Alla dessa tankar om döden

Erik är just nu inne i en ålder där han pratar väldigt mycket om döden. Vad händer när hundarna dör? Kommer du och pappa att dö en dag? Varför dör man mamma? När alla dessa frågor om döden först började komma blev jag chockad. Helt tagen på sängen. Ska det verkligen börja så här tidigt, tänkte jag. Men jag har förstått nu att det är så. Att det kommer i den här åldern. Funderingarna över liv och död och skillnaden däremellan.

Allt eftersom har jag vant mig vid att han frågar. Vant mig vid att prata om något som är så abstrakt och tabubelagt i vårt samhälle. Att vi en dag ska dö. 

Än så länge pratar vi mest om att man ska dö när man blir gammal. Jag brukar säga att när man är så gammal att det är dags att dö, då tycker man nog att det är ganska skönt, för man har levt så länge. Erik verkar nöja sig med det svaret. Att dö när man är gammal är logiskt, till och med för ett barn.

När det gäller frågor om varför människor dör, som inte är gamla, har jag inget bra svar.

Ännu har han inte börjat fråga det. Ännu har han inte behövt uppleva att någon han älskar eller känner rycks ifrån honom. Men den dag det sker, hjälper det kanske om vi har pratat om det innan? Att han vågar fråga. Att han vet att vi inte ryggar tillbaka. Livet är skört, det vet vi. Ändå går vi ofta genom livet som om döden inte fanns. Ignorerar den och alla känslor som den rör upp. Kanske blir det lite lättare att veta att livet är skört, om vi vågat prata om döden?

Hos oss försöker vi prata om allt. Om döden, om livet och om att våga leva. Vi pratar om känslor, att bli arg och ledsen och att välja att vara glad. Min förhoppning är att rusta honom för livet, som han förhoppningsvis kommer att leva fullt ut. Känna alla känslor. Utmana sig själv och andra. Vara omtänksam och tacksam. Stå upp för sig själv och andra.

Erik i sin ”chokladbollsaffär” mitt ute i skogen förra helgen. Här gjordes det ritningar på chokladbollar och vi fick köpa. När Markus sa förlåt för att han råkade tippa ner alla chokladbollar tittade Erik på honom med ödmjuk blick och sa ”men pappa, det gör ju inget, det är bara på låtsas”. 

Att få vara din mamma. Det största i livet. 

Jag vill leka med mina leksaker varje dag mamma, jätte länge.

Älskade barn, det kommer du få göra. Varenda dag. Ingen ska dö. Vi kommer leva tills vi blir gamla. Jag säger orden och vet att jag ljuger. Sanningen är den att vi ingenting vet om vem som får leva eller dö. Vi vet ingenting om morgondagen. Vem som får stanna och vem som måste gå. Det enda vi vet är att vi lever idag, här och nu. Det enda vi kan vara säkra på, är att vi har den här stunden, just här och nu.

Om det är något jag hoppas att du lär dig, älskade barn, så är det att livet är värt att leva. Varendaste minut. Även om döden lurar runt hörnet. Även om vi ingenting vet. Skratta mycket, älska hårt, vänta inte och var inte rädd. Så länge vi andas finns vi här för dig. Du får fråga oss om allt. Vi kan inte alla svaren men vi håller dig i handen medan dina tankar snurrar. Hjälper dig att utforska världen och hitta svar på de frågor som du har. 

 

Tillsammans kommer vi att skratta, tillsammans kommer vi att gråta.

Tillsammans pratar vi om alla dessa tankar om döden. ♡

 

Livet enligt treåriga Erik

Barn är fantastiska på så många sätt. Det allra bästa jag vet är att få lyssna på Erik när han pratar. Han älskar att prata. Ibland pratar han så att öronen nästan blöder, precis som hans pappa tydligen gjorde när han var liten. Jag älskar det. Han började prata tidigt och hans ordförråd är väldigt stort, vilket också blir väldigt roligt och gulligt. Som när han utbrast ”Men kan du tänka dig, pappa kommer hem! Milda makter!” Eller när jag bad honom tvätta händerna innan maten och han hasade ner lite på stolen, ryckte på axlarna och sa: Äsch mamma, det behöver jag inte. Tvätta händerna är så obetydligt. 

Det är alltid lika spännande att höra vad han har att berätta. Han tänker väldigt mycket också, på allt möjligt. Hur vi ska göra när parasollet gått sönder. Kan vi laga det? Eller måste vi köra det på tippen? Och om vi måste göra det, hur ska det få plats i bilen? Kanske kan vi låna mormors bil, som har dragkrok, och moffas släp? Eller tror jag kanske att parasollet ryms i bilen om vi sätter den mjuka delen i baksätet och den hårda delen i bagaget?

Erik har pratat länge, men det är först nyligen jag har börjat skriva ner saker som han säger.

Det slog mig en dag att jag vill minnas det han säger och funderar på, för alltid. Barn är kloka och jag tycker det är viktigt att lyssna på vad de säger. Ta dom på allvar. För att de ska känna sig viktiga, sedda och delaktiga. Det betyder såklart inte att man ska göra precis som dom säger eller att man alltid måste vara idel öra. Men jag tror att om vi lyssnar, på riktigt och för att förstå, redan när de är små – så växer de upp och gör likadant med sina medmänniskor. Åtminstone hoppas jag det.

Jag läste något så fint en gång. Om man lyssnar på barnen när de är små och har små problem, får man ta del av deras stora problem när de blivit stora. För de små problemen, är stora när de är små. 

 

Så, här kommer några av mina favoritcitat av Erik, nu tre år gammal. 

Markus: Som jag brukar säga, maten tystar mun.

Erik: Som jag brukar säga, SKRIK HÖGT!!

 

Jag: Hur såg hunden ut Erik?

Erik: Den var svart och vit.. och lite blå och gul.. eller så vet jag inte riktigt.”

 

Inte alltid vet man mamma. Men ibland gör man det. Och ibland är det bra att man inte vet.

 

Erik läser på flingpaketet:

”Mamma, här står det: (läser tydligt och artikulerar) om du hittar ett vinbär i flingorna, ge det till din mamma och pappa!”

Jag: Erik, jag måste gå nu. Jag ska på möte.

Erik: Med vem då?

Jag: Ett gäng gubbar.

Erik: Vad ska ni prata om då?

Jag: Siffror, pengar. En massa jobb bara.

Erik: Men mamma, glöm inte fråga dom hur mycket pengar jag får då. För jobbet menar jag.

 

Jag: Gillar du att prata Erik?

Erik: JAA!!

Jag: Gillar du att lyssna då?

Erik: jaa.. men inte lika mycket.

 

Vi är på väg ner på stan för att göra lite ärenden när Erik säger:

– Mamma, jag tror att vi kanske måste åka upp på fjället och bara pausa lite?

 

Jag: Vad vill du ha till mellis Erik? Smörgås?

Erik: Nej.

Jag: Yoghurt?

Erik: Nää..

Jag: Pussar?!

Erik: JAA!!

Erik i full färd med att baka ”drak-kaka” hos Lollo och lilla Lovis. 

 

Erik: Mamma, visst ger jultomten julklappar till alla?

Jag: Ja, det tror jag älskling.

Erik: Visst får Lasse också julklappar då? (Lasse är en av våra grannar som Erik brukar prata med)

 

Jag: Var försiktig när du klättrar Erik!

Erik: Ja men, kan du bara lita på mig mamma?

 

Erik: Mamma, jag älskar dig och pappa, ni är bäst. Och hundarna också, dom är faktiskt också bäst.

Jag älskar dig mamma. För att du är så snäll och fin.

Älskade barn

Älskade barn. Du är så klok. På frågan om vad du tycker bäst om i hela världen svarar du – Allt. I din värld skulle inget vara orättvist. Du delar med dig. Ser till att alla får vara med. Gör inte skillnad på människor. Tar hand om djur och ger dom kärlek. Du frågar varför folk slänger skräp i naturen, när det finns soptunnor. Hjälper mig med att både laga mat och diska. Lämnar tillbaka leksakerna som följer med barnmålet för att du ”inte behöver mer saker mamma”.

Du skyddar de som är mindre än dig och säger ifrån när någon är dum. Hälsar på alla. Undrar varför inte alla hälsar tillbaka. Om alla vore som dig skulle jorden vara en harmonisk plats.

När vi idag åkte till vallokalen och röstade frågade du varför inte du får rösta, om det är så viktigt. För du skulle minsann rösta på Olle som är så snäll. Medans du gråter förklarar jag att det bara är vuxna som får rösta i det här valet, men tänker samtidigt som jag säger det att barnen hade gjort det här bättre än oss. För er är det självklart, allt som vi glömt bort. Att vi behöver varandra. Att alla är lika. Att vi måste ta hand om både människor och natur.

Jag hoppas att världen kommer vara en harmonisk plats när du blir vuxen. Att allting blir bra tillslut. Att alla människor är lika mycket värda.

För om alla var lika klok som dig, vore världen en bättre plats. ❤

Treårskalas och sommarlängtan

I lördags fyllde Erik tre år och vi hade huset fullt av familj och vänner. Jag älskar födelsedagar just för att det innebär att huset fylls av folk. Eriks födelsedag är givetvis extra speciell. Inget går upp emot glädjen hos en treåring som väntar på att få ha kalas. Han vaknade redan strax efter klockan sex på morgonen och frågade om inte kalaset skulle börja snart. Sen bad han mig skriva en lista på alla som skulle komma. Han räknade upp alla namn och jag skrev. Listan blev lång men jag tror inte han missade en enda person. Det är ordning och reda på den här killen.

Totalt kalasade vi sen i 6 timmar och hann äta både tårta, lunch och middag innan de sista gästerna hade åkt hem. Sen däckade vi i soffan och kollade på film innan det var dags att sova. Det var en trött och nöjd treåring som somnade den kvällen. Med lika trötta men lyckliga föräldrar.

Det känns konstigt att han redan fyllt tre år. Tiden är verkligen konstig, speciellt när man har fått barn. Vissa perioder känns evighetslånga när man är mitt inne i dom, för att sedan kännas som ett flyktigt ögonblick när man tittar tillbaka. Men det är iallafall sant som dom säger, att det är på barnen som man ser att tiden går. Och att man ska ta vara på varje ögonblick för snart är de stora. När jag var yngre tyckte jag att det var larvigt sagt. Som att tiden skulle gå fortare bara för att man har barn. Och 18 år kan väl omöjligt gå fort? När man själv är tonåring är det ju en vecka en hel evighet. Men det är verkligen sant. De här tre åren har flugit förbi.

Erik fick en bilbana av det här gänget. Han var överlycklig när alla samlades på golvet och turades om att köra med honom. Givetvis hämtade han ner alla gosedjur som publik också, på inrådan av Felicia. 

Erik har redan vuxit upp till en bestämd och omtänksam kille. Han är snäll, rolig, lyhörd och busig. Precis som en treåring ska vara. Noga med att alla är med, både djur och människor, och väldigt frikostig med komplimanger och snälla ord. Det finns nog få saker som gör en så stolt som när ens barn är snäll med andra. Jag blir lycklig ända in i själen. Om det är något som världen behöver så är det fler som han. Omtänksam och med ett hjärta av guld.

Den omtalade Blaze-tårtan som gav många ett gott skratt på Instagram-stories under helgen. Jag är ansvarig för bilen. Den blev kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig, men Erik var nöjd. Vägen under bilen har Erik målat. Kanske inte den snyggaste Blaze-tårtan som världen har skådat men så länge barnet är nöjd så är jag nöjd! Att folk dessutom har fått skratta gott åt den vackra skapelsen är ett stort plus! Ett gott skratt förlänger livet – så det blir många mer födelsedagar runt om i världen! 

På söndagen tog vi det lugnt och lekte med alla nya leksaker. Han provade också sin nya cykel och min longboard, båda var tydligen super kul. När vi skulle äta middag senare på kvällen satt Erik och sjöng högt och skrek om vartannat. Markus gjorde ett försök att få honom att vara lite tyst och äta upp maten. Men man får minsann tänka sig för noga innan man säger något till den här treåringen, inga ogenomtänkta argument går honom förbi. Det är inte så att han bara protesterar eller inte lyssnar, men han har så oerhört smarta come-backs. Som den här.

 

Markus: ”Erik, jag brukar säga, låt maten tysta mun”

Erik: ”Och pappa,  jag brukar säga, SKRIK HÖGT!”

Fina Juni kom också på kalas. En favorit bland barnen såklart. 

Det har varit en härlig helg. Vi har glidit runt lite i en kalasbubbla hela dagen igår och litegrann idag också. Man får passa på att njuta så länge det varar. Jag har varit lite trött den senaste veckan, därför har det inte heller blivit något här på bloggen. Jag har helt enkelt lagt all energi på att jobba och orka vara en bra mamma. Ibland är det så. Att man behöver skala av och vila lite. Efter ett par intensiva jobbveckor börjar det iallafall lugna ner sig lite nu och jag försöker ställa om så att jag kan ta det lite lugnare ett tag. Balans. Det är alltid en ständig jakt på balans. Jobb och vila. Pengar och frihet. Framtid och nutid.

Erik och kusinen Philip jagade såpbubblor ute på gården. Glädjen över att våren är här och gräsmattan har börjat komma fram är enorm. Och att kunna gå ut på gården utan en hel drös med kläder förstås. 

Jag längtar verkligen till sommaren nu. Att kunna springa i skogen med hundarna i midnattssolen, plocka jordgubbar på gården och sitta ute i solen och käka middag. Semester med familjen. Sol. Ljus. Lite varmare väder. Sommar helt enkelt. För någon dag sedan frågade nån mig vilken årstid jag gillade bäst. Jag älskar alla årstider, det gör jag verkligen. Varje årstid har sin charm. Men det är lustigt med årstider, för när den man är inne i börjar lida mot sitt slut är jag verkligen less. Nu känner jag att vintern och slasket gärna får vara över. Vi vill ha sommar!

Erik spanar från den franska balkongen i vårt sovrum. Han älskar att stå här och spana ut nu när det har börjat bli varmare ute. 

Min lilla Batman! 

Tre år som mamma, vilket äventyr ♡

Days filled with life

The days keep on passing by in high speed. I have a goal to write at least two blog posts every week, it’s not much but still I don’t always make it. But even so, I don’t feel like it’s a bad thing. I am getting better at appreciating and accepting things the way they are. Sometimes things doesn’t work out the way we plan. In some cases we can change and rearrange for things to work out better, in some cases we can’t.

We need to accept the things we cannot change, have the courage to change the things we can, and the wisdom to know the difference.

This weekend we’ve spent a lot of time outdoors. On Saturday we went snowboarding on Dundret. Erik snowboarded for a while, then took a ride with me in the carrier. It was fun but a lot heavier than I would have imagined.  On Sunday we went ski-touring to Dalstugan, also on Dundret. Even though the weather wasn’t the best, time spent outdoors is always time well spent. On Sunday, Markus’ family joined us. Filippa, Erik’s little cousin, did her premiere on the mountain. Sleeping happily in the pulka all the way up.

Charlotte and Robin with little Filippa sleeping in the pulka. 

Erik sat here for about 10 minutes, then he wanted to run instead. Nothing wrong with his energy! 

It took us about 40 minutes to get up to the small cabin. On Sunday’s Friluftsfrämjandet keep it open for visitors and you get a hot cup of coffee, a warming fire and a cookie. We had our own ’fika’ with us but a warming fire is appreciated, especially for the little ones. We didn’t stay very long before we got dressed and headed back out again. But adventures doesn’t have to be long for them to be precious. For an almost-three year old, this was an adventure the size of climbing Mount Everest.

Erik kept jumping in and out of the pulka, sitting for two minutes and then running again. 

Friluftsfrämjandets Dalstugan, halfway up on Dundret. 

Erik talking to Filippa and Charlotte.

After we got home on Sunday afternoon, Erik started feeling sick. He threw up a few times during the evening, but was fine in between. But as for all parents, when your kids starting to feel sick, you act according to protocol. It’s like your preparing for war. Total lockdown, cancel all plans, prepare for quarantine. Markus went shopping to get all necessities in case we would all go down.

An uncertain Sunday afternoon passed by, but neither me nor Markus felt sick. Erik fell asleep around 9 and was all better in the morning. Maybe stomachflu, maybe something he ate. Who knows. Still there’s 48 hours you have to stay at home before he can return to kindergarten. We’ve spent two days at home, building lego towers, watching movies and me working a little. He’s been feeling fine so tomorrow it’s back to reality for all of us. Crisis over.

Got this cute bottle warmer from Maria for Christmas, perfect to keep your water from freezing! 

On our way back, Erik refused to sit. He wanted to run. Maybe he was starting to feel sick already here.. He walked and partly ran half the way until Markus made sitting in the pulka a game he couldn’t refuse. 

When you have kids, you quickly get black belt in making plans, and changing them again. You never know what’s coming and things are really out of your hands. I’ve gotten better at just riding the waves of life and enjoying the moment. Spending two days at home with him has actually been cozy. He is getting so big already, soon he doesn’t want me to build lego with him. I’m just gonna try to enjoy the moment while it lasts.

Our happy little fella. He is turning three in April and has really started to get obstinate from time to time. We have tried ’time-outs’ for awhile. When he isn’t listening at all, he has to sit for three minutes on a bench in the kitchen. If he gets up and leaves before the time is out, the three minutes start all over again. The thing is, he always just gets me laughing so hard I can’t be angry at him anymore. It always end with us two hugging, laughing and being friends again. It might not be the most consistent way to parent, but I just love it. Laughing together is just magical.

 

Tomorrow it’s back to normal again. I have plenty of work to do and plenty of fun things up my sleeve. Somehow I can’t seem to find the time to write about it all. But there’s no need to panic, I’m gonna be here for a long time, so I guess I’m gonna get around to it at last.

Hope you are all having an amazing start to your week! ♡

Taking that weekend vibe with me into a new week

Some weekends give more energy back than others. This was one of those. We spent all of Saturday at home. We slept in, ate breakfast forever, drank one too many cups of coffee, watched Tv and then the whole family went out to shovel snow and walk the dogs. In the evening we invited Markus family over for dinner and then we went to bed early.

Yesterday we ate breakfast and then got into the car and drove about an hour south to our friends cabin. My friend Sarah is probably the best birthday-gift-giver ever. On my birthday a couple of weeks ago, they gave me a check for a day out in nature. Today it was time to cash the check.

In the car, ready to go. Waiting for daddy to pack the last things. 

When we got there we just jumped on the snowmobiles and headed out. We found a nice spot and made basecamp. After a while the fire was going and they were cooking lunch, making coffee and made sure we all got something to eat. Erik had more cookies and cinnamon buns than he had food – but I really couldn’t care less. He ate, had a great time and ran around the ice – constantly finding new things to do.

The dogs were hoping to get some leftovers. Lucky for them, Erik generously shares his food with dogs. And people to for that matter. Tippen got a little cold, but Sarah has made a sleeping bag for him out of an old pair of Dobsom pants so he curled into it and stayed there.

Dressing properly is key to having a great day outdoors. But when it comes down to it, there is nothing that will keep you warm forever. Moving around is the only way to stay warm for longer periods of time. Erik and Markus made an ice-track to run on and then we all had do watch and cheer.

I am so truly blessed to have friends like you. I felt like a princess all day, I didn’t have to do almost anything. Spending time with friends like this is worth so much. Even though we live close to each other, it’s not that often we spend time together like this. Damn glad that Sarah and David makes it happen. A perfect birthday gift to someone who’s already got everything they need. Thank you guys ♡

Cinnamon buns are truly his weakness.. just as his mom. He has grown so much lately. Definitely not a baby anymore. Kind, loving, caring and fun. Glad he gets to know our friends the way he does too. And glad he wants to tag along on all our adventures. My sweetheart.

I’m taking this weekend vibe with me into the coming week.

I feel relaxed, energized and happy. This week will be filled with work, fun and exciting new projects. We have a workout vacation launching soon, as well as several different projects kicking in, that needs to be prepared. If you want to see more of what I do during my work weeks – make sure you follow me on Insta-stories!

As I lay there beside him, listening to his soft breathing, I realize that I am running. Again. 

”Maammaa”. His thin, raspy voice breaks the silence and my muscles tens immediately. I put my computer down beside me and I hear his voice calling for me again, louder this time. I rush up the stairs to our bedroom. He is sitting up, watching me with sleepy eyes as I walk into the room. The soft light from the hallway lights up his face and I can see that he has been crying.

”I called for you mommy, but you didn’t hear me” he looks at me with sad eyes, red from crying. My heart breaks. I lay down beside him and talk to him softly. He pulls up his blanket from underneath the cover and stands up in the bed. ”What are you doing sweetie?” I ask him. ”I need to put the blanket on you mommy, so you don’t get cold.” He tucks me in underneath his blanket and then he lays down with his head on my shoulder. In a second he’s sleeping.

I lay there for a long time. My heart warm and aching and my thoughts present. I have been working a lot lately. I have picked him up early from daycare, and I have stayed home with him when he’s been sick. Even on those days when he probably could have gone to kindergarten, but is not a 100% back to his normal self. I have physically been with him just as much as usual, but mentally I have been working a lot the last couple of weeks. As I lay there in bed beside him, listening to his soft breathing, I realize that I am running. Again.

You start walking because you feel like taking a walk.

Looking at the trees that line your way, smell the flowers, let your brain go where the walk takes you. Your ideas roam freely in the space that you create by walking. Then you see another person on the path, walking a little faster, getting ahead of you. After a while you see another one, walking in the forest next to the trail, taking pictures of beautiful flowers.

And then on the other side of you there’s a group of people laughing, walking faster as they pass you. Suddenly the once so pleasant and inspiring walk has turned into something else. Something that makes your stomach turn to ice. The people who now seem to fill your path, all look like they have a great time.

What are they doing? Where are they going? Why didn’t I think of walking in the forest instead of on the trail? What if the people passing me are heading somewhere more fun, somewhere better. What if they get there first and i am left back here, all alone? And before you know it, you’re running. Feeling like you’re gonna miss out, like you don’t know what you’re doing. Feeling like you’ve failed.

Everyone around you seem to know where they are going, and suddenly, you don’t have a clue. 

I have been here before. Many times before. Short, heavy breathing, like I’ve been out running. Brain working on overload. Constantly focusing on what’s next, never really stopping on what is right here and right now. I feel like I am running a marathon, I have no idea why everyone is running or how long it’s gonna be. The pain in my chest is throbbing and my legs are burning.

I never realize that I am running until I stop.

That was the whole reason behind why I started this blog in the first place. It’s the whole reason why I go out into nature. I don’t want to run. Running as an activity is great, but when it comes to life – I don’t want to run through it, feeling like I’m always missing out. I want to walk my own way smelling the flowers as I go. Listening to the birds in the trees. My brain shall be free and creative. I want to live. Today.

It takes a lot of energy and determination to win a race. But it takes even more to walk slowly when everyone else is running. It takes patience, focus and a strong mind. Sometimes I wonder if I will ever be able to do it. I easily let fancy goals, other people’s expectations and career get in the way of what my heart wants.

Right now, I dream of a small house with no connections to the outside world.

I want to get up early. Walk over cold floors to make a fire to keep the house warm. Drink coffee curled up underneath a blanket and watch the world outside slowly wake up. I want to read a book. Go out on long walks in the woods with the dogs and my family. Cook dinner with vegetables from our own yard. I want to swim in a cold lake while the sky goes dark and day turns to night. Stand on a porch with lungs filled with life and a heart filled with love as the aurora dances in the sky. No internet. No social media. No career. No nothing. Just us in the world. Alive.

Life is too short not to enjoy today. If we run, we will just get to the finish line faster, and we will have missed all the beautiful flowers on the road.

 

Right now I need to stop and smell the flowers ♡

Walking in the woods is our favourite thing. More of that now.

Road trip through Sweden – 1800 km with a 2 year old

Today me and Erik set out on our one week roadtrip through Sweden. We reached our first stop in Piteå tonight, right in time for dinner! We are staying the night here in my friend Maria’s caravan and tomorrow we are continuing south with the goal to end up in Östersund on friday.

The first 300 km went well, no screaming and no complaints at all from the two year old, or me.. Tonight was spent walking the beach, kicking ball, painting and reading. Erik was thrilled to play with the older girls and spend some time outside. Tomorrow we’re continuing to our second stop in Sundsvall, to visit Rania, also known as Northbound Journeys.


 
Apparently, driving 1800 km alone with a two year old is not so common. People have told me I am brave, crazy and some have asked me why I don’t just stay at home.. I just wanna report that everything has gone great so far and that wild protests are expected during this week. You cannot simply travel so far with a two year old in a car without having some tantrums, scream sessions and crying. But I am not afraid of crying. I am afraid of putting mental boundaries on myself and my son. That, to me, is much worse than any tantrum.The 500 km we are driving tomorrow might not go so great, who knows. If you want to tag along and see if there might be some tantrums on the road – keep your eye out on Instagram stories.

Why wait for the whole family when you can explore on your own?! (and the company of some good friends!)

 

 

Exploring the small things in nature

Exploring nature with kids made fun – and easy! Naturskyddsföreningens Natursnokarna

I spent this Saturday at an instructor course with The Swedish Society for Nature Conservation (SSNC) on their program ”Natursnokarna”. SSNC is a charitable environmental organisation that works with all different aspects of environmental issues, from teaching kids to appreciate nature to putting pressure on politicians.

The ”Natursnokarna” program is one part of their work and the aim is to get more kids out in nature to explore. There are plenty of these programs in Sweden by different organisations (and probably everywhere else too), but this one has another twist to it, that makes it fit my life philosophy so perfectly.

This is not an activity where you leave your kid for an hour or two, while you go loose yourself in social media or work out at the gym. Natursnokarna gets the whole family out, and brings them together.

 

Exploring the small things in natureWhy I believe exploring with kids is so important

There are so many parents out there who doesn’t seem to enjoy the company of their own children. Sad, but true. And I am not saying that spending too much time with a two year old can’t be frustrating, because it can. What I am saying is that I think many parents don’t put enough effort into getting to know their kids. You can live your whole life with someone, knowing their exact routines, their ”personality”, their positive and negative personality traits – but still not know the person at all. And that’s what I am taking about.

 

Getting to know your kids and making memories

Going out exploring with the whole family is a perfect way to get to know your kids a little better. Let them lead the way and explore what they see. Most importantly – listen to what they say. Hear their thoughts, let them tell you what they see and why. Often we are so focused on teaching them what’s right that we just tell them the answer to the question, without first listening to them. When you have followed them for awhile, switch and let them explore with you.

 

The activities with Natursnokarna are easy, simple and fun.

It’s all about spreading the joy of exploring and encouraging the enthusiasm for nature. The vision is that all kids, and adults, should feel at home out in nature. This is done by exploring and getting to know the animals and plants that are out there. Once you know what the ants underneath you are doing, what type of moss you’re sitting on, what trees you’re looking at and how to make a fire in a safe way so that you can cook your lunch – you feel more at home.

Kids attending the activities need to have an adult with them – mom, dad, aunt or grandpa doesn’t matter. The key is to explore together. There are plenty of games involved and when we did them all this weekend to learn how they are done, we had so much fun we had to lay down on the ground because we laughed so hard. And we were all adults.

You can read more about Natursnokarna here.

 

Playing is not only good for your kids, is also good for you.

I have said it before, but playing and acting like a kid once in awhile is the best way to relief stress and be happy. Haven’t been out exploring for some time? Well get out there!

 

Katarina on a lunchbreak in the beautiful environment.

Learning how to make fire in an old fashion way

Rhubarb. Summer delight.

small white flower through the loupeFlower through the loupe

Fried apples with sugar, a hint of cinnamon and some orange juice. Probably one of the easiest and most tasty snacks I have tried!