Jag sitter vid mitt skrivbord med fönstret på glänt. En svag vind letar sig in och tar tag i min t-shirt så att tyget försiktigt kittlar min hund. Det är natten mellan maj och juni och det är midnattssol i Gällivare. Vindpusten som letat sig in är ljummen och efterlängtad. Det är kvavt inne i mitt arbetsrum. Om jag blundar och drömmer mig bort hade jag lika gärna kunnat sitta på en balkong i Spanien. Sommaren har kommit tidigt i år.
Från och med i natt är det midnattssol i Gällivare
Nu går solen inte ner igen förrän i mitten på juli, den elfte för att vara exakt. Jag älskar det. De ljusa sommarnätterna och dagarna som aldrig tycks ta slut. Lusten att upptäcka tar över mig helt och det är som att något drar mig ut i sommarnatten. Minnen från sommarkvällar för länge sedan gör sig påminda. Då dansen flyttade ut på grönskande sommarängar efter att nattklubben stängt. Minnen av att springa genom en skog som sover, där nattens dagg sakta stiger som dimma mellan grenarna medan midnattssolens strålar sakta värmer.
Det finns få saker som gör mig så barnsligt lycklig och fylld av förväntan som just midnattssol. Vackert. Fängslande. Magiskt. En känsla av evighet och magi. Som att vad som helst kan hända och att allt kommer att få ett lyckligt slut.