så du kan inte missa den. När du är nästan framme delar sig stigen och du kan välja att fortsätta framåt mot Kelvastigen (också Åke på Toppen) eller svänga höger mot Västtoppen. Från vägskälet ser du vindskyddet på toppen till höger.

Väl uppe på Västtoppen är det perfekt att gå in i vindskyddet och fika, byta kläder om man är svettig eller kanske bara sitta och filosofera. Det är också perfekt för en picknick eller varför inte promenera upp och äta romantiskt kvällsfika, sent på sommarnatten? Igen, magi.

Vindskyddet på toppen, perfekt om det blåser. Utsikten över Dundrets alla toppar och de mäktiga fjällen i väster gör det romantiskt bara att sitta här och titta.

För dig som gillar att fota vill jag tipsa om att gå förbi vindskyddet, ungefär hundra meter västerut. Här, till höger, har du perfekta stenar att stå på om du vill fota fina bilder där någon står på stenen och du får det fina landskapet i bakgrunden. Typiskt instagram vänligt. Eller så kan du bara slå dig ner på stenen och njuta av solens skådespel bland fjällens toppar i horisonten. De här bilderna är tagna ungefär klockan 22.00. Färgerna och ljusskiftningarna bland fjälltopparna i horisonten var galet vackra och ändrades varje minut.

Det här är en perfekt kortare tur att springa eller gå. Vill man kan man fortsätta upp mot Åke på Toppen stugan, förbi den och tillbaka ner där du parkerat bilen är det då ca 9 km. Det är så mycket större än man tror uppe på Dundret. När man går längs stigen mot Västtoppen och tittar bort mot Åke på Toppen, ser man den knappt. Det är storslagna vyer och långa avstånd uppe mellan topparna. Så för den som gillar fjäll men inte tar sig ut på längre turer är det här ett perfekt substitut. Och barnen. Perfekt med barnen!

Den lilla pricken på kanten av fjället, just där i mitten, det är Åke på toppen-stugan.

Ta någon under armen och ge er ut för att upptäcka Dundret! Här finns så mycket fint att se, bara 10 minuter hemifrån! ♡

Du hittar fler tips och vandringsguider här:

Postcard from Åre covered in snow

Two days have passed since I left Åre. My four days there were intense. Filled with lots of fun, laughter, inspiration, amazing people, activities and work. I’ve seen Åre in both heavy snowfall and beautiful sunshine and I can really understand why people choose to live there. It actually feels a little bit like home, with the mountains and the water – and all the snow. The nature is almost as breathtaking as it is here, in the far north.

My drive home took 10 hours. I only stopped three times to use the toilet and refill my coffee. Ten long, lonely hours on the road – in storm, snowfall and darkness – takes it’s toll on both body and mind. I came home just in time to read a goodnight story to Erik. I fell asleep beside him and didn’t wake up until ten hours later. I guess driving that far requires just as much time sleeping, in order to get back on track.

Driving through northern Sweden can be lonesome. But it is so beautiful.

Åre was great in so many ways. Amazing people with interesting stories, who generously shared their knowledge and experience from life in general, and blogging specifically. The activities we did, snowmobiling and skiing (snowboarding in my case), were just as fun and beautiful as I had hoped. The arrangements of the whole workation/unconference thing were on point, Sara and Linda made a great job putting it all together. Work and fun in a perfect mix, with great opportunities to get to know one another.

The first night at this years workation, getting to know all these great people.

Ready for a snowmobile tour with Åreguiderna. Driving through beautiful forests and over frozen lakes. Nothing new, but oh so beautiful.

Jacqueline with her eyes on the prize. In this case, a snowmobile to take us through the forests outside of Åre.

It’s been slow days at home since I came back. It feels like I have filled my soul and mind with inspiration and energy, and gotten confused and tired at the same time. My head is slow, my body tired and my focus is everywhere and nowhere, all at once. I try to refocus and stay sharp and productive, but the harder I try – the further away my thoughts wander.

The restaurant Grow at Holiday Club Åre serves great food. This time everything on our menu was vegetarian. Always good combinations and great taste. A delight to eat here every night.

It’s not always that you return from events like these filled with energy. Sometimes it works the opposite. All the information, inspiration and knowledge can mess up your mind and throw you off the tracks. Sometimes it’s just what you need, getting a push in the right direction. This time I feel like I was going somewhere, and now I don’t know where to start again.

I’m gonna let all the impressions sink in and let my soul catch up with my mind. This weekend I’m just gonna rest, spend time with family and let my thoughts be exactly where they are. Inspiration and energy will come, sooner or later. Sometimes the best thing you can do is to not push it. When the water around you settles, you’ll be able to see clearly again. I hope I will after this weekend is over.

Photo: Jacqueline Wester. Snowboarding in Åre was a delight. Not much people in the slopes, soft fluffy snow and plenty of slopes to explore. I’ll have to come back for a little off-piste snowboarding though, another time.

Thank you Åre, Inos and all the amazing people that I got to meet.

See you soon again ♡

What I get to call work – Photoshoot in Stora Sjöfallet

You know when you’re young and you dream about what you’re gonna do when you grow up? I have never dreamt of becoming a doctor, singer or anything else specific. But I have always dreamt of having a job that keeps me active, where I can travel, see new things and spend my working days out in beautiful landscapes. Well people, I think I have actually found it.

This Saturday we woke up early and drove up to Stora Sjöfallet, about 90 minutes from home. The mission for the day was to take photos and film for Polarbearz, Markus ’band’. Since the hours of daylight are limited and the cold easily gets to you, we spent 3 effective hours shooting in different locations along the road. The forecast had said it would be cloudy with a chance of storm, and maybe a little snow. But when we came up there and night slowly made way for day, there wasn’t much of any of it.

The clouds dissolved slowly as we were stopping for pictures and then driving further west again. By the time we were done and ready for lunch, the sun was painting the whole sky in red, pink and orange. It was so beautiful we all just stood there for a long time, watching it. Then we had a little food and jumped back into the car and headed home. Two things stayed in my head for the whole ride home.

  1. I live only 90 minutes (give or take) away from this magnificent place. The old mountains, beautiful forest and the complete absence of city noises. It’s a luxury I don’t use enough. The inspiration level is high up here.
  2. I get to call this work. Dressing in five layers of wool and down, scouting beautiful spots, taking pictures, hanging out with amazing people. I think I am Ok to be grown up now, because this is what I want to do when I grow up.

This job of mine is also taking me to Stockholm next week. I have a few meetings to go to, people to see and inspiration to catch. And then on the 27th of January I’m heading to Åre once again. This time for a workation with Influencers of Sweden, and some Snowboarding with Elin. January is going to be an intense month, but filled with fun and plenty of things that the heart wants. Inbetween work and travel I will make sure to spend plenty of quality time with Erik and the rest of the family.

Two Polarbearz on road in Zlatan-land. Or The Land of Polarbearz maybe.. 

Cars should always be shot in this environment. I’d buy it straight away.. 

The hero of the day! Emma kept posting on social media and also did a lot of filming. She also took care of all the food and snacks to keep us going. ♡

Sunsets like these.. The sun never really made it over the mountains on this January day in Stora Sjöfallet. But it came darn close. And the wind makes the whole mountain look like it’s got a halo. Amazingly beautiful. 

Tomorrow is my first real day back at work after the holidays. We’ve had some great days off, spending time together, but it feels good to get the routines going again.

How’s things for you, are you excited that the holidays are over? ♡

Emma took this windy picture of me as we were done at the last spot for the day. Happy snappy!

This is how happy I am to be working with amazing people, in beautiful places. Hey ho 2018 – I’m ready for you!!

 

Follow my blog with Bloglovin

A weekend in Åre with Kvinnliga Äventyrare

In mid August I was in Åre together with 30 inspiring women – a weekend event arranged by ”Kvinnliga Äventyrare” – or female adventurers. Female adventurers started out as a collaboration between the amazing Angeliqa from Vandringsbloggen (Swedens largest blog about hiking) and Morakniv.

 

The goal with Kvinnliga Äventyrare is to lift female adventurers and inspire more women to go out and explore. No matter if it’s spending more time outdoors, chasing after your dreams in life or going on big adventures out in the wilderness. Not only does the initiative lift all these cool women and give us a place to connect – Kvinnliga Äventyrare also redefine what an adventure is.

The event I attended in Åre gathered some of these inspiring female adventurers for hiking, talking, inspirational lectures and to make new friends. Not only did I get to know some amazing women, I also got the opportunity to share my energy through one of my passions – Zumba.

This was the first time I was in Åre. I have always wanted to go during winter to snowboard but have never actually been. And when I drove there I remembered why. I live so freaking far away. Many of the ladies attending came from Stockholm and they had been driving 600 km north to get there. I drove 800 km south. 800 freaking kilometers south. Damn, I realized I live in the freaking arctics.

Anyway, the weekend was amazing and I, surprisingly, really liked Åre. I have heard so much about it through out the years but have always thought that it’s probably overrated. I was wrong.

This small village was cozy and with great potential, where life and energy seemed to pour out of every open door. People strolling the streets, people biking, hiking and carting the slopes, great restaurants, cozy cafés in every corner, people kayaking and sup-boarding and plenty of other activities to enjoy if you wanted to.

This was a great weekend with amazing people.

I got to spend time with Angeliqa and Emelie, the two inspiring souls behind Kvinnliga Äventyrare. I got to learn a little about outdoor cooking from Katrin at Fjällochklackar.se – she cooked amazing food and is such a down-to-earth person. I also got to listen to Sara at Träningsglädje.se who talked about the joy in working out and spending time in the outdoors. And we got some great tips on outdoor photography from the talented Louise at Isbergsphotography.se.

All in all – it was a great weekend and I met so many amazing people. But the weekend was short and I immediately felt that I wanted to come back. And right now I am on a train – heading back to Åre. – this time together with Catharina at Peak Performance.

Angeliqa at Vandringsbloggen and Louise at Isbergs Photography. 

Sara and Katrin.

Outdoor cooking – workshop with Katrin.

 

That I am going to Åre this weekend is part of me following my dream.

My dream is to live a free life and my most important goal is to do all things I do – with all my heart. That way of doing things  have brought me to Åre this weekend. My way of doing things might take me even further. Walking your own way is hard sometimes. Not a day goes by that I don’t doubt. But I try to not let my doubts get in my way. Now I’m going on a weekend to Åre with hiking, zip-lining, spa and spending time with more inspiring people. And all of that happened because I decided to follow my dreams and make this life an adventure. 

So if I can inspire You to do one thing – it’s to listen to that inner voice and be brave. Do things that matter to you. Change things that doesn’t feel good. Don’t let people tell you how to do things and what to do – do things your way.

See you guys soon ♡

A guide to Kungsleden – Trail running from Vakkotavare to Nikkaluokta

In July we went trail running along Kungsleden, from Vakkotavaara to Nikkaluokta. A distance of 78 km. We spent five days on the trail, mostly in heavy rain and strong winds. But even if the weather wasn’t all too good, I came home with a feeling of calm and happiness. As I always do when out in the mountains. This trail is most commonly used for hiking, but it’s perfect for trail running as well.

The fact that we couldn’t run the full distance as planned didn’t make me disappointed at all. That’s just the way it is in the mountains. Unpredictable. You should make up a good plan, but then be prepared that the weather can change dramatically and you’ll have to reconsider.

 

 

 

The days before we left, the weather reports promised rain, rain and lots of rain. But as the weather can change for the worse, it can also change for the better. So off we went on a Tuesday morning, with warm summer air filling our lungs and hearts with hope. The bus trip from Gällivare to Vakkotavare takes about 3 hours including a 30-minute stop in Stora Sjöfallet.

bus 93 to vakkotavaare - swedish lapland - Photo © Amanda Matti

The closer we came to the mountains, the more our spirits rose. When we jumped off the bus in Vakkotavare we felt like we could conquer the world, and that the sun would shine as we did it.

We arrived to Vakkotavare around noon and made the last preparations (ie. Peeing, throwing away lunch leftovers, drinking water etc) before we started walking up the steep hill on Kungsleden towards Teusajaure. We walked happily in sunshine for another 2 hours before the sunshine gave way for clouds and rain.

View from Vakkotavaare Kungsleden - Photo © Amanda Matti

There was still a lot of snow up on the mountain between Vakkotavare and Teusajaure. And lots of snow that has just started to melt, equals plenty of water on the trails. Unfortunately the two combined did not create great conditions for running. We walked almost the full first 10 km. Then we ran a couple of kilometers before the wet and slippery downhill towards Teusajaure begun and we had to walk again. Since we weren’t in a rush, we rather walked than risked falling and getting hurt.

When we reached the lake we had to wait for the two couples before us to return with one boat. Lucky for us, the man who came back with the boat offered to take us with him so we didn’t have to row – not even once. When we came to the cabin at Teusajaure we bought dinner at the small shop, this first day called for meatballs and mashed potatoes.

That’s a good thing with hiking or running along Kungsleden, there are plenty of places to gear up and buy more food!

rowing over teusajaure - kungsleden - Photo © Amanda Matti

STF cabin - teusajaure - kungsleden

trail running kungsleden - downhill teusajaure - Photo © Amanda Matti

Since we only had small, 8 and 12 liter backpacks, we had to plan our food carefully. We bought all of our dinners, except one, in the small shops in the mountain huts. With us we had breakfast, lunch, snacks and one dinner (for Singi where there is no shop). We refilled our snack and breakfast-supply in Kaitumjaure, apart from that we didn’t feel like we had forgotten or brought too little of anything.

Actually, not a single time on the road did we feel like we had forgotten anything, or that we should have had something more with us. What we had in our small backpacks was just enough. And then we had to hike in heavy rain and strong winds – still there was nothing missing. My bag only weighed 4 kilos, not 20 as I have been hiking with before. Reality check.

Once we had dinner that first night we took a nice and warm sauna before going to sleep. I fell asleep in about half a second and didn’t wake up until 12 hours later.. (!)

view towards kaitumjaure - kungsleden -Photo © Amanda Matti

kaitumjohkka - kungsleden -Photo © Amanda Matti

 

We had decided to run between the cabins each day, even though some distances were short and wouldn’t take more than a couple of hours. Both my cousin and me like to really enjoy nature – so having time to stop, sleep and enjoy was important. The second day we only had 10 km to go so we left the cabin around lunch and reached Kaitumjaure around half past three. This distance was easy to run – not so much stones on the trail and no rain.

The most common question I have gotten before and after we went on this adventure is “What race are you running?” Today trail running races are getting more and more common and we have learned to compare minutes, distances and performance. Doing something only for fun and enjoyment seems further away to people than doing it for competition. I’m telling you – we should do more of these things just for fun. I love the feeling of being out there because of no other reason than that I want to.

kungsleden towards kaitumjaure - Photo © Amanda Matti

lunch at kaitumjohkka - trail running kungsleden - Photo © Amanda Matti

trail running kungsleden - Photo © Amanda Matti

KAITUMJAURE. Let’s talk about Kaitumjaure. The most beautiful mountain hut I have been to so far on Kungsleden. Located on a hill overlooking the river. The warden at the mountain hut was so kind and caring, asked where we were going and how it went. Asked all the people who came to buy food where they were heading next and how prepared they were for the bad weather. One woman from Germany decided to stay another day at the hut after consulting with the warden. If you’re not used to the mountains, it’s a good decision to take when the weather is getting worse.

Kaitumjaure - STF mountain hut - Kungsleden - Photo © Amanda Matti

It’s about 13 km from Kaitumjaure to Singi. We partly walked and partly ran the whole distance without stopping. It was windy and raining heavily, about an hour after we left Kaitumjaure we were completely wet. We just inhaled some raisins and nuts on the way and didn’t stop, apart from a couple of pictures, until we came to Singi.

Even though our backpacks were small, we both had first aid kits and other things that are good to have if you fall or in any other way end up in an emergency. In Sweden we see an increase in rescues made by the Mountain Rescue teams, and they are expensive. Many of the rescues wouldn’t happen if people were prepared for the worst and knew what to do if things get tough.

kungsleden close to Singi - Photo © Amanda Matti

You should always be prepared for the worst when you’re out trail running in the mountains. We didn’t need any medical supplies, except for a few plasters, but I would never have left without it. Because you never know when you might need it or what might happen when you’re out there. And if you get hurt, help might be hours away.

On day four we left Singi for Kebnekaise in rain and did the same as the day before, walked the whole distance almost without stopping. Walked, because the trail was so slippery and wet that we didn’t want to risk falling. Also, this distance is covered in sharp stones that force you to focus like crazy on where you put your feet, even when walking.

kungsleden between singi and kebnekaise - Photo © Amanda Matti

The small jokks that are usually easy to jump or walk over, without getting wet, had all grown into big rivers. Or at least that’s what it felt like. After the first two we didn’t even care about trying to choose the best way over, we just walked straight through them.

At one part we accidentally ended up on the winter trail and walked for about 20 minutes in a swamp, with water up above our ankles. After that I had to run and jump like a crazy person – just to get my feet back into this universe. They were so cold I couldn’t feel them at all, it was like walking on stones attached to my legs. Once we reached Kebnekaise and the mountain station, we were drenched and we headed right for the shower and a sauna. This last distance of 13 km took us about 4 hours.

Kungsleden - Photo © Amanda Matti

Tuolpagorni - Kungsleden - Photo © Amanda Matti

Singi - Kungsleden - Photo © Amanda Matti

trail running kungsleden - Photo © Amanda Matti

It was packed at the mountain station. Because of the heavy rain, people tried to dry clothes, tents and gear everywhere. Just as we sat down for our three-course dinner, the rain stopped and the sun came out. We enjoyed the amazing food and went to bed early. Then we got up at 5.30 am and ended our trail running adventure in sunshine.

The last 19 km from Kebnekaise to Nikkaluokta went by so fast I hardly took any pictures and didn’t film a single thing. We took the boat over Láddjujávri and then ran the last 5 km to Nikkaluokta, all in sunshine.

Kungsleden kebenkaise nikkaluokta - Photo © Amanda Matti

kungsleden nikkaluokta kebnekaise - Photo © Amanda Matti

trail running kungsleden nikkaluokta - Photo © Amanda Matti

 

Even if these five days trail running Kungsleden, mostly consisted of rain and strong winds, we managed to stay positive all the way through. There is something about being up in the mountains, far away from your everyday life and totally out of reach, that makes you see life in a new perspective.

I think it might be feeling so small compared to the enormous power of nature around you. It could be the way you focus your energy on one thing and one thing only. Or it’s the monotone movement, putting one foot in front of the other, for hours and hours. Or maybe it’s the fact that you are following a plan you made, reaching a new destination every day. A feeling of completion, empowerment, accomplishment and happiness as you manage to do what you set out to.

vakkotavare kungsleden - Photo © Amanda Matti

trail running kungsleden - morning coffe STF - Photo © Amanda Matti

Me drinking my morning coffee in Teusajaure. A good start to a day in the mountains! 

hiking kungsleden - Photo © Amanda Matti

No matter what it is, I know I will do this again and again. Running from cabin to cabin, buying food along the way, gets a little more expensive than bringing a tent. But it’s nice as a change to walk with light feet and a light backpack. Even though we walked large parts, I felt like I was flying. And as we sat on the bus back home we already started planning for our next adventure! I had suddenly forgotten all the cold hours, the drenched clothes, frozen feet and sideways rain.

All I could remember when we got home was the sunshine in my face and all the laughters we had along the way. That’s what sticks! 

 

 

snow on Kungsleden - Photo © Amanda MattiIf you are planning on trail running Kungsleden, prepare to run on snow and through water. Cold, slippery but also fun and challenging. 

Happy runner - trail running kungsleden - Photo © Amanda Matti

boat ride with enoks laddjujavri - kungsleden - Photo © Amanda Matti

 

I also made a little film from trail running on Kungsleden. You can watch the full film below!

If you like running and spending time in the mountains, I definitely recommend that you go try trail running Kungsleden. It’s a good place to start! 

Have questions about this trip? Comment below or send me an email! I’d love to help!

Picture recap of our 78 km trail running adventure in sunshine and rain (mostly rain..)

Five days in the mountains have come to an end. We arrived home on Saturday after completing the last 19 km, from Kebnekaise to Nikkaluokta. We’ve had both rain and sunshine, even though the rain was what effected us the most. Even though the trail was covered in water and too slippery to run on many parts, we’ve had a blast all the way. I loved every second of this wet, cold and amazing adventure.

trail running king's trail - Amanda Matti

I’m gonna give you a proper follow up on the distances and anything you might want to know on the full adventure. But I’m letting this nice, slow feeling of being totally unreachable and off the grid follow me for a couple of days and haven’t begun sorting it all out yet.

Until I do, I’m just gonna share some unedited pictures directly from my phone that describes these five days very well. Sunshine, rain, beautiful sceneries, intense movement and total relaxation.

The perfect adventure ♡

Met some friends on top of the mountain between Vakkotavara and Teusajaure. I was so happy when they said they got inspired by my post about this adventure, that they chose to hike this trail just because of that! I was so glad I had to ask them to get a picture with me! Thank you 🙂 

Boat over Teusajaure, luckily we didn’t even have to row once! 

With temperatures between 4-12° celsius, the down jacket came to good use. 

trail running king's trail - Amanda Matti

Washing my t-shirt in Singi. When you’re not bringing so much you need to wash what you’ve got. 

Lollo preparing for one of the first crossings between Singi and Kebnekaise. Then came a hundred more.. 

Well sorted shop in Kaitumjaure. 

Preparing hot drinks and lunch by Kaitumjohka on Wednesday. Stopped for one hour lunch, Carpe diem! 

First course of our three course meal at Kebnekaise Mountain Station. Tasted like a dream together with an non-alcoholic beer! yum! 

Running the last distance to Nikkaluokta. 

My beautiful cousin who have not been doing anything else but smile all week. Couldn’t find a better companion for such adventure! ♡

Muddy and wet shoes after crossing several jokks and walking in water covered trails for a couple of days. Even though the conditions have been varied, my feet have made it through without any damage. Thank you Salomon! 

Until next time ♡

Hiking guide to Skierfe – Sarek National Park

Have you always wanted to go to Sarek, but don’t want to do the full into-the-wild 10 day hike? Then you’ve come to the right place. This is a guide that takes you into Sarek and up to Skierfe over a weekend. Skierfe is an iconic cliff and a mountain famous for the magnificent view over Rapaätno and Sarek from the summit. The mountain is situated in the south-eastern part of Sarek National Park, but reachable in a three day hike.

We went here on a weekend, Friday to Sunday, and it was absolutely stunning – a great way to spend a weekend. If you haven’t been here yet, it should definitely be on your ”go-to” list. A lot of people make the hike up to the summit of Skierfe as a day trip, while hiking the King’s Trail between Kvikkjokk and Saltoluokta.

Here’s a hiking guide to Skierfe – the 3-day weekend version.

How to get to Skierfe and STF Aktse

For this three day hike, the easiest way to get to Aktse and Skierfe is to drive. You follow the road from Jokkmokk (or Gällivare) towards Kvikkjokk. In Tjåmotis you turn right onto a smaller road (we almost missed the sign – keep your eyes open!) that lead to the bridge over Sitoälven. You pass a water power station on the road, and it feels like you’re on the wrong road. You’re not – just stay put.

Road to Tjåmotis

The small road after you’ve turned right in Tjåmotis. 

You have to park your car before the bridge, there’s a large parking space available. From the parking lot you can either walk the 10 km to the lake, Laitaure, or you can bring bicycles. We chose to bike which was great! It took about 90 minutes for us to bike. The road is rather big and in good shape so you can bike easily.

Once you reach the lake, you have to leave your bikes. There is boat transportation available over the lake, but as with all boat transportations in the mountains it’s rather expensive. The boat leaves two times a day in summer time, here you’ll find more information for the summer of 2018. We chose to walk the last 6 km to Aktse. It was a nice path through the forest, not so much to see but plenty of good places to stop. The walk took another 2,5 hours.

 

Where to stay – tent or cabin

In Aktse you can stay in the Aktse mountain cabin hosted by the Swedish Tourist Association. The cabin is rather big and looks like it’s been partly renovated not so long ago. If you are a member of STF, I think the rate is somewhere around 300 SEK per night. It’s always cheaper to buy your nights online, but beware that even though you pay for your night before you go, you’re not guaranteed a spot in the cabin.

Read more about how to book and what rules apply here.  

We chose to stay in tent and put up our tent close to the cabin. We payed the service fee to use the kitchen so that we could cook inside and dry some clothes. Perfect for us since it was raining when we got here, and also when we came down from Skierfe on Saturday.

Sitting inside a warm cabin, in the mountains, after a long days hike, drinking wine (yes, we brought wine), while the rain is pouring down outside – is one of the most satisfying feelings ever.

tentspot in Aktse

The cabin was rather quiet when we were here, only a handfull of people who stopped to sleep for the night, but if you go later in the season it’s probably more busy (after all, it is right on the King’s Trail).

If you want to get away from the trail and the people, there was plenty of beautiful places to camp up on the mountain. I didn’t see so many jokks higher up on the mountain though, so it might be a good idea to bring some extra water if you’re planning on camping there.

View from the mountain cabin at Aktse.

Hiking to the summit of Skierfe

We arrived to Aktse in the afternoon on Friday and slept for a good 10 hours. When we were here, it was supposed to rain all day but we put our rain clothes on, packed a little food, our kitchen and some extra clothes in our daypack and headed up the mountain.

The start of the hike is steep and goes through birch forest. Once you reach the top and get above tree level, you take a left onto a trail into Sarek and to Skierfe, off the King’s Trail. It was easy too find and easy to walk this far. We’re talking maybe 20-30 minutes through the forest. The trail then goes along the ridge of the mountain for a couple of kilometers until you reach Sarek National Park. This is where it get’s steeper and you begin the climb towards the summit.

If you are experienced hiker, this is an easy hike. There’s a lot of rocks at the end when you get closer to the summit, so be careful you don’t hurt your wrists. The hike took us around 4-5 hours in total, including a short stop for lunch. It’s 7,5 km from Aktse to the summit, with a total elevation of 770 metres according to information on Wikipedia. The last kilometres are rocky and can be tricky to walk in bad weather.

Posing on the summit of Skierfe

view from skierfe into sarek national park

View into Sarek National Park.

view from skierfe over Rapaätno

View from the summit over Rapaätno.

Experience Sarek and the Swedish mountains over a weekend

The view from the top was truly amazing and we stayed here for about an hour, even though the wind was strong. We made lunch right below before we returned back down to Aktse. When we got down we used the kitchen in the cabin to make dinner, had a glas of wine and then went back to our tent to sleep. On Sunday we packed up an walked back to Laitaure, took our bikes and went home. 

This is a perfect way to experience the mountains, hiking and Sarek National Park without going for the full adventure with all the preparations it takes. If you want to make it easy – you walk the whole way, sleep in the cabin and just focus on enjoying and exploring. A couple of days in the mountains without cellphone coverage is better than most therapy!

 

passing over sitoälvsbron

Passing over Sitoälvsbron, the bridge over Sitoälven.

The road from Sitoälven towards Laitaure.

The trail from the lake Laitaure to Aktse goes mostly through forest.

sign to Skierfe

This sign is right on Kungsleden, this is just above the hill from Aktse and it’s where you turn left to get to Skierfe.

Our camping spot close to Aktse mountain cabin. 

Happy dogs. Here they’re taking a swim and drinking some water on our way to Aktse on Friday.

 

Hope you enjoyed this shortcut hiking guide to Skierfe – Sarek National Park. I try to keep this post updated with new information so that you can have use of it for a long time! 

Happy Hiking! ♡

 

Want to read more about hiking? You find more of my hiking guides and trail reports here

You might also want to read:

Trail running on Kundsleden from Vakkotavare to Nikkaluokta

Preparing for a trail running adventure

Ski touring to Hunddalen Norway

Experience Lofoten with kids

 

 

This post was last updated 2018.05.07

Preparing for a trail running adventure – part one

Time really flies! I have written about this summers adventures before, and now the biggest of them is on only 1,5 weeks away! Woah.. Where did this spring and summer go? We will be heading out on a trail running adventure in the Swedish mountains on July 11th. A lot of people have asked me where we are going and what we’re doing, so I thought I would do a mini series on the subject. I’ll share the preparations, my expectations and fears, the gear I’m bringing and then the actual adventure.

And since the preparations comes first, let’s start there!

 

What I am preparing for – the trail and the distance

We will start from Vakkotavara, about 2 hours west from Gällivare, running north on the Kings trail. Our plan is to run to Kebnekaise Mountain Station in four days. We will take the bus from Gällivare on Tuesday and get out on the trail around lunchtime. The first day we have 15 km to go and our first stop is Teusajaure. While out on the trail we will spend our nights in small mountain cabins hosted by The Swedish Tourist Association.

Day 2 will be the easiest day with 10 km to Kaitumjaure. Glad that the distances are varied so that the body can recover from any possible fatigue and damage. I’m thinking a sauna and some mountain yoga here in the afternoon will be suitable..

Day 3 is a little bit longer with 13 km to Singi. This is supposed to be relatively easy to run with not so much difficult terrain and only 700 meters in height difference between the two. Day four from Singi to Kebnekaise holds 15 km in a rather narrow valley called Laddjuvagge. When you reach the end of the valley and come out close to Kebnekaise, it’s by far one of the most beautiful places I’ve seen so far.

view from Kebnekaise
Mountains around Kebnekaise and Laddjuvagge

 

In Kebnekaise we’ve booked a room and a three course dinner at the mountain station. I have two possible scenarios that can come into action here.

  1. We arrive, have a sauna and a shower and the dinner is be the best we’ve ever had.
  2. We’re so tired when we arrive that we don’t even make it to dinner..

On day 5 we will continue from Kebnekaise to Nikkaluokta and complete our 78 km /48,5 miles trail running adventure by getting picked up by car from Nikkaluokta and head back home.

Kebnekaise mountain station summer
View from Kebnekaise Mountain Station

 

Running long distances before heading out – is it really necessary?  

When it comes to physical challenges I am not really a person who prepares. I like to just throw myself out there and try things, not really knowing what lies ahead of me. With okay physics to start with, most challenges are okay that way. But since this one includes mountains (and I have large respect for mountains) I’ve actually done some preparations. I started running longer distances already 8 months ago. But as if the universe knew I had done something right – I hurt my foot and couldn’t run for 8 weeks.

My foot got better and I started running again in early May. My plan was to run at least 15 km more than five times in mountain terrain before we head out.. I have this far made ONE 10 km run in the proper terrain.. Not at all what I planned. But on the other hand, I feel strong and light and since this is not a race, we have time. Even if we might need to walk longer distances.

Doing Strong by Zumba has been my savior

Those of you who have been following me for a while knows that I am a Strong by Zumba instructor. I have my Strong classes to thank for still being in shape even when there hasn’t been much running. Since I started doing Strong in August last year, I have become a much better runner, too. I do 1-2 classes a week on top other workouts and it has really improved my over all fitness. And I am not saying this because I’m an instructor, but if you’ve been searching for a fun and good cardio workout – stop looking. This is it.

 

Pictures from a previous hike around Kebnekaise – totally love this place ♡

bridge swedish lapland
There will hopefully not be so much snow left when we set out, but maybe a lot of water. Luckily most places where you need to cross have bridges.
Kebnekaise
Ending our trail running by coming through this valley feels like a dream.

If you have read my first blog post about this adventure (also on Instagram), you know I have never considered myself a runner. I have always done sports but always told myself ”I am not a runner” as an excuse for not running. This whole adventure is my way of redefining my picture of myself with the goal of becoming a runner. 

Stay tuned for upcoming post about what I fear the most about this adventure, and why. 

I love you, Swedish Lapland

I have always loved to travel and explore. I have spent much of my time after graduating from school, now 10 years ago (!), exploring Asia and North America. After spending the winter in Canada in 2011 I came home and took a job working with marketing for the local destination company. The job included getting to know all the hidden gems in the area. I met local tourism entrepreneurs and then I would travel and sell their products to Tour Operators in Japan, Germany and other European countries.

During the year I worked there, I travelled Swedish Lapland a lot and got to visit so many beautiful places I had never even been to before. The nature here is truly breathtaking. After having been out for so long in all different parts of the world – I realized I was born and raised in one of the most beautiful places on earth.

 

A love story between me and Swedish Lapland

After that year I kept exploring close to home, even if it wasn’t longer part of my job. It was like a love story between me and my home area that I had to explore to see where it would take me. I went hiking, biking, skiing, driving and ate my way through Swedish Lapland and I fell in love with it more and more every day. There is something special about the open spaces, beautiful old forests and rolling mountains. I love the untouched nature, walking in the woods for hours and not seeing another human being and I love the changing seasons. There are so many thing here that I think people need and have forgotten about. Like silence.

In the beginning I would bring music on my hikes to keep myself motivated. I filled my brain with guitars, lyrics, podcasts, information and distraction because I didn’t know to look for motivation from inside. But then one day I ran out of battery and reluctantly unplugged my headphones. The silence filled my soul in a way music never could. I watched the sun slowly go down and turn at the horizon to go back up and start a new day. Sky (my oldest dog) was lying beside me watching it together with me. As I walked back down the mountain in the middle of the night, with only the sound of nature in my ears, I realized that this was exactly what I needed.

 

 

 

 

I was born and raised in one of the most beautiful places on earth.

 

I listened to the silence and suddenly I could hear my thoughts.

Today we are so busy filling our time and our brains with information and distraction that people tend to not know who they are without it. I didn’t. All that noise became my personality, it took over Me. And then I started exploring the area where I grew up. I listened to the silence and suddenly I could hear my thoughts. It didn’t take long until I realized that the silence held all the answers. That I already had the answers.

So thank you, Swedish Lapland, for bringing peace to my mind.

You have a way of doing that to people. And for that – I love you.