En hösttur i Ottsjö – kläpphögarna tur och retur

När jag var i Åre på Yoga Mountain Festival i mitten på november var inte Yoga det enda jag hann med. Jag hann också springa över de Jämtländska fjällen i strålande solsken tillsammans med Alexandra. Det här var andra gången jag sprang över det här fjället och andra gången jag fick besöka vackra Ottsjö. Första gången jag sprang över det här fjället var under Lundhags Öppet Fjäll i somras.

Jag och Alexandra hade inte riktigt på förhand bestämt vad vi skulle göra, bara att vi skulle ses och göra något utomhus. Jag hade med mig långfärdsskridskor ifall det skulle bli kallt, men när jag vaknade på morgonen på fredagen var det ganska varmt och strålande sol. Ingen is på någon sjö i närheten av Åre. Alexandra föreslog att vi skulle springa en favoritrunda nära Ottsjö istället och så fick det bli.

 

Platåleden och kläpphögarna – drygt 6 kilometer

Jag är inte helt säker på att vi sprang exakt efter platåleden, men åtminstone ungefär samma sträcka. Solen värmde i ansiktet och marken framför oss var alldeles gul när vi sprang upp på fjället, som om det vore en höstdag i mitten på september. På vissa ställen låg det is men för det mesta sprang vi på barmark. Vi startade vid stugområdet i Ottsjö och sprang förbi platåkåtan innan vi vek av mot Kläpphögarna. Där, med utsikt över hela dalen, stannade vi en stund och njöt av den fantastiska utsikten innan vi fortsatte ner mot Ottsjö.

En bit av den här sträckan sprang jag i somras på Öppet Fjäll och det var minst lika vackert i höstfärger som det var i sommarskrud. Mitt inlägg om Öppet Fjäll och Fjällmaraton kan du läsa här.

Vi sprang totalt ungefär sju kilometer den här dagen.

Om man kollar en karta över platåleden säger den att det är ungefär 6,2 kilometer. Vi sprang hela rundan i behagligt tempo. Ingen stress. Stigen var fin och lätt att springa på och medan vi sprang pratade vi  om allt och inget. Samtalet flödade som om vi känt varandra hela livet. Högt och lågt. Djupt och ytligt. Allt i en enda härlig mix.

Alexandra bor i Östersund med familjen och spenderar mycket tid ute i fjällen på olika äventyr. Du hittar Alexandras Instagram här

Vi bytte om i bilen efter springturen och körde ner till sjön för lunch. Alexandra hade gjort wraps och tagit med varm saft. Jag ansvarade för att ta med kaffe men missade att det inte fanns någon mack på väg mellan Åre och Ottsjö, så vi blev utan.. Typiskt mig.

Sjön låg alldeles stilla medan vi satt där i solen och åt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, livet och döden och det mesta däremellan. Springturen på fjället var fantastiskt fin. Men det är samtalet där vid kanten av sjön som jag kommer att komma ihåg för resten av livet.

Än en gång har Åre och Jämtland visat sig från sin bästa sida. Tack Alexandra för att du visade mig ett av dina smultronställen och tack för alla kloka tankar du delade med mig under den här dagen. Ett så fint exempel på hur fantastiskt sociala medier kan vara. ♡

Yoga Mountain Festival i Åre – En oas i novembermörkret

För ett och ett halvt år sedan hade jag aldrig varit i Åre. Förra helgen var jag dit för fjärde gången. Det som lockade mig att hoppa i bilen och köra åttio mil enkel väg den här gången var Yoga Mountain FestivalHoliday Club. Själva anläggningen, bara som den är, är som en oas. Ett andningshål. En blandning mellan storstad och fjäll, precis som byn i övrigt.

Att få komma hit och landa med hjälp av yoga, mitt i novembermörkret, var en riktig lisa för själen.

Jag går inte så ofta på yoga till vardags.

Nästan aldrig faktiskt. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte prioriterar det mitt i allt annat. Däremot gör jag ofta de yogaövningar jag kan när jag tränar annat för att få in rörlighet och kroppskontroll. Jag älskar yogan och vad den gör med kroppen och hjärnan. Att tillsynes små små rörelser kan få hela kroppen att darra. I yogan finns utmaningen att bli bättre, men också acceptansen och tillåtelsen att vara precis där man är. Det är det jag älskar, blandningen.

”Yogan får oss att landa i oss själva. Det är som att meditera, med kroppen som hjälpmedel, för att hitta tillbaka till oss själva”.

Men vad är egentligen yoga? Det tog länge innan jag insåg att yoga är ett samlingsnamn för massor av olika klasser som innehåller olika del rörlighet och andlighet. Yin, Flow, Restorative, Kundalini, Ashtanga, Hartha och Bikram är allihop olika sorters yoga. För någon som inte är inne i yogans värld känns alltihop obegripligt. Konstiga namn och ofta ganska flummiga beskrivningar. Som tur är behöver man inte ha koll på nåt alls för att gå på yoga. Man måste inte veta hur man ska göra, ha en viss typ av kläder eller förstå orden som sägs för att ha nytta av det man får göra på en yogaklass. Själv har jag insett att jag älskar Yin Yoga.

Yin yoga och en rejäl nattning

Sent på fredagen gick jag på Yin Yoga med Therése. Vi nattar ju våra barn varje kväll, nu ska vi natta er sa Therése innan klassen. In i den nedsläckta yogasalen kom vi, en efter en, en del i träningskläder och andra i pyjamas. Vissa hade med sig filtar och utrustning, andra kom som jag, utan någonting med sig. Jag slog mig ned på en yogamatta och kände lugnet infinna sig direkt.

Yin yoga är yoga där man håller varje position länge, upp till fem minuter. Med hjälp av gravitationen får kroppen djupgående stretch och bindväven, som håller ihop musklerna, påverkas. I varje position på denna fantastiska nattningsklass vaggades vi in i en skön blandning av vakenhet och vila med hjälp av trummor.

Efter 45 minuter masade jag mig ut och upp på rummet för att somna nästa omgående.

På lördagen hade jag tänkt gå på en morgonklass, men efter många intensiva jobbveckor och en lång bilresa på torsdagen var jag helt däckad. Istället sov jag lite längre, åt lång frukost och gick sedan på Tiinas klass Vildmarken. En härlig timme med flow i lagomt tempo som fick kroppen att vakna till, sträcka ut och kämpa.

Efter klassen gick vi upp på rummet och bytte till badkläder och morgonrock och sen spenderade vi ett par timmar i Sauna world. Vi testade isvaken, utomhuspoolen, jämtbastun och satt länge och pratade om allt och inget i den lagom varma bastun som jag inte kommer ihåg namnet på. Att bara få sitta och prata i lugn och ro utan måsten eller tider att passa var oerhört skönt. Efter den starten på lördagen var jag lagom mosig och avslappnad.

Resten av lördagen spenderade jag med Angeliqa och Louise. Vi drack mer kaffe än vad som kanske är nyttigt. Först på Åre Bageri och sen tog vi påtår en och två gånger hemma hos Louise. Vi pratade om jobb, livet och allt däremellan. Såna samtal som ger själen liv och hjärnan energi. På kvällen käkade vi god middag i restaurangen Grow på Holiday Club och jag somnade direkt jag lade huvudet på kudden.

Även om en helg känns lång i teorin går tiden alltid för fort. Varje gång jag kommer till Åre är det så mycket jag vill se och göra men så är det alltid något jag inte hinner med. På söndagen packade jag ihop, åt lång frukost och tog en promenad i det härliga vädret. Sen drack jag mer kaffe med Angeliqa innan helgens sista klass. En workshop i beröringens kraft med Tiina.

Ta en paus, ladda batterierna och pröva på yoga

Det bästa med att åka på ett sånt här event är att man kan pröva sig fram med olika yoga klasser och hitta något som passar. Man behöver inte ens äga en yogamatta, för allt finns att låna. Dessutom går det lika bra att yoga i ett par mjukisbyxor eller långkalsonger som ett par träningstights. Att man på Holiday Club dessutom kan hasa ner till frukosten iklädd morgonrock gör det hela ännu bättre och behagligare.

Anledningarna att testa yoga är oändliga, anledningarna att besöka Åre desto fler.

För varje gång jag kommer till Åre lämnar jag en bit av mig själv på denna vackra plats. Jämtland. Det är något speciellt här. Inte bara just Åre, utan hela området runt omkring. Det finns så mycket att upptäcka, så många vandringsleder att se och så mycket aktiviteter att testa. Nästa gång tar jag med mig hela familjen. Jag längtar redan efter att få visa Erik Åre och ta med honom till bassängerna på Holiday Club.

Efter yogahelgen i Åre kände jag mig laddad, landad och redo att ta mig an allt jobb som väntade på mig hemma. Det är viktigt det där, att ta sig tid att stanna upp och ladda batterierna. Som att börja meditera en stund varje dag, eller åka på yoga helg, båda två gör susen för själen.

Familjefotografering i höstfärger

Hon kom till världen i mars, älskade Lovis. En perfekt flicka med yvigt hår, runda kinder och pigga ögon. Så lik sin mamma. Jag har äran att få vara hennes fadder. Ett stort och ärofyllt uppdrag. Att få vara fadder till mitt kusinbarn.

Min kusin som jag knappt kände alls när vi var yngre, helt enkelt eftersom det skiljer nästan 10 år mellan oss. Men ju äldre vi har blivit desto närmare varandra har vi kommit och nu umgås vi så ofta vi kan och hinner med. Och Lovis växer så det knakar.

Min vackra kusin Lollo och älskade Lovis i den varma kvällssolen. 

I december förra året fotograferade vi härliga vinterbilder med Lovis i magen och nu har hon redan hunnit bli 6 månader gammal. Det är roligt att få föreviga stunder som den här på bild. Sådär mitt i livet. För barnen växer så himla fort. 

 

 

Kvällssolen färgade den gula myren alldeles gyllene den här kvällen och luften var ovanligt varm för att vara en höstdag. Medan vi fotade lekte de sista solstrålarna mellan trädtopparna och när vi var klara hade det gyllengula bytts ut mot blått. 

Det gäller att fånga ögonblicken.

Att vara ute i exakt rätt tid, på rätt plats. Att fånga dom där stunderna mellan poseringarna. Låta människor vara precis som dom är. Det är vad jag tycker blir bäst på bild. Det naturliga och enkla.

Jag brukar alltid reka platser innan och har ett ganska bra ’arkiv’ med fina ställen. Den här gången hade jag inte gjort det, men en lycklig chansning gav bra utdelning. Jag älskar det gula gräset och hur ljuset faller. Och människorna på bild såklart. Avslappnade, glada och i sin rätta miljö.

Klart alla familjemedlemmar ska vara med. Människor och hundar inkluderade.

Jag är själv supernöjd med bilderna, vilket inte är en självklarhet. Jag är oerhört självkritisk när det kommer till bilder. Men här tycker jag att ljuset blev perfekt och platsen var klockren.

Och såklart den oerhört mysiga familjen Matti-Martinsson som alltid är ett nöje att umgås med. Kloka, varma och ödmjuka. Jag hoppas att bilderna kommer att få både föräldrarna och lilla Lovis att le i många år framöver. 

En bild på fotografen (jag alltså) och min medhjälpare. Världens mest tålmodiga treåring som roade Lovis efter bästa förmåga medan vi fotade. 

Var det här årets sista tältnatt?

I mitten av oktober tog vi oss ut i skogen för vad som kanske blir årets sista tältnatt. Det har hunnit bli ganska många nätter i tält för oss sedan Erik föddes. Bland annat i Norge i somras och i Lofoten förra året. I år har jag tjatat om en sista tur innan vintern, jag trodde att det var kört, men så äntligen blev den av!

Den här hösten har varit intensiv. Det har varit mycket jobb och mycket slit. Stundvis har jag känt mig helt slut. Att ha företag är verkligen inte alltid en dans på rosor. Att ha mycket jobb är såklart roligt och en fantastisk lyx! Det som är svårt är att lyckas balansera olika jobb, ekonomi, sin egen hälsa och resten av livet med familj, fritid, vardagssysslor och allt däremellan – och samtidigt sköta alla delar som ingår i ett företag. Försäljning, marknadsföring, genomförande, utveckling, ekonomi och administration.

Som tur är vet jag nu mer vad jag behöver göra för att återfå energi och ladda om.

Att spendera tid ute i naturen är det som fungerar allra bäst, speciellt i kombination med att umgås med människor som fyller på mitt energikonto. Därför bestämde vi oss för att ge oss ut i skogen och tälta. De allra flesta vi pratade med tyckte vi var lite smått galna som skulle ut nu. Som tur är har vi världens bästa vänner som gärna hakar på våra galna idéer, Sarah och David.

Sarah och David som busar med Erik när vi var ute på grilltur i skogen förra hösten. 

Sarah och David var redan i sin stuga på lördagen och Sarah skickade en bild på utsikten från stugan på lördag morgon och skrev bara en sak – ”Blött”. Jag tittade ut och såg samma sak utanför vårt fönster. Det var riktigt dimmigt och såg ut att kunna börja regna när som helst. ”För blött?” svarade jag och tittade ut och begrundade vad jag själv tyckte om dagens väder. ”För oss går det bra” svarade hon snabbt, världens bästa vän.

Vi åt upp frukosten, packade in oss i bilen och åkte. Vi stannade till i deras stuga för att packa om och åkte sedan vidare, rakt ut i skogen, allihopa inpackade i deras pickup.

Sarah och David visste en fin glänta i skogen nere vid en liten sjö strax söder om deras stuga.

Vi slog upp tälten på en gång. Att slå upp tältet och göra i ordning är Eriks favoritdel när vi campar. Att få göra i ordning tältet med liggunderlag, sovsäckar och den här gången även mysbelysning i form av batteridrivna ljusslingor. Han tog av sig ytterkläderna direkt och lade sig i sovsäcken en stund. Sen gick vi upp och gjorde upp eld, kokade kaffe och grillade lite korv.

Erik har en fantastisk förmåga att roa sig när vi är ute. Han kan leka lekar själv, dra med oss på upptäcksfärd eller bara pyssla med olika uppgifter. Den här gången arrangerade han ett ”skogsrace” som senare, i takt med att det blev mörkt, blev ett ”lamprace”. I lampracet fick bara dom som hade pannlampa vara med. Racet gick från lägerelden, upp längs vägen, in i skogen och tillbaka ner till elden. Först in i mål vann. Jag var den enda som inte hade en egen pannlampa så jag fick snällt sitta kvar.

Efter mat, lek och massor av spännande upptäckande och äventyr i skogen nära tälten var det dags för Erik att sova. Han är inne i en så härlig ålder nu där han aldrig protesterar när det är sovdags. ”Är du trött, ska vi gå och lägga oss i tältet och mysa och sova?” frågar jag.

”JA! Det gör vi, godnatt hörrni! Ni får göra lampracet utan mig, det är okej! Ni får säga imorgon hur det gick” ropar Erik till Sarah och David innan vi hoppar in i tältet.

Jag lovar att han får titta ett avsnitt av Greta Gris på paddan innan vi ska sova. Efteråt berättar jag en saga och sedan somnar han gott nedkrupen i sin sovsäck. När han var mindre vägrade han sova i sovsäcken och ville absolut inte ha på sig understället. Nu har han som tur är blivit så stor att han förstår varför han behöver ha annorlunda kläder på sig när vi sover i tält. Den här gången fick han även ha mössa på sig, eftersom det blir ganska kallt på nätterna så här i oktober.

När Erik somnat gick jag upp igen och Sarah och David bjöd på lyxmat. Fiskwok på muurikka med saffran och vitlöksdressing (tror jag att det var, det var så mörkt att jag knappt såg vad vi åt, men gott var det!) Efter det åt vi varm blåbärspaj med vaniljsås.

Det finns absolut inget godare än att äta mat ute, vid en öppen eld tillsammans med människor man älskar.

Det finns ingen michellin restaurang i världen som slår det. Extra god mat blir det såklart när det är just Sarah och David som fixat, Sarahs mat är så god att den förtjänar en helt egen historia som ni ska få någon gång. Hon är outstanding!

Vi satt där runt elden i flera timmar. Fyllde på vedträn. Drack ett glas vin. Pratade om allt och inget. Kylan från den omgivande skogen vägdes upp av värmen från brasan. Ju senare det blev desto tätare blev dimman runt oss och jag var glad att vi hade en ljusslinga tänd i tältet så vi såg det, annars hade det helt försvunnit i mörkret. När vi satt där och mös tänkte jag som Mia Skäringer brukar säga.

Tänk att en kan få ha’t så gött! 

Förmodligen var det här årets sista tältnatt för oss. Vi har ännu inte tagit steget in på vintertältning med hela familjen. Vi saknar en del utrustning för att kunna göra det, och så skulle nog varken Markus eller Erik vara speciellt sugna på det. Själv är jag mer än sugen på en natt i tält mitt i vintern.

Det är något med att tälta som jag älskar. Närheten till naturen. Alla ljud. Att spendera så mycket tid ute. Att umgås. Enkelheten. Om man gillar att fotografera natur är det verkligen underbart att sova i tält. Aldrig är man så nära naturen och ute så mycket i den, som när man tältar. 

Veckan efter tältturen lekte Erik att han campade i vardagsrummet. Först packade han sin ryggsäck, sedan vandrade han runt en stund innan han slog upp tältet i vardagsrummet. ”Vi låtsas att vi har ett tält utan tak mamma”. Jag insåg att han har upplevt betydligt fler nätter och dagar i tält än han har upplevt i någon stad. Den största staden han kommer ihåg att han har varit i (vi var i Stockholm när han var 8 månader, men det minns ju inte han) är Narvik. Det säger en del. 

Min älskade lilla skogskille. ♡

Sapmi Nature Camp Lavvu

Sapmi Nature Camp – En plats du måste besöka innan du dör

Det är en vacker och kall höstmorgon när jag sätter mig i bilen och rullar västerut. Den låga morgonsolen kastar långa skuggor på marken. Nattens kyla har klätt världen i ett tunt täcke med frost som glittrar i solen. Vägen västerut är vacker. Bakom Dundret breder stora myrar ut sig, en efter en.

Efter ett par mil skymtar fjällvärlden i horisonten och vegetationen förändras. Efter avfarten från E45:an byts de stora myrarna ut mot gammal, knotig tallskog. På vänstersida om vägen skymtar älven på flera ställen och framför mig tornar fjällen upp sig allt mer. Allting inbäddat i ett varmt, gyllene solljus.

Enligt vägbeskrivningen ska jag svänga av före skylten ”Nábrreluokta”, men avfarten jag ska ta in på syns knappt så jag missar den.

Jag vänder på en p-ficka och kör sakta tillbaka, svänger in på den lilla grusvägen och parkerar. När jag kliver ur bilen och stänger dörren är världen tyst. Frosten glittrar på tältkåtorna framför mig och älven nedanför ligger spegelblank. Det är inte konstigt att den här platsen är utsedd av National Geographic till en av 21 platser i världen man bör besöka.

Det här är turistanläggningen som det skrivits om i hela världen.

Det här är Sapmi Nature Camp.

Sapmi Nature Camp - photo Lennart Pittja

Foto: Lennart Pittja. Fantastisk bild över campen vintertid med norrskenet som dansar. Bilden har Lennart själv fotat, han är en otroligt duktig fotograf. Vi pratar bland annat om hur mycket bilder betyder för att förmedla och väcka känslor. 

Lennart möter mig på parkeringen, vi känner varandra lite sedan tidigare.

Vacker morgon säger jag. Det är alltid vackert här, svarar Lennart. Vi går runt campen och han visar mig in i en av tältkåtorna. Det brinner för fullt i kaminen och värmen slår emot mig när jag kliver in. En dubbelsäng står närmast kaminen och där inne finns även ett bord och två fåtöljer. Här inne tänkte jag att vi skulle sitta säger Lennart. Han går och hämtar kaffe medan jag plockar fram och ställer i ordning mikrofonen. När kaffet är upphällt i kåsorna börjar vi prata.

Medan vi pratar dansar solstrålarna över tältduken. När vi börjar är det fortfarande ganska mörkt inne i kåtan. I takt med att solen stiger ändras mönstret på tältduken och jag tänker att det liknar ett kalejdoskop. Vi pratar länge. Om allt från klimat och miljöfrågor till rasism, kultur och friluftsliv.

Lennart berättar om hur han började med turism. Att det startade med att han var arg. Han ville berätta, förändra. Han började sin företagsresa genom att guida längre turer i fjällen. Idag har han inte lika stort fokus på att guida, hans mål är istället att möta människor. Berätta. Lyssna. Att utbyta erfarenheter och kunskap med medmänniskor. 

När vi har pratat färdigt har elden hunnit slockna och kaffet kallnat.

Medan jag plockar ihop mina grejer gör sig kylan utifrån påmind igen och jag ryser. Väl ute har solen hunnit stiga högre upp på himlen och värmer mina kinder när jag ställer mig i solen. Lennart visar mig runt campen. Fem stora tältkåtor har han här, med plats för tio personer. Personligt och småskaligt, precis som han vill ha det. Inne i stugan finns plats för alla att äta och laga mat. Toaletterna är lite lyxigare än vanliga utedass, förbränningstoaletter. Det här är glamping i sin rätta form.

När jag lämnar Sapmi Nature Camp känner jag mig lugn och inspirerad. Som man alltid gör efter ett möte med medmänniskor. Efter samtal. Jag är glad att det finns entreprenörer som Lennart som får människor att besöka den storslagna natur som finns här. Som möter människor med respekt och nyfikenhet, oavsett vem de är och var de kommer ifrån. Hit kommer jag gärna tillbaka, många gånger. 

Du hittar mer information om Lennart och Sapmi Nature Camp här

Hela campen ligger vackert belägen på samebyn Unna Tjerusj marker alldeles intill Luleälven. 

Historia och nutid blandas i den upplevelse som Lennart erbjuder. 

Inne i den lilla stugan hjälps gästerna åt att laga mat och här äts frukost och middag. Lunch äts nästan alltid ute. 

Vill du lyssna på hela samtalet med Lennart Pittja och Sapmi Nature Camp hittar du det avsnittet av Lev Podcast här, på Spotify eller där du hittar dina poddar!

Fyra dagars löpning genom Padjelanta Nationalpark

Hösten är här och dagarna skyndar förbi så fort att jag knappt hinner med att blinka. Förra helgen sprang vi längs padjelantaleden genom Padjelanta Nationalpark. Det kommer en detaljerad guide till Padjelantaleden så småningom, likt den jag tidigare gjort för Skierfe, men tills jag har lyckats sammanställa all information så pass att den går att förstå, har jag skrivit ner hur våra fyra dagar kändes egentligen. Från start, till mål.

 

När vi satte oss i bilen och körde mot Ritsem på torsdag morgon regnade det kraftigt.

Himlen var mörk och vindrutetorkarna fick jobba hårt för att hålla borta regnet medan bilen rullade västerut. Min lilla ryggsäck låg bredvid mig på sätet, packad till bredden och med regnkläderna fastlindade utanpå.

Jag uppdaterade väderappen i telefonen om och om igen. Regn. Massor med regn och en hel del vind. Prognosen blev inte bättre trots att jag uppdaterade sidan säkert hundra gånger under bilresan. Det såg helt enkelt ut att bli fyra fostrande dagar i fjällen om man skulle tro väderappen.

Båten MS Storlule i Ritsem

När vi parkerat bilen nere vid båtbryggan och kliver ut hör vi ett pysande ljud. Det tar bara ett par sekunder för Niklas att lokalisera var det pysande ljudet kommer ifrån. Fan. Punktering på höger bakdäck. Nåja, inget vi kan göra åt det nu, det får helt enkelt lösa sig på söndag. Vi tar våra grejer och promenerar i regnet ner mot båtbryggan. Det är inte direkt någon rusning till båten, vi är helt ensamma här.

Båtvärden tittar skeptiskt på oss när vi kommer gående på bryggan med våra löparkläder och små ryggsäckar i hällregnet. ”Det kan bli blött idag” är hans enda kommentar när vi hoppar på båten och sakta glider ut med MS Storlule över mot Änonjalme och starten på vår fyra dagars springtur.

Väl på båten är vi peppade och glada, men trots allt lite nervösa över rådande väder. Vi sitter där på båten och sörplar i oss kaffe och hoppas att vädret vänder. Det kan ju göra det ni vet, bli bättre än dom lovat. Mindre regn, mindre vind. Kanske till och med lite sol? Man vet faktiskt aldrig i fjällen.

Dag 1 : Änonjalme – Gisuris

När vi hoppar av i Änonjalme har regnet faktiskt minskat en aning och efter bara ett par kilometer nästan helt upphört. Vi stannar och tar av oss regnjackorna, njuter av att springa utan dom. Första sträckan på ca 16 km avklaras på ungefär 2 timmar och 30 minuter. Regnjackorna åker av och på ett par gånger under vägen, men överlag är vi alla ändå positivt överraskade av vädret. Det var trots allt inte så illa som vi trodde.

Tänk att det är lika härligt varje gång när turen man planerat för så länge äntligen är här. Oavsett hur vädret är när det är dags eller vad som händer på vägen dit, känns det skönt att äntligen vara igång. När vi kom fram till Gisuris den första eftermiddagen var vi lite trötta men också förväntansfulla. ”Tänk att vi faktiskt är ute på den här turen som vi pratat om så länge nu” säger Niklas. Jag stannar upp mentalt en stund och känner efter, ja tänk. Så härligt det är.

Dag två: Gisuris – Låddejåhkå

När vi vaknar upp i Gisuris tidigt på fredag morgon skiner solen utanför vårt fönster. Yes. Sol och klar himmel betyder att vi vågar oss på den gamla leden som går över fjället Njierek. Den har såklart fler höjdmeter än den nya leden, men den är ett par kilometer kortare och bjuder förhoppningsvis på fin utsikt. Vi äter frukost i lugn och ro och ger oss sedan av. Solen värmer så pass mycket att vi alla snabbt tar av oss vindjackorna, trots att klockan bara är strax innan åtta. Härlig kontrast mot gårdagens regn.

Uppförsbacken från Gisuris är tung. Jag går hela vägen upp till krönet. Kroppen är inte riktigt med mig som den brukar. Jag känner mig seg, tung och har svårt att få in luft hela vägen ner i lungorna. Eller åtminstone känns det så. Solen försvinner ganska snabbt bakom molnen och resten av dagen bjuder på lätt mulet men helt vindstilla. Vi segar på uppåt och tar försiktiga löpsteg på platåerna. Dessutom stannar vi ofta och vänder oss om och fascineras av utsikten in mot Sarek och över vackra fjället Ahkka.

Sareks vassa och höga fjälltoppar är vackra mot Padjelantas mjuka, böljande gröna fält. Det ligger lite regn i luften längre bort och regnmolnen och regnet ger landskapet ett dramatiskt intryck. Jag tappar andan flera gånger, men inte av löpningen, utan av hur vackert det är. Att jag får vara här. Uppleva. Andas. I allt det här vackra. Har bara med mig mobiltelefonen och Markus GoPro kamera. Tar få bilder med kameran men försöker istället att ta många mentala bilder. Så vackert. Det här vill jag minnas länge. 

När den första platån övergår i nedförsbacke börjar vi springa. Först sakta och lite trevande. Jag snubblar till ett par gånger. Tänker för mycket. Funderar var fötterna ska ta vägen. Efter ett par hundra meter slutar jag tänka. Låter benen springa av sig själva och plötsligt går det fortare. Det känns som att jag flyger fram och ner för fjället.

Leden här är perfekt att springa, med bara enstaka stenar här och där.

Jag skrattar högt när leran stänker upp längs benen när jag springer rakt genom en lerpöl. Jag känner mig plötsligt oerhört glad och full av energi. Tröttheten som låg över mig på väg upp är som bortblåst. Jag känner mig som ett lekande barn, full av liv och med fullt fokus på här och nu. Jag vill aldrig att nedförsbacken ska ta slut, men givetvis gör den ju det.

Vi skrattar högt när vi saktar ner igen. Njuter av hur fort vi just avverkade nästan två kilometer. Pratar om hur roligt det är att springa i nedförsbacke. Elin har lite känningar i ett knä, men än så länge går det bra. Vi fortsätter jogga över platån och kommer snart till nästa uppförsbacke. Andra och sista fjället vi ska över nu, innan det är nedförsbacke hela vägen till Låddejåhkå. På väg upp börjar Elins knä göra ondare. Uppe på toppen av fjället gör det riktigt ont. Vi får stanna. Jag gör varma koppen och vi sätter oss ner och äter en smörgås. Vi kommer fram till att vi måste tejpa Elins knä.

De sista kilometrarna på fjället den här dagen blir plågsamma. Elin har riktigt ont i sitt knä och vi försöker avlasta och hjälpa på alla sätt vi kan. Niklas drar henne i bogserlina i alla uppförsbackar, för att slippa den värsta belastningen. Efter drygt 4 timmar och en tung nedförsbacke mot Låddejåhkå för Elin, är vi äntligen framme. Vi kommer fram strax efter klockan 12 och sitter ute och äter lunch. Efter en stund börjar det regna och vi går in. Vi hinner med en omgång plump efter middagen innan vi alla somnar gott.

 

Dag 3 : Låddejåhkå – Arasluokta

Den tredje dagen är sträckan bara 13 kilometer och med väldigt lite stigning. Elin har fortfarande ont i knät så hon får tejpa ordentligt innan vi ger oss av. Vi startar vid klockan nio och har snabbt tagit oss upp på fjället. Stigen här är vacker. Den går igenom rengärden och alldeles intill en jokk. En flock med renar följer oss en bra bit på vägen. Två vajor med sina kalvar och en ensam ren som håller sig på sidan om. De är vackra. Högst uppe på platån är det blött och vi springer långa sträckor på spång. Skönt för knäna.

Padjelantaleden – de tusen spångarnas led

Hela leden genom Padjelanta Nationalpark har långa sträckor som är väldigt blöta. Men det är inget som bekymrar eftersom lika långa sträckor har spång. Det känns konstigt ibland att springa så långa sträckor på spång så här mitt uppe på fjället. Nästan som om jag inte är här på riktigt, utan ser alltihop på en film medan jag springer på ett löpband. Men så hör jag de typiska fjäll fåglarna, känner vinden i håret och några lätta regndroppar mot min kind och jag inser att jag faktiskt är här. På riktigt.

När vi kommer ner från fjället väntar ännu en lång och härlig nedförsbacke. Regnet håller sig på avstånd men ligger som slöjor mellan fjällmassiven. Det gör det redan vackra landskapet helt förtrollande. När solen emellanåt lyser igenom och färgar regnsjoken gula måste jag stanna upp och bara titta. I utförsbacken här går det fort igen. Jag hoppar ner för stenar och låter benen springa så fort de orkar och kan utan att ramla. Stigen gör en tvär högerkurva och övergår i spång – över en liten jokk.

Jag springer för fort och halkar på den blöta spången. Jag hinner inte ens reagera eller ta emot mig. Helt plötsligt ligger jag ner, i bäcken. Mitt knä gör ont och min vänstra arm och lår värker. Fan. Jag har inte tid att slå mig, inte nu. Det tar en stund innan det slutar göra ont och vi kan fortsätta. Jag är genomblöt, åtminstone på hela vänstra sidan av kroppen. Det droppar om både min keps och mina tights hela resten av vägen. Men det onda går åtminstone över ganska snabbt.

Hela vägen till Arasluokta är väldigt vacker.

Stugorna i Arasluokta skiljer sig från resten, här är det flera små stugor i stället för en stor. Vi är ensamma här när vi kommer så vi kliver in i en av stugorna och lagar lunch. På eftermiddagen kommer stugvärden och vi köper mat av henne. Det blir lyxmat så här sista kvällen, suovas och nybakt Gahkko. Mums.

Solen skiner när vi tar en promenad på kvällen och vi står länge ute på bron till stugan och njuter. Imorgon är det sista dagen på den här turen. Vi har tolv kilometer kvar till Staloluokta innan vi flyger helikopter hem. Det känns både härligt och lite tråkigt att våra fyra dagar redan är slut. Tiden går fort när man är i fjällen.

Dag 4: Arasluokta – Staloluokta

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. För tidigt. Jag känner direkt att det är något som inte stämmer. Min mage mår inte bra. Jag spenderar morgonen med att gå på toa. Jag säger inget mer, ni fattar. Medan Elin och Niklas äter frukost ligger jag i sängen. Sen packar vi snabbt ihop och ger oss av. Det regnar ganska kraftigt och vinden piskar mig i ansiktet. Jag är dödstrött redan när vi startar. Att gå tolv kilometer på tom och dålig mage är inte direkt något jag ser fram emot, men det måste göras ändå.

Vi går hela vägen till Stalouokta i regnet. Det är kallt och mina händer känns som isbitar. Leden går på nästan på skrå hela vägen. Förmodligen är det en kombination av min brist på energi och det dåliga vädret som gör att den här sträckan känns seg och jobbig. Upp och ner för klipporna hela tiden, brant är det också. Men trots att det känns som att det aldrig tar slut, är vi framme i Stalouokta efter lite mer än tre timmar.

Vi byter om till torra kläder. Elin får hjälpa mig för jag orkar knappt stå. Jag lägger mig ner på en bänk i allrummet och försöker sova. Jag nickar till och vaknar av att Elin lägger en flaska med varmt vatten på mig och alla reselakan, extra tröjor och kläder hon hittar. Jag har fått frossa. Mina händer är iskalla och jag värmer mig på flaskan med varmvatten. Jag somnar och vaknar igen efter en dryg timme. Får i mig lite fruktsoppa och orkar sätta mig upp.

Vi får sitta där ett par timmar och vänta på helikoptern som ska gå halv tre. När det börjar närma sig går vi ut till helikopterplattan. Jag mår mycket bättre nu och orkar till och med springa runt lite för att hålla värmen. När helikoptern från Fiskflyg väl gör entré över fjället blir jag överlycklig.

Helikopterpiloten flyger oss säkert hemåt, från Staloluokta till Ritsem.

Det regnar mycket och blåser rätt hårt. Det märks knappt inne i helikoptern. Vi ser Padjelantaleden swisha förbi under oss och alla uppförsbackar vi tagit oss över på väg hit, ser knappt ut att vara uppförsbackar alls härifrån. Dimman ligger lågt över fjällen och vi flyger nära marken hela vägen.

På ett ställe gör piloten Morgan en u-sväng för att visa oss en grupp med älgar som springer tillsammans med en flock renar. Ovanligt, säger han, att de är så nära varandra. Älgar och renar brukar inte komma så bra överens. Han berättar att det är en björn i området som tryckt ihop djuren i samma klunga. Av björnen ser vi däremot ingenting.

När vi landar i Ritsem är jag nästan gråtfärdig. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och jag har ännu inte ätit något annat än en kopp med fruktsoppa. Vi promenerar den korta biten från landningsplatsen till parkeringen. Niklas byter snabbt däck och vi kör tillbaka till Fiskflyg och får låna en kompressor för att pumpa upp extrahjulet. Efter ungefär en halvtimme sitter vi alla i bilen och är på väg hemåt. Jag är dödstrött men glad.

Jag sover nästan hela bilresan hem.

Erik möter mig på bron när vi stannar utanför huset. MAMMA!! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG! ropar han högt och hoppar upp i min famn. Och jag dig, hjärtat. Det är mycket som är bra med att vara i fjällen, men att få längta efter familjen är nog det jag gillar mest.

I fjällen finns det inga distraktioner. Det finns ingen täckning på mobilen, jag har inga jobbgrejer med mig och det finns inget internet. I fjällen har jag verkligen tid att reflektera över hur bra det är att vara hemma, mitt i vardagen, med allt vad det innebär. Det finns inget jag gillar mer än just det, vardag. Med min familj. Att få perspektiv på vilken lyx vi lever i är också bra för välmåendet. Fan vad bra vi har det ändå, med alla bekvämligheter och en massa tid till att göra vad vi vill. Livet alltså. 

Padjelanta Nationalpark var oerhört vackert, vilt och böljande. När jag gick och lade mig i min egen säng på söndagkväll var jag ännu iskall om händer och armar. Trots det var det här en av de härligaste fjällturer jag varit på. Jag älskar känslan av att jag orkade. Trots allt. Det är fint att få kämpa lite ibland, det ger perspektiv på livet.

Tack för den här gången Padjelanta och på återseende! ♡

Upptäck Lofoten med barn – mina bästa tips

Sommaren är i antågande och många har börjat smida planer för semestern. Lofoten verkar ännu ligga högt upp på mångas önskelistor över resmål. Med fjäll på ena sidan vägen och hav på den andra finns det massor att upptäcka och något som passar alla åldrar, i alla väder. Det är också perfekt att upptäcka Lofoten med barn, eftersom du kan parkera bilen precis där äventyret börjar. Enklare än så blir det inte!

Upptäcka Lofoten med barn - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Vägarna på Lofoten slingrar sig ut genom det vackra landskapet och den ena vyn är mer enastående vacker än den förra. På vår roadtrip genom Lofoten förra sommaren tältade vi på olika platser varje kväll och spenderade en natt i stuga i Ballstad. Jag har varit på Lofoten flera gånger tidigare, vissa gånger har vi bott i tält och andra gånger i stugor. Hur man än väljer att uppleva Lofoten är det inte helt lätt att veta vilka ställen som är fina, var man kan tälta, vad det egentligen finns att göra och det man alltid undrar över när man reser med barn – kommer barnen att gilla det?

Kanske är det bara för oss, men att resa med barn går verkligen inte alltid helt smidigt. Ibland har vi ätit mat på en p-ficka, käkat kex till middag eller kört så länge på kvällen (för att vi inte bestämt var vi ska stanna) att Erik hunnit somna i bilen. Nu har vi gjort ganska många roadtrips med Erik och som tur är lär man sig av sina misstag och efter rätt många såna (misstag alltså), blir man till slut riktigt bra.

För er som är ovan att resa med barn, eller bara inte har varit på Lofoten tidigare, hoppas jag att det här kan ge er en kickstart på semestern!

Här har jag samlat mina bästa tips för att underlätta för dig som vill upptäcka Lofoten med barn!

Nyågar rorbuhotell Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Nyvågar Rorbuhotell och restaurang. Ligger vackert alldeles nere vid vattnet bredvid Lofoten Akvariet. Vi kollade bara in utsikten och njöt i solen en stund här innan vi åkte vidare.

Allmänna äventyrs-Lofoten-tips för dig med barn

1. Gör gärna research innan ni åker efter fina ställen att stanna på, men var öppen för att stanna någon helt annanstans.

Vägarna på Lofoten är slingriga, bitvis väldigt smala och det tar mycket längre tid att köra en sträcka här än på svenska vägar. Har man barn som är åksjuka innebär det att man får stanna ofta (det gjorde vi). Men för det mesta innebar det bara att vi hittade nya, väldigt fina ställen att stanna på, som vi aldrig hade hittat annars. Det finns så många fina ställen på Lofoten och de mest populära har oftast inte varit våra favoriter.

Våga upptäcka utanför de mest kända platserna så har ni stor chans att hitta en egen pärla!

Plocka blåbär på Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

På utflykt utanför Ballstad plockade vi både blåbär och hjortron, perfekt efterrätt. 

2. Ha alltid en färdigpackad matväska redo i bilen – så ni kan stanna och äta när ni ser ett fint ställe eller det är kris i mat-paris för kidsen.

Som sagt, vägarna här är slingriga och krokiga. Ibland hinner man inte fram dit man har tänkt sig och då är det bra att ha allt klart i bilen så man kan stanna på en P-ficka och kliva rakt ut i äventyret. De allra flesta platser på Lofoten är otroligt fina, så även om ni inte kom dit ni hade tänkt er är förmodligen det här stället också helt perfekt.

Med en färdigpackad matväska i bilen kan ni stanna precis där ni vill (eller behöver). Att måsta börja söka grejer och fundera över vad man ska äta när blodsockret redan är lågt är inte kul. Ett gaskök kan vara fint att ha med så man kan värma lite mat åt barnen eller koka kaffe till sig själv så att man blir människa igen efter att ha lyssnat på så många ”är vi framme snart” att öronen blöder.

Kanske finns det dessutom snäckor att plocka på stranden, stenar att kasta i havet, klippor att hoppa på eller bär att plocka? Bingo!

Utemat på Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Köttfärssås på burk och vroom-pasta är en av Eriks favoriter när vi är ute. Med varmt vatten klart i termos går det dessutom väldigt fort att laga – perfekt när maten borde varit klar för fem minuter sedan.

3. Norge har inte allemansrätt på samma sätt som oss, så tänk efter när ni tältar!

Det finns en sorts allemansrätt även i Norge och man får vistas och tälta på allmän mark. Men ni kommer snart märka att mycket mark är privat och förmodligen inhängnad, avspärrad eller makerad. Det är inte tillåtet att tälta var som helst, så kolla noga att ni är på rätt ställe! Många markägare upplåter sin mark för camping mot avgift. Ibland är det en postlåda man lämnar pengar i, ibland finns det ett hus eller en reception där man betalar. För ungefär en hundring får man tältplats och ofta även tillgång till toaletter.

På mark som inte verkar vara privat gäller ungefär samma regler som i Sverige (vad jag har kunnat läsa mig till och fått info om från mina Norska vänner). Du får tälta så länge det inte är nära bebyggelse eller på annat sätt stör någon. För dig som gillar att tälta nära vatten – tänk på att det är stor höjdskillnad på tidvattnet här!

4. Om ni besöker Lofoten i högsäsong, se till att komma tidigt till tältplatser som ni läst ska vara fina.

Om ni har läst om en plats är det helt säkert fler som läst om samma ställe. Vi människor brukar ju också tendera att vilja vara där vi vet att alla andra också varit, för att vara säkra på att det är bra. Om vädret är fint och det är mitt i högsäsong är det bra att vara ute i god tid med tältet för att få en plats på de mest populära ställena! Vi körde mellan platser på förmiddagen och stannade oftast senast vid tretiden på eftermiddagen, då var vi nästan själv. Senare på kvällen blev det i princip alltid fullt på de platser som är populära.

Gillar man att vara helt själv – sök er bortom de mest populära platserna!

tälta på Rørvikstranda Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

5. Ha med er rätt kläder och plocka upp skräp efter er!

Det här kan kännas som en No-brainer. Men i takt med att mängden turister ökar och allt fler väljer att söka sig upp på fjälltoppar och ut i naturen, så ökar också antalet olyckor och mängden skräp. Förra sommaren diskuterades det flitigt på norsk radio om att fjällräddningen fått göra fler räddningar på Lofoten än något år tidigare.

Även om fjälltopparna är lättåtkomliga här är de ofta höga – en vandring kan ta allt från en till fem timmar – enkel väg. Lofoten ligger också vid havet vilket gör att vädret kan slå om oerhört snabbt. Ska ni ut och vandra – ha med er tillräckligt med mat och dryck och se till att ta med varma kläder eller något som skyddar mot solen! Speciellt om ni vandrar med barn.

Det pratas också om att det är så oerhört mycket skräp som lämnas kvar i naturen här. Lofoten är otroligt vackert – låt det vara så även i framtiden och se till att plocka med er skräp hem. Även sånt som inte ni har lämnat efter er!

 

Berg i lofoten -Amanda Matti © explorealittlemore.se

Vy från en parkeringsficka längs med vägen. Det finns många stigar och leder som börjar precis vid vägen och sträcker sig upp eller runt fjällen. Många leder är väldigt branta, vilket kan vara bra att tänka på om man går med barn. 

6. Handla hemma om ni vill spara pengar

Det mesta är dyrare i Norge, så det kan vara bra att handla hemma om man vill spara lite pengar. Konserver och torrvaror funkar bra att bunkra upp sig på, kylvaror kan hålla ett par dagar om man har en kylbag som kopplas in i bilen. Om man har blöjbarn när man är på semester i Norge är det rätt skönt – för just blöjor är mycket billigare (nästan halva priset, ibland mer). MEN! Tänk på att de flesta matvaruaffärer är stängda på söndagar. Vi har blivit stående utan blöjor en söndag i Norge en gång, det var inte kul. Ingen bensinmack jag hittade då hade blöjor, så det var bara att packa ihop och blåsa hem ett par timmar tidigare än planerat. Kanske slipper ni det misstaget!

 

Tips på fina tältplatser och ställen att upptäcka

Tälta med barn på Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

1. Rørviksstranda, Kabelvåg

Den här tältplatsen var nog den vackraste av de vi sov på förra sommaren. Rørviksstranda ligger en bit utanför Kabelvåg. Om man kommer från det hållet svänger man av till vänster in på en liten väg där det oftast är mycket trafik. Det går att parkera direkt till vänster eller en bit längre ner till höger. När vi kom fram hit vid tretiden på eftermiddagen var det mycket folk på stranden, men nästan inga tält. Vi strosade runt lite, kände på vattnet och njöt i solen en stund innan vi bestämde oss för att slå upp tältet och stanna kvar. När vi gick på en promenad ett par timmar senare var det tält på varendaste liten yta som var någorlunda plan.

Tälta i Lofoten -Amanda Matti © explorealittlemore.se

Något av det jag tycker är mysigast med att vara på tältsemester med familjen är lugnet efter att barnet somnat. Utanför tältet varje kväll sitter vi nära varandra och pratar om våra drömmar, rädslor, meningen med livet och sånt där som ligger närmast hjärtat. Det är bara vi två i natten som känns som att den aldrig tar slut, medan vi hör Eriks andetag innanför tältduken. Magi.

strandlek på Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Morgonlek på stranden innan frukost. Vilket barn skulle inte älska det?

Vill man stanna och tälta på Rørvikstranda så är det bra att vara ute i god tid. Speciellt om man åker under högsäsong och ännu mer om det är fint väder. Tänk också på att det är stor skillnad på tidvattnet här, så tälta inte på stranden även om det kan vara lockande om man kommer när vattnet är lågt – sök er upp på kullen!

 

2. Ballstad och vandring på Nonstinden

Ballstad hade jag aldrig varit i tidigare. Här hade vi bokat en natt i stuga ungefär mitt i vår roadtrip. När man är ute många dagar och bor i tält kan det vara skönt att få komma in och duscha ordentligt, torka kläder om det regnar och packa om lite. Vi bodde i Kræmmervika och gick på två fina turer här, alldeles från där vi bodde. Erik har åkt mycket i vår Thule Sapling bärryggsäck när vi varit på äventyr, helt perfekt sätt att ta sig ut där han annars inte hade orkat, eller velat, gå.

Vi gick ut längs med en stig längs havet och stannade på en klippa nere vid vattnet. Där lagade vi mat, plockade bär och gick på upptäcksfärd. Det var knappt en människa här ute så vi hade stället för oss själva. Utsikten var helt magisk och havet var helt spegelblankt. När Erik gått och lagt sig i stugan senare på kvällen gick jag själv på en topptur upp på Nonstinden, också den just bakom stugan vi bodde i. Vägen upp var brant och halkig så jag är glad att vi inte gick upp här med Erik. Men jag är glad att jag gick upp själv, det var oerhört vackert där uppe och alldeles stilla mitt i natten.

Du kan läsa mer om toppturen upp på Nonstinden här. 

Amanda Matti © explorealittlemore.se

Nonstinden Ballstad - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Ballstad och Kræmmervika. Vi bodde i en av de röda stugorna på bilden, jätte fina och fräscha stugor. Vil ni boka boende på Lofoten under hösäsong så gäller det att vara ute i god tid! Vi bokade det här rummet i maj och åkte i juli, redan då var det mycket bokat. 

3. Eggum Naturreservat

Det här var ett av de ställen vi hamnade på på grund av att Erik mådde illa och vi behövde stanna längs vägen. Vi svängde av mot Eggum, stannade till vid vattnet och kastade lite sten. När han mådde bättre igen hoppade vi in i bilen och bestämde oss för att köra ut och kolla. Vi kom fram hit och bestämde oss direkt för att stanna en natt. Här betalade vi för tältplatsen och det fanns tillgång till toaletter och en liten butik.

Eggum Lofoten - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Fåren strövar fritt i Eggum. Här är ett får på kvällspromenad förbi vårt tält. 

Eggum ligger på västsidan av Lofoten och det var otroligt vackert att se när solen vände vid horisonten klockan tolv på natten. Just till tolvslaget kom det massor med folk som ville se solen vända, men sen sänkte sig lugnet över Eggum igen. Om man vill ha lugn och ro är ett tips att sätta tältet bortanför kullen eller ner mot havet.

Just bortanför tältplatserna ligger Eggum Naturreservat och naturen här är helt makalöst vacker. Fåren strövar fritt här och vi spenderade lång tid med att upptäcka stigarna från tältplatsen in i naturreservatet. Om man vill kan man gå hela vägen härifrån bort till Unstad, känt för bra surf och också en otroligt vacker plats att tälta på.

Tält i Eggum - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Vad sägs om den tältplatsen? Vi gick inte längre än bort till kanten av berget, men tydligen ska man kunna följa bergssidan och gå hela vägen härifrån till Unstad.

Eggum naturreservat - Amanda Matti © explorealittlemore.se

Markus och Erik på väg på äventyr i Eggum Naturreservat.

 

Det finns massor med andra fina ställen att upptäcka på Lofoten.

Unstad, Reine, Haukland, Å, Laukvik och många fler. Våga utforska nya ställen. Hitta ert Lofoten. Strunta fullständigt i vad alla andra gör och var de mest besökta ställena är. Åk inte till Lofoten för att fota samma bilder som alla andra gjort eller för att göra samma saker som andra gör. Den här platsen är magiskt vacker och det finns så mycket att se och göra, bara man kliver utanför bilen. Svolvaer och Vikingamuseet  är också några av mina favoriter, men ingen av oss var speciellt förtjust i Lofoten akvariet.

Den vackra staden Svolvaer. Här är det alltid mycket folk och rätt livat, men oerhört vackert och mycket att se och göra. Perfekt en regnig dag!

Inne på Vikingamuseet. För äldre barn är nog det här jätte kul. Erik gillade bäst att gå ner till vattnet och titta på båten och leka med allt som fanns där nere. 

Vacker utsikt längs vägen.

Semester med barn i Lofoten -Amanda Matti © explorealittlemore.se

Det viktigaste jag har lärt mig när det gäller att resa med barn, är att ta saker som de kommer.

Att njuta av stunden och se det fina i det vi gör just nu. Oftast är det höga förväntningar som inte infrias som sätter käppar i hjulen för en fin resa. Jag har varit expert på det här när jag var yngre. Istället för att uppskatta var man är och det man gör justnu, har jag varit besviken för att det inte blev Exakt som jag tänkt mig. Eller för att det inte blev exakt som det såg ut på bilder när andra gjorde det. Har man barn vet man att det aldrig blir som man har tänkt sig.

Det var en av anledningarna till att jag också valde att stänga av telefonen när vi var på Lofoten. Jag ville njuta av stunden och verkligen uppleva – inte leta de bästa instagrambilderna eller scrolla igenom andras semesterbilder på sociala medier. Så det är mitt sista och kanske absolut viktigaste tips för dig som vill upptäcka Lofoten med barn.

Stäng av telefonen och upplev på riktigt! ♡

 

På skidor till Hunddalen Norge

För två veckor sedan vid den här tiden var jag och Markus mamma, Agneta, på väg till Hunddalen på den Norska sidan av fjällkedjan. Det här var andra gången jag var till Hunddalen, vi gjorde samma tur för ganska precis ett år sedan. Förra året tog vi oss dit i snöstorm och 30 cm ospårad nysnö, den här gången fick vi göra turen upp till stugan i strålande solsken. Det blåste rätt mycket när vi började gå, men när vi började närma oss blev det helt vindstilla.

Det var så vackert att komma upp i dalen, när solen precis var på väg ned bakom de vackra, branta fjällen och världen var helt stilla. Som att vara på väg mot paradiset.

Vid 17-tiden när vi var nästan framme vid stugorna. Så vackert och alldeles stilla.

Det var en stor grupp i stugan när vi kom fram. De hade kommit på snöskor från Nikkaluokta och skulle stanna en natt innan de gav sig av mot Katterat. Vi kom till en stuga som redan hade börjat bli varm och knep de sista två sängarna som var lediga. När det var dags att sova hade sovsäcken redan hunnit bli sådär härligt varm och jag sov gott, om än inte så länge. Klockan fem klev gruppen upp och började rumstrera om för att ge sig av, så det var bara att kliva upp.

Vi stannade totalt tre nätter. Efter att gruppen åkt kom det inga fler på hela helgen, så vi var själva där jag, Agneta och Sky. Riktigt lyxigt och mysigt att få vara själva i stugan. Att sitta framför brasan efter ett par timmar ute i snön och tina upp själen och låta tankarna bara vandra. Som en total reset för både kroppen och själen.

Utsikten från fönstren i stugan, fjäll åt alla håll. 

Tidigt på morgonen när solen färgar topparna alldeles orange. Så stilla. Så livgivande. Jag stod länge här och stirrade ut över fjällen, kände lugnet i själen och bara njöt. Det är svårt att förklara känslan i ord, men det är som att fjällen runt om utstrålar energi. Reconnecting to nature. 

På lördagen tog vi en promenad över den isiga snön. Vi gick mot solen och vände när vinden tilltog. Det blev en promenad på ungefär två timmar. Efter det eldade vi lite i stugan och låg i soffan och bara pratade. Det är skönt att bara vara, utan telefon och måsten. Samtalsämnena går från vardagens ytliga konversationer till djupa samtal om livet, världen och sånt som verkligen betyder något.

Det är som att man kommer lite närmare själen. 

Sky spanar ut över fjällen. Hon kan sitta så här i flera timmar..

Agneta försöker hitta täckning på satellit telefonen. Ingen lycka här.

Vi satt här länge och drack en extra kopp kaffe och pratade medan vinden tilltog ute. Livet.

På söndagen åt vi frukost länge, drack kaffe ännu längre och njöt framför brasan. Sen tog vi ännu en promenad, den här gången upp på fjället bakom stugorna. Vi gick till den första lilla avsatsen eller toppen och njöt av utsikten. Det var nästan helt vindstilla och varmt i solen. Det kändes verkligen som vårvintern gjorde entré. Efter en kort paus på toppen tog vi oss ner igen. Vi åt god mat, drack mer kaffe och eldade lite till.

Ovanligt hårt på fjället och väldigt lite snö jämfört med förra året. Vi gick med pjäxor överallt utan att sjunka igenom. Bitvis skare och bitvis ren is. Inte jätte roligt före.

Verkligen inte den högsta toppen, men väl så vackert. 

För att ta sig till Hunddalen tar man tåget mot Narvik och hoppar av i Katterat. Sen skidrar man direkt från perrongen, rakt upp på fjället. Sträckan från tågstationen upp till Hunddalen och stugorna är ca 12 kilometer. I ospårad nysnö och snöstorm tog det ungefär 6 timmar upp. I år, på hård snö och skoterspår, tog det just över 3 timmar. Katterat och Hunddalshytta är en vanlig första etapp för de som går på längre skidturer in mot Sverige och det kan vara mycket folk här senare på säsongen och på sommaren. Men i februari är det sparsamt med folk. Än så länge iallafall.

Vin och suovas smakar bäst på fjället, det är sen gammalt. 

Stugorna i Hunddalen sköts om av Narvik og Omegn Turistforening. Stugorna är fina och tas väl om hand. Man skriver in sig i stugboken när man kommer och betalar avgiften för vistelsen när man kommer hem igen. Enkelt och smidigt. Stora stugan har 10 sängplatser och den lilla stugan har 4. Samma regler gäller här som i svenska fjällen. Du har garanterad plats en natt (om det finns), kommer det nytt folk efter första natten får man flytta ner på madrass. Nya gäster har företräde till sängarna. Tur för oss att vi var själva hela helgen. 

Det är bra att tänka på att det inte finns någon markerad led hit upp. Är man van i fjällen hittar man ganska enkelt, är man ovan så bör man läsa på ordentligt innan man ger sig av. I år var det lätt att hitta då skoterspåren gick nästan hela vägen. Men förra året när vi gick hit fanns det inte ett spår, så då var det svårare att veta var det var säkert att gå. Går du tidigt på säsongen så tänk på att det blir mörkt fort!

Glöm inte att alltid vara försiktig om du ska ut i fjällen! 

Solnedgång bakom fjällen. Så vackert. 

Båda nätterna var det magiskt norrsken och månsken. Tyvärr hade jag inte med mig stativet och fick inga bra bilder på det vackra. Men ni ser potentialen! Magiskt att stå här ute med de mäktiga fjällen runt om och bara ta in allt.

 

En magisk helg på fjället med god mat, härligt sällskap, solsken, norrsken och månsken. Bättre kan det inte bli.

På återseende Hunddalen. ♡

Hiking guide to Skierfe – Sarek National Park

Have you always wanted to go to Sarek, but don’t want to do the full into-the-wild 10 day hike? Then you’ve come to the right place. This is a guide that takes you into Sarek and up to Skierfe over a weekend. Skierfe is an iconic cliff and a mountain famous for the magnificent view over Rapaätno and Sarek from the summit. The mountain is situated in the south-eastern part of Sarek National Park, but reachable in a three day hike.

We went here on a weekend, Friday to Sunday, and it was absolutely stunning – a great way to spend a weekend. If you haven’t been here yet, it should definitely be on your ”go-to” list. A lot of people make the hike up to the summit of Skierfe as a day trip, while hiking the King’s Trail between Kvikkjokk and Saltoluokta.

Here’s a hiking guide to Skierfe – the 3-day weekend version.

How to get to Skierfe and STF Aktse

For this three day hike, the easiest way to get to Aktse and Skierfe is to drive. You follow the road from Jokkmokk (or Gällivare) towards Kvikkjokk. In Tjåmotis you turn right onto a smaller road (we almost missed the sign – keep your eyes open!) that lead to the bridge over Sitoälven. You pass a water power station on the road, and it feels like you’re on the wrong road. You’re not – just stay put.

Road to Tjåmotis

The small road after you’ve turned right in Tjåmotis. 

You have to park your car before the bridge, there’s a large parking space available. From the parking lot you can either walk the 10 km to the lake, Laitaure, or you can bring bicycles. We chose to bike which was great! It took about 90 minutes for us to bike. The road is rather big and in good shape so you can bike easily.

Once you reach the lake, you have to leave your bikes. There is boat transportation available over the lake, but as with all boat transportations in the mountains it’s rather expensive. The boat leaves two times a day in summer time, here you’ll find more information for the summer of 2018. We chose to walk the last 6 km to Aktse. It was a nice path through the forest, not so much to see but plenty of good places to stop. The walk took another 2,5 hours.

 

Where to stay – tent or cabin

In Aktse you can stay in the Aktse mountain cabin hosted by the Swedish Tourist Association. The cabin is rather big and looks like it’s been partly renovated not so long ago. If you are a member of STF, I think the rate is somewhere around 300 SEK per night. It’s always cheaper to buy your nights online, but beware that even though you pay for your night before you go, you’re not guaranteed a spot in the cabin.

Read more about how to book and what rules apply here.  

We chose to stay in tent and put up our tent close to the cabin. We payed the service fee to use the kitchen so that we could cook inside and dry some clothes. Perfect for us since it was raining when we got here, and also when we came down from Skierfe on Saturday.

Sitting inside a warm cabin, in the mountains, after a long days hike, drinking wine (yes, we brought wine), while the rain is pouring down outside – is one of the most satisfying feelings ever.

tentspot in Aktse

The cabin was rather quiet when we were here, only a handfull of people who stopped to sleep for the night, but if you go later in the season it’s probably more busy (after all, it is right on the King’s Trail).

If you want to get away from the trail and the people, there was plenty of beautiful places to camp up on the mountain. I didn’t see so many jokks higher up on the mountain though, so it might be a good idea to bring some extra water if you’re planning on camping there.

View from the mountain cabin at Aktse.

Hiking to the summit of Skierfe

We arrived to Aktse in the afternoon on Friday and slept for a good 10 hours. When we were here, it was supposed to rain all day but we put our rain clothes on, packed a little food, our kitchen and some extra clothes in our daypack and headed up the mountain.

The start of the hike is steep and goes through birch forest. Once you reach the top and get above tree level, you take a left onto a trail into Sarek and to Skierfe, off the King’s Trail. It was easy too find and easy to walk this far. We’re talking maybe 20-30 minutes through the forest. The trail then goes along the ridge of the mountain for a couple of kilometers until you reach Sarek National Park. This is where it get’s steeper and you begin the climb towards the summit.

If you are experienced hiker, this is an easy hike. There’s a lot of rocks at the end when you get closer to the summit, so be careful you don’t hurt your wrists. The hike took us around 4-5 hours in total, including a short stop for lunch. It’s 7,5 km from Aktse to the summit, with a total elevation of 770 metres according to information on Wikipedia. The last kilometres are rocky and can be tricky to walk in bad weather.

Posing on the summit of Skierfe

view from skierfe into sarek national park

View into Sarek National Park.

view from skierfe over Rapaätno

View from the summit over Rapaätno.

Experience Sarek and the Swedish mountains over a weekend

The view from the top was truly amazing and we stayed here for about an hour, even though the wind was strong. We made lunch right below before we returned back down to Aktse. When we got down we used the kitchen in the cabin to make dinner, had a glas of wine and then went back to our tent to sleep. On Sunday we packed up an walked back to Laitaure, took our bikes and went home. 

This is a perfect way to experience the mountains, hiking and Sarek National Park without going for the full adventure with all the preparations it takes. If you want to make it easy – you walk the whole way, sleep in the cabin and just focus on enjoying and exploring. A couple of days in the mountains without cellphone coverage is better than most therapy!

 

passing over sitoälvsbron

Passing over Sitoälvsbron, the bridge over Sitoälven.

The road from Sitoälven towards Laitaure.

The trail from the lake Laitaure to Aktse goes mostly through forest.

sign to Skierfe

This sign is right on Kungsleden, this is just above the hill from Aktse and it’s where you turn left to get to Skierfe.

Our camping spot close to Aktse mountain cabin. 

Happy dogs. Here they’re taking a swim and drinking some water on our way to Aktse on Friday.

 

Hope you enjoyed this shortcut hiking guide to Skierfe – Sarek National Park. I try to keep this post updated with new information so that you can have use of it for a long time! 

Happy Hiking! ♡

 

Want to read more about hiking? You find more of my hiking guides and trail reports here

You might also want to read:

Trail running on Kundsleden from Vakkotavare to Nikkaluokta

Preparing for a trail running adventure

Ski touring to Hunddalen Norway

Experience Lofoten with kids

 

 

This post was last updated 2018.05.07