hike upp på nordals - sbmc riksgränsen

Att vinna över sig själv – SBMC Riksgränsen 2018

Efter mitt förra inlägg om att bli vän med sina rädslor, var det några av mina vänner som förstod direkt vad jag egentligen skrev om. Även om det var ett stort steg att starta företag och kliva ut i det okända, var det jag har gjort idag tusen gånger svårare. Jag har åkt snowboard sedan jag var sju år. Genom åren har jag åkt mycket. Flera kvällar i veckan, varje helg. Turer till Riksgränsen, Björkliden, en vinter i Kanada, toppturer, puderdagar, pistdagar, Heliski, Catski, Snowboardinstruktörs utbildning – dagarna jag spenderat med en snowboard under fötterna har varit många.

riksgränsen sbmc

Rekning av tävlingsområdet på söndagkväll. Det var hårt och isigt och inte alls inbjudande. 

Jag har velat ställa upp i NM, nu mer Scandinavian Big Mountain Championships, sedan jag var 14. 

Trots att jag åkt mycket och så gärna velat ställa upp – har jag aldrig vågat. Innan jag ens har hunnit anmäla mig har jag hunnit oroa mig för vilken utrustning man ska ha, var man startar, hur starten går till, var man går i mål, hur man ska åka, vad jag ska ha på mig och what not. Stressen jag byggt upp genom att tänka igenom allt i detalj har lett till att jag aldrig vågat anmäla mig. Men det har skavt i mig. I år kände jag att det var Do or Die. Gör jag det inte nu, kommer jag aldrig att göra det. Och det skulle innebära att jag var tvungen att leva resten av mitt liv och undra över hur fan det skulle ha varit. Det var det sista som behövdes för att få mig att äntligen göra det.

Vacker solnedgång när jag var på väg upp i liften för att reka på söndagkväll vid 21-tiden.

I början av det här året satt jag med darriga och svettiga händer på tangentbordet och skickade in min anmälan. Med en gnutta panik i blicken stirrade jag på bekräftelsemailet som kom nästan direkt – ”Du är nu anmäld. Vi ses i Riksgränsen i maj!”. Sen den dagen jag anmälde mig har det här snurrat i mitt huvud i princip varje dag. När jag har legat i sängen för att sova på kvällen. Vid middagsbordet. Det första jag tänkt på varje morgon. Varje gång jag tänkt på det har min puls rusat upp i taket och nervositeten spridit sig som en löpeld genom kroppen. Ska jag verkligen göra det? 

Just nu sitter jag i receptionen på hotellet i Riksgränsen och käkar pommes. Mitt ansikte är knallrött av solen, mina ögon torra och röda, kaffet kallt och mina ben trötta. Men jag känner mig så oerhört glad – och stark. Stark från insidan och ut.

Nervös och sjukt darrig. Just innan start. Jag var så nervös att jag inte ens pallade att ta fram gopro-kameran för att filma. 

hike upp på nordals - sbmc riksgränsen

Hike upp på Nordals på morgonen. 

Jag gjorde absolut inte mitt bästa åk. Jag hasade mig ner större delen av vägen och satte mig ett par gånger. Men jag gjorde det. Trots nervositet och tvivel så gjorde jag det. Flera gånger under dagen var jag på väg att skita i alltihop. Ta min bräda och åka ner på sidan om tävlingsområdet och bara dra. Men jag gjorde inte det. Jag satt kvar. Tyst. Svettig. Hela kroppen darrandes som ett asplöv. När startern ropade upp mitt namn ställde jag mig upp på darrande ben. ”Rider ready, rider go”.

Jag vinkade med armen och gav mig av. Det var knöligt, isigt, hårt och stötigt. Jag hasade mer än jag åkte. De mjuka svängar jag sett framför mig kändes omöjliga att få till. Den väg jag rekat att jag skulle ta ner, var hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag hasade, halkade, åkte, ramlade. Men jag kom ner. Utan att slå ihjäl mig.

På toppen av Nordals, i väntan på att få starta.

Många åkare som väntar på sin tur. Det var många åkare som ramlade i år och slog sig illa. Jag är så jävla nöjd över att jag tog mig ner utan att skada mig. Hoppas att det gick bra för de som slog sig också. 

Jag känner mig redan som en vinnare.

Jag tog mig hit, trots att jag var själv. Jag åkte, fast jag var rädd. Jag övervann en rädsla jag haft i över 14 år. Just nu känner jag mig Unfuckwithable. Att vinna över sig själv och sina hjärnspöken är absolut den mest befriande känslan i hela världen.

Ungefär där åkte jag. Inte snyggt, men jag åkte. Så. Jävla. Nöjd. 

Nu ska jag njuta och sträcka på mig lite extra. Och till dig vill jag säga – om du är rädd för något här i livet, och då menar jag verkligen skiträdd – gör det. Just därför. Våga. Även om det går åt helvete så är det värt det.Gör det för dig själv. Du är värd det.

Det är av sånt här man växer. ♡

 

 

Åka snowboard med barn – en heldag i backen

I söndags var vi ute och åkte snowboard hela familjen. Erik fick ju en snowboard i julklapp och har hunnit åka ganska mycket sedan dess. Att åka snowboard med barn är inte alltid helt lätt, men det är roligt. Utvecklingskurvan går spikrakt upp och glädjen hos både honom och oss när det går bra är helt oslagbar! Det är såklart fortfarande mest rakt ner för backen som gäller, men han har fått bra balans och har lärt sig att bromsa. Även om han själv helst låter bli och får mitt hjärta att slå trippelslag när han skrattande åker fortare och fortare och jag till slut måste fånga honom i farten.

Med en treåring får man räkna med att stunderna man åker inte blir så långa. Oftast hinner vi med två eller tre åk innan det är dags för fika. Kanske blir det tre åk till efter fikat innan det är dags att packa ihop och åka hem. Eller göra något helt annat. Men det gör inget när man har skidbacken fem minuter hemifrån. Ibland har vi varit uppe en timme, ibland en halv dag. Allt beror, som för det mesta med barn, på humöret och dagsformen. Den här gången hade vi sällskap av min brors familj. Deras pojke, Philip, är lika gammal som Erik och de hade väldigt roligt när de åkte tillsammans.

Foto Meiri Magalhaes Matti

Foto: Meiri Magalhaes Matti. Erik och Philip på Snowboard. Den härliga bilden har min brors fru Meiri tagit.

Erik åker med vanliga vinter skor, ett par Gulliver kängor. Snowboarden är en Burton Riglet – perfekt när man ska lära de åka eftersom den har ett snöre fram som man kan dra i. Bra sätt att träna balans på platt backe och bra när man ska dra upp för backen om man inte har tillgång till lift, eller om man av någon anledning inte vill åka lift. Bindningarna är Burtons junior modell, sitter riktigt bra med ett par vanliga skor.

Det enda vi saknar nu är en sele så att vi kan åka lite längre sträckor med honom. Vi får absolut inte hålla i honom när han åker, då blir det total-strejk. Kanske kan en sele fungera. Jag drömmer om att nästa år kunna ta med honom i de längre backarna på stor-Dundret. Håller tummarna att han fortsätter tycka att det är roligt! Det viktigaste för honom att kunna innan vi kan åka lite mer är att bromsa, och det kan han.

En bild från i januari och första gången vi åkte snowboard med Erik.

Ett tips om dig som ska åka snowboard med barn!

Det enklaste sättet att lära barn att bromsa är att visa att de ska sätta ner händerna i backen. Då blir det automatiskt samma rörelse som när man svänger och bromsar på riktigt, plus att de måste böja benen och då kommer nära backen. På så sätt får de bättre balans och mer kontroll över brädan. Plus att det går fort för dom att härma och lära sig! Själv har jag åkt snowboard så länge att jag inte minns hur jag lärde mig. Kanske har jag börjat bli gammal?

När vi kom hem från backen gjorde vi såklart våfflor. När jag var liten och vi hade varit på Dundret åkte vi alltid hem till min farmor och åt våfflor. Det har liksom blivit en liten tradition. Påsken har också börjat flytta in här hemma med lite påskris och några påskliljor. Den näbblösa kycklingen har jag och Erik gjort förra helgen. Påskpynt deluxe! Nu är vi redo för en lång och härlig påskhelg och hoppas på fint väder så vi kan åka ännu mer Snowboard!

Lunchmöte i skidbacken på Dundret

Förra veckan hade vi ett inbokat jobbmöte, jag och Emma. Planen var att träffas på hotellet och käka lunch och brainstorma idéer på kommande jobb. Men när solen sken och himlen var bländande blå ändrade vi snabbt planerna. Istället för att ses inomhus framför datorn, drog vi på oss snowboardskor och tog med mötet ut i backen på Dundret istället.

Det är en ynnest att få bo på en plats där skidbacken ligger inom käka-lunch-avstånd från stan. En möjlighet som är för bra för att inte nyttja. Vi brainstormade idéer i stolsliften på väg upp och tömde hjärnan på alla tankar på väg ner. Det här med att de bästa idéerna sällan kommer vid skrivbordet är något de flesta känner igen, men har ni nån gång prövat att ha möten utomhus? Om inte, testa. 

Efter ett par åk tog vi en fika i Fjällstugan på toppen. Totalt var vi på Dundret kanske två timmar. På den tiden hann vi med fem åk, några pudersvängar, en massa brainstorming och idéer plus att vi hann med att filma och fota en del. När jag kom hem och promenerade de tre minuterna från min ytterdörr till dagis, var jag glad, avslappnad och fylld av energi. Precis så som man vill känna efter en arbetsdag och just innan dagishämtning. När jag hämtade Erik den dagen var jag en jävligt bra mamma.

Det är inte alla som har kollegor som direkt säger JA när man frågar om mötet kan hållas på en snowboard istället för bakom en datorskärm. Jag har helt klart den bästa kollegan. 

Jag har skrivit om det tidigare, kraften i livsdesign. Att kunna styra över och planera sitt liv så att det passar just mig som handen i handsken. Det är mycket hårt slit som kommer med att ha eget – jaga jobb, göra jobb, planera, strukturera, komma igen efter vab, utveckla, förnya och analysera. Men med hårt slit kommer också belöningar.

Utsikten från Fjällstugan är magisk. 

Pudersvängar! Vem vill inte ha det till lunch? 

Det här är nog den bästa belöningen för mig – att kunna designa mitt eget liv och ha möten i en skidbacke. 

Vad skulle vara din bästa belöning? 

 

Days filled with life

The days keep on passing by in high speed. I have a goal to write at least two blog posts every week, it’s not much but still I don’t always make it. But even so, I don’t feel like it’s a bad thing. I am getting better at appreciating and accepting things the way they are. Sometimes things doesn’t work out the way we plan. In some cases we can change and rearrange for things to work out better, in some cases we can’t.

We need to accept the things we cannot change, have the courage to change the things we can, and the wisdom to know the difference.

This weekend we’ve spent a lot of time outdoors. On Saturday we went snowboarding on Dundret. Erik snowboarded for a while, then took a ride with me in the carrier. It was fun but a lot heavier than I would have imagined.  On Sunday we went ski-touring to Dalstugan, also on Dundret. Even though the weather wasn’t the best, time spent outdoors is always time well spent. On Sunday, Markus’ family joined us. Filippa, Erik’s little cousin, did her premiere on the mountain. Sleeping happily in the pulka all the way up.

Charlotte and Robin with little Filippa sleeping in the pulka. 

Erik sat here for about 10 minutes, then he wanted to run instead. Nothing wrong with his energy! 

It took us about 40 minutes to get up to the small cabin. On Sunday’s Friluftsfrämjandet keep it open for visitors and you get a hot cup of coffee, a warming fire and a cookie. We had our own ’fika’ with us but a warming fire is appreciated, especially for the little ones. We didn’t stay very long before we got dressed and headed back out again. But adventures doesn’t have to be long for them to be precious. For an almost-three year old, this was an adventure the size of climbing Mount Everest.

Erik kept jumping in and out of the pulka, sitting for two minutes and then running again. 

Friluftsfrämjandets Dalstugan, halfway up on Dundret. 

Erik talking to Filippa and Charlotte.

After we got home on Sunday afternoon, Erik started feeling sick. He threw up a few times during the evening, but was fine in between. But as for all parents, when your kids starting to feel sick, you act according to protocol. It’s like your preparing for war. Total lockdown, cancel all plans, prepare for quarantine. Markus went shopping to get all necessities in case we would all go down.

An uncertain Sunday afternoon passed by, but neither me nor Markus felt sick. Erik fell asleep around 9 and was all better in the morning. Maybe stomachflu, maybe something he ate. Who knows. Still there’s 48 hours you have to stay at home before he can return to kindergarten. We’ve spent two days at home, building lego towers, watching movies and me working a little. He’s been feeling fine so tomorrow it’s back to reality for all of us. Crisis over.

Got this cute bottle warmer from Maria for Christmas, perfect to keep your water from freezing! 

On our way back, Erik refused to sit. He wanted to run. Maybe he was starting to feel sick already here.. He walked and partly ran half the way until Markus made sitting in the pulka a game he couldn’t refuse. 

When you have kids, you quickly get black belt in making plans, and changing them again. You never know what’s coming and things are really out of your hands. I’ve gotten better at just riding the waves of life and enjoying the moment. Spending two days at home with him has actually been cozy. He is getting so big already, soon he doesn’t want me to build lego with him. I’m just gonna try to enjoy the moment while it lasts.

Our happy little fella. He is turning three in April and has really started to get obstinate from time to time. We have tried ’time-outs’ for awhile. When he isn’t listening at all, he has to sit for three minutes on a bench in the kitchen. If he gets up and leaves before the time is out, the three minutes start all over again. The thing is, he always just gets me laughing so hard I can’t be angry at him anymore. It always end with us two hugging, laughing and being friends again. It might not be the most consistent way to parent, but I just love it. Laughing together is just magical.

 

Tomorrow it’s back to normal again. I have plenty of work to do and plenty of fun things up my sleeve. Somehow I can’t seem to find the time to write about it all. But there’s no need to panic, I’m gonna be here for a long time, so I guess I’m gonna get around to it at last.

Hope you are all having an amazing start to your week! ♡