Alla min barndoms gator rivs

De flesta har hört talas om stadsflytten i Kiruna, men inte lika många vet om att hela Malmberget rivs på grund av gruvbrytningen.

När jag delade lite info om det här på min story på Instagram tidigare svarade över 300 personer att de ville veta mer. Jag förstår det, för att vara ett så stort fenomen hörs det väldigt lite om det.

För mig, som är uppvuxen i Malmberget med gropen som granne, är allt så självklart. Gruvbrytningen, samhället som försvinner, allt som byggs nytt och hatkärleken till gruvan. Men för någon utomstående förstår jag att det verkar konstigt.

För att samla mina tankar tog jag en promenad runt Malmberget och vårt gamla hus på Skolgatan.

Jag har varit ganska osentimental kring hela flytten av Malmberget, kanske för att Malmberget var slitet redan när jag var liten, jag vet inte. Men att promenera runt vårt gamla hus som nu mer står tomt kändes olustigt.

De trasiga fönstren i min storebrors gamla lägenhet och våra gamla leksaker i sandlådan. Alla dessa hyreshus och villor som står tomma och bara väntar på att rivas. Det gjorde mig ledsen på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Focushuset, en av 60-talets toppmoderna betongklumpar. Det tretton våningar höga huset står nu tomt och ska snart rivas.

Den gamla disponentvillan i Malmberget. Jag har hört rykten om att den ska byggas i replika någon annanstans men vet inte om det stämmer.

Malmberget och gruvans historia

För att förstå dagens flytt måste vi först kolla tillbaka till hur det började. De första malmfyndigheterna hittades här uppe under 1600-talet, men det var först 1890 som LKAB startades. Gruvan har sedan dess gett välbetalda jobb och bidragit till inflyttning, men samtidigt har den också tagit allt större mark i anspråk.

Malmberget byggdes alldeles intill gruvan för att arbetarna skulle ha nära till jobbet. Men ju större gruvan blev och ju djupare brytningen kom, desto mer påverkat blev samhället ovanpå.

I Malmberget har det alltid funnits pengar och därför också vacker arkitektur. Stora vackra trähus med snickerier och torn fanns i Malmberget under 1900-talets första hälft. På 1960-talet revs många gamla trähus och toppmoderna betongklumpar byggdes enligt senaste mode.

Men redan då hade gruvbrytningen påverkat så mycket att man var tvungen att riva stora delar av samhället. Kyrkan flyttades och skolor och hus revs. År 1971 släppte taket ovanför en gruvort och Kaptensgropen bildades. Gropen är nu 250 meter djup och blir större för varje år som går. 

Byggnader på kanten av Kaptensgropen.

Hus innanför staketet som ska saneras och rivas.

Jag är uppvuxen i Malmberget, alldeles intill gropen. 

I ett vackert gammalt hyreshus från slutet på 1800-talet som mina föräldrar köpte 1985. Huset var charmigt med stora fönster, högt i tak och enorma ytor. Mamma och pappa renoverade huset, som tidigare varit både kommunhus och café, och byggde fem lägenheter. Vår lägenhet på övervåningen var på 160 kvadratmeter och hade fantastisk utsikt över hela Gällivare och Dundret.

Gården var enorm med en stor slänt, perfekt att åka pulka i på vintern. Här fanns karusell, gungställning och ett stort potatisland. Från Malmberget, och speciellt från vår lägenhet på övervåningen, såg man solen mycket tidigare på våren än i Gällivare och kunde njuta av solen mycket längre på hösten.

Jag gick mina första skolår på Gunillaskolan. Promenerade till Malmbergs bagaren på lunchrasten och köpte Mariakaka. Köpte pizza med mamma och pappa på Alanya längs Gällivarevägen på fredagarna och gick och handlade på ICA Maxim.

Alla mina kompisar bodde i Malmberget och jag promenerade överallt. Min bästa kompis Emma bodde längre ner i Malmberget och när jag gick till och från henne gick jag längs med staketet. Staketet som utgjorde den tunna linje mellan rasriskområdet, och samhället.

Av allt det finns idag ingenting kvar.

Min första lägenhet. Nu står den tom och övergiven, redo att rivas.

Dörren till min första egna lägenhet.

Ett fönster in i det som brukade vara min storebrors sovrum.

När man idag kör upp till Malmberget känns det som en spökstad.

Min mamma är också uppvuxen i Malmberget. Jag har fått berättat för mig om hur det såg ut förr, innan gropen. Innan kyrkan flyttades, gatorna slukades och innan realskolan revs. Mamma har berättat för mig om alla vackra trähus med sneda hörn. Om biograferna, affärerna, järnvägen och caféerna. Jag har förstått att det var ett oerhört vackert samhälle. Men det var före min tid.

Min kompis Emmas område har redan jämnats med marken och staketet har flyttat längre in mot kärnan. Vi sålde vårt hus till LKAB förra året och även det står nu tomt och redo att rivas. Bredvid det står fler tomma hus. Det känns kusligt och lite sorgligt att alla min barndoms gator rivs. Att område efter område raderas.

Här promenerade jag till min kompis Emma. Det var också i den här backen jag lärde mig åka snowboard. Idag är allt innanför stängsel och ett rasriskområde.

Malmbergsborna är vana vid jordbävningar.

Om det är något man är van vid när man är uppvuxen här så är det skalv. Som små jordbävningar varje natt och allt oftare även på dagarna.

Varje natt klockan tolv spränger de i gruvan. Då skakar det så att det skallrar i fönsterrutorna. När jag var liten var det just bara dom skalven vid sprängning man kände. Men med tiden blev det allt fler och på olika tider. Det berodde inte på fler sprängningar, utan på att berget satte sig allt oftare.

En del skalv känns bara lite och andra får hela hus att vibrera och gunga. Jag kommer aldrig glömma när vi gick genom korridoren på gymnasieskolan och det helt plötsligt kändes som att marken försvann under våra fötter. Otäckt, men inte ovanligt.

Här verkar det pågå sanering av hus som ska rivas.

Hus som ska rivas i Malmberget

Nästan alla hus här står tomma, utom några enstaka.

Tomma hyreshus i Malmberget

tomma hyreshus vid gropen i Malmberget

Gropen rakt fram och ett tomt hyreshus till vänster.

 

När jag var tjugo minns jag att jag hade en diskussion om gruvans påverkan på framtidstron med en man som jobbade på kommunen.

Han hävdade att gruvans framfart inte hade något alls att göra med att ungdomar flyttade från Gällivare. Jag hävdade motsatsen. Vad gör det egentligen med framtidstron hos unga om hus rivs på löpande band, men ingenting byggs?

När jag växte upp var det bredvid ett staket med en stor grop på andra sidan. Vi tänkte inte så mycket på det till en början men ju äldre vi blev och ju mer det revs, desto mer ökade känslan av hopplöshet. Det var hela tiden nya områden som skulle rivas. Staketet som kom närmre. Vägar drogs om och skalven blev fler och intensivare . Men ändå byggdes ingenting nytt. Det kändes som att hela samhället skulle försvinna utan att någon gjorde något.

Men så för ett par år sedan hände det äntligen något.

Ett nytt villaområde på Repisvaara södra, nära skogen och Dundret.

Äntligen bygger vi nytt också.

Malmberget var fallfärdigt när jag var liten, kanske är det därför jag inte känner mig så sentimental. Jag förstår att sorgen och känslan är en helt annan hos dem som bodde där när det var som vackrast och mest levande. Det är trots allt något speciellt med att aldrig kunna återvända till den plats där man växte upp. Aldrig visa sin gamla skola till sina barn eller ens köra igenom platsen där man en gång bott.

Jag är tjugonio nu och fyller trettio i januari och inget gör mig gladare än att det äntligen byggs nytt. Sedan ett par år tillbaka är det byggkranar lite överallt och skytteltrafiken av lastbilar är intensiv. Det byggs en ny gymnasieskola mitt i stan och nya villakvarter lite över allt. Det byggs också en ny ishall, ett multiaktivitetshus och nya hyres- och bostadsrätter.

Nya gymnasieskolan som byggs mitt i Gällivare. Inflyttning ska ske hösten 2020.

Jag tror att tiden läker alla sår, åtminstone hos oss människor. Malmberget lever kvar i våra hjärtan.

Malmberget kommer att bli ett industriområde, det vet vi. Förmodligen kommer fler gropar att hinna breda ut sig där det en gång bodde folk. Den deformerade marken kan vi inte göra mycket åt, men vi kommer att gå vidare.

Våra barn kommer ha nya skolor att gå i och vi får nya villakvarter och gator att minnas.

Vy över Vassaraträsk och Malmberget från Dundret.

De nya kommunala byggnaderna verkar dessutom innehålla allt vi drömde om när vi var yngre. Klättervägg, badhus, replokaler, bibliotek och samlingspunkter. 

Lika sorgligt som det känns att gå runt bland tomma gamla hus och gator, känns det roligt att få promenera på nya kvarter. Hopplösheten som grodde när jag växte upp har bytts mot framtidstro.

Erik kommer att kunna spela hockey i en ny ishall, simma i ett nytt badhus och gå gymnasiet i en ny skola.

Vy över Malmberget och gropen

Gropen rakt fram.

Nya villakvarter till vänster och Gällivares andra gruva, Aitik, till höger.

De nya hyreshusen som byggts på Repisvaara och där bredvid ligger mitt kontor i ett gammalt hus som flyttats från Malmberget.

 

Malmberget, och Gällivare, i mitt hjärta. ♡ 

Gällivares lungor andas igen

Det har med all säkerhet inte gått någon Gällivarebo förbi att det nu förtiden lyser på Dundret om kvällarna. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur mycket det betyder om man inte bor eller har bott här. Vi bor vid fjällets fot, lever med dess skiftningar genom säsongerna och förändringarna som sker genom åren.

Fjället formar inte bara samhället, det formar även oss som bor här. När det går dåligt kommer hopplösheten, misstron och sorgen. När det går bra på Dundret spirar istället hopp, framtidstro och stolthet. 

Dundret är en svår anläggning att driva på det sättet. Det är allas fjäll, oavsett vem som äger det. Det är inte bara en skidanläggning, det är en del av oss alla som bor här, det spelar ingen roll om man åker skidor eller inte. Därför känns det så oerhört kul nu, när Gällivares lungor äntligen andas igen.

Dundret drivs nu, återigen, av Gällivare Kommun. Man kan tänka mycket om prislappar och tillvägagångssätt, men jag är helt övertygad om att det här är den bästa lösningen. De som nu jobbar på Dundret är människor som jobbar med hjärtat och vill fjällets bästa. De vill vara här och se anläggningen blomstra.

När hjärtat är med hos de som driver, ställer sig Gällivareborna bakom. Får man med sig näringsliv och entreprenörer som kan driva verksamheter i anslutning till backarna är jag säker på att det kommer blomstra.

Varumärket har fått en liten makeover rent stilmässigt och det känns sjukt kul. Allt det som händer på Dundret nu ingjuter hopp och glädje i hela samhället. Jag ser Dundret från mitt kontor hela dagarna och inget gör mig gladare än att se snökanonerna gå för fullt eller se backarna som lyser när mörkret faller på. Det gör mig så oerhört jäkla glad. Gällivare är en fantastisk plats att bo på, speciellt när Gällivares lungor andas igen.

Finns det liv på Dundret – finns det hopp.

Midnattssolens ankomst till Gällivare

I lördags var det dags för midnattssolen att åter göra entré i Gällivare. Även om det varit ljust på nätterna i flera veckor nu är det ändå något speciellt när solen faktiskt aldrig går ner. Jag berättade högtidligt för Erik i lördags att nu, NU är det midnattssol här i en dryg månad framåt. Han tittade på mig med lite lätt sorgsen blick och sa sedan ”Men mamma… Jag vill inte ha ljust på nätterna.”

Igår kväll satt jag uppe rätt länge och pysslade med lite grejer inför sommarens stugbygge. Klockan hade hunnit bli halv ett när jag var på väg i sängen. Jag gick ut på altanen för att ta in hundarna och råkade se att Dundret lyste alldeles rött, färgad av den låga midnattssolen. Jag kunde inte motstå impulsen utan tog kameran i handen, slängde på mig en tröja och hoppade i bilen.

Klockan var ett innan jag var uppe på Dundret för bilen behövde visst tankas. Det var tomt på Dundret så när som på en annan fotograf och en husbil som stod parkerad på toppen. Jag fotade en massa och satt sedan där en stund och bara andades. Världen var alldeles tyst runt om mig och solen var förtrollande. Landskapet skulpteras så vackert när solstrålarna lyser på det rakt från sidan, alldeles från horisonten.

Jag tog inte med mig något stativ så med stora objektivet på var det inte jätte lätt att ta bilder på självutlösare, på den här bilden har kameran glidit ner lite och lämnat mig nästan helt ur fokus och ur bild, men den hade så härligt ljus att jag ändå gillade den. Allt behöver inte vara så perfekt alltid, eller vad tycker du?

Midnattssol i Gällivare från 1 juni – 10 juli

Från och med i lördags håller sig solen ovan horisonten till och med den 10 juli. En dryg månad av bara dagsljus. Många tycker det är jobbigt med ljuset, men jag älskar det. Jag har förvisso svårt att komma i säng, men å andra sidan får jag så mycket energi! Jag vill bara vara ute hela nätterna och fota, ligga i mossan och bara vara.

Besöker du Gällivare under den här tiden rekommenderar jag dig verkligen att ta dig upp på Dundret för att se solen vända i horisonten. Ta med en filt, lite fika och varma kläder (för det kan vara iskallt) och sitt där upp en stund och njut. Du kan gå upp från ”city” eller Björnfällan, men det är ganska långt. Eller gör det enkelt för dig och kör bil upp på toppen och promenera bara en bit bort från parkeringen. Jag lovar att du kommer ha minnen för livet!

Men midnattssolen ska man inte prata om, man måste uppleva den. För att locka dig att boka en resa kommer här en bildbomb från igår.

En bra plats för återhämtning och reflektion.

Att uppleva midnattssolen är enkelt i Gällivare, ta bilen upp på Dundret och ta en promenad mellan lågfjällets toppar och låt solen ge dig extra energi.

Det snöklädda fjällmassivet långt bort i horisonten gör det hela om möjligt ännu vackrare. 

Välkommen midnattssolen, vi har saknat dig! 

 

Vill du upptäcka mer om Dundret? Kanske gillar du någon av de här inläggen: 

Blåbärsrundan

Västtoppen

Dalstugan

Åke på Toppen

Sapmi Nature Camp Lavvu

Sapmi Nature Camp – En plats du måste besöka innan du dör

Det är en vacker och kall höstmorgon när jag sätter mig i bilen och rullar västerut. Den låga morgonsolen kastar långa skuggor på marken. Nattens kyla har klätt världen i ett tunt täcke med frost som glittrar i solen. Vägen västerut är vacker. Bakom Dundret breder stora myrar ut sig, en efter en.

Efter ett par mil skymtar fjällvärlden i horisonten och vegetationen förändras. Efter avfarten från E45:an byts de stora myrarna ut mot gammal, knotig tallskog. På vänstersida om vägen skymtar älven på flera ställen och framför mig tornar fjällen upp sig allt mer. Allting inbäddat i ett varmt, gyllene solljus.

Enligt vägbeskrivningen ska jag svänga av före skylten ”Nábrreluokta”, men avfarten jag ska ta in på syns knappt så jag missar den.

Jag vänder på en p-ficka och kör sakta tillbaka, svänger in på den lilla grusvägen och parkerar. När jag kliver ur bilen och stänger dörren är världen tyst. Frosten glittrar på tältkåtorna framför mig och älven nedanför ligger spegelblank. Det är inte konstigt att den här platsen är utsedd av National Geographic till en av 21 platser i världen man bör besöka.

Det här är turistanläggningen som det skrivits om i hela världen.

Det här är Sapmi Nature Camp.

Sapmi Nature Camp - photo Lennart Pittja

Foto: Lennart Pittja. Fantastisk bild över campen vintertid med norrskenet som dansar. Bilden har Lennart själv fotat, han är en otroligt duktig fotograf. Vi pratar bland annat om hur mycket bilder betyder för att förmedla och väcka känslor. 

Lennart möter mig på parkeringen, vi känner varandra lite sedan tidigare.

Vacker morgon säger jag. Det är alltid vackert här, svarar Lennart. Vi går runt campen och han visar mig in i en av tältkåtorna. Det brinner för fullt i kaminen och värmen slår emot mig när jag kliver in. En dubbelsäng står närmast kaminen och där inne finns även ett bord och två fåtöljer. Här inne tänkte jag att vi skulle sitta säger Lennart. Han går och hämtar kaffe medan jag plockar fram och ställer i ordning mikrofonen. När kaffet är upphällt i kåsorna börjar vi prata.

Medan vi pratar dansar solstrålarna över tältduken. När vi börjar är det fortfarande ganska mörkt inne i kåtan. I takt med att solen stiger ändras mönstret på tältduken och jag tänker att det liknar ett kalejdoskop. Vi pratar länge. Om allt från klimat och miljöfrågor till rasism, kultur och friluftsliv.

Lennart berättar om hur han började med turism. Att det startade med att han var arg. Han ville berätta, förändra. Han började sin företagsresa genom att guida längre turer i fjällen. Idag har han inte lika stort fokus på att guida, hans mål är istället att möta människor. Berätta. Lyssna. Att utbyta erfarenheter och kunskap med medmänniskor. 

När vi har pratat färdigt har elden hunnit slockna och kaffet kallnat.

Medan jag plockar ihop mina grejer gör sig kylan utifrån påmind igen och jag ryser. Väl ute har solen hunnit stiga högre upp på himlen och värmer mina kinder när jag ställer mig i solen. Lennart visar mig runt campen. Fem stora tältkåtor har han här, med plats för tio personer. Personligt och småskaligt, precis som han vill ha det. Inne i stugan finns plats för alla att äta och laga mat. Toaletterna är lite lyxigare än vanliga utedass, förbränningstoaletter. Det här är glamping i sin rätta form.

När jag lämnar Sapmi Nature Camp känner jag mig lugn och inspirerad. Som man alltid gör efter ett möte med medmänniskor. Efter samtal. Jag är glad att det finns entreprenörer som Lennart som får människor att besöka den storslagna natur som finns här. Som möter människor med respekt och nyfikenhet, oavsett vem de är och var de kommer ifrån. Hit kommer jag gärna tillbaka, många gånger. 

Du hittar mer information om Lennart och Sapmi Nature Camp här

Hela campen ligger vackert belägen på samebyn Unna Tjerusj marker alldeles intill Luleälven. 

Historia och nutid blandas i den upplevelse som Lennart erbjuder. 

Inne i den lilla stugan hjälps gästerna åt att laga mat och här äts frukost och middag. Lunch äts nästan alltid ute. 

Vill du lyssna på hela samtalet med Lennart Pittja och Sapmi Nature Camp hittar du det avsnittet av Lev Podcast här, på Spotify eller där du hittar dina poddar!

Upptäck Dundret: Picknick vid Dalstugan

Som ni vet är Dundret mitt hemmafjäll. Mitt älskade hemmafjäll. Jag har tidigare tipsat om den bästa blåbärsrundan på Dundret och den fina turen till Västtoppen. Det här är tipset är om lite kortare tur som är perfekt efter jobbet eller för dig som har små barn som vill gå själva. Dalstugan ligger halvvägs upp på Dundret, vackert belägen vid skogskanten precis på väg upp på kalfjället. På vintern är det många som åker skidor till Dalstugan och fikar när Friluftsfrämjandet håller öppet. En lagom lång tur, om än med en ganska lång uppförsbacke. Du kan läsa om vår skidtur här. 

Den här turen gjorde jag och Erik för ett par veckor sedan, direkt efter förskolan.

Jag åkte förbi mataffären på väg hem och köpte varsin drickyoghurt, festis och frukt. Sen hämtade jag Erik och hundarna och så åkte vi upp på Dundret. Det tar alltså ungefär fem minuter från vårt hus och förskolan (som ligger, bokstavligt talat, ett stenkast från vårt hus) upp till Dundret. Tänk, fem minuter hemifrån upp på fjället. Det är få förunnat att bo så som vi gör.

Det är ungefär 200 meter från vägen ner, eller upp, till själva stugan. Även om stugan inte är öppen sommartid är det jätte fint att vara här. Det finns bord att sitta vid, en grillplats att grilla vid och en liten bäck som är oerhört spännande att leka vid. Det är också lite mer väderskyddat här än uppe på toppen, vilket är bra om höstvindarna viner.

Erik ’vandrade’ hela vägen till stugan själv, som han uttryckte det.

Ofta efter en dag på förskolan är han lite trött och vill gärna att jag ska bära honom hem. Men här, på fjället eller i skogen, springer han gärna själv. Både fort, långt och länge.

Det är lätt att glömma att en så enkel, och tillsynes så liten utflykt, kan vara stor för ett barn. Vi fikade nere vid stugan, kollade in bäcken lite och gick runt stugan. Vi lekte med hundarna en stund i skogen och jag passade såklart på att fota. Sen ’vandrade’ vi tillbaka till bilen igen. Totalt var vi kanske här i 90 minuter, inklusive den långa vandringen på 200 meter. Erik pratade om det här hela veckan. När vi vandrade och hade picknick på fjället mitt i veckan.

Ta dig till Dalstugan

För att ta sig till Dalstugan kör man längs E45 mot Porjus och svänger av till vänster in på vägen upp mot Dundrets topp. Den så kallade ”femman”. Vintertid parkerar man direkt vid avfarten, men sommartid kan man köra hela vägen upp. När man ska till Dalstugan kan man välja att parkera på två olika ställen, antingen nedanför stugan eller ovanför. Första parkeringen är på väg upp för den första branta backen, tittar man på vänster sida om vägen ser man en skylt mot Dalstugan.

Den andra parkeringen och den jag brukar använda ligger ovanför stugan, ganska precis där skogen tar slut och kalfjället tar vid. Parkeringen är på vänster sida om vägen, så enklast är att köra upp och vända på den första stora parkeringen på höger sida. När du vänt om parkerar du på sidan om vägen, precis där du ser skylten till Dalstugan. Tänk på att vägen är smal, så parkera ordentligt!

Hundpussar. Bästa sortens pussar, näst efter barnpussar. 

Erik berättar om vad som händer längs vägen vi går. Det är alltid stora äventyr på gång. Spännande äventyr med skurkar, hjältar och hinder vi måste ta oss över.

 

Att käka mellanmål uppe på ett fjäll en helt vanlig tisdag hör verkligen till en av våra absoluta favoriter.

Tack Gällivare för att du är den bästa plats man kan tänka sig! ♡

Upptäck Dundret: Blåbärsrundan

När sommar byts mot höst är det dags att ge sig ut i skogen och plocka bär. Men det är inte alltid så lätt att hinna med när jobb och skolor drar igång igen. Därför är det bra att ha fina ställen att plocka bär på som ligger nära till hands. Det är många som håller hårt i sina hemliga bärställen, men eftersom jag tycker att det är viktigt att dela med sig tänkte jag avslöja ett av mina favoritställen att plocka blåbär på. Dundret.

Den här blåbärsrundan passar perfekt för dig med små barn

Eller för dig som av någon anledning inte kan gå så långt. Det är inte långt från parkeringen till bäcken och mest blåbär hittar du här, på väg tillbaka.  Här finns det nästan alltid bra med bär och i år är inget undantag. Eftersom avstånden är korta och det finns mycket att se på vägen passar det perfekt för små barn som lätt blir rastlösa. 

Det finns blåbär nästan överallt på Dundret så man behöver oftast inte leta speciellt länge för att hitta.

Men den här rundan bjuder nog ändå på lite mer bär än alla andra. Det som jag kallar för blåbärsrundan startar vid Himlatorget. För dig som inte är inbiten Dundret-vandrare är Himlatorget den glänta som ligger just nedanför parkeringen på Björnfällan, mot fjället och backhoppan. På Himlatorget möts skidspåren från Hellnerstadion med gamla skidbackar och massor av vandringsleder.

Just vid torget finns några informationsskyltar och så den brana uppförsbacken mot utsiktsklippan och backhoppan. Du ska inte gå uppför backen. Istället ska du ta in på den första stigen till vänster. Och när jag säger stigen menar jag alltså den smalare stigen som går in i skogen, inte den belysta gångstigen. 

 

Redan här finns det förmodligen blåbär. Om inte någon redan hunnit före dig. Men om du går en bit till längs stigen blir det bara mer. Det tar bara nån minut att gå hela vägen fram till Dundretbäcken. Ett perfekt utflyktsmål om man har små barn. Bäcken är jätte fin och passar bra att stanna och leka vid. Här är det också ofta lä så det är ett bra alternativ om det blåser mycket på resten av fjället. 

Från Soldals-skylten och neråt finns det oftast massor med blåbär och ibland även lite hjortron. Jag plockade två liter blåbär på en halvtimme här ett år. Inte alls pjåkigt med tanke på hur nära och lättillgängligt det är. Du kan följa stigen hela vägen ner till elljusspåret igen, också det tar bara någon minut att gå. Om du inte plockar blåbär hela vägen förstås. 

Som ni ser är bilderna i det här inlägget fotade tidigare i sommar när det fortfarande var varmt ute. Men jag brukar plocka blåbär här ända in i september, så har du tur finns det ännu kvar till dig. Vi plockade faktiskt inget när vi gick här, förutom de som vi åt upp direkt såklart. Mums! 

 

Du kan också läsa om Västtoppen på Dundret här. 

Nu är midnattssolen äntligen här

Jag sitter vid mitt skrivbord med fönstret på glänt. En svag vind letar sig in och tar tag i min t-shirt så att tyget försiktigt kittlar min hund. Det är natten mellan maj och juni och det är midnattssol i Gällivare. Vindpusten som letat sig in är ljummen och efterlängtad. Det är kvavt inne i mitt arbetsrum. Om jag blundar och drömmer mig bort hade jag lika gärna kunnat sitta på en balkong i Spanien. Sommaren har kommit tidigt i år.

Från och med i natt är det midnattssol i Gällivare

Nu går solen inte ner igen förrän i mitten på juli, den elfte för att vara exakt. Jag älskar det. De ljusa sommarnätterna och dagarna som aldrig tycks ta slut. Lusten att upptäcka tar över mig helt och det är som att något drar mig ut i sommarnatten. Minnen från sommarkvällar för länge sedan gör sig påminda. Då dansen flyttade ut på grönskande sommarängar efter att nattklubben stängt. Minnen av att springa genom en skog som sover, där nattens dagg sakta stiger som dimma mellan grenarna medan midnattssolens strålar sakta värmer.

 

Det finns få saker som gör mig så barnsligt lycklig och fylld av förväntan som just midnattssol. Vackert. Fängslande. Magiskt. En känsla av evighet och magi. Som att vad som helst kan hända och att allt kommer att få ett lyckligt slut. 

 

amanda Matti i Midnattssolen Gällivare

Midnattssol Gällivare på Dundret

Tänk att vi bor precis här, i midnattssolens land. ♡

Upptäck Dundret: Västtoppen tur och retur

Jag älskar att vara ute och promenera eller springa sent på kvällarna under sommaren när nätterna är ljusa. Ett av mina absoluta favoritställen att vara på är såklart Dundret. Hemmafjället. I måndags sprang jag på Dundret, Västtoppen var det som fick besök den här gången. Att köra bil upp till toppen och sedan välja och vraka blanda alla de stigar som finns här. Det spelar ingen roll hur många gånger jag varit här, det är lika vackert varenda gång. Att stå där uppe, på kanten av fjället, och spana ut över fjällkedjan. Det är magiskt.

Dundret är fantastiskt fint och jag vill gärna att fler upptäcker mitt fina hemmafjäll.

Men det finns faktiskt inte så många bra beskrivningar på hur man tar sig runt och för den ovana kan skyltningen kännas tämligen bristfällig. Därför tänkte jag under sommaren försöka skriva ner och samla mina bästa Dundret-tips här. Upptäck Dundret.

Vi börjar med en relativt kort, men väldigt vacker sträcka som bjuder på magisk utsikt, bra foto-ställen, enorma vidder och ett fint vindskydd på toppen.

Dundret Västtoppen – 6 km tur och retur

Starten på stigen mot västtoppen. Kelvastigen sträcker sig dock längre bort än till Västtoppen, också en fin tur om man vill ta sig lite längre.

Stora delar av stigen är spångad, vilket är bra då det ofta är ganska blött i dalarna.

När du kör från Gällivare mot Porjus längs E45:an, svänger du efter ca 5 km vänster in på den väg som i folkmun kallas för ”Femman”. Vägen är smal och krokig och har sett sina bästa dagar, men den tar dig i sakta mak upp på toppen av Dundret. När du kommer upp på kalfjället stannar du på den andra parkeringen på höger sida. Eller parkering och parkering. Du parkerar längs vägen där vägen ser ut att vara lite bredare. I norrländska mått mätt är detta en utomordentlig parkering. Stigen mot västtoppen hittar du upp till höger, lite bakom var du just parkerade.

Utsikt från halva vägen, magiskt med fjällen i fjärran.

Stigen är stenig och knölig, delvis lite brant men till största del ganska flack och fin att gå på. Det är ca 2,6 km från vägen upp till själva toppen. Stigen är utmärkt med ledmarkeringar och stenar, så du kan inte missa den. När du är nästan framme delar sig stigen och du kan välja att fortsätta framåt mot Kelvastigen (också Åke på Toppen) eller svänga höger mot Västtoppen. Från vägskälet ser du vindskyddet på toppen till höger.

Väl uppe på Västtoppen är det perfekt att gå in i vindskyddet och fika, byta kläder om man är svettig eller kanske bara sitta och filosofera. Det är också perfekt för en picknick eller varför inte promenera upp och äta romantiskt kvällsfika, sent på sommarnatten? Igen, magi.

Vindskyddet på toppen, perfekt om det blåser. Utsikten över Dundrets alla toppar och de mäktiga fjällen i väster gör det romantiskt bara att sitta här och titta.

För dig som gillar att fota vill jag tipsa om att gå förbi vindskyddet, ungefär hundra meter västerut. Här, till höger, har du perfekta stenar att stå på om du vill fota fina bilder där någon står på stenen och du får det fina landskapet i bakgrunden. Typiskt instagram vänligt. Eller så kan du bara slå dig ner på stenen och njuta av solens skådespel bland fjällens toppar i horisonten. De här bilderna är tagna ungefär klockan 22.00. Färgerna och ljusskiftningarna bland fjälltopparna i horisonten var galet vackra och ändrades varje minut.

Det här är en perfekt kortare tur att springa eller gå. Vill man kan man fortsätta upp mot Åke på Toppen stugan, förbi den och tillbaka ner där du parkerat bilen är det då ca 9 km. Det är så mycket större än man tror uppe på Dundret. När man går längs stigen mot Västtoppen och tittar bort mot Åke på Toppen, ser man den knappt. Det är storslagna vyer och långa avstånd uppe mellan topparna. Så för den som gillar fjäll men inte tar sig ut på längre turer är det här ett perfekt substitut. Och barnen. Perfekt med barnen!

Den lilla pricken på kanten av fjället, just där i mitten, det är Åke på toppen-stugan.

Ta någon under armen och ge er ut för att upptäcka Dundret! Här finns så mycket fint att se, bara 10 minuter hemifrån! ♡

Du hittar fler tips och vandringsguider här: