Jag sitter i sängen med datorn ni knät. Det är fredag kväll och bara en dag kvar till valet. När jag slår på tvn är kvällens partiledardebatt i full gång. Ledarna för Sveriges partier står uppradade i studion och en vild diskussion pågår. Jag försöker hänga med i diskussionen men tröttnar ganska snabbt. Orden flyger genom tv-studion som pistolskott i ett gängkrig. Hårda. Aggressiva. De som skjuter verkar inte ha en tanke på vem de träffar eller vad konsekvenserna kan bli av de skott som utdelas. Om någon av dem var tveksam till att ge sig in i kriget från första början, har tveksamheten sedan länge bytts ut mot beslutsamhet.
Siktet hos var och en är inställt på att vinna, till vilket pris som helst.
Det är bara en dag kvar till valet och jag sitter här med en klump i magen.
De människor som kandiderar om att få styra vårt land inger inte den minsta gnutta trovärdighet i den avslutande debatten. Kanske är det just därför, för att det är en debatt. I skolan får man lära sig att debattera. ’Vi behöver någon som är för aborter och någon som är emot, sen ska ni debattera för er ståndpunkt.’
Om man slår upp ordet debatt i en svensk ordbok, står det att en debatt är ett meningsutbyte där parterna vanligen inte ändrar uppfattning. Utgångspunkten i en debatt är alltså bara att argumentera för sin sak. Att vinna.
Jag är ingen politiker och kommer aldrig att bli en. För mig är inte det viktigaste att vinna. För mig är det viktigaste att komma fram till bra lösningar. Jag driver ett litet företag, men trots att det är litet har jag tagit in människor att jobba med som har andra kompetenser än jag. För att jag vet att jag inte sitter på alla lösningar och bästa idéerna själv.
Men i samtal med andra föds nya idéer och något som börjar som ett litet frö växer snabbt till ett stort träd när vi är flera. Ett träd som blir starkare än jag någonsin hade kunnat hoppas på och med egenskaper jag aldrig hade kunnat drömma om. Tillsammans har vi byggt något som är större än oss. Det här är såklart inget exceptionellt. Så fungerar de allra flesta välmående företag.
Partiledardebatterna gör mig trött och uppgiven.
När blev det viktigare att vinna än att komma framåt? Varför tycker vi att det är viktigare att ha rätt, än att faktiskt lösa problem? Hur kan vuxna människor bete sig som små barn och fortfarande anses vara bra kandidater för att leda vårt land? När blev demokrati och politik en fråga om vem som har rätt och vem som har fel, vem som vinner och vem som förlorar, istället för en fråga om hur vi löser de utmaningar vi står inför på bästa sätt?
När ett företag stöter på problem samlar man företagets gemensamma kompetens för att lösa problemen. Idéer testas och prövas. Kompetens och expertis hämtas in utifrån. När en ny strategi och plan sedan sätts i verket jobbar alla mot samma mål.
Kanske går det vägen, kanske inte.
Går det inte som man har tänkt sig ställer man sig inte upp och skjuter mot de som kom med idén. Man vänder inte på klacken helt och springer åt andra hållet. Man river inte upp allt man tidigare byggt och gör om allt från grunden, bara för att man är förbannad på de som kom med idén som inte höll.
Man omvärderar och analyserar. Försöker hitta boven i dramat. Frågar de som har mest kompetens från verksamheten vad de tror att problemet är. Tar in ny eller mer expertis. Skruvar om planen och strategin lite. Prövar igen. Jobbar mot samma mål.
Politik är nödvändigt, jag vet det.
Men jag skulle mycket hellre se att partiledarna samtalade med varandra. Partiledarsamtal. Att de diskuterade kring hur man kunde lösa problem som vi står inför. Jobbade mot samma mål. Var mer fokuserade på att lösa utmaningarna och komma framåt, än att skjuta alla de andra som deltar.
När man tror att man vet allt, tycker att vi har rätt och alla andra har fel, så kan man vara ganska säker på att man kommer att köra av vägen. Det kan vara värt att backa ett steg. Lyssna en stund istället för att prata. Fundera, analysera och kanske vara villig att omvärdera. Det är stor skillnad på att lyssna för att sätta dit någon, eller lyssna för att verkligen förstå. Den dag vi har politiker som tar gemensamma beslut, backar varandra istället för att skjuta varandra och jobbar mot gemensamma mål. Den dagen slår jag gladeligen på tvn för att lyssna till vad de har att säga.
Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad.
Kinesiskt ordspråk
Jag har redan röstat. Trots att klimatet inom politiken inte känns speciellt konstruktivt är det inte bara min rättighet att få rösta, utan också min skyldighet. Vi är privilegierade som bor i ett land där våra röster betyder något. Där vi får vara med och bestämma.
Jag röstade för medmänsklighet och alla människors lika värde. Jag hoppas att du gör detsamma. Om det för dig betyder att du röstar rött eller blått spelar mig ingen roll. Jag tror varken att den ena eller den andra har lösningarna på alla problem. Men vad du än gör, rösta inte ur missnöje.
Rösta inte på det parti som vill inskränka våra rättigheter och göra skillnad på människor. Vi bor på samma planet och tillhör samma folk. Vi har många stora utmaningar framför oss men har också lagt många stora utmaningar bakom oss. Vi fixar det här, men lösningarna på stora problem är komplexa. Har många sidor. Vi kommer behöva ta många omtag och pröva många idéer. Det finns aldrig en enkel lösning på svåra problem. Låt dig inte luras till att tro det.
Vi ska inte backa nu. Vi behöver jobba framåt, tillsammans.
