Min första tatuering!

På en av alla franska-lektioner i sjuan såg jag ett citat i franskaboken som fastnade. Citatet var intryckt bland glosor, grammatik och tråkiga tecknade bilder på dåliga karikatyrer av fransoser. Citatet skulle visa på de olika formerna av ordet ”leva”. Jag älskade det direkt.

”Je veux vivre ma vie, pendant que je suis vivante.”

Jag vill leva mitt liv medan jag är vid liv. Jag kommer ihåg att jag satt och tittade på det länge. Sen skrev jag ner det på en liten lapp och satte den i fickan. Sedan den dagen har det hängt med mig i livet som ett mantra. Jag vill leva mitt liv medan jag är vid liv. Här och nu. Varje dag. Inte gå och vänta på bättre tider, på senare eller den alltid så ovissa framtiden.

Citatet har hängt med i allt jag gjort och funnits nedkladdat i skolböcker, målat på tavlor och skrivits i bildtexter.

I takt med att jag blivit äldre har orden också växt och fått en större betydelse. Ganska direkt när jag såg den tänkte jag på det som en tatuering. Men jag har alltid varit för feg för att tatuera mig. Rädd för att ångra mig. Så det har alltid bara stannat i tanken. Tills nu. Face your fears. När vi var i Stockholm för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att det äntligen skulle bli verklighet.

Och när jag väl bokade tiden kändes det inte ens läskigt, bara rätt. Jag hade tur att få tid med kort varsel hos Emilia som jag följt på Instagram länge och träffat ett par gånger i blogg sammanhang. Hon skriver galet snyggt så det var ett självklart val.

En kort stund av smärta, sedan kändes det ingenting. På fem minuter var det över. 

Erik väntade spänt på att få se min tatuering. När jag frågade honom om han ville ha en tatuering när han blev stor funderade han en stund och svarade sedan ”nää.. Jag tror inte det. Men Om jag ska ha en, då ska jag ha en valp-tatulering” (sötaste ordet – tatulering!)

Jag fullkomligen ÄLSKAR min nya, och första, tatuering.

Det tog ungefär tjugofem minuter från att vi kom in till att vi stod på trottoaren utanför igen. Det gjorde knappt ont alls, bara lite precis i början. Emilia skrev texten på fri hand, jag tillhandahöll bara stavningen. Nu när den väl sitter där känns det som att den alltid har varit en del av mig. Att den hamnade på vänster arm var ingen slump, närmast hjärtat.

Jag är så J-Ä-K-L-A nöjd. Det känns som att jag blev komplett helt plötsligt. Där är den nu och påminner mig varje dag om att faktiskt leva livet. För mig och de mina. Det viktigaste av allt!

Så här veckorna efter att älskade Angeliqa gått bort känns den ännu mer relevant. Ännu viktigare för mig. Jag vill verkligen påminna mig själv om att leva livet på ett sätt som får mig att må bra. Att uppskatta det lilla och vara tacksam för allt som jag redan har.

Prata och umgås med de som betyder mest. Inte gå runt och vara arg eller irriterad. Inte låta ångest eller rädsla kontrollera mig. Att leva har fått så många nya dimensioner på sistone. Det är viktigt att påminna sig om vad som verkligen betyder något.

Att den faktiskt blev verklighet till slut berodde också mycket på den vackra dokumentären om tatuerade människor som SVT gjorde för ett tag sedan där bland annat fina Tiina Ravelin var med. Hon pratar om sina tatueringar och vad de representerar, hur de berättar om olika delar av hennes liv och står för något hon gått igenom. En oerhört fin dokumentär som jag absolut rekommenderar, du hittar den här.

Amanda heter jag och är certifierad Coach. Jag är också mamma till två barn, matte till två hundar, fru till en musiker och född och uppvuxen i norr. Jag skriver personlig utveckling, personliga funderingar, om äventyr i naturen och livet norr om polcirkeln.

På bloggen får du läsa om högt och lågt, djupt och ytligt, forskning och personliga upplevelser – allt i en härlig blandning.