Fototips: Fyra saker att ha koll på om du vill fota bättre bilder

Älskar du att fotografera och har en kamera som man kan göra massa inställningar på, men vet inte riktigt hur du använder den?  Kommer du hem efter du har fotat och ser att bilderna inte riktigt blev som du hade tänkt dig, men du vet inte varför?

När jag skaffade min första systemkamera visste jag väldigt lite om fotografering, än mindre om hur alla inställningar påverkade resultatet. Eller vad jag behövde ställa in för att få till resultatet som jag ville. Det finns tusentals tips, kurser och guider i foto på nätet. Googlar man lite hittar man hur mycket information som helst.

Men det var framförallt fyra saker som, när jag lärde mig dem, gjorde att jag helt plötsligt förstod vad jag skulle göra med alla rattar på kameran. När jag kom på sambandet mellan de här fyra sakerna (jag är också självlärd, så det tog ett tag) var det en aha-upplevelse som tog mitt fotande från ”NÄ! Det här blev ju inge bra!” till ”okej, i det här ljuset måste jag göra så här för att det ska bli bra”. Stor skillnad!

 

De fyra sakerna att ha koll på för bättre bilder är Brännvidd, Bländartal, Slutartid och Iso-tal.

Brännvidden har att göra med objektivet du använder, resten är inställningar på kameran. De här tre inställningarna kan man ändra på i princip alla systemkameror eller digitala kameror med manuellt läge. Hur du väljer att ställa in dom i förhållande till varandra påverkar din bild, jätte mycket, så låt oss gå igenom dom!

Jag och min kamera på resa i Österrike, bild av Jennifer Sandström.

Brännvidd – så påverkar kamerans objektiv din bild

De allra flesta enklare systemkamerorna och digitalkamerorna kommer med ett objektiv monterat, ett kit-objektiv. Det är ett objektiv som ger dig bra utgångsläge för en billig peng. På objektivet står det ofta en massa siffror som kan vara svåra att ha koll på. Det objektiv jag använder oftast är ett 24-70mm F/2.8.

Det objektivet har alltså en brännvidd mellan 24-70mm.

24mm är vidvinkel, alltså jag kan stå väldigt nära någon och ändå få med hela personen i bild. 70mm är lite lätt teleobjektiv, alltså lite in-zoomat.

Man brukar säga att 50mm (fast objektiv) ger ett normalperspektiv. Allt under det är vidvinkel, och allt över är ”in-zoomat”. Det tog länge innan jag förstod att brännvidden inte bara gör det ”mer eller minder inzoomat” utan också påverkar själva motivet.

Ett vidvinkelobjektiv (24-35mm)

Gör att allt i bilden ser ut att vara ganska långt ifrån varandra. Om du fotar ett landskap med massa höga berg i horisonten, med ett sådant objektiv, kan det lätt se lite platt ut i bild. Ni vet, man kommer hem och tänker ”Va! Det såg ju mer dramatiskt ut i verkligheten!”.

Dundret fotat från isen på Vassaraälven med ett 35mm objektiv. Berget ser ut att vara långt bort och tornar inte upp sig mot kameran. Det ser helt enkelt ganska platt och odramatiskt ut. 

Skogen vid Nuolajärvi fotad från mitten av sjön med ett 35mm objektiv. Skogen ser också ut att vara långt bort och träden är små. Effekten på solstrålarna får man när man har högt bländartal (stort skärpedjup). 

En brygga vid Nuolajärvi fotad med brännvidd 35 mm. Bilden tycker jag är fin, men den saknar lite djup. Saker är långt i från varandra och det blir lite platt. 

Ett telezoom objektiv (70-300mm)

Gör att allt i bilden ser ut att vara närmre varandra. Bergen framstår som att de är lite högre och kanske lite närmre varandra. Det är också lättare att separera objekt i förgrunden från objekt i bakgrunden. Alltså få skärpa på en person till exempel, medan bakgrunden ser ut att vara långt bort och oskarp.

Att ha koll på objektivets brännvidd är alltså viktigt för att förstå vilken sorts bild vi kan fota med just det objektivet. Kit-objektiven som sitter på enklare kameror är ofta ganska ”mellanmjölkiga”. Alltså, du får hyfsad brännvidd med hyffsat bländartal för en hyffsad peng. Du kan alltså ta hyffsat bra bilder. Vill du testa något annat kan du köpa ett lite bättre objektiv, det gör oftast stor skillnad. Det mesta sitter i objektivet, inte i kamerahuset.

En annan brygga fotad med ett objektiv med brännnvidd 160mm, bländartal F/6.3. Här får man ett djup i bilden och den lilla sluttningen på andra sidan sjön ser ut att vara ganska nära och ser rätt stor ut. 

Utsikten från Dundret mot väster, fotad med brännvidd 200mm. Här ser både träden och de små bergen i horisonten ganska stora ut. Landskapet blir mer dramatiskt och man får ett djup i bilden. 

Träden på strandkanten fotade med brännvidd 135mm och bländartal F/4.5. Berget bakom ser ut att vara ganska nära och är stort. Ni fattar temat! Träden är skarpa, bakgrunden lite suddig och objekten separeras snyggt från varandra. Jag älskar bilder som blir så här. Med djup och skärpa! 

 

Nu har vi pratat brännvidd, men för att vi verkligen ska få ut det mesta av bilden, måste vi också kolla på bländartalet!

 

En bild jag fotade på Jennifer i Österrike. Den här bilden är fotad med mitt 24-70mm objektiv och kort skärpedjup. 

Bländartalet – Hur mycket i bilden som blir skarpt

I foto pratar man mycket om bländare. Gud vad det tog lång tid innan jag fattade vad som var att blända upp och ner, eftersom det aldrig verkade stämma med siffrorna på kameran. Det du behöver veta är egentligen följande:

F/2.8 – Lite av det i bild kommer att vara i fokus. Kort skärpedjup.

F/22 – Mycket av det i bild kommer att vara i fokus. Långt skärpedjup.

Om man fotar en person framför ett berg med F2.8, kommer personen vara i fokus och berget suddigt. Om du istället fotar samma person på samma ställe med F22 kommer berget också att vara ganska skarpt.

När man kommer på hur bländartalet, eller F-siffran som jag brukar säga, påverkar bilden har man knäckt den första stora koden! Ta ett porträtt på F5 och det blir okej, ta ett porträtt på F2.8 och det blir skitsnyggt! Typ. Förutsatt att brännvidden, omgivningen, ljuset, iso-talet och slutartiden också är rätt förstås! Det leder oss direkt in på slutartiden!

Gasteinerdalen i Österrike fotad med F/4.5, litet skärpedjup. Här har jag lagt fokus på husen nere i dalen, då blir hela dalen i fokus trots kort skärpedjup, medan blommorna närmast mig är oskarpa. 

Den här bilden är fotad på samma ställe, med samma skärpedjup F/4.5. Här har jag lagt fokus på den lila blomman i mitten och allt framför och bakom blir oskarpt. 

Båda de två ovanstående bilderna är fina, men de ger helt olika känsla. Det finns alltså inget rätt eller fel, utan handlar om tycke och smak – och användningsområde.

Den här bilden är också fotad med kort skärpedjup f/2.8, lågt F-tal. Här ville jag bara fånga den vackra vattendroppen i fokus. Resten är oskarpt. Kanske lite väl oskarpt kan jag tycka nu i efterhand, men det är ju en smaksak.

Den här bilden är fotad i skarpt dagsljus med högt bländartal F/22 och lång slutartid 1/60. Jag ville få vattnet lite oskarpt och allt i fokus. Inget fantastiskt resultat men ett bra exempel på hur man kan använda de olika inställningarna i samband med varandra för att skapa olika resultat i olika förhållanden! 

Vandringsbild fotad på F2.8. Här är den första vandraren skarpast, resten lite suddiga och bergen bakom oskarpa. 

Vandringsbild fotad på F/7.1. Här är alla vandrare i fokus och bakgrunden ganska skarp! 

Slutartid – När ska man ha vad för slutartid egentligen?

Det är en kuggfråga, det finns inget rätt svar egentligen. För foto har egentligen inga regler, bara vissa tekniska begränsningar som kan vara bra att kunna. När det gäller slutartid är det ju högre tal desto snabbare slutartid som gäller.

Kort slutartid, ex 1200, innebär att du kommer ”frysa” det du fotar. Medan en lång slutartid, ex 50, kommer att ge rörelseoskärpa i bilden. Det finns inget rätt eller fel med vad man väljer, eftersom det beror på vad du är ute efter. Man kan fota ett vattenfall med snabb slutartid och frysa vattnet och alla vattendroppar i luften, eller så kan man fota på lång slutartid och få vattnet att se sådär mjukt och böljande ut. Båda är snyggt, men ger olika resultat.

Lång slutartid

Om du vill fota med långa slutartider (norrsken, stillastående motiv i dåligt ljus, vattenfall etc) så måste du ha stativ. Som regel är det svårt att hålla stilla kameran när du börjar gå under 100 i slutartid. Lång slutartid kan också ge häftiga effekter på bilar som rör sig på en väg eller träd som rör sig på himlen. Allt beror på vad man är ute efter.

När du sänker slutartiden kommer du till slut komma till ett, sedan börjar den räkna uppåt igen, fast med en symbol bredvid. Min kamera går som lägst ner till 30″. Det är alltså sekunder. Så 30″ är lika med 30 sekunder. Det är en lång slutartid! Fotar man till exempel natthimlen på trettiosekunder kommer stjärnorna hinna röra på sig.

Det här är en av effekterna som lång slutartid kan få. Här har en bil passerat på vägen medan jag fotade norrsken ovanför min egen parkerade bil. Strålkastarna och lyktorna tar upp alldeles för mycket fokus, medan norrskenet knappt syns. Det är dock inte inställningarna som är fel, utan kompositionen (vad jag valt att ta med i bild, var jag placerat kameran etc) som ställer till det.

Norrsken fotat på slutartid X F/2.8, ISO X.

Här har jag försökt fota norrsken på slutartid 15 utan stativ, det gick inte så bra. Allt har en rörelseoskärpa över sig.

 

Kort slutartid

Om det du ska fota rör på sig (exempelvis en hund eller ett barn) måste man ha kort slutartid (500 och uppåt) för att det inte ska bli oskarpt. Hundar rör sig ännu snabbare än människor så då måste man upp ännu mer (1000-2000). Det här går ju superbra så länge det är ljust där man fotar, men så fort det börjar bli lite skymt eller mörkt är det svårt. Att sänka slutartiden är ett sätt att justera ljuset i bilden, men det finns fler.

När slutartiden inte längre går att justera neråt, måste du justera bländartal (lägre F-tal, kortare skärpedjup = ljusare bild) och Iso-tal (högre iso-tal = ljusare bild).

När man fotar rörliga objekt eller något i starkt ljus, som snö i strålande sol, behöver man kort slutartid. Den här är fotad med slutartid 1/4000.

Här också, sol på snö och slutartid 1/4000.

 

Iso-tal : Vad är det och hur påverkar det min bild?

Iso-talet var länge ett mystiskt ord för mig som inte sa mig någonting alls. Det tog många år innan jag förstod vad jag gjorde när jag ändrade det här. Många enklare systemkameror och digitalkameror har som standard inställt ”iso-auto”. Alltså att kameran väljer iso-tal automatiskt beroende på hur du ställer in resten och hur mycket ljus du har i din bild. Men det här kan ställa till det, för om du fotar i dåligt ljus kan kameran automatiskt välja ett högt iso-tal och då blir dina bilder korniga. Inte alltid så kul!

Generellt vill man ha så lågt iso-tal som möjligt.

Jag fotar alltid på ISO 100 så långt det är möjligt. Gamla kameror, eller gammal film egentligen, tror jag hade som standard ISO 400. En del nya kameror kan gå så högt som till ISO 50000. Det man kan säga är att lågt iso-tal = väldigt lite brus/kornighet i bilden. Högt iso-tal = mycket brus/kornighet i bilden.

Så vad använder man iso-talet till?

Jo, om du exempelvis ska fota något som rör sig i en miljö med dåligt ljus, då kan du höja iso-talet istället för att sänka slutartiden. Det kommer göra att du kan fota skarpa bilder, utan blixt. Hur högt ISO-tal du kan ha utan att bilden blir FÖR kornig beror på din kamera. Min klarar av ungefär 2000 innan det blir alldeles för grynigt. En nyare kamera kanske klarar av fem gånger så högt.

Du får helt enkelt testa och se vad du tycker är okej. Det finns inget rätt eller fel här heller. Ibland är det vitkigare att kunna fånga ögonblicket, även om det blir lite kornigt.

Här är en bild jag fotade på Alice när hon var gravid. Fotad med 35mm objektiv med bländartal F/4.0, slutartid 1/125 och ISO 400. Sally hoppade upp på magen , tittar man noga ser man att Sally (hunden alltså) är lite oskarp. Här funkar det, men det visar på hur snabbt hundar rör sig. 

Den här bilden på Markus är fotad i begränsat ljus inomhus med ISO 640.

En sån här bild funkar också med högt ISO, här 1250.

 

Hur använder man det här i praktiken?

Det som gjorde stor skillnad för mig var när jag insåg sambandet mellan bländartal, slutartid och ISO-tal. Har jag lågt bländartal (lågt f-tal/kort skärpedjup) kan jag ha kortare slutartid och lägre ISO. Om jag vill fota på högt bländartal (mycket i fokus) i dåligt ljus kan jag ha längre slutartid och lite högre ISO. Då blir det lättare att skapa det resultat du VILL när du fotar, istället för att komma hem och vara besviken för att det inte blev bra.

Ställ in kameran på manuellt läge och testa dig fram med olika inställningar för att se vad som händer. När du fått koll på sambandet kommer du att bli en mycket bättre fotograf!

 

Hur väljer jag brännvidd på mitt objektiv?

Här finns det inte heller något rätt eller fel. Jag har just nu tre objektiv som jag använder. Ett fast 35mm F/1.4, mitt 24-70mm F/2.8 och ett telezoom objektiv 70-200mm F/2.8. Jag använder oftast mitt mittemellan objektiv. För att det låter mig komma nära och fota människor i trånga utrymmen, likväl som vyer och sånt som är lite längre bort. Telezoomen är egentligen mitt absoluta favoritobjektiv när det gäller bildresultat, men det är så stort att ta med så det blir ofta kvar hemma. Det är däremot det jag använder för ex porträtt eller bröllop.

Vad du ska välja beror på vad du ska fota. Och nästan viktigare än det, välj ett objektiv med lågt bländartal. Varför mitt telezoom objektiv är så bra är inte bara för att det är bra brännvidd, utan för att brännvidden (200mm) i kombination med det låga bländartalet (F2.8) gör att jag kan fånga porträtt där människan är helt skarp, medan bakgrunden är suddig men med dramatisk uppsyn (allt ser ut att vara nära, ihoptryckt).

Vad man gillar i fotoväg är såklart en smaksak, så vad jag tycker om är kanske inte vad du skulle gilla bäst. Men när du får koll på hur de här fyra olika delarna påverkar din bild och det du fotograferar kommer du att ta så mycket bättre bilder, oavsett vad du sen fotar och hur du väljer att göra!

Jag vill också poängtera att det här är hur jag gör, tänker och fotograferar. Jag är ingen expert och lär mig ständigt nya saker och utvecklar hur jag fotograferar. Det är ingen definitiv sanning, men kanske ett sätt att se på fotografering som ger dig ny kunskap i ditt fotande!

Lycka till! ☺️

När hösten möter vintern

Det är kallt ute. Erik vill gå baklänges till förskolan ’för det gör så ont på näsan när det är så här kallt’. Jag låter honom gå baklänges. Känner själv att jag klätt mig lite för tunt, det biter verkligen i näsan av kylan. När jag lämnat Erik sätter jag hundarna i bilen och kör mot skogen. Jag parkerar på en grusparkering längs E10:an och går längs gångstigen runt Nuolajärvi. Klockan är åtta på morgonen och solen är precis på väg upp över trädtopparna.

Överallt där vi går är marken täckt av ett tunt lager snö. Många träd har löven kvar och alla löv är vackert inramade av spretiga iskristaller och frost. Solens mjuka och lågt liggande strålar får hela skogen runt om mig att glittra. Det knarrar under mina fötter när jag går och stora vita moln dansar ut ur min mun när jag andas.

Hundarna är ivriga först. De nosar på allt och jag svär lite över att de trasslar sina koppel runt mina fötter och drar så att jag nästan ramlar. Men som vanligt lugnar de ner sig när vi gått en stund. Efter ett tag strosar vi allihop genom skogen i lugn takt. När jag stannar för att fota något sätter sig hundarna ner bredvid mig. Vänder sig mot solen och spanar in i skogen. Jag andas in den kalla luften och njuter.

När hösten möter vintern.. Då är Gällivare så vackert. ♡

                

Min allra första fotoutställning!

Länge har jag tänkt att det vore roligt att sätta ihop bilder till en utställning. Men det har inte blivit så mycket mer än en tanke, tills nu. I onsdags var jag och hängde upp min allra första fotoutställning! Det kändes surrealistiskt att hänga upp sina bilder i stort format för allmän beskådan. Läskigt till och med.

Jag är den sortens person som tycker att det vore kul, och sen tänker ”Vem fan är jag att ha utställning, det finns ju så många andra som är så mycket bättre, vad har jag nu gett mig in på?!” Men som tur är så lyssnar jag inte alltid på mina egna tankar.

Fotoutställningen hänger på kommunens informationscenter Reform i Norrskensgallerian, mitt i Gällivare centrum.

Reform finns massor av information om samhällsomvandlingen. Det finns filmer om Malmberget och Gällivare, om människorna som bott och kommer att bo här. Information om vad som flyttats och vad som byggs. Och så finns det en vägg för utställningar, där hänger nu ett urval av mina bilder.

Samhällsinformationen på informationscentret Reform är interaktivt och roligt för alla åldrar, snyggt jobbat av kommunen! 

Alla bilder är tagna i Gällivare Kommun och bildar tillsammans Mitt Gällivare.

Varför jag bor här. Det som gör att jag tycker det är extra fint att leva just här. Närheten, enkelheten. Naturen och tankarna. Bilderna kompletteras med några texter som handlar om samma sak. Allihop kommer från Instagram-inlägg som jag har gjort under åren.

Det kanske ser snyggt och planerat ut nu när allt väl hänger där.

Men jag erkänner att det var lite kaosartat innan. Till att börja med har väl inte jag någon aning om hur man gör en utställning.. Hur trycker man bilderna? På vad? Och hur hänger man upp dom? Jag vet inte om andra människor vet allt sånt innan, jag gör det nästan aldrig. Men jag brukar tänka att det mesta löser sig, för hur svårt kan det vara? Som tur är fick jag bra hjälp och sjukt snabb service på Grafex i Malmberget.

Vet ni? Jag tycker till och med själv att det blev himla bra till slut! ♡

Utställningen hänger uppe till 4 november, så har du vägarna förbi får du gärna kolla in den!  ☺️

En promenad genom Kåkstan

Sedan i september förra året går jag en fotokurs mot Sigtuna Folkhögskola. En fotokurs som Jennifer tipsade mig om. Varje vecka sedan september får vi nya uppgifter som vi ska fota och lämna in. Ibland är det teknik som ligger i fokus, men oftast är det berättandet genom bild. Att tolka ett tema och fota bilder som berättar en historia på det temat. Den här veckan var temat ålderdom.

Jag hade först ingen aning om vad jag skulle fotografera. Men så plötsligt kom det till mig. Kåkstan. En plats som har en så spännande historia och som har betytt så mycket för det samhälle vi bor i idag. En plats som trots att den är mycket äldre än mig, har åldrats mycket bara sedan jag var liten.

Det är länge sedan jag var i Kåkstan sist.

Det var på julmarknaden 2015 om jag inte minns fel. Första gången som Erik fick träffa tomten. Nu är Kåkstan snart bara ett minne, åtminstone så som det sett ut genom hela min uppväxt. Handelsbodarna. Caféerna. De gamla skyltarna och biografen. Att gå genom Kåkstan är alltid som en resa i tiden. Man känner historiens vingslag. Fascineras över hur det var då. Att det bevarats. Men den här gången kändes historiens vingslag på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Det kändes som att de tidigare väl omhändertagna gamla byggnaderna hade förfallit något. Som att den vårdande hand som sett till att byggnaderna stått kvar så länge, hade släppt taget. Kanske är det bara för att det är februari och inte högsäsong. Eller så är det framtidens förändringar som avspeglar sig. Ovissheten. Jag vet inte. Hur som helst kändes det fint att få promenera igenom hela Kåkstan och fotografera det som varit en del av Malmbergets så länge.

Alla de gamla fina skyltarna äskar jag extra mycket. Namnen. Det gamla språket. 

Färg som flagnar och skyltar som bevarats men knappt längre går att tyda. Så mycket historia. 

 

Butikerna i kåkstan var tydligen ofta fina och sålde mycket dyra saker. Även om gruvarbetarna bodde i, precis som namnet antyder, en Kåkstad – hade de gott om pengar och handlade gärna dyra produkter. 

Mossa som växer ur grunden på huset. Ålderdom.

Biograf Lusitania. Jag hade gett mycket för att få gå på bio här när det begav sig. Vilken upplevelse. 

Hejdå vackra januari

Januari har bjudit på så många fantastiska dagar att min kamera har gått varm trots kylan. De vackra pastellfärgerna på himlen, de frostiga träden. Solen som precis orkar över horisonten och bäddar in hela världen i ett fantastiskt släpljus. De vackra stunderna är fantastiskt många när det är så kallt och snöigt som det har varit. Det är som att krispigheten verkligen syns på bilderna.

Här kommer några av mina absoluta favoritbilder från Januari i år. 

En skidtur i skogen bjuder på massor av fina detaljer. Som det här trädet som ännu inte riktigt får värmas av solen.

Våra hundar njuter av att vara ute trots att det är kallt, så länge de får röra på sig. Skir behöver få springa ordentligt för att hålla värmen, medan Sky har mer underull och klarar fint att bara strosa genom skogen trots bitande kyla. 

 

Vägar som den här får min äventyrslust att gå i taket. Jag vill bara hoppa i bilen, fylla termosen med rivigt kaffe och ge mig av på äventyr. 

Solen som försvunnit bakom Dundret ger hela berget en självlysande gloria. Röken kommer från snökanonerna och vinden som river upp snö från fjället. Vackert.

Ännu en vacker väg som går rakt in i ett pastellfärgat landskap i tusen lager.

En varm kopp kaffe i januarisolen är aldrig fel.

Hejdå vackra januari! ♡

Familjefotografering i höstfärger

Hon kom till världen i mars, älskade Lovis. En perfekt flicka med yvigt hår, runda kinder och pigga ögon. Så lik sin mamma. Jag har äran att få vara hennes fadder. Ett stort och ärofyllt uppdrag. Att få vara fadder till mitt kusinbarn.

Min kusin som jag knappt kände alls när vi var yngre, helt enkelt eftersom det skiljer nästan 10 år mellan oss. Men ju äldre vi har blivit desto närmare varandra har vi kommit och nu umgås vi så ofta vi kan och hinner med. Och Lovis växer så det knakar.

Min vackra kusin Lollo och älskade Lovis i den varma kvällssolen. 

I december förra året fotograferade vi härliga vinterbilder med Lovis i magen och nu har hon redan hunnit bli 6 månader gammal. Det är roligt att få föreviga stunder som den här på bild. Sådär mitt i livet. För barnen växer så himla fort. 

 

 

Kvällssolen färgade den gula myren alldeles gyllene den här kvällen och luften var ovanligt varm för att vara en höstdag. Medan vi fotade lekte de sista solstrålarna mellan trädtopparna och när vi var klara hade det gyllengula bytts ut mot blått. 

Det gäller att fånga ögonblicken.

Att vara ute i exakt rätt tid, på rätt plats. Att fånga dom där stunderna mellan poseringarna. Låta människor vara precis som dom är. Det är vad jag tycker blir bäst på bild. Det naturliga och enkla.

Jag brukar alltid reka platser innan och har ett ganska bra ’arkiv’ med fina ställen. Den här gången hade jag inte gjort det, men en lycklig chansning gav bra utdelning. Jag älskar det gula gräset och hur ljuset faller. Och människorna på bild såklart. Avslappnade, glada och i sin rätta miljö.

Klart alla familjemedlemmar ska vara med. Människor och hundar inkluderade.

Jag är själv supernöjd med bilderna, vilket inte är en självklarhet. Jag är oerhört självkritisk när det kommer till bilder. Men här tycker jag att ljuset blev perfekt och platsen var klockren.

Och såklart den oerhört mysiga familjen Matti-Martinsson som alltid är ett nöje att umgås med. Kloka, varma och ödmjuka. Jag hoppas att bilderna kommer att få både föräldrarna och lilla Lovis att le i många år framöver. 

En bild på fotografen (jag alltså) och min medhjälpare. Världens mest tålmodiga treåring som roade Lovis efter bästa förmåga medan vi fotade. 

Ett bröllop utöver det vanliga

För ett par veckor sedan var vi på bröllop.  Men inte vilket bröllop som helst. Det var en av mina bästa och äldsta vänner, Anna, som gifte sig med sin kärlek sedan 10 år tillbaka. Bröllopet var fantastiskt fint och vi hade så oerhört roligt. Så roligt att jag kom hem klockan fyra på morgonen och somnade i soffan, det händer inte ofta vill jag lova!

Jag hade dessutom äran att få vara både toastmadame och bröllopsfotograf, viktiga och ärofyllda uppdrag.

Det är något speciellt när ens bästa vän gifter sig.

Anna är den första av mina närmaste vänner att gifta sig. Jag och Anna har följts åt sedan sjunde klass. Vi gjorde nästan alla våra skolarbeten ihop, drev UF-företaget ihop och har rest en del tillsammans. I tio år har Anna och Joakim varit ett par och deras äldsta pojke Abbe är född samma år som Erik. Sånt där man drömmer om när man är yngre ni vet, att man ska få barn samtidigt som sin bästa kompis.

Efter många månader av planering och noggranna förberedelser var det dags. Bröllopsdagen var äntligen här. Det låg en spänning i luften på morgonen när vi klev in hos Therese för att göra håruppsättningen. Vänner kom och gick under morgonen och på eftermiddagen var det dags.

En lördag i juli, tio år efter första ögonkastet, stod de alltså där. Framför altaret i Gällivare Kyrka och sa ja till varandra.

Till kärleken. Det rullade en tår ner för min kind då, trots att jag sprang runt med kameran i högsta hugg.

Förutom att den här bilden är galet härlig så älskar jag också Annas klänning. Så enkel och så oerhört vacker. Ryggen, så fint med spetsen. 

närbild vigselringar bröllopsfotografering gällivare

Efter vigsel kommer bröllopsfest, det vet ju alla. 

Bröllopsfesten var på Hembygdsområdet i Gällivare. Otippat, men helt perfekt för en bröllopsfest. Åtminstone när vädret var så härligt som det var. Vi spenderade en stor del av festen ute i den ljumma sommarkvällen med lekar, prat, skratt och en massa kärlek såklart!

Bruden och alla tjejkompisarna. 

Bröllopstårtorna hade smak av rabarber och vanilj och var galet goda, för att inte tala om snygga. Tårtorna hade min toastmadame kompanjon, tillika andra bästa vän Sarah gjort.

Och så mina absoluta favoritbilder på brudparet.

Fotade sent på kvällen just utanför festlokalen när de båda var avslappnade och upprymda. Jag tycker dessa fullkomligen osar kärlek, håller du med? 

Bröllopspar Gällivare

Nu längtar jag ännu mer till vårt bröllop nästa år! Full av idéer och upprymd av känslor – länge leve kärleken!

 

Jag, Anna och Sarah. Bruden och hennes toastmadames. Anna var först ut att gifta sig och nästa år ska både jag och Sarah göra detsamma. Livet ändå, fantastiskt!

amanda matti - dundret gällivare

När naturen vaknar på nytt – promenad på Dundret

Vintern gav fort vika här uppe i norr. Att gå från meterdjup snö till barmark och gröna träd tog inte länge och det kom tidigare än någonsin. Vissa år har vi inte ens fått gröna löv på träden till skolavslutningarna i mitten på juni. Nu stoltserar nästan alla träd och buskar med små, gröna skott eller stora praktfulla löv. Det är lite speciellt när sommaren kommer och naturen födds på nytt. Det är en sån energi ute i skog och mark just då. Fåglarna som kvittrar, växter som slår ut och allt smuts som sakta tvättas bort.

Markus har varit i Luleå hela veckan och kommer inte hem förrän imorgon kväll. Vi har pratat i telefon massor under veckan och vi är båda två helt blown away av responsen på förra inlägget om att vi ska gifta oss. TACK så oerhört mycket för alla lyckönskningar, kommentarer och tips på ställen och råd inför planeringen. Ni är underbara! ♡ Ni får gärna också kommentera om vad ni skulle vilja läsa om kring just bröllopet. Planeringen? Platsen? Klänningen (om det blir nån)? Hit me!

Det ska bli så roligt att få planera bröllopet och samla familj och vänner för att fira kärleken. Ju mer jag tänker på det, desto mer inställd blir jag på att det ska vara enkelt och naturnära. För det viktigaste för mig är egentligen att få umgås med alla vi har i vår närhet som gör vårt liv så härligt att leva. 

 

De veckor när Markus är bortrest är alltid lite meckiga. Att lämna och hämta på dagis och lyckas gå ut med hundar mellan matlagning och allt annat är inte alltid helt enkelt. Men oftast går det hur bra som helst, med lite fantasi och planering. Jag har tur som har både mina föräldrar och Markus föräldrar inom promenadavstånd. Mamma har kommit förbi två kvällar den här veckan, efter att Erik somnat, och bara varit hos oss så jag kunnat gå med hundarna.

I onsdags lånade jag mammas bil och åkte upp och gick en promenad på toppen av Dundret. Mitt favoritställe. Jag kom upp precis när solen var på väg att försvinna bakom horisonten. Så otroligt vackert det är. Sommarljuset och fjällen i fjärran. Här är jag hemma. 

Hatten har jag fått av Mamma. Jag som aldrig använder hatt annars blev kär i den här vid första ögonkastet. Det vore fantastiskt vackert att få fota ett par eller en gravidmage här i kvällsljuset. Någon som är sugen? 

Hundarna älskar att kunna springa i skogen och på fjället igen. Båda rullade sig flertalet gånger i riset och sprang som galningar fram och tillbaka medan vi gick. 

Jag ser fram emot sommaren och alla äventyr som väntar. Jag ska försöka göra det mesta möjliga av den här sommaren, rent själsligt. Vandra, vara ute, vara ännu mer flexibel med den tid jag jobbar och inte jobbar och försöka att bara ge mig själv så mycket Tid som möjligt. Dricka så många av mina koppar kaffe som möjligt med utsikt över skog, fjäll eller hav och bara njuta. Låta tankarna vandra och hjärtat hitta hem.

Så många vackra lager bland fjällen längst bort i horisonten. Det är en magisk värld vi lever i, eller hur?

Tycker att det här vore en utmärkt plats att fota bilreklam på. Tycker inte ni? De magiska färgerna som speglas i bilen och känslan av äventyr och oändlighet. Sommar.

 

Snart är det helg igen och jag ser fram emot att äta mat och dricka kaffe ute i naturen. 

Kanske det absolut bästa som finns faktiskt. ♡

Slider

Fotografering: Gravidmage i vecka 35

Min andra gravidfotografering gick av stapeln för två veckor sedan. Jag fick äran att föreviga Alice fina gravidmage, då i vecka 35. Nu är det inte långt kvar tills den lilla är beräknad att göra entré i världen och jag kan inte bärga mig! Jag och Alice har jobbat så mycket ihop med podden den här vintern att jag verkligen har fått följa magens utveckling från dag till dag. Det är så häftigt med graviditeter och gravidmagar för de är så olika från person till person. Alice mage syntes ganska tidigt och har allt eftersom blivit till en riktigt rund kula.

gravidfotografering Amanda Matti - Foto: Amanda Matti © Explorealittlemore.se

Det sparkade i magen precis när vi skulle fota, som att bebisen kände på sig att det var något på gång.

Efter att ha fått fota några gravidmagar nu så ångrar jag att jag själv inte såg till att få en fin bild på min mage när det begav sig. Nu i efterhand hade jag gärna haft bilder att hänga upp på väggen. Speciellt nu när Erik själv gärna vill se bilder på när han var i min mage. Markus tog en fin bild på min mage när jag var i vecka 20. Han fotade skuggan av mig och magen i kvällssolen. Förutom den har jag bara dåliga selfies eller suddiga mobilbilder från graviditeten. Inget man vill hänga upp på väggen direkt.

Under tiden när jag var gravid, och ett par år innan, fotade jag själv nästan ingenting. Dessutom kände jag mig oerhört ful när jag var gravid och undvek kameror allt jag kunde. Jag kände inte igen mig själv, tyckte att jag var stor och otymplig och inte alls sådär fint gravid som alla andra är. Nu tycker jag att det var synd att jag tänkte så och lät det ta över handen. Jag hade gärna haft en bild på min stora mage. För där inne låg ju det vackraste jag vet, Erik.

gravidfotografering Amanda Matti - Foto: Amanda Matti © Explorealittlemore.se

Längtan efter den lilla i magen är svår att ta miste på. Vem är det där inne? I ett tidigare poddavsnitt pratar jag och Alice just om hur svårt det är att föreställa sig vem det är där inne i magen. Hur ser hen ut? Vems drag har hen? Tänk att Erik blev en exakt kopia av Markus.

gravidfotografering Amanda Matti - Foto: Amanda Matti © Explorealittlemore.se

gravidfotografering Amanda Matti - Foto: Amanda Matti © Explorealittlemore.se

Gravidfotografering där partnern är med är verkligen något jag börjat gilla.

Efter att ha fotat Alice och Victor nu och min kusin Louise-Marie och Daniel tidigare, har jag blivit helt såld på att fota bilder med båda tillsammans. Det blir inte bara en bild på en stor mage, bilder där båda är med berättar något mer om livet runtomkring den stora magen. Kärleken mellan varandra och bådas längtan syns så tydligt i bilderna. Här är vi och vi längtar efter dig.

Bilden där Sally (Alice och Victors hund) är med älskar jag också. Alla som har hund samtidigt som de varit gravida har nog varit med om att djuren förändras också. Sally är alltid nära Alice nu och ligger gärna på magen och sover. Att få med de fyrbenta på ett hörn är extra kul.

gravidfotografering Amanda Matti - Foto: Amanda Matti © Explorealittlemore.se

gravidfotografering Amanda Matti - Foto: Amanda Matti © Explorealittlemore.se

Vill du också föreviga din mage med en gravidfotografering?

Jag fotar gärna fler naturliga, fina bilder på gravidmagar i Gällivare med omnejd, skicka ett mail! ♡

 

A beautiful 31 week babybump

Two days before Christmas, one day after the shortest day of the year, I had the pleasure of taking maternity photos of my beautiful cousin. Getting pictures outside in natural light is not always easy when the days are short and daylight is almost non existent. But with good timing, a little luck and gorgeous models – everything is possible. 

We had about 1 hour to shoot the photos, while it was at least a little daylight. It was really cold but that also makes it so beautiful. Even though it was cold outside, Louise-Marie and Daniel make it look warm and cozy. You can tell that there is so much love and warmth between these three human beings. And of course, their beautiful Shiloh Shepard – Hera. ♡

I have really come to love taking photos of people outside in natural light. It’s not always easy, but when you get it right, it’s magical. She makes it easy though, Lollo. Stunningly beautiful! Glad I got to capture this with Mini still on the inside. These photos was taken in week 31.

Lollo was actually a couple of weeks pregnant when we did our trail running adventure this summer. That’s one of the reasons why we didn’t run as much as we had planned. Sleeping in small mountain huts, with plenty of other people that have been out hiking for days, is not a particularly nice experience when you’re pregnant.. Those who know, they know. 

How about those eyes and the colours in this one? ♡

 

Do you want to capture your babybump on picture? ♡

Send me an email! 

 

What I get to call work – Photoshoot in Stora Sjöfallet

You know when you’re young and you dream about what you’re gonna do when you grow up? I have never dreamt of becoming a doctor, singer or anything else specific. But I have always dreamt of having a job that keeps me active, where I can travel, see new things and spend my working days out in beautiful landscapes. Well people, I think I have actually found it.

This Saturday we woke up early and drove up to Stora Sjöfallet, about 90 minutes from home. The mission for the day was to take photos and film for Polarbearz, Markus ’band’. Since the hours of daylight are limited and the cold easily gets to you, we spent 3 effective hours shooting in different locations along the road. The forecast had said it would be cloudy with a chance of storm, and maybe a little snow. But when we came up there and night slowly made way for day, there wasn’t much of any of it.

The clouds dissolved slowly as we were stopping for pictures and then driving further west again. By the time we were done and ready for lunch, the sun was painting the whole sky in red, pink and orange. It was so beautiful we all just stood there for a long time, watching it. Then we had a little food and jumped back into the car and headed home. Two things stayed in my head for the whole ride home.

  1. I live only 90 minutes (give or take) away from this magnificent place. The old mountains, beautiful forest and the complete absence of city noises. It’s a luxury I don’t use enough. The inspiration level is high up here.
  2. I get to call this work. Dressing in five layers of wool and down, scouting beautiful spots, taking pictures, hanging out with amazing people. I think I am Ok to be grown up now, because this is what I want to do when I grow up.

This job of mine is also taking me to Stockholm next week. I have a few meetings to go to, people to see and inspiration to catch. And then on the 27th of January I’m heading to Åre once again. This time for a workation with Influencers of Sweden, and some Snowboarding with Elin. January is going to be an intense month, but filled with fun and plenty of things that the heart wants. Inbetween work and travel I will make sure to spend plenty of quality time with Erik and the rest of the family.

Two Polarbearz on road in Zlatan-land. Or The Land of Polarbearz maybe.. 

Cars should always be shot in this environment. I’d buy it straight away.. 

The hero of the day! Emma kept posting on social media and also did a lot of filming. She also took care of all the food and snacks to keep us going. ♡

Sunsets like these.. The sun never really made it over the mountains on this January day in Stora Sjöfallet. But it came darn close. And the wind makes the whole mountain look like it’s got a halo. Amazingly beautiful. 

Tomorrow is my first real day back at work after the holidays. We’ve had some great days off, spending time together, but it feels good to get the routines going again.

How’s things for you, are you excited that the holidays are over? ♡

Emma took this windy picture of me as we were done at the last spot for the day. Happy snappy!

This is how happy I am to be working with amazing people, in beautiful places. Hey ho 2018 – I’m ready for you!!

 

Follow my blog with Bloglovin

Buy my photos as posters – I just joined Printler!

Hey Guys! This Thursday started out in a great way and then it all got a lot better – because I just joined Printler! That means you can now buy a few selected pictures that I’ve taken, as posters. How great is that? There’s a cpuple of pictures from Gällivare in there if you want to share some Gällivare love!

This is the ultimate gift for someone you love or maybe to brighten your own walls at home. All pictures are shot while out living life in this beautiful world of ours. Some are taken around my hometown Gällivare and others are shot in Norway. I rarely plan to go out and shoot and I almost never arrange photoshoots (except for when I shoot for work).

All these photos are memories and moments that I captured while doing other things. It might not mean anything to you, but I love it. The spontaneous beauty of nature. 

My poster ”Winter Trees” in mockup from Printler.com.

The one thing that all these posters have in common? They’re aimed at making you feel good. ♡

I chose these ones out of my gallery because I love them and get happy just by looking at them. I hope they will do the same for you! If we can’t be out in nature, we can at least bring a few amazing moments home with us.

Print – Sheep Love

In July 2017 we drove around Lofoten in Northern Norway for a couple of days. The second night on our road trip we stopped in Eggum, by coincidence. Late at night, long after Erik fell asleep in the tent, we sat outside waiting for the sun to turn at the horizon.

Suddenly five or six sheep walked right up to us. They stood there, watching us for awhile before they continued their stroll through the beautiful landscape. Before they left I shot this picture of one of them.

Buy Sheep Love on Printler >

 

Print – Winter Trees

This picture was shot in Gällivare one day in February this year. I was walking along the river together with my cousin and the sun was shining. It was really cold and there was a little fog rising through the trees and the light was just amazing. The view here is overlooking my home mountain Dundret, even though you can’t see much of it in the photo.I love the days when it’s really cold and the sun is shining. Gällivare is just so truly beautiful!

Buy Winter Trees on Printler >

Go check out my other photos on Printler too. If you’re going to buy Christmas gifts this year, this could just be it! 

Also, another reason why this Thursday is amazing is because our podcast was in the regional newspaper! We have almost reached 1500 streams already, a huge THANKS to all of you who listen! If you want to check it out you’ll find it wherever you find your podcasts. ♡