Det finns dagar då jag tvivlar på mig själv och min kapacitet. Dagar då jag tänker att jag aldrig kommer klara av det jag vill göra, att jag inte är bra nog eller gör rätt saker. Dagar då jag jämför mig alldeles för mycket med andra och tänker att alla andra gör bättre saker än jag.

För två år sedan kom den känslan mycket oftare än den gör idag. När den känslan kom förr tänkte jag direkt att jag måste jobba mer, göra mer. Jag började researcha än det ena än det andra som jag tänkte att jag också måste hinna med. Jag började springa efter fler bollar, helt enkelt, i tron om att det skulle göra att känslan försvann.

När den där känslan av otillräcklighet sköljer över mig nu känner jag instinktivt att jag vill stanna upp och bara andas. Vända blicken inåt. Hitta fokus. Sluta tro på allt jag tänker. Skala av, skala bort och fokusera mer på det jag redan har. Göra min grej.

Jag tror att det är anledningen till att känslan inte kommer lika ofta och inte stannar lika länge, att jag stannar upp och ger utrymme åt allt. Observerar tankarna och känslorna istället för att springa med dom och jaga något som inte går att nå.

För om det är något jag har märkt så är det att den där vägen av ”om jag bara gör lite mer” är enslig och om man någonsin kommer fram, finns där bara ett stort svart hål.

Så jag stannar upp. Andas djupt. Påminner mig om vad som är viktigt på riktigt. Om allt jag redan gjort och om att vägen egentligen är målet.

Kanske behöver du också påminna dig om att du rör dig framåt, även när det känns som att du står still? Påminna dig om allt det du redan åstadkommit och alla hinder du redan övervunnit, så att du påminns om den otroliga kapacitet du besitter.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Markerade fält är obligatoriska.