Sapmi Nature Camp Lavvu

Sapmi Nature Camp – En plats du måste besöka innan du dör

Det är en vacker och kall höstmorgon när jag sätter mig i bilen och rullar västerut. Den låga morgonsolen kastar långa skuggor på marken. Nattens kyla har klätt världen i ett tunt täcke med frost som glittrar i solen. Vägen västerut är vacker. Bakom Dundret breder stora myrar ut sig, en efter en.

Efter ett par mil skymtar fjällvärlden i horisonten och vegetationen förändras. Efter avfarten från E45:an byts de stora myrarna ut mot gammal, knotig tallskog. På vänstersida om vägen skymtar älven på flera ställen och framför mig tornar fjällen upp sig allt mer. Allting inbäddat i ett varmt, gyllene solljus.

Enligt vägbeskrivningen ska jag svänga av före skylten ”Nábrreluokta”, men avfarten jag ska ta in på syns knappt så jag missar den.

Jag vänder på en p-ficka och kör sakta tillbaka, svänger in på den lilla grusvägen och parkerar. När jag kliver ur bilen och stänger dörren är världen tyst. Frosten glittrar på tältkåtorna framför mig och älven nedanför ligger spegelblank. Det är inte konstigt att den här platsen är utsedd av National Geographic till en av 21 platser i världen man bör besöka.

Det här är turistanläggningen som det skrivits om i hela världen.

Det här är Sapmi Nature Camp.

Sapmi Nature Camp - photo Lennart Pittja

Foto: Lennart Pittja. Fantastisk bild över campen vintertid med norrskenet som dansar. Bilden har Lennart själv fotat, han är en otroligt duktig fotograf. Vi pratar bland annat om hur mycket bilder betyder för att förmedla och väcka känslor. 

Lennart möter mig på parkeringen, vi känner varandra lite sedan tidigare.

Vacker morgon säger jag. Det är alltid vackert här, svarar Lennart. Vi går runt campen och han visar mig in i en av tältkåtorna. Det brinner för fullt i kaminen och värmen slår emot mig när jag kliver in. En dubbelsäng står närmast kaminen och där inne finns även ett bord och två fåtöljer. Här inne tänkte jag att vi skulle sitta säger Lennart. Han går och hämtar kaffe medan jag plockar fram och ställer i ordning mikrofonen. När kaffet är upphällt i kåsorna börjar vi prata.

Medan vi pratar dansar solstrålarna över tältduken. När vi börjar är det fortfarande ganska mörkt inne i kåtan. I takt med att solen stiger ändras mönstret på tältduken och jag tänker att det liknar ett kalejdoskop. Vi pratar länge. Om allt från klimat och miljöfrågor till rasism, kultur och friluftsliv.

Lennart berättar om hur han började med turism. Att det startade med att han var arg. Han ville berätta, förändra. Han började sin företagsresa genom att guida längre turer i fjällen. Idag har han inte lika stort fokus på att guida, hans mål är istället att möta människor. Berätta. Lyssna. Att utbyta erfarenheter och kunskap med medmänniskor. 

När vi har pratat färdigt har elden hunnit slockna och kaffet kallnat.

Medan jag plockar ihop mina grejer gör sig kylan utifrån påmind igen och jag ryser. Väl ute har solen hunnit stiga högre upp på himlen och värmer mina kinder när jag ställer mig i solen. Lennart visar mig runt campen. Fem stora tältkåtor har han här, med plats för tio personer. Personligt och småskaligt, precis som han vill ha det. Inne i stugan finns plats för alla att äta och laga mat. Toaletterna är lite lyxigare än vanliga utedass, förbränningstoaletter. Det här är glamping i sin rätta form.

När jag lämnar Sapmi Nature Camp känner jag mig lugn och inspirerad. Som man alltid gör efter ett möte med medmänniskor. Efter samtal. Jag är glad att det finns entreprenörer som Lennart som får människor att besöka den storslagna natur som finns här. Som möter människor med respekt och nyfikenhet, oavsett vem de är och var de kommer ifrån. Hit kommer jag gärna tillbaka, många gånger. 

Du hittar mer information om Lennart och Sapmi Nature Camp här

Hela campen ligger vackert belägen på samebyn Unna Tjerusj marker alldeles intill Luleälven. 

Historia och nutid blandas i den upplevelse som Lennart erbjuder. 

Inne i den lilla stugan hjälps gästerna åt att laga mat och här äts frukost och middag. Lunch äts nästan alltid ute. 

Vill du lyssna på hela samtalet med Lennart Pittja och Sapmi Nature Camp hittar du det avsnittet av Lev Podcast här, på Spotify eller där du hittar dina poddar!

Vad krävs för att unga ska vilja bo på landsbygden?

Förra veckan intervjuades jag av Sveriges Radio P3. Intervjun handlade om hur det är att bo på landsbygden. Det var till ett program som heter ’Fakta eller feeling’ och kommer att sändas någon gång till hösten. Programmet riktar sig till förstagångsväljare och varje program kretsar kring olika frågor som lyssnarna (unga förstagångsväljare) ställt. Svaren kommer från personer som brinner och engagerar sig för just det ämnet. Återigen fick jag (och Alice, som inte kunde vara med eftersom hon nyss fått barn) äran att representera unga människor som väljer att stanna kvar på landsbygden.

Vi är tydligen ett väldigt ovanligt och häpnadsväckande fenomen.

Jag älskar att bo i Gällivare.

När någon frågar vad som är bra med att bo här säger jag nästan alltid närheten till naturen. Enkelheten. Att kunna göra alla ärenden på under en timme och ha fem minuter till lycka, som Alice så fint myntade. Det är det jag älskar mest med Gällivare. Det geografiska läget med närhet till fjäll och tysta skogar. Sen har vi mycket här som inte finns på många andra landsbygdsorter. Vi har gott om jobb, höga genomsnittslöner och ett sjukhus. Vi har flera mataffärer som har öppet nästan till midnatt. Här finns butiker, verkstäder, föreningsliv och företag. Det finns skolor, infrastruktur och möjlighet att hämta ut sina post-paket under veckans alla dagar (Om posten lyckas leverera paketen hela vägen hit, vill säga.)

Jag och Alice – ovanliga varelser. Unga kvinnor som väljer att stanna på en liten landsbygdsort och vill bidra till en positiv utveckling. 

Vi har så mycket här som inte finns på andra landsbygdsorter, men vi glömmer ofta det.

Trots att vi har mycket bekvämligheter som andra saknar, är det inte alltid enkelt att bo här. Vi har pratat om det i podden, att det är lätt hänt att människor inte får växa på små orter. När jag gick ut gymnasiet ville jag bara bort från Gällivare. Jag och alla andra. Jag reste, månader i sträck flera år på rad, till Asien, Kanada och Europa. Men ju längre bort jag kom desto mer längtade jag hem. Ju mer jag försökte hitta ett annat ställe att slå rot på, desto mer insåg jag att det är här, i midnattssolens land, som jag vill bo.

Men oron i mig gnagde, för jag visste vad jag skulle möta när jag kom tillbaka. Omvärldens ständiga skepsis över att man väljer att bo på en liten landsbygdsort i norra Norrlands inland var en sak, men det fanns något mer.

Man måste vara beredd att argumentera och slåss lite om man vill verka här.

Det är inte alltid helt lätt att förändra eller skapa något på små orter. Man måste vara tuff, speciellt som ung tjej. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag har ”skinn på näsan”, sagt i ett sammanhang och med ett tonfall som vill övertyga mig om att det är något bra. Det har varit i fikarummet i gruvan, på möten med näringslivet eller mellan kollegor. Men i ärlighetens namn är det inte speciellt roligt att måsta ha skinn på näsan för att kunna bo där man allra helst vill. En plats där man anses ’för ung’ tills man närmar sig pensionsålder och inte har något att komma med om man inte har minst 30 års erfarenhet i bagaget.

När jag kom tillbaka hit var det för att jag kände att jag verkligen ville bo här. Ibland blir jag lite tjurig. Om jag trivs här, då ska banne mig inte ett gäng gamla gubbar (ja, oftast är det dom) som tycker att de kan allt och vet hur allt ska vara, få mig att tappa orken. Men det borde inte behöva vara så. Ibland har jag lust att dra någon annanstans där unga människor med ambitioner välkomnas med öppna armar.

Men för min egen skull, och alla unga som kommer efter mig, stannar jag kvar. Det här är vår plats på jorden också.

Intervjun med P3 var bra, frågorna öppna och bakgrunden neutral.

Vad är viktigt för landsbygdskommuner att satsa på om man vill att ungdomar ska stanna kvar? Jag sa helt enkelt det jag tycker, att de måste se till att det finns förutsättningar. Förutsättningar för unga att utvecklas, växa och leva det liv de vill. Det kan inte sitta ett gäng gamla stofiler och tro att de vet vad ungdomar vill ha och hävda att man ’lyssnar på unga’. De måste se till att lyssna på ungdomarna på riktigt – och vara öppna för att förverkliga deras idéer.

Lyssna på dem, ta tillvara på deras kompetens, låta de utvecklas och testa sina idéer – här. Små orter är ännu mer beroende av att kommunen och klimatet i samhället är öppet och tillåtande. För att unga ska välja att stanna kvar på mindre orter måste det finnas utrymme för de att växa – och de måste bli tagna på allvar.

Frågan som skickats in till programmet och som jag skulle svara på löd: Ingen satsar på unga där jag bor så alla bara flyttar. Vad ska man göra för att påverka kommunen att satsa på unga?

Till Dig som skickade in frågan säger jag – påverka där du kan påverka.

Lyssnar inte systemet, så gå förbi systemet. Gör din röst hörd. Det är lönlöst att banka huvudet mot en vägg allt för länge, men det finns som tur är annat man kan göra. Du kan påverka via ungdomsrådet, boka möten med människor på kommunen eller så kan du börja skriva. Skriv på Facebook, starta en blogg eller varför inte en podd? Det kanske låter otroligt, men förra veckan ringde P3 oss och frågade vad landsbygdskommuner kan göra för att ungdomar ska stanna kvar på landsbygden. De frågade oss, två unga tjejer på landsbygden. Inget av det hade hänt om inte jag och Alice hade gått förbi systemet och gjort vad vi gör bra – utan att fråga någon om lov först.

Problemet när man ska försöka pitcha sina idéer till någon som inte förstår och inte är beredd att chansa, är att många idéer blir kvar i byrålådan. Det har vi inte råd med på små orter och dina idéer är förmodligen för bra för att ligga kvar där. Så tro på dig själv och nyttja det Du kan bäst (bättre än de som säger nej eller inte lyssnar) för att göra det du vill. Så småningom kommer kanske kommunen vilja lyssna på dig. Eller så har du skapat något som är ännu större än så – vem vet? Kom ihåg att du är viktig och värdefull. Om du vill bo där, låt ingen annan få dig att flytta.

Jag älskar att bo på en liten ort i landsbygd och försöker alltid att tänka positivt och agera därefter. Men det finns mycket vi behöver göra ännu bättre. Speciellt när det gäller att få unga människor att trivas och vilja stanna. Genom podden hoppas vi kunna bidra till en positiv utveckling och ett bredare perspektiv på landsbygd.

Vad tycker du? Vad är viktigt för landsbygdskommuner att satsa på för att få unga att stanna? ♡

Att bli vän med sina rädslor

En knut i magen. En klump i bröstet. Nervositeten börjar som ett rus i magen och sprider sig som en löpeld genom kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Jag sträcker ut händerna framför mig, de darrar. Hela min kropp och min varelse skriker NEJ. Bruset i mitt huvud blir högre och högre. Hela jag skakar. Jag är så nära att ge upp. Släppa taget. Vända om. Men någonstans där långt inne i mitt bröst brinner något annat. En liten röst dyker upp, långt ner från djupet av mitt hjärta. En liten röst som växer sig starkare och starkare, tystar ned bruset och får mina darrande händer att stillna. Den rösten säger Ja. Du klarar det. Och jag tar steget. 

Det har snart gått ett år sedan jag gick över till att jobba heltid i mitt eget företag.

Första juni förra året var min första dag som min egen chef. Som företagare. Jag var så oerhört glad att jag äntligen vågat, att jag äntligen hade tagit steget. Drömmen om att driva ett eget företag har funnits nästan så länge jag kan minnas. Att äntligen ha tagit beslutet var en lättnad, även om det som låg framför mig skrämde mig mer än jag någonsin kunnat ana.

Igår kväll var jag på gymnasieskolan i Malmberget och lyssnade på när elever på ekonomiprogrammet i årskurs 1 och 2 presenterade sina fadderrapporter om olika företag. En av grupperna hade skrivit om mitt företag och hur jag ser på ledarskap. Det var oerhört spännande och samtidigt väldigt konstig känsla att sitta i min gamla skola och lyssna på när elever pratade om mitt företag. Mitt företag. Som jag drömt om sedan jag själv satt där för nio år sedan och långt före det.

 

Att höra deras presentation om hur jag ser på ledarskap var som en påminnelse till mig själv.

Om hur långt jag kommit och allt jag gått igenom på vägen. Alla rädslor, all ångest. Osäkerheten, utmaningarna och framgångarna. Alla de ungdomar som presenterade under kvällen var också så grymt duktiga att jag är helt blown away. Det ska bli spännande att se dem ta sig an världen och livet när de går ut skolan. Kanske kan det jag gör inspirera någon av dem att våga. Att ta det där steget själva. Jag hoppas det.

Idag skrev min vän Jennifer Sandström om att alla dagar inte är bra dagar. Att även om det ofta ser fint ut utifrån och kan verka som att allt går spikrakt framåt, så känns det inte alltid så på insidan. Och jag kan inte göra annat än att hålla med. Det säger också en hel del om hur lite betydelse yttre bekräftelse och våra prestationer har för att vi ska må bra. Se bara på Tim Bergling. Därför är det så viktigt att leva livet på sina egna villkor. Att våga ta de där stegen som skrämmer skiten ur oss, men för sin egen skull. Inte för någon annans.

Den här veckan i podden har vi intervjuat just Jennifer.

Hon berättar om varför hon flyttade från Gällivare, hennes längtan efter att se världen, hur det är att driva eget företag och våga följa sina drömmar. Hon pratar också om det som verkligen betyder något när allt kommer till sin spets, nämligen relationer.

Om ni vill lyssna på något intressant, inspirerande och ärligt så tycker jag att ni ska lyssna på det här avsnittet. Perfekt medan man sippar på morgonkaffet en helgmorgon.

Att våga följa sina drömmar – en intervju med Jennifer Sandström

Jag gör fortfarande, varje vecka, något som skrämmer skiten ur mig. Sånt som får hela min kropp att darra och min instinkt att säga åt mig att backa. Ge upp. Men den där rösten som från början var liten och svag har vuxit sig starkare. Gör det. Bara gör det. För vad är det värsta som kan hända?

Var din egen bästa kompis, det är mitt mantra just nu. 

Vad skulle du sagt till dig själv om du var din bästa kompis istället? Förmodligen något peppande, positivt. Du klarar det! Bakom varje framgångsrik eller lycklig person finns det massor av stunder där rädslan hade kunnat sätta stopp. Men viljan vann. Vi måste bli vän med våra rädslor. Eller åtminstone acceptera att de finns där och göra saker ändå.

 

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” – Astrid Lindgren

Lev podcast och livet i Gällivare på Aktuellt i SVT

Ni vet att jag skrivit tidigare om att SVT var här och spelade in ett inslag om podden och livet i Gällivare till Aktuellt på SVT. Igår sändes det äntligen! Jag som aldrig annars kollar på tv har noggrant följt Aktuellt i flera dagar för att inte missa det, eftersom det var osäkert exakt vilken dag det skulle sändas. Bara därför somnade jag såklart med Erik klockan åtta igår och missade alltihop. Tur för mig att det finns play-tjänster nu för tiden. Jag kollade klippet imorse medan jag drack mitt morgonkaffe!

Det är galet roligt att det vi gör uppmärksammas och att vi, på bästa sändningstid, får prata om allt som är bra med Gällivare och att bo på landsbygden. Jag älskar att bo här och tycker att det finns så mycket bra att berätta om – att det också uppmärksammas nationellt känns extra kul. Tack för det! 

Klicka här för att komma till klippet i SVT Aktuellt.

När de var här filmade de bland annat ett pass Strong by Zumba som jag körde. Jisses vad jag skrek.. Blir nästan lite rädd för mig själv när jag ser det sådär på tv, förlåt alla deltagare. Jag ska tagga ner lite i fortsättningen.. Vi promenerade också runt Gällivare och visade alla nya byggen (kom inte med), pratade om hur mycket jobb det finns här (kom inte med), synen som media ofta vill förmedla av landsbygden (kom ironiskt nog inte med..) och allt vi älskar med att bo här. Jag älskar iallafall att de fick med när jag säger att av alla ställen jag varit på var det här det bästa!

Det jag tycker var mest synd att de klippte bort var nog när vi pratade om att man kan leva livet på olika sätt. Man kan välja karriär, stress, att ha mycket av allt och leva livet i hundranittio. Eller så kan man välja att skala av, prioritera och leva livet lite lugnare. Vi har valt det senare och är jäkligt nöjda och lyckliga i det valet. Som många av de vi intervjuat i podden också pratar om. Men, som det är med tv, allt kommer inte med.

 

Vi var också i Markus och Jockes studio och spelade in en intervju. Markus fick prata lite om att skapa musik från Gällivare. Det mesta kom inte med, men ändå kul att det uppmärksammas. Deras konstellation, Polarbearz, släpper nytt material i juni. Det ser jag verkligen fram emot!

Både jag och Alice tyckte att vi kunde vänja oss vi det här med tv.

Vi har ju under våren gjort ett försök att börja med Youtube, men vi valde nog lite fel projekt att börja med. Vi försökte oss på en Mukbang – när man äter och pratar samtidigt. Man kan väl summera det med att vi var väldigt bra på att äta och mindre bra på att prata. Åtminstone så att det blev begripligt och intressant att titta på. Så den idén skrotade vi. Däremot har vi andra roliga projekt på gång som involverar video, så kanske kommer ni få se mer av oss i fortsättningen! Om du har några roliga idéer eller tips på vad du skulle vilja se – skriv gärna!

 

Har du sett klippet? Vad tyckte du? 😀♡

Det syns inte alltid att man mår dåligt – nytt poddavsnitt

Idag släpps ett avsnitt av podden där vi pratar om att må dåligt, på insidan. Det där som alla gör då och då, men ingen riktigt pratar om. Det var ett känslosamt avsnitt att spela in. Vi pratar om våra rädslor, prestationsångest och ångest och hur ensam man känner sig när man är inne i en dipp. Det finns så många nivåer av psykisk ohälsa och det finns så mycket vi kan bli bättre på att se och förstå, hos varandra och hos oss själva.

Det syns inte alltid på utsidan att vi mår dåligt på insidan. Men vi är sällan ensamma. Vi måste börja prata med varandra.

När jag var yngre hade jag ofta negativa tankar om mig själv. Att jag var dålig, att ingen egentligen ville vara med mig, att jag inte dög och att inget jag gjorde var bra nog. Prestationsångest och ångest. Jag började tidigt analysera varför jag kände så och försökte komma fram till hur jag kunde göra något åt det. Idag påverkar det mig inte alls på samma sätt, men jag kan fortfarande ha perioder när det känns tungt.

Förra veckan var en sån vecka. När allt gick trögt och jag var trött och deppig. Syntes det? Förmodligen inte. Just för att psykisk ohälsa eller stress, ångest och negativa tankar sällan syns på utsidan. Inte för att man kanske medvetet vill dölja det, men för att mellan det långsamma och deppiga finns det ändå en massa ljus. För även om man är deppig, kan man också vara glad. Livet är inte svart eller vitt, det är så många nyanser av grått och tusentals olika färger. Men att må dåligt emellanåt, eller ofta för den delen, är inget att skämmas för. Det gör oss inte till sämre människor. Det gör oss bara till människor.

Lyssna på avsnittet om psykisk ohälsa här eller där du hittar dina poddar! 

En skit-dag är också en dag. 

Jag har blivit så mycket bättre på att ta hand om mig själv och ge mig själv tid att vara.

Att inte pressa mig själv för hårt när jag redan mår dåligt och att inse att jag är värdefull även om jag inte presterar ett skit. Men jag tror att många hade kunnat må så oerhört mycket bättre, om vi bara började prata om såna här saker. Jag tycker tillexempel att man bara ska fråga hur någon mår, om man faktiskt förväntar sig ett ärligt svar. Fråga för att du faktiskt vill veta. Du behöver inte lösa personens problem, eller ens stanna för att lyssna på hela historien. Ibland räcker det att någon frågar med ett genuint intresse, och lyssnar på ett ärligt svar, för att det ska lätta på trycket. För att man ska känna sig lite mindre ensam och misslyckad. 

Att veta att det finns människor som ser, som förstår, som kanske till och med känner samma sak – kan göra all skillnad i världen. Därför tycker jag också att det är så oerhört viktigt att vi alltid är snäll med människor vi möter. Har jag en bra dag så kan jag med fördel dela med mig av lite extra energi och medkänsla till människor i min omgivning. En bra dag kan jag ta ett argt svar, möta en sur person eller få skit kastat på mig. Händer det på en dålig dag – rämnar hela systemet.

Vi mår alla dåligt i bland, mer eller mindre. Försök att alltid vara snäll mot människor du möter. 

Vi måste våga prata om psykisk ohälsa.

I avsnittet pratar vi också om att vi ofta ser upp till människor som är starka. Människor som verkar som att de har hittat den ultimata nyckeln till livet. De som vill ge sken av att allt löser sig bara du har disciplin, motivation, slutar vara lat och gör saker straight away. I min värld är inte livet så. Jag tycker det känns helt fel att ge råd, tips eller försöka låtsas som att jag vet hur man gör för att ”må bra”. För jag har ingen lösning. Jag mår fortfarande dåligt ibland och jag känner mig absolut inte stark. De dagar då jag mår dåligt känner jag mig så oerhört liten och svag.

Men när jag väl stannar upp och tittar tillbaka, inser jag att jag trots allt har tagit mig en bra bit på vägen och plötsligt känner jag mig enormt stark. Stark i det svaga. Trots hjärnspöken, ångest och prestationsångest fortsätter jag kliva upp varje dag och göra det bästa jag kan just där och då. Även ett litet steg framåt är ett steg framåt.

 

Jag har inga lösningar på hur man blir av med negativa tankar och blir fri från ångest och prestationsångest, men jag har några tips på saker som har hjälpt mig en bit på vägen. Kanske kan något hjälpa dig? ♡

  • Låt dig själv vara precis just där du är. Mår du dåligt, det ÄR OKEJ. Det är okej att avboka möten, ställa in event eller bara prestera noll. Du är inte mindre värd för det. Har du något du MÅSTE göra just då – sätt nivån på det du ska göra utefter hur du mår. Det är okej att inte prestera på topp. Ibland behöver man bara överleva och genomföra. DET. ÄR. OKEJ. Så hanterar jag fortfarande föreläsningar eller möten som kommer ’vid helt fel tidpunkt’. Jag genomför bara.
  • Stanna upp och fundera över varför du mår dåligt. Har det hänt något? Har någon sagt något? Eller har du kanske varit inne för länge, gjort monotona saker, umgåtts med någon som dragit ned dig eller är det kanske mensen eller något annat fysiskt som gör att du mår dåligt just nu? Det här har hjälpt mig massor.
  • DU ÄR INTE DINA KÄNSLOR. Det här har jag anammat från Petra Åhl. Sedan hon sa det här så har jag haft det med mig. När fulgråten kommer krypande och ångesten river i bröstet – sitt där och låt stormen härja – och passera. Du är inte dina känslor. De definierar inte dig. Det. Är. Inte. Du.
  • Prata med andra. För mig kom det nog till en gräns. När jag till slut inte orkade klara mig själv längre, inte orkade samla ihop mig efter varje gång – så brast det. När folk då frågade ”hur är det” så svarade jag ärligt. Och det var så förlösande. För fram kom det krypande historia efter historia från människor i min allra närmsta närhet. De mådde inte heller så jäkla bra. Vi hade ungefär samma rädslor och funderingar. Helt plötsligt kände jag mig normal. Vi är alla mer lika än vi tror.
  • Ta inte saker personligt. Allt eftersom jag har lärt mig om hur människor fungerar, hur olika vi är och hur olika personlighetstyper fungerar – har jag insett att mycket som jag tidigare tagit personligt inte alls handlar om mig. Att någon snäser av en när man ställer en fråga, eller att personen man möter är otrevlig, handlar i nio fall av tio om vad som händer i deras liv – inte om dig. När man inser det, är det lättare att vara ”the bigger person” och svara med ett leende.
  • Tjejer!! Kartlägg mensen. Jag har alltid haft oregelbunden mens och aldrig vetat när den har kommit (förutom när jag åt p-piller, fast då kom den aldrig för jag sköt alltid upp den i det oändliga, men det är ett annat kapitel). Sedan ett år tillbaka har jag börjat använda appen FLO som kartlägger mensen. Helt plötsligt ser jag ett mönster på mina dippar också, det är ju till stor del PMS. Så. Skönt. Att. Veta. Och helt plötsligt mycket lättare att hantera.
  • Och sist men absolut inte minst – värdesätt inte dig själv efter vad du presterar eller hur du mår. Du är lika bra idag som alla andra dagar. Oavsett vad du gör, hur det går eller hur du mår.

Att må dåligt är okej. Var snäll mot dig själv och var snäll med andra! Och dela gärna med dig, hur hanterar du dåliga dagar? ♡

Innovativ, energisk och ett hopplöst strukturellt kaos

I förra veckans avsnitt av vår podd, Lev Podcast, pratade vi om olika personlighetstyper. Inför avsnittet gjorde vi båda ett personlighetstest online för att se vilken typ av person vi var. Jag har gjort många personlighetstester genom åren på olika utbildningar, men det här testet var nog faktiskt ändå ett av de bättre. Det var enkla frågor som tog ungefär 5 minuter att svara på, men resultatet var så slående. Trots det kan jag inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om det här med personlighetstester.

För det allra mesta gillar jag dem. Det är liksom skönt att få svart på vitt att det finns fler som är som jag. Känslosamma, djupa, kreativa och en aning kaosartade emellanåt. Jag kan också tycka att det är skönt när någon beskriver en ur ett mer objektivt perspektiv. Jag som lätt fastnar i negativa tankar om mig själv får en bättre förståelse för varför jag är som jag är och hur mina drivkrafter fungerar.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite uppgiven av att vi människor ska vara så enformiga att alla 10 miljarder går att dela in i ynka sexton kategorier. Jag har ju fått lära mig att jag är unik. Formad utifrån dna, uppfostran och miljö. En kombination så speciell att jag inte borde vara lik någon annan.

Unik? Eller kanske väldigt lik många andra?

Jag hinner läsa ungefär tre rader på resultatsidan för personlighetstestet innan jag konstaterar att det är jag, på pricken.

Det är som om någon studerat mig i detalj och skrivit texten utifrån det. Mening efter mening beskriver hur jag är, vad som är viktigt för mig och hur jag interagerar med andra. DET. ÄR. SÅ. LIKT. Hur jag reagerar på olika situationer, vad jag gillar att prata om, vad jag uppskattar hos människor, vad som gör mig ledsen och vad som sätter igång min glöd. Allt det jag läser stämmer.

I grund och botten tycker jag att det är oerhört nyttigt att göra sån här typ av tester, eftersom det gör att man får fundera lite på hur man är och varför. Vi människor är ju rätt komplicerade med massor av lager inom oss och det är skönt att då och då pausa och gå igenom de olika lagren. Att förstå hur olika vi är ger också en djupare förståelse för andra människor. Vi har olika drivkrafter, styrkor, svagheter och tankesätt.

Jag bryr mig inte om hur du förtjänar ditt levebröd. Jag vill veta vad du brinner för – och om du vågar drömma om att få möta ditt hjärtas längtan. Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du är beredd att riskera att framstå som en dumbom – för kärleks skull, för dina drömmars skull, för det äventyr det innebär att leva.

– Oriah Mountain Dreamer

 

Genom att få lite koll på vem man själv är och samtidigt förstå andra kan vi bli mer tillåtande och accepterande. Jag tror att ett av de vanligaste felen vi människor gör är att vi tror att andra fungerar precis som vi. Att andra människor har samma drömmar, drivkrafter och rädslor som vi har. Det är lätt att glömma bort att vi alla är olika.

Och även om mycket av det som står i det här personlighetstestet passar in på mig, betyder det inte heller att det är allt jag är. Det finns så många fler dimensioner av oss alla som inte går att sätta på ett papper. Men det här kan vara ett första steg till att lära känna sig själv lite bättre. Och det gillar jag!

Lyssna på avsnittet om personlighetstyper här eller där du hittar dina poddar

Testet vi gjorde finns på 16personalities.com. Det består av 100 påståenden där man kryssar i på en skala 1-5 från stämmer helt till stämmer inte alls. Det tar som sagt ungefär fem minuter att göra testet. Svaren delas sedan in i fyra huvudkategorier på typer av människor – Analytiker, diplomater, väktare och utforskare. I varje kategori finns sedan fyra olika personlighetstyper. Jag blev förkämpe under kategorin diplomater. Alice blev Konsul under kategorin väktare. 

En gul och en blå, eller en förkämpe och en konsul. En strukturerad och en ett kreativt kaos – men ändå en perfekt mix. 

I korthet kan man säga att jag är, som rubriken lyder – innovativ, energisk och ett hopplöst strukturellt kaos. Och klumpig tyckte Alice att jag skulle lägga till. Det stämmer på pricken. Alice är strukturerad, harmonisk och bra på att få människor runt om sig att trivas. Och oerhört glad vill jag tillägga.

Det var så roligt när vi gjorde testen och läste upp resultaten åt varandra, vi skrattade så vi grät. När vi startade podden gjorde vi ett google dokument där vi samlade alla tankar och idéer. När vi kommer till varje inspelning så har Alice alltid med sig datorn och har skrivit ner strukturen för just det här avsnittet i vårt dokument. Jag har såklart inte alls varit in i dokumentet, utan har allt i skallen. På pricken efter våra personligheter.

Det roliga är att vi kompletterar varandra så bra! När du gjort testet, kan du inte skriva här vad du var för personlighetstyp? Och om du lyssnat på avsnittet, vad tyckte du? ♡ 😃