Livet enligt treåriga Erik

Barn är fantastiska på så många sätt. Det allra bästa jag vet är att få lyssna på Erik när han pratar. Han älskar att prata. Ibland pratar han så att öronen nästan blöder, precis som hans pappa tydligen gjorde när han var liten. Jag älskar det. Han började prata tidigt och hans ordförråd är väldigt stort, vilket också blir väldigt roligt och gulligt. Som när han utbrast ”Men kan du tänka dig, pappa kommer hem! Milda makter!” Eller när jag bad honom tvätta händerna innan maten och han hasade ner lite på stolen, ryckte på axlarna och sa: Äsch mamma, det behöver jag inte. Tvätta händerna är så obetydligt. 

Det är alltid lika spännande att höra vad han har att berätta. Han tänker väldigt mycket också, på allt möjligt. Hur vi ska göra när parasollet gått sönder. Kan vi laga det? Eller måste vi köra det på tippen? Och om vi måste göra det, hur ska det få plats i bilen? Kanske kan vi låna mormors bil, som har dragkrok, och moffas släp? Eller tror jag kanske att parasollet ryms i bilen om vi sätter den mjuka delen i baksätet och den hårda delen i bagaget?

Erik har pratat länge, men det är först nyligen jag har börjat skriva ner saker som han säger.

Det slog mig en dag att jag vill minnas det han säger och funderar på, för alltid. Barn är kloka och jag tycker det är viktigt att lyssna på vad de säger. Ta dom på allvar. För att de ska känna sig viktiga, sedda och delaktiga. Det betyder såklart inte att man ska göra precis som dom säger eller att man alltid måste vara idel öra. Men jag tror att om vi lyssnar, på riktigt och för att förstå, redan när de är små – så växer de upp och gör likadant med sina medmänniskor. Åtminstone hoppas jag det.

Jag läste något så fint en gång. Om man lyssnar på barnen när de är små och har små problem, får man ta del av deras stora problem när de blivit stora. För de små problemen, är stora när de är små. 

 

Så, här kommer några av mina favoritcitat av Erik, nu tre år gammal. 

Markus: Som jag brukar säga, maten tystar mun.

Erik: Som jag brukar säga, SKRIK HÖGT!!

 

Jag: Hur såg hunden ut Erik?

Erik: Den var svart och vit.. och lite blå och gul.. eller så vet jag inte riktigt.”

 

Inte alltid vet man mamma. Men ibland gör man det. Och ibland är det bra att man inte vet.

 

Erik läser på flingpaketet:

”Mamma, här står det: (läser tydligt och artikulerar) om du hittar ett vinbär i flingorna, ge det till din mamma och pappa!”

Jag: Erik, jag måste gå nu. Jag ska på möte.

Erik: Med vem då?

Jag: Ett gäng gubbar.

Erik: Vad ska ni prata om då?

Jag: Siffror, pengar. En massa jobb bara.

Erik: Men mamma, glöm inte fråga dom hur mycket pengar jag får då. För jobbet menar jag.

 

Jag: Gillar du att prata Erik?

Erik: JAA!!

Jag: Gillar du att lyssna då?

Erik: jaa.. men inte lika mycket.

 

Vi är på väg ner på stan för att göra lite ärenden när Erik säger:

– Mamma, jag tror att vi kanske måste åka upp på fjället och bara pausa lite?

 

Jag: Vad vill du ha till mellis Erik? Smörgås?

Erik: Nej.

Jag: Yoghurt?

Erik: Nää..

Jag: Pussar?!

Erik: JAA!!

Erik i full färd med att baka ”drak-kaka” hos Lollo och lilla Lovis. 

 

Erik: Mamma, visst ger jultomten julklappar till alla?

Jag: Ja, det tror jag älskling.

Erik: Visst får Lasse också julklappar då? (Lasse är en av våra grannar som Erik brukar prata med)

 

Jag: Var försiktig när du klättrar Erik!

Erik: Ja men, kan du bara lita på mig mamma?

 

Erik: Mamma, jag älskar dig och pappa, ni är bäst. Och hundarna också, dom är faktiskt också bäst.

Jag älskar dig mamma. För att du är så snäll och fin.

Amanda heter jag och är certifierad Coach. Jag är också mamma till två barn, matte till två hundar, fru till en musiker och född och uppvuxen i norr. Jag skriver personlig utveckling, personliga funderingar, om äventyr i naturen och livet norr om polcirkeln.

På bloggen får du läsa om högt och lågt, djupt och ytligt, forskning och personliga upplevelser – allt i en härlig blandning.