Gällivare är vår hembygd, och vårt ansvar – en artikel i Dagens Samhälle

Tidigare i vår fick jag äran att ställa upp på en intervju om att bo och driva företag på landsbygden och i norra Sveriges inland.

Det slutade med att jag och Anna, som gjorde intervjun, pratade i telefon i nästan två timmar. Vi pratade om drivkraft och vilja. Om utveckling och stagnation. Vad som får platser att blomstra, människor att trivas och hur jag vill bidra till min hembygd.

Jag tycker att vårt samtal mynnade ut i en himla fin artikel. Det är inte alltid som det man säger i en intervju återges på ett sätt som man känner återspeglar sättet man sa det på. Men den här intervjun blev verkligen spot on.

Artikeln i Norr till Söder finns att läsa här i sin helhet.

Jag hoppas att det skänker en tanke, hopp och kanske lite inspiration till människor där ute i vårt avlånga land. Jag blir så glad när det kommer initiativ som vill lyfta den faktiska bilden av att bo på landsbygden. Det ger lite perspektiv till de annars så vanliga skildringarna av folk som bor och verkar på landsbygden. Bra jobbat av Anna och Borg & Owilli, vi behöver fler som er!

Jag har inte ännu sett det fysiska exemplaret av tidningen men den har gått ut som en bilaga till senaste numret av Dagens Samhälle med en räckvidd på ca 60 000 läsare. Jag hoppas att det kan inspirera någon! ♡

Hemmafjället Dundret, en stor anledning till att jag vill bo här. Så nära och så storslaget!

Vad tycker du om artikeln och tycker du att jag fick med det viktiga? 

 

En snöig första maj hos Åke på toppen – 824 m.ö.h

Den senaste veckan har sommaren flirtat med oss. Solen har värmt våra bleka ansikten och snön har smält i en rasande fart. Från ett par decimeter snö innan påsk till torra gräsmattor lagom till valborg. Men idag, på första maj, vaknade vi upp till en vitklädd värld igen. Även om snön den här gången hade smält lagom till lunch var det ändå en påminnelse om att våren tar sin tid.

Hade det inte varit för att Erik var så peppad på att gå på fjället hade jag gärna krupit ner under filten i soffan och kollat en film. Men vill barnet ut i snöstormen så får man helt enkelt klä på sig och gå.

Dagens mål var säsongsavslutning och jublieums-firande i Friluftsfrämjandets Åke-på-toppen stuga, 824 möh. 

Promenaden upp till Åke på toppen går längs med en grusad stig som länsstyrelsen gjort i ordning för ett par år sedan. Stigen är perfekt för att gå med barnvagn eller rullstol. 

Erik är verkligen inte bangen på att vara ute, oavsett väder.

Men att gå 1,5 kilometer när man är fyra år är ganska långt. Speciellt om det är snöstorm och uppförsbacke. Därför brukar vi prata mycket och försöka hitta på roliga lekar längs vägen. Det absolut bästa är att samla energi-prickar – de färgade stenarna längs med leden. De röda ger lite energi och de gröna ger massor av energi. Man kan välja att spara energi för att använda senare, eller använda den på en gång och springa en bit.

Erik samlar energi-prickar på väg till Åke på toppen stugan.

Idag slutade det med att Erik sprang större delen av vägen. Obekymrad över snö, hagel och stormvindar. Han var förmodligen gladast på fjället och pratade med alla han mötte. Väl i stugan drack han varm saft i sin alldeles egna termos han fått i födelsedagspresent av Lollo och Danne.

Åke på toppen ligger, som namnet avslöjar, på en av Dundrets toppar.

Här har Friluftsfrämjandet öppet varje röd dag under vinterhalvåret. Vintertid åker man skidor hit från botten av fjället och sommartid kan man parkera uppe på toppen och gå de sista 1,5 kilometrarna. Eftersom snön smält så fort i år var vägen redan körbar och förutom nysnön som lagt sig under natten var nästan all snö borta.

Första maj är det alltid säsongsavslutning för Åke på toppen och utdelning av den berömda toppluvan. Toppluvan får den eller dom som varit upp till stugan flest gånger av alla de röda dagar under säsongen då stugan håller öppet. En ärofylld utmärkelse med andra ord. Idag var det dessutom 60-års jubileum för toppluvan. Den första luvan delades ut år 1959.

Vi kom fram till stugan precis innan stängning så det hade börjat minska med folk, trots det var stugan närmast full. Drygt 130 personer besökte stugan idag, mycket folk för att vara en snöig och kall onsdag i maj. Det bjöds på helstekt ren och laxsmörgåsar. Oerhört gott efter den kalla promenaden upp.

Efter en härlig fikapaus klädde vi på oss och gick ut igen.

Erik lekte brandman i stormen utanför stugan en stund medan vi väntade på fammo. Under promenaden ner såg han till att alla samlade energi-prickar. Entusiasmen han känner för att vara ute är så oerhörd. Långt mer än jag någonsin hade kunnat hoppas på. Själv var jag väldigt sugen att stanna hemma idag, men vad gör man inte för sina barn. 😏

Det blev en snöig första maj på Åke på toppen!

Hoppas att din första maj var fantastisk! ♡

En promenad genom Kåkstan

Sedan i september förra året går jag en fotokurs mot Sigtuna Folkhögskola. En fotokurs som Jennifer tipsade mig om. Varje vecka sedan september får vi nya uppgifter som vi ska fota och lämna in. Ibland är det teknik som ligger i fokus, men oftast är det berättandet genom bild. Att tolka ett tema och fota bilder som berättar en historia på det temat. Den här veckan var temat ålderdom.

Jag hade först ingen aning om vad jag skulle fotografera. Men så plötsligt kom det till mig. Kåkstan. En plats som har en så spännande historia och som har betytt så mycket för det samhälle vi bor i idag. En plats som trots att den är mycket äldre än mig, har åldrats mycket bara sedan jag var liten.

Det är länge sedan jag var i Kåkstan sist.

Det var på julmarknaden 2015 om jag inte minns fel. Första gången som Erik fick träffa tomten. Nu är Kåkstan snart bara ett minne, åtminstone så som det sett ut genom hela min uppväxt. Handelsbodarna. Caféerna. De gamla skyltarna och biografen. Att gå genom Kåkstan är alltid som en resa i tiden. Man känner historiens vingslag. Fascineras över hur det var då. Att det bevarats. Men den här gången kändes historiens vingslag på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.

Det kändes som att de tidigare väl omhändertagna gamla byggnaderna hade förfallit något. Som att den vårdande hand som sett till att byggnaderna stått kvar så länge, hade släppt taget. Kanske är det bara för att det är februari och inte högsäsong. Eller så är det framtidens förändringar som avspeglar sig. Ovissheten. Jag vet inte. Hur som helst kändes det fint att få promenera igenom hela Kåkstan och fotografera det som varit en del av Malmbergets så länge.

Alla de gamla fina skyltarna äskar jag extra mycket. Namnen. Det gamla språket. 

Färg som flagnar och skyltar som bevarats men knappt längre går att tyda. Så mycket historia. 

 

Butikerna i kåkstan var tydligen ofta fina och sålde mycket dyra saker. Även om gruvarbetarna bodde i, precis som namnet antyder, en Kåkstad – hade de gott om pengar och handlade gärna dyra produkter. 

Mossa som växer ur grunden på huset. Ålderdom.

Biograf Lusitania. Jag hade gett mycket för att få gå på bio här när det begav sig. Vilken upplevelse. 

Lyckan över att snön är här

Det är början på november och jag kan för mitt liv inte förstå var den här hösten tog vägen. Vad hände? Utanför mitt fönster är det vitt. Morgonsolen får hela världen att glittra och jag känner mig sådär barnsligt glad som man bara kan göra när det är snö ute. Förutsatt att man gillar snö såklart. I Gällivare brukar vi oftast ha snö vid den här tiden. När snön väl kommer, ofta i slutet på oktober, så brukar den för det mesta ligga kvar.

Att få vakna upp på morgonen och se att världen utanför har blivit vit under natten känns som magi.

Fortfarande, trots att jag är vuxen. Erik älskar det också. Så fort den förstasnön kom tog vi fram alla ’snöfordon’ som Erik kallar det. Sedan dess är detbara det som gäller när vi ska gå till förskolan – att få åka madrass, kälkeeller bob. Jag drar honom gärna. Här uppe är vintern lång och det gäller attkunna njuta av den för att de kommande sex månaderna inte bara ska vara en långtransportsträcka till sommaren.

Förra veckan frågade jag Erik vad han helst av allt skulle vilja göra efter förskolan, om vi skulle göra någon aktivitet en eller två dagar i veckan. Han svarade att han skulle vilja åka snowboard. Lära sig skidor. Och kanske gå på badhuset ibland?

Ett cykelspår som leder rakt ut på isen, rätt in i dimman. Det har blivit väldigt populärt med elcyklar här på senaste, kanske är det en sån som någon har cyklat över isen med?

Jag älskar vinter och snö. Det har nog inte undgått någon. Dagarna nu blir kortare och kortare. Solen går upp efter åtta och ner igen strax efter klockan två. Men trots att det är mörkt större delen av dygnet redan, är det mer ljus än någonsin. Den låga solen färgar världen i vackra pastellfärger. Norrskenet lyser upp natten med sina dansande strålar och jag tycker inte att världen är mörk. Det är tusen olika nyanser av färg.

Sapmi Nature Camp Lavvu

Sapmi Nature Camp – En plats du måste besöka innan du dör

Det är en vacker och kall höstmorgon när jag sätter mig i bilen och rullar västerut. Den låga morgonsolen kastar långa skuggor på marken. Nattens kyla har klätt världen i ett tunt täcke med frost som glittrar i solen. Vägen västerut är vacker. Bakom Dundret breder stora myrar ut sig, en efter en.

Efter ett par mil skymtar fjällvärlden i horisonten och vegetationen förändras. Efter avfarten från E45:an byts de stora myrarna ut mot gammal, knotig tallskog. På vänstersida om vägen skymtar älven på flera ställen och framför mig tornar fjällen upp sig allt mer. Allting inbäddat i ett varmt, gyllene solljus.

Enligt vägbeskrivningen ska jag svänga av före skylten ”Nábrreluokta”, men avfarten jag ska ta in på syns knappt så jag missar den.

Jag vänder på en p-ficka och kör sakta tillbaka, svänger in på den lilla grusvägen och parkerar. När jag kliver ur bilen och stänger dörren är världen tyst. Frosten glittrar på tältkåtorna framför mig och älven nedanför ligger spegelblank. Det är inte konstigt att den här platsen är utsedd av National Geographic till en av 21 platser i världen man bör besöka.

Det här är turistanläggningen som det skrivits om i hela världen.

Det här är Sapmi Nature Camp.

Sapmi Nature Camp - photo Lennart Pittja

Foto: Lennart Pittja. Fantastisk bild över campen vintertid med norrskenet som dansar. Bilden har Lennart själv fotat, han är en otroligt duktig fotograf. Vi pratar bland annat om hur mycket bilder betyder för att förmedla och väcka känslor. 

Lennart möter mig på parkeringen, vi känner varandra lite sedan tidigare.

Vacker morgon säger jag. Det är alltid vackert här, svarar Lennart. Vi går runt campen och han visar mig in i en av tältkåtorna. Det brinner för fullt i kaminen och värmen slår emot mig när jag kliver in. En dubbelsäng står närmast kaminen och där inne finns även ett bord och två fåtöljer. Här inne tänkte jag att vi skulle sitta säger Lennart. Han går och hämtar kaffe medan jag plockar fram och ställer i ordning mikrofonen. När kaffet är upphällt i kåsorna börjar vi prata.

Medan vi pratar dansar solstrålarna över tältduken. När vi börjar är det fortfarande ganska mörkt inne i kåtan. I takt med att solen stiger ändras mönstret på tältduken och jag tänker att det liknar ett kalejdoskop. Vi pratar länge. Om allt från klimat och miljöfrågor till rasism, kultur och friluftsliv.

Lennart berättar om hur han började med turism. Att det startade med att han var arg. Han ville berätta, förändra. Han började sin företagsresa genom att guida längre turer i fjällen. Idag har han inte lika stort fokus på att guida, hans mål är istället att möta människor. Berätta. Lyssna. Att utbyta erfarenheter och kunskap med medmänniskor. 

När vi har pratat färdigt har elden hunnit slockna och kaffet kallnat.

Medan jag plockar ihop mina grejer gör sig kylan utifrån påmind igen och jag ryser. Väl ute har solen hunnit stiga högre upp på himlen och värmer mina kinder när jag ställer mig i solen. Lennart visar mig runt campen. Fem stora tältkåtor har han här, med plats för tio personer. Personligt och småskaligt, precis som han vill ha det. Inne i stugan finns plats för alla att äta och laga mat. Toaletterna är lite lyxigare än vanliga utedass, förbränningstoaletter. Det här är glamping i sin rätta form.

När jag lämnar Sapmi Nature Camp känner jag mig lugn och inspirerad. Som man alltid gör efter ett möte med medmänniskor. Efter samtal. Jag är glad att det finns entreprenörer som Lennart som får människor att besöka den storslagna natur som finns här. Som möter människor med respekt och nyfikenhet, oavsett vem de är och var de kommer ifrån. Hit kommer jag gärna tillbaka, många gånger. 

Du hittar mer information om Lennart och Sapmi Nature Camp här

Hela campen ligger vackert belägen på samebyn Unna Tjerusj marker alldeles intill Luleälven. 

Historia och nutid blandas i den upplevelse som Lennart erbjuder. 

Inne i den lilla stugan hjälps gästerna åt att laga mat och här äts frukost och middag. Lunch äts nästan alltid ute. 

Vill du lyssna på hela samtalet med Lennart Pittja och Sapmi Nature Camp hittar du det avsnittet av Lev Podcast här, på Spotify eller där du hittar dina poddar!

Upptäck Dundret: Picknick vid Dalstugan

Som ni vet är Dundret mitt hemmafjäll. Mitt älskade hemmafjäll. Jag har tidigare tipsat om den bästa blåbärsrundan på Dundret och den fina turen till Västtoppen. Det här är tipset är om lite kortare tur som är perfekt efter jobbet eller för dig som har små barn som vill gå själva. Dalstugan ligger halvvägs upp på Dundret, vackert belägen vid skogskanten precis på väg upp på kalfjället. På vintern är det många som åker skidor till Dalstugan och fikar när Friluftsfrämjandet håller öppet. En lagom lång tur, om än med en ganska lång uppförsbacke. Du kan läsa om vår skidtur här. 

Den här turen gjorde jag och Erik för ett par veckor sedan, direkt efter förskolan.

Jag åkte förbi mataffären på väg hem och köpte varsin drickyoghurt, festis och frukt. Sen hämtade jag Erik och hundarna och så åkte vi upp på Dundret. Det tar alltså ungefär fem minuter från vårt hus och förskolan (som ligger, bokstavligt talat, ett stenkast från vårt hus) upp till Dundret. Tänk, fem minuter hemifrån upp på fjället. Det är få förunnat att bo så som vi gör.

Det är ungefär 200 meter från vägen ner, eller upp, till själva stugan. Även om stugan inte är öppen sommartid är det jätte fint att vara här. Det finns bord att sitta vid, en grillplats att grilla vid och en liten bäck som är oerhört spännande att leka vid. Det är också lite mer väderskyddat här än uppe på toppen, vilket är bra om höstvindarna viner.

Erik ’vandrade’ hela vägen till stugan själv, som han uttryckte det.

Ofta efter en dag på förskolan är han lite trött och vill gärna att jag ska bära honom hem. Men här, på fjället eller i skogen, springer han gärna själv. Både fort, långt och länge.

Det är lätt att glömma att en så enkel, och tillsynes så liten utflykt, kan vara stor för ett barn. Vi fikade nere vid stugan, kollade in bäcken lite och gick runt stugan. Vi lekte med hundarna en stund i skogen och jag passade såklart på att fota. Sen ’vandrade’ vi tillbaka till bilen igen. Totalt var vi kanske här i 90 minuter, inklusive den långa vandringen på 200 meter. Erik pratade om det här hela veckan. När vi vandrade och hade picknick på fjället mitt i veckan.

Ta dig till Dalstugan

För att ta sig till Dalstugan kör man längs E45 mot Porjus och svänger av till vänster in på vägen upp mot Dundrets topp. Den så kallade ”femman”. Vintertid parkerar man direkt vid avfarten, men sommartid kan man köra hela vägen upp. När man ska till Dalstugan kan man välja att parkera på två olika ställen, antingen nedanför stugan eller ovanför. Första parkeringen är på väg upp för den första branta backen, tittar man på vänster sida om vägen ser man en skylt mot Dalstugan.

Den andra parkeringen och den jag brukar använda ligger ovanför stugan, ganska precis där skogen tar slut och kalfjället tar vid. Parkeringen är på vänster sida om vägen, så enklast är att köra upp och vända på den första stora parkeringen på höger sida. När du vänt om parkerar du på sidan om vägen, precis där du ser skylten till Dalstugan. Tänk på att vägen är smal, så parkera ordentligt!

Hundpussar. Bästa sortens pussar, näst efter barnpussar. 

Erik berättar om vad som händer längs vägen vi går. Det är alltid stora äventyr på gång. Spännande äventyr med skurkar, hjältar och hinder vi måste ta oss över.

 

Att käka mellanmål uppe på ett fjäll en helt vanlig tisdag hör verkligen till en av våra absoluta favoriter.

Tack Gällivare för att du är den bästa plats man kan tänka sig! ♡

Upptäck Dundret: Blåbärsrundan

När sommar byts mot höst är det dags att ge sig ut i skogen och plocka bär. Men det är inte alltid så lätt att hinna med när jobb och skolor drar igång igen. Därför är det bra att ha fina ställen att plocka bär på som ligger nära till hands. Det är många som håller hårt i sina hemliga bärställen, men eftersom jag tycker att det är viktigt att dela med sig tänkte jag avslöja ett av mina favoritställen att plocka blåbär på. Dundret.

Den här blåbärsrundan passar perfekt för dig med små barn

Eller för dig som av någon anledning inte kan gå så långt. Det är inte långt från parkeringen till bäcken och mest blåbär hittar du här, på väg tillbaka.  Här finns det nästan alltid bra med bär och i år är inget undantag. Eftersom avstånden är korta och det finns mycket att se på vägen passar det perfekt för små barn som lätt blir rastlösa. 

Det finns blåbär nästan överallt på Dundret så man behöver oftast inte leta speciellt länge för att hitta.

Men den här rundan bjuder nog ändå på lite mer bär än alla andra. Det som jag kallar för blåbärsrundan startar vid Himlatorget. För dig som inte är inbiten Dundret-vandrare är Himlatorget den glänta som ligger just nedanför parkeringen på Björnfällan, mot fjället och backhoppan. På Himlatorget möts skidspåren från Hellnerstadion med gamla skidbackar och massor av vandringsleder.

Just vid torget finns några informationsskyltar och så den brana uppförsbacken mot utsiktsklippan och backhoppan. Du ska inte gå uppför backen. Istället ska du ta in på den första stigen till vänster. Och när jag säger stigen menar jag alltså den smalare stigen som går in i skogen, inte den belysta gångstigen. 

 

Redan här finns det förmodligen blåbär. Om inte någon redan hunnit före dig. Men om du går en bit till längs stigen blir det bara mer. Det tar bara nån minut att gå hela vägen fram till Dundretbäcken. Ett perfekt utflyktsmål om man har små barn. Bäcken är jätte fin och passar bra att stanna och leka vid. Här är det också ofta lä så det är ett bra alternativ om det blåser mycket på resten av fjället. 

Från Soldals-skylten och neråt finns det oftast massor med blåbär och ibland även lite hjortron. Jag plockade två liter blåbär på en halvtimme här ett år. Inte alls pjåkigt med tanke på hur nära och lättillgängligt det är. Du kan följa stigen hela vägen ner till elljusspåret igen, också det tar bara någon minut att gå. Om du inte plockar blåbär hela vägen förstås. 

Som ni ser är bilderna i det här inlägget fotade tidigare i sommar när det fortfarande var varmt ute. Men jag brukar plocka blåbär här ända in i september, så har du tur finns det ännu kvar till dig. Vi plockade faktiskt inget när vi gick här, förutom de som vi åt upp direkt såklart. Mums! 

 

Du kan också läsa om Västtoppen på Dundret här. 

Ett bröllop utöver det vanliga

För ett par veckor sedan var vi på bröllop.  Men inte vilket bröllop som helst. Det var en av mina bästa och äldsta vänner, Anna, som gifte sig med sin kärlek sedan 10 år tillbaka. Bröllopet var fantastiskt fint och vi hade så oerhört roligt. Så roligt att jag kom hem klockan fyra på morgonen och somnade i soffan, det händer inte ofta vill jag lova!

Jag hade dessutom äran att få vara både toastmadame och bröllopsfotograf, viktiga och ärofyllda uppdrag.

Det är något speciellt när ens bästa vän gifter sig.

Anna är den första av mina närmaste vänner att gifta sig. Jag och Anna har följts åt sedan sjunde klass. Vi gjorde nästan alla våra skolarbeten ihop, drev UF-företaget ihop och har rest en del tillsammans. I tio år har Anna och Joakim varit ett par och deras äldsta pojke Abbe är född samma år som Erik. Sånt där man drömmer om när man är yngre ni vet, att man ska få barn samtidigt som sin bästa kompis.

Efter många månader av planering och noggranna förberedelser var det dags. Bröllopsdagen var äntligen här. Det låg en spänning i luften på morgonen när vi klev in hos Therese för att göra håruppsättningen. Vänner kom och gick under morgonen och på eftermiddagen var det dags.

En lördag i juli, tio år efter första ögonkastet, stod de alltså där. Framför altaret i Gällivare Kyrka och sa ja till varandra.

Till kärleken. Det rullade en tår ner för min kind då, trots att jag sprang runt med kameran i högsta hugg.

Förutom att den här bilden är galet härlig så älskar jag också Annas klänning. Så enkel och så oerhört vacker. Ryggen, så fint med spetsen. 

närbild vigselringar bröllopsfotografering gällivare

Efter vigsel kommer bröllopsfest, det vet ju alla. 

Bröllopsfesten var på Hembygdsområdet i Gällivare. Otippat, men helt perfekt för en bröllopsfest. Åtminstone när vädret var så härligt som det var. Vi spenderade en stor del av festen ute i den ljumma sommarkvällen med lekar, prat, skratt och en massa kärlek såklart!

Bruden och alla tjejkompisarna. 

Bröllopstårtorna hade smak av rabarber och vanilj och var galet goda, för att inte tala om snygga. Tårtorna hade min toastmadame kompanjon, tillika andra bästa vän Sarah gjort.

Och så mina absoluta favoritbilder på brudparet.

Fotade sent på kvällen just utanför festlokalen när de båda var avslappnade och upprymda. Jag tycker dessa fullkomligen osar kärlek, håller du med? 

Bröllopspar Gällivare

Nu längtar jag ännu mer till vårt bröllop nästa år! Full av idéer och upprymd av känslor – länge leve kärleken!

 

Jag, Anna och Sarah. Bruden och hennes toastmadames. Anna var först ut att gifta sig och nästa år ska både jag och Sarah göra detsamma. Livet ändå, fantastiskt!

Vad krävs för att unga ska vilja bo på landsbygden?

Förra veckan intervjuades jag av Sveriges Radio P3. Intervjun handlade om hur det är att bo på landsbygden. Det var till ett program som heter ’Fakta eller feeling’ och kommer att sändas någon gång till hösten. Programmet riktar sig till förstagångsväljare och varje program kretsar kring olika frågor som lyssnarna (unga förstagångsväljare) ställt. Svaren kommer från personer som brinner och engagerar sig för just det ämnet. Återigen fick jag (och Alice, som inte kunde vara med eftersom hon nyss fått barn) äran att representera unga människor som väljer att stanna kvar på landsbygden.

Vi är tydligen ett väldigt ovanligt och häpnadsväckande fenomen.

Jag älskar att bo i Gällivare.

När någon frågar vad som är bra med att bo här säger jag nästan alltid närheten till naturen. Enkelheten. Att kunna göra alla ärenden på under en timme och ha fem minuter till lycka, som Alice så fint myntade. Det är det jag älskar mest med Gällivare. Det geografiska läget med närhet till fjäll och tysta skogar. Sen har vi mycket här som inte finns på många andra landsbygdsorter. Vi har gott om jobb, höga genomsnittslöner och ett sjukhus. Vi har flera mataffärer som har öppet nästan till midnatt. Här finns butiker, verkstäder, föreningsliv och företag. Det finns skolor, infrastruktur och möjlighet att hämta ut sina post-paket under veckans alla dagar (Om posten lyckas leverera paketen hela vägen hit, vill säga.)

Jag och Alice – ovanliga varelser. Unga kvinnor som väljer att stanna på en liten landsbygdsort och vill bidra till en positiv utveckling. 

Vi har så mycket här som inte finns på andra landsbygdsorter, men vi glömmer ofta det.

Trots att vi har mycket bekvämligheter som andra saknar, är det inte alltid enkelt att bo här. Vi har pratat om det i podden, att det är lätt hänt att människor inte får växa på små orter. När jag gick ut gymnasiet ville jag bara bort från Gällivare. Jag och alla andra. Jag reste, månader i sträck flera år på rad, till Asien, Kanada och Europa. Men ju längre bort jag kom desto mer längtade jag hem. Ju mer jag försökte hitta ett annat ställe att slå rot på, desto mer insåg jag att det är här, i midnattssolens land, som jag vill bo.

Men oron i mig gnagde, för jag visste vad jag skulle möta när jag kom tillbaka. Omvärldens ständiga skepsis över att man väljer att bo på en liten landsbygdsort i norra Norrlands inland var en sak, men det fanns något mer.

Man måste vara beredd att argumentera och slåss lite om man vill verka här.

Det är inte alltid helt lätt att förändra eller skapa något på små orter. Man måste vara tuff, speciellt som ung tjej. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag har ”skinn på näsan”, sagt i ett sammanhang och med ett tonfall som vill övertyga mig om att det är något bra. Det har varit i fikarummet i gruvan, på möten med näringslivet eller mellan kollegor. Men i ärlighetens namn är det inte speciellt roligt att måsta ha skinn på näsan för att kunna bo där man allra helst vill. En plats där man anses ’för ung’ tills man närmar sig pensionsålder och inte har något att komma med om man inte har minst 30 års erfarenhet i bagaget.

När jag kom tillbaka hit var det för att jag kände att jag verkligen ville bo här. Ibland blir jag lite tjurig. Om jag trivs här, då ska banne mig inte ett gäng gamla gubbar (ja, oftast är det dom) som tycker att de kan allt och vet hur allt ska vara, få mig att tappa orken. Men det borde inte behöva vara så. Ibland har jag lust att dra någon annanstans där unga människor med ambitioner välkomnas med öppna armar.

Men för min egen skull, och alla unga som kommer efter mig, stannar jag kvar. Det här är vår plats på jorden också.

Intervjun med P3 var bra, frågorna öppna och bakgrunden neutral.

Vad är viktigt för landsbygdskommuner att satsa på om man vill att ungdomar ska stanna kvar? Jag sa helt enkelt det jag tycker, att de måste se till att det finns förutsättningar. Förutsättningar för unga att utvecklas, växa och leva det liv de vill. Det kan inte sitta ett gäng gamla stofiler och tro att de vet vad ungdomar vill ha och hävda att man ’lyssnar på unga’. De måste se till att lyssna på ungdomarna på riktigt – och vara öppna för att förverkliga deras idéer.

Lyssna på dem, ta tillvara på deras kompetens, låta de utvecklas och testa sina idéer – här. Små orter är ännu mer beroende av att kommunen och klimatet i samhället är öppet och tillåtande. För att unga ska välja att stanna kvar på mindre orter måste det finnas utrymme för de att växa – och de måste bli tagna på allvar.

Frågan som skickats in till programmet och som jag skulle svara på löd: Ingen satsar på unga där jag bor så alla bara flyttar. Vad ska man göra för att påverka kommunen att satsa på unga?

Till Dig som skickade in frågan säger jag – påverka där du kan påverka.

Lyssnar inte systemet, så gå förbi systemet. Gör din röst hörd. Det är lönlöst att banka huvudet mot en vägg allt för länge, men det finns som tur är annat man kan göra. Du kan påverka via ungdomsrådet, boka möten med människor på kommunen eller så kan du börja skriva. Skriv på Facebook, starta en blogg eller varför inte en podd? Det kanske låter otroligt, men förra veckan ringde P3 oss och frågade vad landsbygdskommuner kan göra för att ungdomar ska stanna kvar på landsbygden. De frågade oss, två unga tjejer på landsbygden. Inget av det hade hänt om inte jag och Alice hade gått förbi systemet och gjort vad vi gör bra – utan att fråga någon om lov först.

Problemet när man ska försöka pitcha sina idéer till någon som inte förstår och inte är beredd att chansa, är att många idéer blir kvar i byrålådan. Det har vi inte råd med på små orter och dina idéer är förmodligen för bra för att ligga kvar där. Så tro på dig själv och nyttja det Du kan bäst (bättre än de som säger nej eller inte lyssnar) för att göra det du vill. Så småningom kommer kanske kommunen vilja lyssna på dig. Eller så har du skapat något som är ännu större än så – vem vet? Kom ihåg att du är viktig och värdefull. Om du vill bo där, låt ingen annan få dig att flytta.

Jag älskar att bo på en liten ort i landsbygd och försöker alltid att tänka positivt och agera därefter. Men det finns mycket vi behöver göra ännu bättre. Speciellt när det gäller att få unga människor att trivas och vilja stanna. Genom podden hoppas vi kunna bidra till en positiv utveckling och ett bredare perspektiv på landsbygd.

Vad tycker du? Vad är viktigt för landsbygdskommuner att satsa på för att få unga att stanna? ♡

Midsommar firas bäst med regnjacka, mössa och ulltröja på!

Hej på er! Det var ju lite oklart vad vi egentligen skulle göra på midsommar. Trots att vi inte hade några planer sådär dagarna innan blev det ändå en fin helg där jag lyckades checka av flera saker på min midsommarlista! Vilken ofantlig tur vi hade, förutom möjligen med vädret då. Det lämnade lite att önska. Men så är det alltid på midsommar här uppe i norr. Midsommar firas verkligen bäst med regnjacka, mössa och ulltröjan på. Man ska inte tro något annat!

Traditionellt blomsterplock för att göra blomkransar såklart. Det här var dag nummer två med midsommarfirande.

Dag ett av midsommarfirande, självaste midsommarafton, spenderade vi med att röja och fixa hemma. Hänga upp hyllor, byta ut lampor och annat roligt som man såklart gärna gör helst på midsommarafton. Sen käkade vi middag med Markus syster med familj. Givetvis grillat. Trots att regnet öste ner, vinden ven runt husknutarna och termometern visade ynka 9 grader hade vi ändå en jättefin midsommarafton. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att vädret egentligen inte har så mycket med saken att göra, det blir oftast bra ändå. Dessvärre hade jag glömt minneskortet till kameran hemma och tog således inga bilder den dagen. Nåja, ibland är det skönt att bara vara också.

Fina midsommarbuketter. Det är inte alltid vi har så här mycket blommor ’redan’ i mitten på juni här uppe. Det märks att det var varmt i maj! 

Uppdukad midsommarbuffé i Anna och Jockes fina uterum. Notera väl handen som norpar chips från skålen, det är Erik.

Dag två firade vi tillsammans med min kompis Anna med familj i deras hus. Vi plockade lite blommor, gjorde kransar och åt sedan av denna fantastisk midsommarbuffé. Det regnade lite även på lördagen, men vid det här laget struntade vi i det. Tjocktröjan var ju redan på, lika bra att inte behöva byta om. Markus såg också till att även jag hamnade på bild, inte bara en utan flera.

 

Markus: ”Ställ dig där så får jag ta en bild.”

Jag: (spanar efter Erik som förmodligen försöker öppna dörren in till huset från uterummet med näven full av chips.)

Markus: ”Le lite”

Jag: ….

Man skulle kunna tro att vi sedan lekte ’Vem klär den bäst?’ och skickade runt blomkransarna till höger och vänster. Och nästan så var det. Förutom att vi inte lekte, kransarna testades av alla sen låg de och ruttnade i ett hörn. Allt i sann midsommaranda! Nedan, samma krans på nästan alla i sällskapet, förutom Erik och Abbe som aldrig stod still länge nog och Jocke som.. Ja, inte prövade den helt enkelt.

Bedårande Elis vann såklart, om det nu hade varit en tävling! 

Midsommarlistan som jag skrev förra veckan stod sig nästan.

Det som var väder relaterat blev inte riktigt som jag hade hoppats. Men det gick ju bra ändå.

  • Ett par jordgubbar att smaska på
  • Helst inte ösregn och storm.. (fredag..)
  • Gärna sol och minst tvåsiffriga plusgrader (ingen sol..)
  • Mat – i vilken form som helst!
  • Friskluft, gärna ackompanjerat av vackra vyer
  • Tid att umgås med familjen och gärna vänner

Efter middagen på lördag begav vi oss hemåt i regnet. Trots att vädret lämnade en del att önska hade vi verkligen en toppenhelg med både vänner och familj. På väg hem stannade vi och skulle ta några fina bilder, men så länge jag och Erik är framför kameran, istället för bakom, blir det ofta en del sånt här också! YOLO tänkte jag och slängde mina fina midsommarblomster högt upp i skyn.

 

Hur var din midsommarhelg? ♡

amanda matti - dundret gällivare

När naturen vaknar på nytt – promenad på Dundret

Vintern gav fort vika här uppe i norr. Att gå från meterdjup snö till barmark och gröna träd tog inte länge och det kom tidigare än någonsin. Vissa år har vi inte ens fått gröna löv på träden till skolavslutningarna i mitten på juni. Nu stoltserar nästan alla träd och buskar med små, gröna skott eller stora praktfulla löv. Det är lite speciellt när sommaren kommer och naturen födds på nytt. Det är en sån energi ute i skog och mark just då. Fåglarna som kvittrar, växter som slår ut och allt smuts som sakta tvättas bort.

Markus har varit i Luleå hela veckan och kommer inte hem förrän imorgon kväll. Vi har pratat i telefon massor under veckan och vi är båda två helt blown away av responsen på förra inlägget om att vi ska gifta oss. TACK så oerhört mycket för alla lyckönskningar, kommentarer och tips på ställen och råd inför planeringen. Ni är underbara! ♡ Ni får gärna också kommentera om vad ni skulle vilja läsa om kring just bröllopet. Planeringen? Platsen? Klänningen (om det blir nån)? Hit me!

Det ska bli så roligt att få planera bröllopet och samla familj och vänner för att fira kärleken. Ju mer jag tänker på det, desto mer inställd blir jag på att det ska vara enkelt och naturnära. För det viktigaste för mig är egentligen att få umgås med alla vi har i vår närhet som gör vårt liv så härligt att leva. 

 

De veckor när Markus är bortrest är alltid lite meckiga. Att lämna och hämta på dagis och lyckas gå ut med hundar mellan matlagning och allt annat är inte alltid helt enkelt. Men oftast går det hur bra som helst, med lite fantasi och planering. Jag har tur som har både mina föräldrar och Markus föräldrar inom promenadavstånd. Mamma har kommit förbi två kvällar den här veckan, efter att Erik somnat, och bara varit hos oss så jag kunnat gå med hundarna.

I onsdags lånade jag mammas bil och åkte upp och gick en promenad på toppen av Dundret. Mitt favoritställe. Jag kom upp precis när solen var på väg att försvinna bakom horisonten. Så otroligt vackert det är. Sommarljuset och fjällen i fjärran. Här är jag hemma. 

Hatten har jag fått av Mamma. Jag som aldrig använder hatt annars blev kär i den här vid första ögonkastet. Det vore fantastiskt vackert att få fota ett par eller en gravidmage här i kvällsljuset. Någon som är sugen? 

Hundarna älskar att kunna springa i skogen och på fjället igen. Båda rullade sig flertalet gånger i riset och sprang som galningar fram och tillbaka medan vi gick. 

Jag ser fram emot sommaren och alla äventyr som väntar. Jag ska försöka göra det mesta möjliga av den här sommaren, rent själsligt. Vandra, vara ute, vara ännu mer flexibel med den tid jag jobbar och inte jobbar och försöka att bara ge mig själv så mycket Tid som möjligt. Dricka så många av mina koppar kaffe som möjligt med utsikt över skog, fjäll eller hav och bara njuta. Låta tankarna vandra och hjärtat hitta hem.

Så många vackra lager bland fjällen längst bort i horisonten. Det är en magisk värld vi lever i, eller hur?

Tycker att det här vore en utmärkt plats att fota bilreklam på. Tycker inte ni? De magiska färgerna som speglas i bilen och känslan av äventyr och oändlighet. Sommar.

 

Snart är det helg igen och jag ser fram emot att äta mat och dricka kaffe ute i naturen. 

Kanske det absolut bästa som finns faktiskt. ♡

Slider

Lev podcast och livet i Gällivare på Aktuellt i SVT

Ni vet att jag skrivit tidigare om att SVT var här och spelade in ett inslag om podden och livet i Gällivare till Aktuellt på SVT. Igår sändes det äntligen! Jag som aldrig annars kollar på tv har noggrant följt Aktuellt i flera dagar för att inte missa det, eftersom det var osäkert exakt vilken dag det skulle sändas. Bara därför somnade jag såklart med Erik klockan åtta igår och missade alltihop. Tur för mig att det finns play-tjänster nu för tiden. Jag kollade klippet imorse medan jag drack mitt morgonkaffe!

Det är galet roligt att det vi gör uppmärksammas och att vi, på bästa sändningstid, får prata om allt som är bra med Gällivare och att bo på landsbygden. Jag älskar att bo här och tycker att det finns så mycket bra att berätta om – att det också uppmärksammas nationellt känns extra kul. Tack för det! 

Klicka här för att komma till klippet i SVT Aktuellt.

När de var här filmade de bland annat ett pass Strong by Zumba som jag körde. Jisses vad jag skrek.. Blir nästan lite rädd för mig själv när jag ser det sådär på tv, förlåt alla deltagare. Jag ska tagga ner lite i fortsättningen.. Vi promenerade också runt Gällivare och visade alla nya byggen (kom inte med), pratade om hur mycket jobb det finns här (kom inte med), synen som media ofta vill förmedla av landsbygden (kom ironiskt nog inte med..) och allt vi älskar med att bo här. Jag älskar iallafall att de fick med när jag säger att av alla ställen jag varit på var det här det bästa!

Det jag tycker var mest synd att de klippte bort var nog när vi pratade om att man kan leva livet på olika sätt. Man kan välja karriär, stress, att ha mycket av allt och leva livet i hundranittio. Eller så kan man välja att skala av, prioritera och leva livet lite lugnare. Vi har valt det senare och är jäkligt nöjda och lyckliga i det valet. Som många av de vi intervjuat i podden också pratar om. Men, som det är med tv, allt kommer inte med.

 

Vi var också i Markus och Jockes studio och spelade in en intervju. Markus fick prata lite om att skapa musik från Gällivare. Det mesta kom inte med, men ändå kul att det uppmärksammas. Deras konstellation, Polarbearz, släpper nytt material i juni. Det ser jag verkligen fram emot!

Både jag och Alice tyckte att vi kunde vänja oss vi det här med tv.

Vi har ju under våren gjort ett försök att börja med Youtube, men vi valde nog lite fel projekt att börja med. Vi försökte oss på en Mukbang – när man äter och pratar samtidigt. Man kan väl summera det med att vi var väldigt bra på att äta och mindre bra på att prata. Åtminstone så att det blev begripligt och intressant att titta på. Så den idén skrotade vi. Däremot har vi andra roliga projekt på gång som involverar video, så kanske kommer ni få se mer av oss i fortsättningen! Om du har några roliga idéer eller tips på vad du skulle vilja se – skriv gärna!

 

Har du sett klippet? Vad tyckte du? 😀♡