Vår plats i de vackra salarna

Vackra salar med antika tavlor inramade i guld. Svarvade stolar med gyllene tyg runt bord dukade med det finaste porslin. Runt om mig män klädda i kostymer och slipsar i neutrala färger. Kvinnor i vackra klänningar. Ett lågt sorl hörs i rummet. Händer sträcks fram, namn utbyts. En artig nick. Ett stort leende.

Så hörs steg i trappan och tystnaden sänker sig omedelbart. Kamerablixtar får hela rummet att lysa upp och all uppmärksamhet vänds mot de två personerna på väg ner från övervåningen.

”Ojdå! Vi kommer visst mitt i festen” deklarerar Kronprinsessan Victoria och hela gruppen brister ut i ett förlösande skratt. Spänningen i rummet ökar. Jag andas djupt. Sänker axlarna. Tittar på Kronprinsessan som vant skakar hand efter hand utan att tappa fokus. Det dröjer inte länge förrän hon är framme vid mig. Jag sträcker fram handen, säger mitt namn och berättar i vilket sammanhang jag är där. Våra blickar möts och jag blir lugn. Känner hennes närvaro.

Till middagen sitter jag vid Kronprinsessans bord.

Jag sitter tyst länge, lyssnar intresserat på de andra som pratar. De har mer erfarenhet än mig, är mer vana vid sammanhang som detta. Samtalen flyter mellan allt från teknologi och artificiell intelligens till barn som vägrar åka skidor utan mutor. Det känns avslappnat, trevligt och nästintill familjärt.

Efter en stund vänder Kronprinsessan sig mot mig och ber mig berätta vad jag gör. ”Det verkar intressant, jag vill höra mer!”

Jag berättar om var jag kommer ifrån. Om gruvorten där ingen utifrån verkar tro att någon vill bo. Jag berättar om fördomarna om att bo längst upp i norr och om podden som vi startade som svar på det. Jag berättar om närheten till naturen, om tystnaden på fjället, om människorna och vår pärla Dundret. Kronprinsessan lyssnar intresserat, de andra också. Jag är den enda vid bordet som inte är från eller bor i Luleå området.

Med luft under vingarna fortsätter jag berätta om vad jag gör.

Ni pratade tidigare om teknologi och juridik, om samhällsstrukturer, ökad omsättning och hur vi utvecklar bättre teknik, säger jag. Jag jobbar med alla de människor som lever med den där tekniken. Som har allt, men som ändå mår dåligt. Som samhälle strävar vi hela tiden efter mer struktur, mer avkastning och bättre lösningar. Jag jobbar för att vi människor ska hitta tillbaka till naturen. Till samhörigheten, enkelheten och meningen med livet. Jag vill göra skillnad för så många som möjligt, få människor att må bättre. För utan människor som mår bra kan vi inte skapa ett samhälle som mår bra.

Jag tystnar. Alla tittar på mig. För en stund ser alla ut att sitta försjunkna i tankar. Jag observerar. Energin runt bordet skiftar en aning. Vi fortsätter prata om allt möjligt, kanske är det bara jag, men jag upplever att samtalet blir ärligare. Lite mer avslappnat. Flera gånger under kvällen återkommer vi till samma sak, hur vi människor längtar efter enkelhet och lugn.

Vid midnatt promenerar jag hem längs Luleås gator i den för årstiden varma natten.

Isen knastrar under mina skor och jag tänker på kvällen som gått. På hur glad jag är över att ha fått möjligheten att sitta vid det där bordet. Berätta lite av min historia och den plats jag kommer ifrån. Det slår mig hur viktigt det är att vi finns representerade i såna här sammanhang. Vi som tänker på mer än ökad omsättning och bättre produktionsflöden. Vi som kommer från landsbygden. Från det Norrbotten som inte är Luleå. Vi som kvinnor. Som unga.

Jag är så glad att Ung Företagsamhet gav mig möjligheten att vara med. Det kändes som att jag satt där med hela Gällivares och alla unga tjejers historier i ryggsäcken.

Jag bar den stolt. Med högt huvud och ödmjukt hjärta. Här är vi! Vi finns. Vi har också en viktig plats i de fina salarna med tavlor inramade med guld. ♡

Alla min barndoms gator rivs

De flesta har hört talas om stadsflytten i Kiruna, men inte lika många vet om att hela Malmberget rivs på grund av gruvbrytningen.

När jag delade lite info om det här på min story på Instagram tidigare svarade över 300 personer att de ville veta mer. Jag förstår det, för att vara ett så stort fenomen hörs det väldigt lite om det.

För mig, som är uppvuxen i Malmberget med gropen som granne, är allt så självklart. Gruvbrytningen, samhället som försvinner, allt som byggs nytt och hatkärleken till gruvan. Men för någon utomstående förstår jag att det verkar konstigt.

För att samla mina tankar tog jag en promenad runt Malmberget och vårt gamla hus på Skolgatan.

Jag har varit ganska osentimental kring hela flytten av Malmberget, kanske för att Malmberget var slitet redan när jag var liten, jag vet inte. Men att promenera runt vårt gamla hus som nu mer står tomt kändes olustigt.

De trasiga fönstren i min storebrors gamla lägenhet och våra gamla leksaker i sandlådan. Alla dessa hyreshus och villor som står tomma och bara väntar på att rivas. Det gjorde mig ledsen på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Focushuset, en av 60-talets toppmoderna betongklumpar. Det tretton våningar höga huset står nu tomt och ska snart rivas.

Den gamla disponentvillan i Malmberget. Jag har hört rykten om att den ska byggas i replika någon annanstans men vet inte om det stämmer.

Malmberget och gruvans historia

För att förstå dagens flytt måste vi först kolla tillbaka till hur det började. De första malmfyndigheterna hittades här uppe under 1600-talet, men det var först 1890 som LKAB startades. Gruvan har sedan dess gett välbetalda jobb och bidragit till inflyttning, men samtidigt har den också tagit allt större mark i anspråk.

Malmberget byggdes alldeles intill gruvan för att arbetarna skulle ha nära till jobbet. Men ju större gruvan blev och ju djupare brytningen kom, desto mer påverkat blev samhället ovanpå.

I Malmberget har det alltid funnits pengar och därför också vacker arkitektur. Stora vackra trähus med snickerier och torn fanns i Malmberget under 1900-talets första hälft. På 1960-talet revs många gamla trähus och toppmoderna betongklumpar byggdes enligt senaste mode.

Men redan då hade gruvbrytningen påverkat så mycket att man var tvungen att riva stora delar av samhället. Kyrkan flyttades och skolor och hus revs. År 1971 släppte taket ovanför en gruvort och Kaptensgropen bildades. Gropen är nu 250 meter djup och blir större för varje år som går. 

Byggnader på kanten av Kaptensgropen.

Hus innanför staketet som ska saneras och rivas.

Jag är uppvuxen i Malmberget, alldeles intill gropen. 

I ett vackert gammalt hyreshus från slutet på 1800-talet som mina föräldrar köpte 1985. Huset var charmigt med stora fönster, högt i tak och enorma ytor. Mamma och pappa renoverade huset, som tidigare varit både kommunhus och café, och byggde fem lägenheter. Vår lägenhet på övervåningen var på 160 kvadratmeter och hade fantastisk utsikt över hela Gällivare och Dundret.

Gården var enorm med en stor slänt, perfekt att åka pulka i på vintern. Här fanns karusell, gungställning och ett stort potatisland. Från Malmberget, och speciellt från vår lägenhet på övervåningen, såg man solen mycket tidigare på våren än i Gällivare och kunde njuta av solen mycket längre på hösten.

Jag gick mina första skolår på Gunillaskolan. Promenerade till Malmbergs bagaren på lunchrasten och köpte Mariakaka. Köpte pizza med mamma och pappa på Alanya längs Gällivarevägen på fredagarna och gick och handlade på ICA Maxim.

Alla mina kompisar bodde i Malmberget och jag promenerade överallt. Min bästa kompis Emma bodde längre ner i Malmberget och när jag gick till och från henne gick jag längs med staketet. Staketet som utgjorde den tunna linje mellan rasriskområdet, och samhället.

Av allt det finns idag ingenting kvar.

Min första lägenhet. Nu står den tom och övergiven, redo att rivas.

Dörren till min första egna lägenhet.

Ett fönster in i det som brukade vara min storebrors sovrum.

När man idag kör upp till Malmberget känns det som en spökstad.

Min mamma är också uppvuxen i Malmberget. Jag har fått berättat för mig om hur det såg ut förr, innan gropen. Innan kyrkan flyttades, gatorna slukades och innan realskolan revs. Mamma har berättat för mig om alla vackra trähus med sneda hörn. Om biograferna, affärerna, järnvägen och caféerna. Jag har förstått att det var ett oerhört vackert samhälle. Men det var före min tid.

Min kompis Emmas område har redan jämnats med marken och staketet har flyttat längre in mot kärnan. Vi sålde vårt hus till LKAB förra året och även det står nu tomt och redo att rivas. Bredvid det står fler tomma hus. Det känns kusligt och lite sorgligt att alla min barndoms gator rivs. Att område efter område raderas.

Här promenerade jag till min kompis Emma. Det var också i den här backen jag lärde mig åka snowboard. Idag är allt innanför stängsel och ett rasriskområde.

Malmbergsborna är vana vid jordbävningar.

Om det är något man är van vid när man är uppvuxen här så är det skalv. Som små jordbävningar varje natt och allt oftare även på dagarna.

Varje natt klockan tolv spränger de i gruvan. Då skakar det så att det skallrar i fönsterrutorna. När jag var liten var det just bara dom skalven vid sprängning man kände. Men med tiden blev det allt fler och på olika tider. Det berodde inte på fler sprängningar, utan på att berget satte sig allt oftare.

En del skalv känns bara lite och andra får hela hus att vibrera och gunga. Jag kommer aldrig glömma när vi gick genom korridoren på gymnasieskolan och det helt plötsligt kändes som att marken försvann under våra fötter. Otäckt, men inte ovanligt.

Här verkar det pågå sanering av hus som ska rivas.

Hus som ska rivas i Malmberget

Nästan alla hus här står tomma, utom några enstaka.

Tomma hyreshus i Malmberget

tomma hyreshus vid gropen i Malmberget

Gropen rakt fram och ett tomt hyreshus till vänster.

 

När jag var tjugo minns jag att jag hade en diskussion om gruvans påverkan på framtidstron med en man som jobbade på kommunen.

Han hävdade att gruvans framfart inte hade något alls att göra med att ungdomar flyttade från Gällivare. Jag hävdade motsatsen. Vad gör det egentligen med framtidstron hos unga om hus rivs på löpande band, men ingenting byggs?

När jag växte upp var det bredvid ett staket med en stor grop på andra sidan. Vi tänkte inte så mycket på det till en början men ju äldre vi blev och ju mer det revs, desto mer ökade känslan av hopplöshet. Det var hela tiden nya områden som skulle rivas. Staketet som kom närmre. Vägar drogs om och skalven blev fler och intensivare . Men ändå byggdes ingenting nytt. Det kändes som att hela samhället skulle försvinna utan att någon gjorde något.

Men så för ett par år sedan hände det äntligen något.

Ett nytt villaområde på Repisvaara södra, nära skogen och Dundret.

Äntligen bygger vi nytt också.

Malmberget var fallfärdigt när jag var liten, kanske är det därför jag inte känner mig så sentimental. Jag förstår att sorgen och känslan är en helt annan hos dem som bodde där när det var som vackrast och mest levande. Det är trots allt något speciellt med att aldrig kunna återvända till den plats där man växte upp. Aldrig visa sin gamla skola till sina barn eller ens köra igenom platsen där man en gång bott.

Jag är tjugonio nu och fyller trettio i januari och inget gör mig gladare än att det äntligen byggs nytt. Sedan ett par år tillbaka är det byggkranar lite överallt och skytteltrafiken av lastbilar är intensiv. Det byggs en ny gymnasieskola mitt i stan och nya villakvarter lite över allt. Det byggs också en ny ishall, ett multiaktivitetshus och nya hyres- och bostadsrätter.

Nya gymnasieskolan som byggs mitt i Gällivare. Inflyttning ska ske hösten 2020.

Jag tror att tiden läker alla sår, åtminstone hos oss människor. Malmberget lever kvar i våra hjärtan.

Malmberget kommer att bli ett industriområde, det vet vi. Förmodligen kommer fler gropar att hinna breda ut sig där det en gång bodde folk. Den deformerade marken kan vi inte göra mycket åt, men vi kommer att gå vidare.

Våra barn kommer ha nya skolor att gå i och vi får nya villakvarter och gator att minnas.

Vy över Vassaraträsk och Malmberget från Dundret.

De nya kommunala byggnaderna verkar dessutom innehålla allt vi drömde om när vi var yngre. Klättervägg, badhus, replokaler, bibliotek och samlingspunkter. 

Lika sorgligt som det känns att gå runt bland tomma gamla hus och gator, känns det roligt att få promenera på nya kvarter. Hopplösheten som grodde när jag växte upp har bytts mot framtidstro.

Erik kommer att kunna spela hockey i en ny ishall, simma i ett nytt badhus och gå gymnasiet i en ny skola.

Vy över Malmberget och gropen

Gropen rakt fram.

Nya villakvarter till vänster och Gällivares andra gruva, Aitik, till höger.

De nya hyreshusen som byggts på Repisvaara och där bredvid ligger mitt kontor i ett gammalt hus som flyttats från Malmberget.

 

Malmberget, och Gällivare, i mitt hjärta. ♡ 

Fakta eller feeling på P3 – Hur kan man påverka politiker att satsa på landsbygden? 

Förra sommaren fick jag ett samtal från Sveriges Radio P3. De undrade om jag och Alice ville vara med i deras programserie Fakta eller Feeling. Fakta eller Feeling är uppbyggd på att unga människor hör av sig med frågor och sedan bjuder de in en gäst som får prata om ämnet utifrån sina erfarenheter. När samtalet väl skulle spelas in kunde Alice inte vara med, så det blev bara jag.

I just det här avsnittet var det en ung kille som hette Oskar från Piteå som undrade hur man kan göra för att få politikerna att satsa på unga. Jag fick prata om att vara ung på landsbygden utifrån mina egna erfarenheter. Vi pratade om att vilja flytta härifrån. Om medias bild av landsbygden och vad som krävs för att man ska vilja bo kvar.

Jag fick också berätta vad jag tycker att politiker kan göra för att få fler unga att stanna och vad man som ung kan göra om man vill bo kvar.

Du kan lyssna på hela avsnittet av Fakta eller Feeling – Hur kan man påverka politiker att satsa på landsbygden? här.

Jag spelade in det här avsnittet förra sommaren och planen var att det skulle sändas under hösten 2018. P3 valde att sända programmet för par veckor sedan istället. Frågan är lika aktuell idag som för ett år sedan och mitt svar skulle bli exakt samma idag som då.

Jag skrev ett inlägg om att få unga att stanna på landsbygden efter att samtalet hade spelats in. Du hittar det här

 

Vad tycker du? Har du andra idéer eller insikter om hur man får unga att vilja bo kvar på landsbygden?

Gällivare är vår hembygd, och vårt ansvar – en artikel i Dagens Samhälle

Tidigare i vår fick jag äran att ställa upp på en intervju om att bo och driva företag på landsbygden och i norra Sveriges inland.

Det slutade med att jag och Anna, som gjorde intervjun, pratade i telefon i nästan två timmar. Vi pratade om drivkraft och vilja. Om utveckling och stagnation. Vad som får platser att blomstra, människor att trivas och hur jag vill bidra till min hembygd.

Jag tycker att vårt samtal mynnade ut i en himla fin artikel. Det är inte alltid som det man säger i en intervju återges på ett sätt som man känner återspeglar sättet man sa det på. Men den här intervjun blev verkligen spot on.

Artikeln i Norr till Söder finns att läsa här i sin helhet.

Jag hoppas att det skänker en tanke, hopp och kanske lite inspiration till människor där ute i vårt avlånga land. Jag blir så glad när det kommer initiativ som vill lyfta den faktiska bilden av att bo på landsbygden. Det ger lite perspektiv till de annars så vanliga skildringarna av folk som bor och verkar på landsbygden. Bra jobbat av Anna och Borg & Owilli, vi behöver fler som er!

Jag har inte ännu sett det fysiska exemplaret av tidningen men den har gått ut som en bilaga till senaste numret av Dagens Samhälle med en räckvidd på ca 60 000 läsare. Jag hoppas att det kan inspirera någon! ♡

Hemmafjället Dundret, en stor anledning till att jag vill bo här. Så nära och så storslaget!

Vad tycker du om artikeln och tycker du att jag fick med det viktiga?