Min första tatuering!

På en av alla franska-lektioner i sjuan såg jag ett citat i franskaboken som fastnade. Citatet var intryckt bland glosor, grammatik och tråkiga tecknade bilder på dåliga karikatyrer av fransoser. Citatet skulle visa på de olika formerna av ordet ”leva”. Jag älskade det direkt.

”Je veux vivre ma vie, pendant que je suis vivante.”

Jag vill leva mitt liv medan jag är vid liv. Jag kommer ihåg att jag satt och tittade på det länge. Sen skrev jag ner det på en liten lapp och satte den i fickan. Sedan den dagen har det hängt med mig i livet som ett mantra. Jag vill leva mitt liv medan jag är vid liv. Här och nu. Varje dag. Inte gå och vänta på bättre tider, på senare eller den alltid så ovissa framtiden.

Citatet har hängt med i allt jag gjort och funnits nedkladdat i skolböcker, målat på tavlor och skrivits i bildtexter.

I takt med att jag blivit äldre har orden också växt och fått en större betydelse. Ganska direkt när jag såg den tänkte jag på det som en tatuering. Men jag har alltid varit för feg för att tatuera mig. Rädd för att ångra mig. Så det har alltid bara stannat i tanken. Tills nu. Face your fears. När vi var i Stockholm för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att det äntligen skulle bli verklighet.

Och när jag väl bokade tiden kändes det inte ens läskigt, bara rätt. Jag hade tur att få tid med kort varsel hos Emilia som jag följt på Instagram länge och träffat ett par gånger i blogg sammanhang. Hon skriver galet snyggt så det var ett självklart val.

En kort stund av smärta, sedan kändes det ingenting. På fem minuter var det över. 

Erik väntade spänt på att få se min tatuering. När jag frågade honom om han ville ha en tatuering när han blev stor funderade han en stund och svarade sedan ”nää.. Jag tror inte det. Men Om jag ska ha en, då ska jag ha en valp-tatulering” (sötaste ordet – tatulering!)

Jag fullkomligen ÄLSKAR min nya, och första, tatuering.

Det tog ungefär tjugofem minuter från att vi kom in till att vi stod på trottoaren utanför igen. Det gjorde knappt ont alls, bara lite precis i början. Emilia skrev texten på fri hand, jag tillhandahöll bara stavningen. Nu när den väl sitter där känns det som att den alltid har varit en del av mig. Att den hamnade på vänster arm var ingen slump, närmast hjärtat.

Jag är så J-Ä-K-L-A nöjd. Det känns som att jag blev komplett helt plötsligt. Där är den nu och påminner mig varje dag om att faktiskt leva livet. För mig och de mina. Det viktigaste av allt!

Så här veckorna efter att älskade Angeliqa gått bort känns den ännu mer relevant. Ännu viktigare för mig. Jag vill verkligen påminna mig själv om att leva livet på ett sätt som får mig att må bra. Att uppskatta det lilla och vara tacksam för allt som jag redan har.

Prata och umgås med de som betyder mest. Inte gå runt och vara arg eller irriterad. Inte låta ångest eller rädsla kontrollera mig. Att leva har fått så många nya dimensioner på sistone. Det är viktigt att påminna sig om vad som verkligen betyder något.

Att den faktiskt blev verklighet till slut berodde också mycket på den vackra dokumentären om tatuerade människor som SVT gjorde för ett tag sedan där bland annat fina Tiina Ravelin var med. Hon pratar om sina tatueringar och vad de representerar, hur de berättar om olika delar av hennes liv och står för något hon gått igenom. En oerhört fin dokumentär som jag absolut rekommenderar, du hittar den här.

Face your fears – så besegrar jag mina rädslor

Jag har blivit rätt bra på det här med åren, att besegra mina rädslor. Någon gång i början på förra året hittade jag en övning som har hjälpt mig våga göra saker som jag är rädd för. Starta företag, gå utanför min comfort zone, tävla i snowboard och mycket annat. Övningen går ut på att identifiera sina rädslor och hjälpa sig själv att tänka logiskt kring dessa. För ett par veckor sedan gjorde jag den här övningen till ett uppslag i min Bullet Journal, så att jag kan använda den kontinuerligt. Jag kallar uppslaget för Face your Fears.

I början på maj åkte jag tävlingen Scandinavian Big Mountain Championships i Riksgränsen, en friåkningstävling på Nordalsfjället. Tävlingen har körts 27 år i rad och jag har velat åka den i fjorton år men har aldrig vågat. Stress, rädsla och oro har satt stopp – tills nu. I år övervann jag den rädslan och jag åkte in på en tredje plats i tävlingen som jag varit så jävla rädd för i fjorton år.

Jag är så jäkla glad över att jag äntligen vågade och det var bland annat denna övning som fick mig att göra det.

Det finns många fördelar med att identifiera sina rädslor – och utmana dom.

Rädsla är oftast mer fängslande och begränsande än något annat. Det är rädsla som får oss att bli passiva och undvika sådant som är jobbigt. Rädsla begränsar oss. Jag älskar citatet ”we suffer more from imagination than from reality” – för det stämmer så bra. Oftast är rädslan inför något värre än själva utförandet. Tävlingen i Riksgränsen var jobbig att genomföra. Men även om det var obekvämt, var det långt ifrån så hemskt som jag hade föreställt mig. När man väl övervunnit en rädsla känner man sig så jäkla mycket starkare.

We are more often frightened than hurt: and we suffer more from imagination than from reality. – Seneca

Den övning jag gör är en variant av ’Fear setting’ som bland annat Tim Ferriss pratar mycket om. Som med allt börjar man ofta med att göra exakt som det står i boken, eller enligt recept, men ju mer man lär sig och desto fler gånger man gjort det – utvecklar man sitt eget sätt.

Jag har valt att göra detta som en enkel tabell och den funkar lika bra att använda på stora som små rädslor. Med stora rädslor menar jag sånt som kan förändra livet. Att våga starta eget, flytta, gifta sig eller bryta en relation. Små rädslor kan vara att ringa det där telefonsamtalet som känns jobbigt eller att faktiskt boka det där mötet man aldrig får till fast man borde. Även om svaren skiljer sig åt är processen, och målet, detsamma. Att övervinna rädslor som begränsar oss. 

Mina 6 steg för att besegra mina rädslor:

1. Vad är du rädd för?

Det första du ska göra är att skriva ner det du är rädd för, det du drar ut på eller det du undviker. Det kan vara både stort och litet, men det ska vara konkret. Att prata inför folk, att ställa upp i den där tävlingen, att ringa till XX eller att flytta till annan ort. Ofta bortförklarar vi för oss själva eller ljuger för att försvara varför vi inte gör det vi innerst inne ville. Jag intalade länge mig själv att jag inte ville åka tävlingen, det är liksom inte min grej. Men jag ville, jag var bara rädd.

Uppe vid starten. Jag satt tyst för mig själv här i flera timmar, med darriga händer och en hjärna som sa åt mig at skita i allt. Men jag vågade. 

2. Identifiera rädslan som ligger bakom.

När jag väl gick igenom det här för mig själv med tävlingen, kom jag fram till att jag var mest rädd för att känna mig utanför, att misslyckas och att göra bort mig. Om du till exempel är rädd för att ringa till XX, varför är du rädd? Är du rädd för att bli besviken, att hen blir arg, att du inte kan svara på hens frågor? Försök bottna i vad EXAKT du är rädd för. Var ärlig med dig själv.

 

3. Går det att förebygga?

Nu vet du vad du är rädd för ska hända. Lyckligtvis kan vi ofta förebygga så att det där vi är så jäkla rädda för ska hända, inte händer. Jag var rädd för att känna mig utanför, så ett par veckor innan tävlingen kontaktade jag alla tjejer som också tävlade i snowboardklassen. Det gjorde att jag inte kände mig lika utanför när jag väl kom dit, jag visste ju redan vilka de andra var.

Skriv ner vad du kan göra för att förebygga att din rädsla ska slå in. Kanske kan det vara att läsa på ordentligt innan en presentation, tänka igenom alla eventuella frågor som kan komma innan det där mötet eller engagera dig i en förening i den nya staden dit du ska flytta – redan innan du flyttar.

4. Om det värsta händer – går det att reparera?

Fjärde steget är att tänka katastroftankar. Vad är det absolut värsta som kan hända om du försöker? Och om det värsta av det värsta händer, går det att reparera? Om du gör någon besviken eller arg, om företaget du vill starta går åt helvete eller om flytten till nya stället inte alls blir som du tänkt dig – kommer ’skadan’ gå att reparera? Förmodligen. Skriv ner vad du kan göra för att reparera skadan om det värsta händer.

När jag startade företaget tänkte jag så, vad är det värsta som kan hända? Det jag kom fram till var det värsta var om det inte skulle gå runt, att jag inte skulle få in nog med pengar. Och det värsta som händer då? Att jag får lägga ner och ta en anställning igen – och ett sårat ego går helt klart att reparera. Alltså startade jag eget.

 

5. Vad händer om du lyckas?

Det här är kanske det roligaste och mest motiverande. Om du gör det här, trots att du är rädd, och du lyckas – hur kommer det att kännas? Blunda och tänk dig in i situationen – du har just gjort det där du är rädd för. Hur känns det? Vem Blir du då? För mig pirrade det till i magen när jag skrev den här kolumnen. Om jag lyckas kommer jag att känna mig stark och modig. ”Jag växer som människa” – Den känslan vill nog alla känna, att vi klarade det – TROTS att vi var rädd. Motivation.

 

6. Vad händer om du inte gör någonting alls?

Sista kolumnen handlar mer om Hotivation. Vad händer om du låter den här rädslan ligga kvar och inte möter den? Om du inte startar eget som du drömt om, inte flyttar, inte bryter upp eller ringer det där samtalet – vad händer då? Hur kommer du att må – om en månad, om ett år eller om fem år?

Jag funderade vad som hade hänt om jag inte ställt upp i den här tävlingen och skrev till sist ner ”jag kommer ångra mig, känna mig dålig och svag, undanflykter”.

Skriv ner vad som händer om du inte vågar göra det som du är rädd för? Hur mår du då, både fysiskt och psykiskt? Hur ser dina dagar ut, din ekonomi? Vem är du?

 

Jag kanske ser likadan ut på utsidan nu som för ett år sedan, men på insidan är ingenting likadant. Idag är jag starkare, modigare och betydligt längre (mentalt iallafall).

 

För mig blir allt väldigt logiskt när jag skriver ner mina rädslor.

På mig biter både motivation och hotivation. Vem vill jag vara – och vem vill jag absolut inte vara? Jag vill vara en människa som vågar. Som testar. Som försöker. En person som lär sig av sina misstag med ödmjukhet inför livet och människor.

Men jag blir inte en sån människa om jag inte utmanar mig själv och gör det där som är jobbigt. Om jag undviker mina rädslor blir jag till slut bara en liten lort – med ångest i bröstet, en klump i magen och en himla massa ursäkter i ryggsäcken.

 

Om du prövar det här – skriv gärna hur det gick! Fick det dig att våga något du inte vågat tidigare? ♡

hike upp på nordals - sbmc riksgränsen

Att vinna över sig själv – SBMC Riksgränsen 2018

Efter mitt förra inlägg om att bli vän med sina rädslor, var det några av mina vänner som förstod direkt vad jag egentligen skrev om. Även om det var ett stort steg att starta företag och kliva ut i det okända, var det jag har gjort idag tusen gånger svårare. Jag har åkt snowboard sedan jag var sju år. Genom åren har jag åkt mycket. Flera kvällar i veckan, varje helg. Turer till Riksgränsen, Björkliden, en vinter i Kanada, toppturer, puderdagar, pistdagar, Heliski, Catski, Snowboardinstruktörs utbildning – dagarna jag spenderat med en snowboard under fötterna har varit många.

riksgränsen sbmc

Rekning av tävlingsområdet på söndagkväll. Det var hårt och isigt och inte alls inbjudande. 

Jag har velat ställa upp i NM, nu mer Scandinavian Big Mountain Championships, sedan jag var 14. 

Trots att jag åkt mycket och så gärna velat ställa upp – har jag aldrig vågat. Innan jag ens har hunnit anmäla mig har jag hunnit oroa mig för vilken utrustning man ska ha, var man startar, hur starten går till, var man går i mål, hur man ska åka, vad jag ska ha på mig och what not. Stressen jag byggt upp genom att tänka igenom allt i detalj har lett till att jag aldrig vågat anmäla mig. Men det har skavt i mig. I år kände jag att det var Do or Die. Gör jag det inte nu, kommer jag aldrig att göra det. Och det skulle innebära att jag var tvungen att leva resten av mitt liv och undra över hur fan det skulle ha varit. Det var det sista som behövdes för att få mig att äntligen göra det.

Vacker solnedgång när jag var på väg upp i liften för att reka på söndagkväll vid 21-tiden.

I början av det här året satt jag med darriga och svettiga händer på tangentbordet och skickade in min anmälan. Med en gnutta panik i blicken stirrade jag på bekräftelsemailet som kom nästan direkt – ”Du är nu anmäld. Vi ses i Riksgränsen i maj!”. Sen den dagen jag anmälde mig har det här snurrat i mitt huvud i princip varje dag. När jag har legat i sängen för att sova på kvällen. Vid middagsbordet. Det första jag tänkt på varje morgon. Varje gång jag tänkt på det har min puls rusat upp i taket och nervositeten spridit sig som en löpeld genom kroppen. Ska jag verkligen göra det? 

Just nu sitter jag i receptionen på hotellet i Riksgränsen och käkar pommes. Mitt ansikte är knallrött av solen, mina ögon torra och röda, kaffet kallt och mina ben trötta. Men jag känner mig så oerhört glad – och stark. Stark från insidan och ut.

Nervös och sjukt darrig. Just innan start. Jag var så nervös att jag inte ens pallade att ta fram gopro-kameran för att filma. 

hike upp på nordals - sbmc riksgränsen

Hike upp på Nordals på morgonen. 

Jag gjorde absolut inte mitt bästa åk. Jag hasade mig ner större delen av vägen och satte mig ett par gånger. Men jag gjorde det. Trots nervositet och tvivel så gjorde jag det. Flera gånger under dagen var jag på väg att skita i alltihop. Ta min bräda och åka ner på sidan om tävlingsområdet och bara dra. Men jag gjorde inte det. Jag satt kvar. Tyst. Svettig. Hela kroppen darrandes som ett asplöv. När startern ropade upp mitt namn ställde jag mig upp på darrande ben. ”Rider ready, rider go”.

Jag vinkade med armen och gav mig av. Det var knöligt, isigt, hårt och stötigt. Jag hasade mer än jag åkte. De mjuka svängar jag sett framför mig kändes omöjliga att få till. Den väg jag rekat att jag skulle ta ner, var hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag hasade, halkade, åkte, ramlade. Men jag kom ner. Utan att slå ihjäl mig.

På toppen av Nordals, i väntan på att få starta.

Många åkare som väntar på sin tur. Det var många åkare som ramlade i år och slog sig illa. Jag är så jävla nöjd över att jag tog mig ner utan att skada mig. Hoppas att det gick bra för de som slog sig också. 

Jag känner mig redan som en vinnare.

Jag tog mig hit, trots att jag var själv. Jag åkte, fast jag var rädd. Jag övervann en rädsla jag haft i över 14 år. Just nu känner jag mig Unfuckwithable. Att vinna över sig själv och sina hjärnspöken är absolut den mest befriande känslan i hela världen.

Ungefär där åkte jag. Inte snyggt, men jag åkte. Så. Jävla. Nöjd. 

Nu ska jag njuta och sträcka på mig lite extra. Och till dig vill jag säga – om du är rädd för något här i livet, och då menar jag verkligen skiträdd – gör det. Just därför. Våga. Även om det går åt helvete så är det värt det.Gör det för dig själv. Du är värd det.

Det är av sånt här man växer. ♡

 

 

Att bli vän med sina rädslor

En knut i magen. En klump i bröstet. Nervositeten börjar som ett rus i magen och sprider sig som en löpeld genom kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Jag sträcker ut händerna framför mig, de darrar. Hela min kropp och min varelse skriker NEJ. Bruset i mitt huvud blir högre och högre. Hela jag skakar. Jag är så nära att ge upp. Släppa taget. Vända om. Men någonstans där långt inne i mitt bröst brinner något annat. En liten röst dyker upp, långt ner från djupet av mitt hjärta. En liten röst som växer sig starkare och starkare, tystar ned bruset och får mina darrande händer att stillna. Den rösten säger Ja. Du klarar det. Och jag tar steget. 

Det har snart gått ett år sedan jag gick över till att jobba heltid i mitt eget företag.

Första juni förra året var min första dag som min egen chef. Som företagare. Jag var så oerhört glad att jag äntligen vågat, att jag äntligen hade tagit steget. Drömmen om att driva ett eget företag har funnits nästan så länge jag kan minnas. Att äntligen ha tagit beslutet var en lättnad, även om det som låg framför mig skrämde mig mer än jag någonsin kunnat ana.

Igår kväll var jag på gymnasieskolan i Malmberget och lyssnade på när elever på ekonomiprogrammet i årskurs 1 och 2 presenterade sina fadderrapporter om olika företag. En av grupperna hade skrivit om mitt företag och hur jag ser på ledarskap. Det var oerhört spännande och samtidigt väldigt konstig känsla att sitta i min gamla skola och lyssna på när elever pratade om mitt företag. Mitt företag. Som jag drömt om sedan jag själv satt där för nio år sedan och långt före det.

 

Att höra deras presentation om hur jag ser på ledarskap var som en påminnelse till mig själv.

Om hur långt jag kommit och allt jag gått igenom på vägen. Alla rädslor, all ångest. Osäkerheten, utmaningarna och framgångarna. Alla de ungdomar som presenterade under kvällen var också så grymt duktiga att jag är helt blown away. Det ska bli spännande att se dem ta sig an världen och livet när de går ut skolan. Kanske kan det jag gör inspirera någon av dem att våga. Att ta det där steget själva. Jag hoppas det.

Idag skrev min vän Jennifer Sandström om att alla dagar inte är bra dagar. Att även om det ofta ser fint ut utifrån och kan verka som att allt går spikrakt framåt, så känns det inte alltid så på insidan. Och jag kan inte göra annat än att hålla med. Det säger också en hel del om hur lite betydelse yttre bekräftelse och våra prestationer har för att vi ska må bra. Se bara på Tim Bergling. Därför är det så viktigt att leva livet på sina egna villkor. Att våga ta de där stegen som skrämmer skiten ur oss, men för sin egen skull. Inte för någon annans.

Den här veckan i podden har vi intervjuat just Jennifer.

Hon berättar om varför hon flyttade från Gällivare, hennes längtan efter att se världen, hur det är att driva eget företag och våga följa sina drömmar. Hon pratar också om det som verkligen betyder något när allt kommer till sin spets, nämligen relationer.

Om ni vill lyssna på något intressant, inspirerande och ärligt så tycker jag att ni ska lyssna på det här avsnittet. Perfekt medan man sippar på morgonkaffet en helgmorgon.

Att våga följa sina drömmar – en intervju med Jennifer Sandström

Jag gör fortfarande, varje vecka, något som skrämmer skiten ur mig. Sånt som får hela min kropp att darra och min instinkt att säga åt mig att backa. Ge upp. Men den där rösten som från början var liten och svag har vuxit sig starkare. Gör det. Bara gör det. För vad är det värsta som kan hända?

Var din egen bästa kompis, det är mitt mantra just nu. 

Vad skulle du sagt till dig själv om du var din bästa kompis istället? Förmodligen något peppande, positivt. Du klarar det! Bakom varje framgångsrik eller lycklig person finns det massor av stunder där rädslan hade kunnat sätta stopp. Men viljan vann. Vi måste bli vän med våra rädslor. Eller åtminstone acceptera att de finns där och göra saker ändå.

 

”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” – Astrid Lindgren

Being my own boss - explore a little more

How being my own boss is both terrifying and intoxicating all at once

I started my own business last year in April. After years of thinking, wanting and dreaming – I finally managed to gather the courage to register my business and become my own boss. I like to know what’s going to happen. I like to have control. Starting my own business was both taking control over my life and loosing it at the same time. And that terrified me – and it still does.

I was set on working full time in my own business from the start. Then I got offered a part time job in a really interesting project and I couldn’t resist. A fixed income is always a fixed income. It’s easy – and safe. Since September last year I’ve been working 5 hours a day (at least on paper) with that project. Imagining that I would have the time and energy to still do my own thing on the side. I thought that one year from when I started I would have everything going. I don’t.

Photoshoot with beautiful Katarina at Vivira Hälsa & Livsstil. 

 

One year later I have only taken baby steps towards my goal – a thriving business. But when I realized I was once again putting my own dreams on hold to work on someone else’s, it didn’t take me long to realize what I had to do. Once again I walked into an office, said that I want to go, that I want to work on my own dreams. And I quit.

From June 1st I have no employment. From June 1st – I will be my own boss. For real. And it scares the crap out of me.

I will have full control over what I do, when I do it and How I do it. That is part of my motivation. Having more freedom when it comes to time and money is another. And showing the world that you can have a business that is successful and still helps people and communities – that’s my third. So in parts I am taking control over my life by starting my own business. In other ways I’m totally loosing it. Will I still be miles away from my goal in one or two years time? There really is no way of knowing.

 

Following your dreams is a real roller coaster. Ups and downs. Intoxicating happiness and paralyzing fear. Laughter and tears all at once – and I love it! I love the feeling of trying. The feeling of being active. I love to take part in the outcome of my own life. I have so many things to learn, so many things to try, to fail in, to succeed in, so many things to still experience. And that is what keeps me motivated. 

Communication, digital marketing and social media are my corner stones – I help my clients reach their goals and increase their sales. I can also add photography and building websites to my business resume. I reorganized my home-office because there are too many papers, sketches and mind maps all over. And even though my desk is currently full of papers, the best thing is – I can be a digital nomad if I like. Working out of a tent in the forest or half-way up a mountain top.

 

Even though it’s terrifying at times – I wouldn’t wanna change anything. When the going gets though – the though get going. That’s gonna be my new motto. 

What’s your dream?

 Being my own boss - explore a little more

Working from a mountain top – I don’t mind. Dreamlife!