Sitter på tåget på väg upp till Katterat och Hunddalen. Tåget gungar, knakar lite när det kränger fram på spåret. Ett gäng franska skolungdomar sitter och klappar Sky, alldeles fascinerade över henne och hennes mjuka päls. Sky ser först inte helt övertygad ut men låter sig snällt klappas, efter en stund vill hon inte att de ska sluta. I vagnen bakom oss sitter resten av vårt sällskap och vaktar vår packning. Jag glömde visst bort att boka hundplats, så kan det gå. De som känner mig är inte speciellt förvånade.. Det händer liksom, ganska ofta.

Jag är lite pirrig, har haft lite resfeber och ont i magen över att lämna Erik. Jag som aldrig har resfeber när jag ska ut och resa, inte ens när jag varit borta i flera månader på andra sidan jorden, inte ens då har jag haft resfeber. Men nu har jag det. Min första riktiga skidtur. Det ska bli spännande, resten av gänget har varit med förr. Många gånger förr. Det gör mig lite lugnare. Att komma ut i naturen, dessutom i norska fjällen, helt utan kontakt på telefonen ska bli skönt. Avkopplande. Nyttigt.

Jag lyssnar på en podcast, screen time. Telefonen är en förlängning av vår hjärna säger rösten. Det som lagras på den kommer vi oftast inte ihåg. Telefonnummer, kalendern, viktiga tider och datum, meddelanden, bilder.. Hela våra liv finns i den lilla telefonen.. Tiden går inte att uppfatta på samma sätt när man sitter framför en skärm säger rösten, för tid finns inte i den digitala världen. Allt bara är. Utan tidens rytm. Vi sitter med våra telefoner timme efter timme och scrollar.. Ibland vet vi inte ens hur länge vi suttit där. Jag känner igen mig. Tittar upp från telefonen. De franska barnen leker fortfarande och vill klappa sky. Solen skiner utanför tågfönstret.

En helg utan telefontäckning passar bra tänker jag. Bara vara. Med mig själv och mitt sällskap. Uppleva. Andas. Minnas. De här minnena lagrar jag i hjärnan tänker jag. Inte på telefonen. Vill minnas länge.

Erik var ledsen för att han inte fick följa med mig imorse. ”Diddi också åka skidor mamma!”. Nästa gång sa jag. Nästa gång. Gav honom en lång kram. Andades in hans underbara doft. Pussade honom i pannan. Och på kinden, näsan, munnen och kittlade honom så han kiknade. Känner mig oerhört tacksam och full av kärlek. Till livet. Till min familj. Till min underbara son.

Livet är till för att levas, varje dag. Minnen är till för att kommas ihåg, på riktigt. Och världen är till för att utforskas, Nu.

Nu checkar jag ut från den digitala världen och in i den riktiga. Vi ses på andra sidan! Ut och njut av livet, världen och de ni älskar! Trevlig helg 😘

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Markerade fält är obligatoriska.