Fjällöpning längs Padjelantaleden

I somras spenderade vi fyra dagar längs Padjelantaleden, från Ritsem till Staloluokta. Jag har tidigare skrivit om vår fjälltur och hur det kändes längs vägen, du hittar det inlägget här. Men jag filmade såklart lite längs vägen också. Mest i början, visade det sig. Men trots att det mesta materialet är inspelat i början på turen får man en känsla av hur det är att springa genom en av Sveriges kanske vackraste nationalparker.

Att springa genom Padjelanta Nationalparks böljande landskap, med utsikt in mot Sareks vassa toppar, var inget annat än magiskt. Fyra dagar löpning i regn, blåst och strålande solsken. Med knäskador och magsjuka längs vägen..

När vi väl var framme i Staloluokta, efter ett par timmars kämpande i regn (med magsjuka för mig!), var det skönt att hoppa in i helikopter-taxin och flyga hem igen. En tur jag verkligen rekommenderar, oavsett om man vill springa eller vandra!

Kolla in videon som Jacqueline klippt ihop och glömt inte att prenumerera på min Youtube-kanal för fler härliga filmer!

 

Kanske gillar du också dessa videos:

Kungsleden – Vakktovare till Nikkaluokta

Turskidor till Hunddalen

En hösttur i Ottsjö – kläpphögarna tur och retur

När jag var i Åre på Yoga Mountain Festival i mitten på november var inte Yoga det enda jag hann med. Jag hann också springa över de Jämtländska fjällen i strålande solsken tillsammans med Alexandra. Det här var andra gången jag sprang över det här fjället och andra gången jag fick besöka vackra Ottsjö. Första gången jag sprang över det här fjället var under Lundhags Öppet Fjäll i somras.

Jag och Alexandra hade inte riktigt på förhand bestämt vad vi skulle göra, bara att vi skulle ses och göra något utomhus. Jag hade med mig långfärdsskridskor ifall det skulle bli kallt, men när jag vaknade på morgonen på fredagen var det ganska varmt och strålande sol. Ingen is på någon sjö i närheten av Åre. Alexandra föreslog att vi skulle springa en favoritrunda nära Ottsjö istället och så fick det bli.

 

Platåleden och kläpphögarna – drygt 6 kilometer

Jag är inte helt säker på att vi sprang exakt efter platåleden, men åtminstone ungefär samma sträcka. Solen värmde i ansiktet och marken framför oss var alldeles gul när vi sprang upp på fjället, som om det vore en höstdag i mitten på september. På vissa ställen låg det is men för det mesta sprang vi på barmark. Vi startade vid stugområdet i Ottsjö och sprang förbi platåkåtan innan vi vek av mot Kläpphögarna. Där, med utsikt över hela dalen, stannade vi en stund och njöt av den fantastiska utsikten innan vi fortsatte ner mot Ottsjö.

En bit av den här sträckan sprang jag i somras på Öppet Fjäll och det var minst lika vackert i höstfärger som det var i sommarskrud. Mitt inlägg om Öppet Fjäll och Fjällmaraton kan du läsa här.

Vi sprang totalt ungefär sju kilometer den här dagen.

Om man kollar en karta över platåleden säger den att det är ungefär 6,2 kilometer. Vi sprang hela rundan i behagligt tempo. Ingen stress. Stigen var fin och lätt att springa på och medan vi sprang pratade vi  om allt och inget. Samtalet flödade som om vi känt varandra hela livet. Högt och lågt. Djupt och ytligt. Allt i en enda härlig mix.

Alexandra bor i Östersund med familjen och spenderar mycket tid ute i fjällen på olika äventyr. Du hittar Alexandras Instagram här

Vi bytte om i bilen efter springturen och körde ner till sjön för lunch. Alexandra hade gjort wraps och tagit med varm saft. Jag ansvarade för att ta med kaffe men missade att det inte fanns någon mack på väg mellan Åre och Ottsjö, så vi blev utan.. Typiskt mig.

Sjön låg alldeles stilla medan vi satt där i solen och åt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, livet och döden och det mesta däremellan. Springturen på fjället var fantastiskt fin. Men det är samtalet där vid kanten av sjön som jag kommer att komma ihåg för resten av livet.

Än en gång har Åre och Jämtland visat sig från sin bästa sida. Tack Alexandra för att du visade mig ett av dina smultronställen och tack för alla kloka tankar du delade med mig under den här dagen. Ett så fint exempel på hur fantastiskt sociala medier kan vara. ♡

Fyra dagars löpning genom Padjelanta Nationalpark

Hösten är här och dagarna skyndar förbi så fort att jag knappt hinner med att blinka. Förra helgen sprang vi längs padjelantaleden genom Padjelanta Nationalpark. Det kommer en detaljerad guide till Padjelantaleden så småningom, likt den jag tidigare gjort för Skierfe, men tills jag har lyckats sammanställa all information så pass att den går att förstå, har jag skrivit ner hur våra fyra dagar kändes egentligen. Från start, till mål.

 

När vi satte oss i bilen och körde mot Ritsem på torsdag morgon regnade det kraftigt.

Himlen var mörk och vindrutetorkarna fick jobba hårt för att hålla borta regnet medan bilen rullade västerut. Min lilla ryggsäck låg bredvid mig på sätet, packad till bredden och med regnkläderna fastlindade utanpå.

Jag uppdaterade väderappen i telefonen om och om igen. Regn. Massor med regn och en hel del vind. Prognosen blev inte bättre trots att jag uppdaterade sidan säkert hundra gånger under bilresan. Det såg helt enkelt ut att bli fyra fostrande dagar i fjällen om man skulle tro väderappen.

Båten MS Storlule i Ritsem

När vi parkerat bilen nere vid båtbryggan och kliver ut hör vi ett pysande ljud. Det tar bara ett par sekunder för Niklas att lokalisera var det pysande ljudet kommer ifrån. Fan. Punktering på höger bakdäck. Nåja, inget vi kan göra åt det nu, det får helt enkelt lösa sig på söndag. Vi tar våra grejer och promenerar i regnet ner mot båtbryggan. Det är inte direkt någon rusning till båten, vi är helt ensamma här.

Båtvärden tittar skeptiskt på oss när vi kommer gående på bryggan med våra löparkläder och små ryggsäckar i hällregnet. ”Det kan bli blött idag” är hans enda kommentar när vi hoppar på båten och sakta glider ut med MS Storlule över mot Änonjalme och starten på vår fyra dagars springtur.

Väl på båten är vi peppade och glada, men trots allt lite nervösa över rådande väder. Vi sitter där på båten och sörplar i oss kaffe och hoppas att vädret vänder. Det kan ju göra det ni vet, bli bättre än dom lovat. Mindre regn, mindre vind. Kanske till och med lite sol? Man vet faktiskt aldrig i fjällen.

Dag 1 : Änonjalme – Gisuris

När vi hoppar av i Änonjalme har regnet faktiskt minskat en aning och efter bara ett par kilometer nästan helt upphört. Vi stannar och tar av oss regnjackorna, njuter av att springa utan dom. Första sträckan på ca 16 km avklaras på ungefär 2 timmar och 30 minuter. Regnjackorna åker av och på ett par gånger under vägen, men överlag är vi alla ändå positivt överraskade av vädret. Det var trots allt inte så illa som vi trodde.

Tänk att det är lika härligt varje gång när turen man planerat för så länge äntligen är här. Oavsett hur vädret är när det är dags eller vad som händer på vägen dit, känns det skönt att äntligen vara igång. När vi kom fram till Gisuris den första eftermiddagen var vi lite trötta men också förväntansfulla. ”Tänk att vi faktiskt är ute på den här turen som vi pratat om så länge nu” säger Niklas. Jag stannar upp mentalt en stund och känner efter, ja tänk. Så härligt det är.

Dag två: Gisuris – Låddejåhkå

När vi vaknar upp i Gisuris tidigt på fredag morgon skiner solen utanför vårt fönster. Yes. Sol och klar himmel betyder att vi vågar oss på den gamla leden som går över fjället Njierek. Den har såklart fler höjdmeter än den nya leden, men den är ett par kilometer kortare och bjuder förhoppningsvis på fin utsikt. Vi äter frukost i lugn och ro och ger oss sedan av. Solen värmer så pass mycket att vi alla snabbt tar av oss vindjackorna, trots att klockan bara är strax innan åtta. Härlig kontrast mot gårdagens regn.

Uppförsbacken från Gisuris är tung. Jag går hela vägen upp till krönet. Kroppen är inte riktigt med mig som den brukar. Jag känner mig seg, tung och har svårt att få in luft hela vägen ner i lungorna. Eller åtminstone känns det så. Solen försvinner ganska snabbt bakom molnen och resten av dagen bjuder på lätt mulet men helt vindstilla. Vi segar på uppåt och tar försiktiga löpsteg på platåerna. Dessutom stannar vi ofta och vänder oss om och fascineras av utsikten in mot Sarek och över vackra fjället Ahkka.

Sareks vassa och höga fjälltoppar är vackra mot Padjelantas mjuka, böljande gröna fält. Det ligger lite regn i luften längre bort och regnmolnen och regnet ger landskapet ett dramatiskt intryck. Jag tappar andan flera gånger, men inte av löpningen, utan av hur vackert det är. Att jag får vara här. Uppleva. Andas. I allt det här vackra. Har bara med mig mobiltelefonen och Markus GoPro kamera. Tar få bilder med kameran men försöker istället att ta många mentala bilder. Så vackert. Det här vill jag minnas länge. 

När den första platån övergår i nedförsbacke börjar vi springa. Först sakta och lite trevande. Jag snubblar till ett par gånger. Tänker för mycket. Funderar var fötterna ska ta vägen. Efter ett par hundra meter slutar jag tänka. Låter benen springa av sig själva och plötsligt går det fortare. Det känns som att jag flyger fram och ner för fjället.

Leden här är perfekt att springa, med bara enstaka stenar här och där.

Jag skrattar högt när leran stänker upp längs benen när jag springer rakt genom en lerpöl. Jag känner mig plötsligt oerhört glad och full av energi. Tröttheten som låg över mig på väg upp är som bortblåst. Jag känner mig som ett lekande barn, full av liv och med fullt fokus på här och nu. Jag vill aldrig att nedförsbacken ska ta slut, men givetvis gör den ju det.

Vi skrattar högt när vi saktar ner igen. Njuter av hur fort vi just avverkade nästan två kilometer. Pratar om hur roligt det är att springa i nedförsbacke. Elin har lite känningar i ett knä, men än så länge går det bra. Vi fortsätter jogga över platån och kommer snart till nästa uppförsbacke. Andra och sista fjället vi ska över nu, innan det är nedförsbacke hela vägen till Låddejåhkå. På väg upp börjar Elins knä göra ondare. Uppe på toppen av fjället gör det riktigt ont. Vi får stanna. Jag gör varma koppen och vi sätter oss ner och äter en smörgås. Vi kommer fram till att vi måste tejpa Elins knä.

De sista kilometrarna på fjället den här dagen blir plågsamma. Elin har riktigt ont i sitt knä och vi försöker avlasta och hjälpa på alla sätt vi kan. Niklas drar henne i bogserlina i alla uppförsbackar, för att slippa den värsta belastningen. Efter drygt 4 timmar och en tung nedförsbacke mot Låddejåhkå för Elin, är vi äntligen framme. Vi kommer fram strax efter klockan 12 och sitter ute och äter lunch. Efter en stund börjar det regna och vi går in. Vi hinner med en omgång plump efter middagen innan vi alla somnar gott.

 

Dag 3 : Låddejåhkå – Arasluokta

Den tredje dagen är sträckan bara 13 kilometer och med väldigt lite stigning. Elin har fortfarande ont i knät så hon får tejpa ordentligt innan vi ger oss av. Vi startar vid klockan nio och har snabbt tagit oss upp på fjället. Stigen här är vacker. Den går igenom rengärden och alldeles intill en jokk. En flock med renar följer oss en bra bit på vägen. Två vajor med sina kalvar och en ensam ren som håller sig på sidan om. De är vackra. Högst uppe på platån är det blött och vi springer långa sträckor på spång. Skönt för knäna.

Padjelantaleden – de tusen spångarnas led

Hela leden genom Padjelanta Nationalpark har långa sträckor som är väldigt blöta. Men det är inget som bekymrar eftersom lika långa sträckor har spång. Det känns konstigt ibland att springa så långa sträckor på spång så här mitt uppe på fjället. Nästan som om jag inte är här på riktigt, utan ser alltihop på en film medan jag springer på ett löpband. Men så hör jag de typiska fjäll fåglarna, känner vinden i håret och några lätta regndroppar mot min kind och jag inser att jag faktiskt är här. På riktigt.

När vi kommer ner från fjället väntar ännu en lång och härlig nedförsbacke. Regnet håller sig på avstånd men ligger som slöjor mellan fjällmassiven. Det gör det redan vackra landskapet helt förtrollande. När solen emellanåt lyser igenom och färgar regnsjoken gula måste jag stanna upp och bara titta. I utförsbacken här går det fort igen. Jag hoppar ner för stenar och låter benen springa så fort de orkar och kan utan att ramla. Stigen gör en tvär högerkurva och övergår i spång – över en liten jokk.

Jag springer för fort och halkar på den blöta spången. Jag hinner inte ens reagera eller ta emot mig. Helt plötsligt ligger jag ner, i bäcken. Mitt knä gör ont och min vänstra arm och lår värker. Fan. Jag har inte tid att slå mig, inte nu. Det tar en stund innan det slutar göra ont och vi kan fortsätta. Jag är genomblöt, åtminstone på hela vänstra sidan av kroppen. Det droppar om både min keps och mina tights hela resten av vägen. Men det onda går åtminstone över ganska snabbt.

Hela vägen till Arasluokta är väldigt vacker.

Stugorna i Arasluokta skiljer sig från resten, här är det flera små stugor i stället för en stor. Vi är ensamma här när vi kommer så vi kliver in i en av stugorna och lagar lunch. På eftermiddagen kommer stugvärden och vi köper mat av henne. Det blir lyxmat så här sista kvällen, suovas och nybakt Gahkko. Mums.

Solen skiner när vi tar en promenad på kvällen och vi står länge ute på bron till stugan och njuter. Imorgon är det sista dagen på den här turen. Vi har tolv kilometer kvar till Staloluokta innan vi flyger helikopter hem. Det känns både härligt och lite tråkigt att våra fyra dagar redan är slut. Tiden går fort när man är i fjällen.

Dag 4: Arasluokta – Staloluokta

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. För tidigt. Jag känner direkt att det är något som inte stämmer. Min mage mår inte bra. Jag spenderar morgonen med att gå på toa. Jag säger inget mer, ni fattar. Medan Elin och Niklas äter frukost ligger jag i sängen. Sen packar vi snabbt ihop och ger oss av. Det regnar ganska kraftigt och vinden piskar mig i ansiktet. Jag är dödstrött redan när vi startar. Att gå tolv kilometer på tom och dålig mage är inte direkt något jag ser fram emot, men det måste göras ändå.

Vi går hela vägen till Stalouokta i regnet. Det är kallt och mina händer känns som isbitar. Leden går på nästan på skrå hela vägen. Förmodligen är det en kombination av min brist på energi och det dåliga vädret som gör att den här sträckan känns seg och jobbig. Upp och ner för klipporna hela tiden, brant är det också. Men trots att det känns som att det aldrig tar slut, är vi framme i Stalouokta efter lite mer än tre timmar.

Vi byter om till torra kläder. Elin får hjälpa mig för jag orkar knappt stå. Jag lägger mig ner på en bänk i allrummet och försöker sova. Jag nickar till och vaknar av att Elin lägger en flaska med varmt vatten på mig och alla reselakan, extra tröjor och kläder hon hittar. Jag har fått frossa. Mina händer är iskalla och jag värmer mig på flaskan med varmvatten. Jag somnar och vaknar igen efter en dryg timme. Får i mig lite fruktsoppa och orkar sätta mig upp.

Vi får sitta där ett par timmar och vänta på helikoptern som ska gå halv tre. När det börjar närma sig går vi ut till helikopterplattan. Jag mår mycket bättre nu och orkar till och med springa runt lite för att hålla värmen. När helikoptern från Fiskflyg väl gör entré över fjället blir jag överlycklig.

Helikopterpiloten flyger oss säkert hemåt, från Staloluokta till Ritsem.

Det regnar mycket och blåser rätt hårt. Det märks knappt inne i helikoptern. Vi ser Padjelantaleden swisha förbi under oss och alla uppförsbackar vi tagit oss över på väg hit, ser knappt ut att vara uppförsbackar alls härifrån. Dimman ligger lågt över fjällen och vi flyger nära marken hela vägen.

På ett ställe gör piloten Morgan en u-sväng för att visa oss en grupp med älgar som springer tillsammans med en flock renar. Ovanligt, säger han, att de är så nära varandra. Älgar och renar brukar inte komma så bra överens. Han berättar att det är en björn i området som tryckt ihop djuren i samma klunga. Av björnen ser vi däremot ingenting.

När vi landar i Ritsem är jag nästan gråtfärdig. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och jag har ännu inte ätit något annat än en kopp med fruktsoppa. Vi promenerar den korta biten från landningsplatsen till parkeringen. Niklas byter snabbt däck och vi kör tillbaka till Fiskflyg och får låna en kompressor för att pumpa upp extrahjulet. Efter ungefär en halvtimme sitter vi alla i bilen och är på väg hemåt. Jag är dödstrött men glad.

Jag sover nästan hela bilresan hem.

Erik möter mig på bron när vi stannar utanför huset. MAMMA!! JAG HAR LÄNGTAT EFTER DIG! ropar han högt och hoppar upp i min famn. Och jag dig, hjärtat. Det är mycket som är bra med att vara i fjällen, men att få längta efter familjen är nog det jag gillar mest.

I fjällen finns det inga distraktioner. Det finns ingen täckning på mobilen, jag har inga jobbgrejer med mig och det finns inget internet. I fjällen har jag verkligen tid att reflektera över hur bra det är att vara hemma, mitt i vardagen, med allt vad det innebär. Det finns inget jag gillar mer än just det, vardag. Med min familj. Att få perspektiv på vilken lyx vi lever i är också bra för välmåendet. Fan vad bra vi har det ändå, med alla bekvämligheter och en massa tid till att göra vad vi vill. Livet alltså. 

Padjelanta Nationalpark var oerhört vackert, vilt och böljande. När jag gick och lade mig i min egen säng på söndagkväll var jag ännu iskall om händer och armar. Trots det var det här en av de härligaste fjällturer jag varit på. Jag älskar känslan av att jag orkade. Trots allt. Det är fint att få kämpa lite ibland, det ger perspektiv på livet.

Tack för den här gången Padjelanta och på återseende! ♡

Fjällöpning i Jämtlandsfjällen

Det har varit tyst från mig den senaste veckan, helt ofrivilligt. Efter ett par dagar med en himla massa datastrul har jag nu äntligen lyckats få ordning på min dator och alla tillbehör. Jag har raderat över 500 tusen filer och dubbletter från min externa hårddisk och städat min dator på gammalt skrot. Äntligen verkar allt fungera som det ska igen!

Förra veckan på torsdag jobbade jag min sista hela dag innan jag checkade ut för lite semester. Helt jobbfri är jag inte, men jag kommer att jobba lite mindre under sommarveckorna vilket ska bli skönt.

På fredagen rullade jag söderut med fantastisk musik i högtalarna. Målet var inställt på Jämtland – närmare bestämt Trillevallen och eventet Öppet Fjäll. På lördagen sprang jag lite drygt en halv maratondistans. Jag har alltså gått från att inte alls gilla att springa, till att självmant springa närmare tre mil i fjällterräng.. Vad hände?

Tre mil löpning i fjällterräng, hur ska det gå? 

När jag fick frågan om jag inte ville komma och springa 27km i Jämtlandsfjällen tvekade jag faktiskt inte en sekund. Klart jag vill! Att få se Jämtlandsfjällen har länge legat på min önskelista, så det passade ju bra. Det var först dagarna just innan som jag började fundera över sträckan. 27 kilometer? Jag har aldrig sprungit mer än 12 km i sträck tidigare. När vi har sprungit i fjällen har vi sprungit mellan stugor och stannat för lunch på vägen, det har varit max 18 km på en dag. Nu skulle jag alltså springa ungefär en mil till. Hur skulle det gå? 

Det här med att springa har verkligen blivit något jag gillar. Det är inte alltid roligt under tiden och verkligen inte lätt – men det är så skönt efteråt. Dessutom går utvecklingen så fort framåt när man börjar med något nytt och utmanar sig själv. Det motiverar mig något oerhört!

Fjällöpning utan tidspress 

Det här var dessutom inte en regelrätt tävling, utan ett öppet lopp. Visserligen var det tidtagning – men utan resultatlistor och pallplatser. Längs vägen var det flera vätske- och matkontroller och stämningen var väldigt härlig. Många sprang såklart, andra vandrade – jag gjorde både och. 27 kilometers banan gick över två fjäll med målgång i Trillevallen. Jag gick i alla branta uppförsbackar och sprang för det mesta på alla utförslöpor och platåer.

Vid kontrollerna serverades det allt från viltskav till kanelbullar och energibars. För mig som aldrig sprungit ett fjällopp tidigare var det här perfekt. Det kändes lite som Dundret Runt, fast i löparformat. En folkfest med härlig stämning och så kommer löpningen av sig själv. Själva banan var så oerhört vacker att jag stannade och fotade flera gånger per kilometer.

På väg in mot första vätskekontrollen! 

På väg ner igen från första fjälltoppen. Här sprang jag fort och kände mig lätt, snabb och pigg. Jag har insett att jag påverkas massor av vyerna och omgivningen. Öppna vyer = snabb löpning. 

Första milen gick över förväntan, trots att starten gick rakt upp på ett fjäll. Jag sprang fortare än jag brukar och saktade därför ner efter det. Hur länge orkar jag så här, tänkte jag? Sen gick det bra och relativt lätt fram till kontrollen vid 16km. Efter det dippade jag helt i ungefär 4 kilometer. Jag var trött och blev lite yr i skallen. Kanske berodde det på värmen eller så var det för att jag inte fick i mig något annat än en kanelbulle och vatten.

Mellan fjälltopparna gick stigen ner i skogen igen. 

En fin äng på väg mot en av mat- och vätskekontrollerna. Fram till hit gick det hur bra som helst! Jag älskar också hur grönt och lummigt det är här i Jämtlandsfjällen. Stor skillnad mot våra vackra, karga fjäll hemma. 

Hur som helst gick allt väldigt långsamt de fyra kilometrarna.

Stigen gick in i skogen och lutningen var precis sådär mycket uppför att det känns, men knappt syns. Min motivation var som bortblåst. Mitt mantra här var ’om du fortsätter sätta en fot framför den andra, oavsett hur långsamt det går, så kommer du snart vara framme ändå’. Och det gick, till slut stod jag på toppen av även det fjället. När skogen glesnade och vidderna sträckte ut sig gick det lätt igen. Sen sprang jag största delen av de sista 7 kilometrarna.

När jag väl kom i mål var jag stel i höfterna och knäna, men inte trött i benen.

Med facit i hand hade jag kunnat springa både fortare och mer explosivt om jag hade velat ha en bra tid. Det fanns energi och kraft att ta av. Det är häftigt ändå, hur mycket mer man orkar än man från början tror. Kroppen är fantastisk på det sättet. När vi tänker att nu är jag så slut att jag inte orkar en meter till, så finns det oftast väldigt mycket kvar.

Den här gången sprang jag själv hela vägen. Det är ganska skönt att springa själv, man får hålla sitt eget tempo och behöver inte anpassa sig efter någon annan. Men jag är ganska övertygad om att jag hade sprungit snabbare om jag sprungit med någon annan. Att hitta rätt löparsällskap är inte alltid helt lätt. Man vill vara på samma nivå och ha samma ambitioner – men också kunna peppa varandra att orka lite till. Jag längtar tills min kusin Lollo är back in business så att vi kan erövra fjällen tillsammans igen!

En kort paus i gräset på en av matkontrollerna. Här serverades det viltskav, mums. 

Öppet Fjäll går på samma bansträckning som Fjällmaraton. Jag sprang de sista 27 kilometrarna av banan. Alldeles lagom! 

Det var en fin helg i Jämtlandsfjällen. Vackra vyer, härliga människor, delvis tunga och delvis lätta kilometrar och allt ackompanjerat av härligt sommarväder. Med ett par mil i benen nu går löpningen lättare än någonsin. I onsdags sprang jag 12 kilometer bara sådär – på kvällsrundan med hundarna.

I augusti är planen att springa Padjelantaleden och jag känner mig både laddad och redo! 

 

Upptäck Dundret: Västtoppen tur och retur

Jag älskar att vara ute och promenera eller springa sent på kvällarna under sommaren när nätterna är ljusa. Ett av mina absoluta favoritställen att vara på är såklart Dundret. Hemmafjället. I måndags sprang jag på Dundret, Västtoppen var det som fick besök den här gången. Att köra bil upp till toppen och sedan välja och vraka blanda alla de stigar som finns här. Det spelar ingen roll hur många gånger jag varit här, det är lika vackert varenda gång. Att stå där uppe, på kanten av fjället, och spana ut över fjällkedjan. Det är magiskt.

Dundret är fantastiskt fint och jag vill gärna att fler upptäcker mitt fina hemmafjäll.

Men det finns faktiskt inte så många bra beskrivningar på hur man tar sig runt och för den ovana kan skyltningen kännas tämligen bristfällig. Därför tänkte jag under sommaren försöka skriva ner och samla mina bästa Dundret-tips här. Upptäck Dundret.

Vi börjar med en relativt kort, men väldigt vacker sträcka som bjuder på magisk utsikt, bra foto-ställen, enorma vidder och ett fint vindskydd på toppen.

Dundret Västtoppen – 6 km tur och retur

Starten på stigen mot västtoppen. Kelvastigen sträcker sig dock längre bort än till Västtoppen, också en fin tur om man vill ta sig lite längre.

Stora delar av stigen är spångad, vilket är bra då det ofta är ganska blött i dalarna.

När du kör från Gällivare mot Porjus längs E45:an, svänger du efter ca 5 km vänster in på den väg som i folkmun kallas för ”Femman”. Vägen är smal och krokig och har sett sina bästa dagar, men den tar dig i sakta mak upp på toppen av Dundret. När du kommer upp på kalfjället stannar du på den andra parkeringen på höger sida. Eller parkering och parkering. Du parkerar längs vägen där vägen ser ut att vara lite bredare. I norrländska mått mätt är detta en utomordentlig parkering. Stigen mot västtoppen hittar du upp till höger, lite bakom var du just parkerade.

Utsikt från halva vägen, magiskt med fjällen i fjärran.

Stigen är stenig och knölig, delvis lite brant men till största del ganska flack och fin att gå på. Det är ca 2,6 km från vägen upp till själva toppen. Stigen är utmärkt med ledmarkeringar och stenar, så du kan inte missa den. När du är nästan framme delar sig stigen och du kan välja att fortsätta framåt mot Kelvastigen (också Åke på Toppen) eller svänga höger mot Västtoppen. Från vägskälet ser du vindskyddet på toppen till höger.

Väl uppe på Västtoppen är det perfekt att gå in i vindskyddet och fika, byta kläder om man är svettig eller kanske bara sitta och filosofera. Det är också perfekt för en picknick eller varför inte promenera upp och äta romantiskt kvällsfika, sent på sommarnatten? Igen, magi.

Vindskyddet på toppen, perfekt om det blåser. Utsikten över Dundrets alla toppar och de mäktiga fjällen i väster gör det romantiskt bara att sitta här och titta.

För dig som gillar att fota vill jag tipsa om att gå förbi vindskyddet, ungefär hundra meter västerut. Här, till höger, har du perfekta stenar att stå på om du vill fota fina bilder där någon står på stenen och du får det fina landskapet i bakgrunden. Typiskt instagram vänligt. Eller så kan du bara slå dig ner på stenen och njuta av solens skådespel bland fjällens toppar i horisonten. De här bilderna är tagna ungefär klockan 22.00. Färgerna och ljusskiftningarna bland fjälltopparna i horisonten var galet vackra och ändrades varje minut.

Det här är en perfekt kortare tur att springa eller gå. Vill man kan man fortsätta upp mot Åke på Toppen stugan, förbi den och tillbaka ner där du parkerat bilen är det då ca 9 km. Det är så mycket större än man tror uppe på Dundret. När man går längs stigen mot Västtoppen och tittar bort mot Åke på Toppen, ser man den knappt. Det är storslagna vyer och långa avstånd uppe mellan topparna. Så för den som gillar fjäll men inte tar sig ut på längre turer är det här ett perfekt substitut. Och barnen. Perfekt med barnen!

Den lilla pricken på kanten av fjället, just där i mitten, det är Åke på toppen-stugan.

Ta någon under armen och ge er ut för att upptäcka Dundret! Här finns så mycket fint att se, bara 10 minuter hemifrån! ♡

Du hittar fler tips och vandringsguider här:

A guide to Kungsleden – Trail running from Vakkotavare to Nikkaluokta

In July we went trail running along Kungsleden, from Vakkotavaara to Nikkaluokta. A distance of 78 km. We spent five days on the trail, mostly in heavy rain and strong winds. But even if the weather wasn’t all too good, I came home with a feeling of calm and happiness. As I always do when out in the mountains. This trail is most commonly used for hiking, but it’s perfect for trail running as well.

The fact that we couldn’t run the full distance as planned didn’t make me disappointed at all. That’s just the way it is in the mountains. Unpredictable. You should make up a good plan, but then be prepared that the weather can change dramatically and you’ll have to reconsider.

 

 

 

The days before we left, the weather reports promised rain, rain and lots of rain. But as the weather can change for the worse, it can also change for the better. So off we went on a Tuesday morning, with warm summer air filling our lungs and hearts with hope. The bus trip from Gällivare to Vakkotavare takes about 3 hours including a 30-minute stop in Stora Sjöfallet.

bus 93 to vakkotavaare - swedish lapland - Photo © Amanda Matti

The closer we came to the mountains, the more our spirits rose. When we jumped off the bus in Vakkotavare we felt like we could conquer the world, and that the sun would shine as we did it.

We arrived to Vakkotavare around noon and made the last preparations (ie. Peeing, throwing away lunch leftovers, drinking water etc) before we started walking up the steep hill on Kungsleden towards Teusajaure. We walked happily in sunshine for another 2 hours before the sunshine gave way for clouds and rain.

View from Vakkotavaare Kungsleden - Photo © Amanda Matti

There was still a lot of snow up on the mountain between Vakkotavare and Teusajaure. And lots of snow that has just started to melt, equals plenty of water on the trails. Unfortunately the two combined did not create great conditions for running. We walked almost the full first 10 km. Then we ran a couple of kilometers before the wet and slippery downhill towards Teusajaure begun and we had to walk again. Since we weren’t in a rush, we rather walked than risked falling and getting hurt.

When we reached the lake we had to wait for the two couples before us to return with one boat. Lucky for us, the man who came back with the boat offered to take us with him so we didn’t have to row – not even once. When we came to the cabin at Teusajaure we bought dinner at the small shop, this first day called for meatballs and mashed potatoes.

That’s a good thing with hiking or running along Kungsleden, there are plenty of places to gear up and buy more food!

rowing over teusajaure - kungsleden - Photo © Amanda Matti

STF cabin - teusajaure - kungsleden

trail running kungsleden - downhill teusajaure - Photo © Amanda Matti

Since we only had small, 8 and 12 liter backpacks, we had to plan our food carefully. We bought all of our dinners, except one, in the small shops in the mountain huts. With us we had breakfast, lunch, snacks and one dinner (for Singi where there is no shop). We refilled our snack and breakfast-supply in Kaitumjaure, apart from that we didn’t feel like we had forgotten or brought too little of anything.

Actually, not a single time on the road did we feel like we had forgotten anything, or that we should have had something more with us. What we had in our small backpacks was just enough. And then we had to hike in heavy rain and strong winds – still there was nothing missing. My bag only weighed 4 kilos, not 20 as I have been hiking with before. Reality check.

Once we had dinner that first night we took a nice and warm sauna before going to sleep. I fell asleep in about half a second and didn’t wake up until 12 hours later.. (!)

view towards kaitumjaure - kungsleden -Photo © Amanda Matti

kaitumjohkka - kungsleden -Photo © Amanda Matti

 

We had decided to run between the cabins each day, even though some distances were short and wouldn’t take more than a couple of hours. Both my cousin and me like to really enjoy nature – so having time to stop, sleep and enjoy was important. The second day we only had 10 km to go so we left the cabin around lunch and reached Kaitumjaure around half past three. This distance was easy to run – not so much stones on the trail and no rain.

The most common question I have gotten before and after we went on this adventure is “What race are you running?” Today trail running races are getting more and more common and we have learned to compare minutes, distances and performance. Doing something only for fun and enjoyment seems further away to people than doing it for competition. I’m telling you – we should do more of these things just for fun. I love the feeling of being out there because of no other reason than that I want to.

kungsleden towards kaitumjaure - Photo © Amanda Matti

lunch at kaitumjohkka - trail running kungsleden - Photo © Amanda Matti

trail running kungsleden - Photo © Amanda Matti

KAITUMJAURE. Let’s talk about Kaitumjaure. The most beautiful mountain hut I have been to so far on Kungsleden. Located on a hill overlooking the river. The warden at the mountain hut was so kind and caring, asked where we were going and how it went. Asked all the people who came to buy food where they were heading next and how prepared they were for the bad weather. One woman from Germany decided to stay another day at the hut after consulting with the warden. If you’re not used to the mountains, it’s a good decision to take when the weather is getting worse.

Kaitumjaure - STF mountain hut - Kungsleden - Photo © Amanda Matti

It’s about 13 km from Kaitumjaure to Singi. We partly walked and partly ran the whole distance without stopping. It was windy and raining heavily, about an hour after we left Kaitumjaure we were completely wet. We just inhaled some raisins and nuts on the way and didn’t stop, apart from a couple of pictures, until we came to Singi.

Even though our backpacks were small, we both had first aid kits and other things that are good to have if you fall or in any other way end up in an emergency. In Sweden we see an increase in rescues made by the Mountain Rescue teams, and they are expensive. Many of the rescues wouldn’t happen if people were prepared for the worst and knew what to do if things get tough.

kungsleden close to Singi - Photo © Amanda Matti

You should always be prepared for the worst when you’re out trail running in the mountains. We didn’t need any medical supplies, except for a few plasters, but I would never have left without it. Because you never know when you might need it or what might happen when you’re out there. And if you get hurt, help might be hours away.

On day four we left Singi for Kebnekaise in rain and did the same as the day before, walked the whole distance almost without stopping. Walked, because the trail was so slippery and wet that we didn’t want to risk falling. Also, this distance is covered in sharp stones that force you to focus like crazy on where you put your feet, even when walking.

kungsleden between singi and kebnekaise - Photo © Amanda Matti

The small jokks that are usually easy to jump or walk over, without getting wet, had all grown into big rivers. Or at least that’s what it felt like. After the first two we didn’t even care about trying to choose the best way over, we just walked straight through them.

At one part we accidentally ended up on the winter trail and walked for about 20 minutes in a swamp, with water up above our ankles. After that I had to run and jump like a crazy person – just to get my feet back into this universe. They were so cold I couldn’t feel them at all, it was like walking on stones attached to my legs. Once we reached Kebnekaise and the mountain station, we were drenched and we headed right for the shower and a sauna. This last distance of 13 km took us about 4 hours.

Kungsleden - Photo © Amanda Matti

Tuolpagorni - Kungsleden - Photo © Amanda Matti

Singi - Kungsleden - Photo © Amanda Matti

trail running kungsleden - Photo © Amanda Matti

It was packed at the mountain station. Because of the heavy rain, people tried to dry clothes, tents and gear everywhere. Just as we sat down for our three-course dinner, the rain stopped and the sun came out. We enjoyed the amazing food and went to bed early. Then we got up at 5.30 am and ended our trail running adventure in sunshine.

The last 19 km from Kebnekaise to Nikkaluokta went by so fast I hardly took any pictures and didn’t film a single thing. We took the boat over Láddjujávri and then ran the last 5 km to Nikkaluokta, all in sunshine.

Kungsleden kebenkaise nikkaluokta - Photo © Amanda Matti

kungsleden nikkaluokta kebnekaise - Photo © Amanda Matti

trail running kungsleden nikkaluokta - Photo © Amanda Matti

 

Even if these five days trail running Kungsleden, mostly consisted of rain and strong winds, we managed to stay positive all the way through. There is something about being up in the mountains, far away from your everyday life and totally out of reach, that makes you see life in a new perspective.

I think it might be feeling so small compared to the enormous power of nature around you. It could be the way you focus your energy on one thing and one thing only. Or it’s the monotone movement, putting one foot in front of the other, for hours and hours. Or maybe it’s the fact that you are following a plan you made, reaching a new destination every day. A feeling of completion, empowerment, accomplishment and happiness as you manage to do what you set out to.

vakkotavare kungsleden - Photo © Amanda Matti

trail running kungsleden - morning coffe STF - Photo © Amanda Matti

Me drinking my morning coffee in Teusajaure. A good start to a day in the mountains! 

hiking kungsleden - Photo © Amanda Matti

No matter what it is, I know I will do this again and again. Running from cabin to cabin, buying food along the way, gets a little more expensive than bringing a tent. But it’s nice as a change to walk with light feet and a light backpack. Even though we walked large parts, I felt like I was flying. And as we sat on the bus back home we already started planning for our next adventure! I had suddenly forgotten all the cold hours, the drenched clothes, frozen feet and sideways rain.

All I could remember when we got home was the sunshine in my face and all the laughters we had along the way. That’s what sticks! 

 

 

snow on Kungsleden - Photo © Amanda MattiIf you are planning on trail running Kungsleden, prepare to run on snow and through water. Cold, slippery but also fun and challenging. 

Happy runner - trail running kungsleden - Photo © Amanda Matti

boat ride with enoks laddjujavri - kungsleden - Photo © Amanda Matti

 

I also made a little film from trail running on Kungsleden. You can watch the full film below!

If you like running and spending time in the mountains, I definitely recommend that you go try trail running Kungsleden. It’s a good place to start! 

Have questions about this trip? Comment below or send me an email! I’d love to help!

Picture recap of our 78 km trail running adventure in sunshine and rain (mostly rain..)

Five days in the mountains have come to an end. We arrived home on Saturday after completing the last 19 km, from Kebnekaise to Nikkaluokta. We’ve had both rain and sunshine, even though the rain was what effected us the most. Even though the trail was covered in water and too slippery to run on many parts, we’ve had a blast all the way. I loved every second of this wet, cold and amazing adventure.

trail running king's trail - Amanda Matti

I’m gonna give you a proper follow up on the distances and anything you might want to know on the full adventure. But I’m letting this nice, slow feeling of being totally unreachable and off the grid follow me for a couple of days and haven’t begun sorting it all out yet.

Until I do, I’m just gonna share some unedited pictures directly from my phone that describes these five days very well. Sunshine, rain, beautiful sceneries, intense movement and total relaxation.

The perfect adventure ♡

Met some friends on top of the mountain between Vakkotavara and Teusajaure. I was so happy when they said they got inspired by my post about this adventure, that they chose to hike this trail just because of that! I was so glad I had to ask them to get a picture with me! Thank you 🙂 

Boat over Teusajaure, luckily we didn’t even have to row once! 

With temperatures between 4-12° celsius, the down jacket came to good use. 

trail running king's trail - Amanda Matti

Washing my t-shirt in Singi. When you’re not bringing so much you need to wash what you’ve got. 

Lollo preparing for one of the first crossings between Singi and Kebnekaise. Then came a hundred more.. 

Well sorted shop in Kaitumjaure. 

Preparing hot drinks and lunch by Kaitumjohka on Wednesday. Stopped for one hour lunch, Carpe diem! 

First course of our three course meal at Kebnekaise Mountain Station. Tasted like a dream together with an non-alcoholic beer! yum! 

Running the last distance to Nikkaluokta. 

My beautiful cousin who have not been doing anything else but smile all week. Couldn’t find a better companion for such adventure! ♡

Muddy and wet shoes after crossing several jokks and walking in water covered trails for a couple of days. Even though the conditions have been varied, my feet have made it through without any damage. Thank you Salomon! 

Until next time ♡

Packing for a trail running adventure – 5 days in the mountains with 3,5 kilos

This post is an advertise in collaboration with Peak Performance Luleå.

Today we are leaving for our trail running adventure in the Swedish Mountains and I am so excited! I have told you before about the distance that we are running and how I have prepared physically. This is part two in my mini-series and it’s about packing for a trail running adventure. What’s in my 8 liters and 3,5 kilo backpack?

I am working together with Peak Performance Luleå on this one and will use chosen pieces of their gear and clothes when we head out. I have been using Peak Performance for years so this collaboration makes me So happy! Good functionality combined with great design and sustainability on all levels – that, to me, is Peak Performance.

peak performance trail running backpack

5 days in the mountains with a 3,5 kilo backpack 

My bag have been packed for a couple of days now and seeing it in the hallway feels strange. It is so small! Am I really going to be Ok for five days with nothing more than what’s in this little bag? I have to remind myself that I have packed it carefully and that it actually holds everything I need. But of course, compared to hiking with a 60 liter /20 kilo backpack, you have to choose your gear carefully.

This bag is called ’Peak Performance trail backpack 8L’ and it might look small, but it holds more than you might think. We will be staying in mountain cabins so luckily we won’t need tent and sleeping bags, which usually takes up a lot of space. The bag has two compartments which makes it easy to  find things. It also has straps that allows you to compress it – so even if it’s not full, your gear will be tightly strapped.

 

 

If you want to pack light, you have to reduce what you’re taking with you. Bring the most versatile gear (clothes that you can wear in both sunshine and rain, clothes that dry fast etc) and make sure the gear that you’re bringing is light weight and functional.

I have written down what’s in this little backpack, by categories. You find the full list below. 

 

Functional clothes for running 

Since we will be running the full 78 km (maybe except for the steep parts at the start from Vakkotavara) I will be wearing tights and running shoes, not hiking gear. I’m running in a pair of tights and a short sleeved t-shirt and will wear my wind-jacket on top. I like to wear a cap when out hiking or in the mountains since it’s good in both sunshine and rain. This one has mesh in the back for ventilation and a lining that will stop sweat from dripping in your eyes.

Looking at the weather report now, it looks like we will have rain most of the time. If that’s the case, I will run in my rain jacket. Apart from the gear that I’m running in I have a few extras. Two pair of socks, some underwear and two extra sports bras. When you hike or run and get really warm and sweaty, when you stop to eat the sweat get’s really cold. It’s always good to have something to switch into so that you can stay dry and warm.

Staying warm with wool and down

I’m also bringing a wool shirt, an extra pair of tights and a down jacket. You should never go hiking in the mountains without bringing your down jacket – even though it’s warm during the day, it might get cold at night.

The clothes that I’m running in, as well as my jacket and the backpack, are all from Peak Performance. I have been using them for a couple of weeks now and I really love them. They are functional, stay in place (I hate t-shirts that slide up when you run and tights that slide down) and they look god damn good! So far I have no complaints on any of my gear, they still look new too, even after plenty of kilometers.

The backpack is what impresses me the most – small if you have nothing in it, so perfect for shorter runs and day trips. But the fabric on the sides is stretchable so it gives you plenty of space to pack.

Food and snacks

Since we’re two going together, we’ve split the food and cooking gear between us. I am taking all the food and my cousin, Lollo, is brining the small kitchen and gas. We’re planning on buying food in the mountain cabins as we go, so we’ve only brought food for 4 lunches and one dinner (one of the cabins doesn’t have a small shop).

I have 4 packs of freeze dried food, plenty of powder soup, bread and cream cheese and then oats and raisins for breakfast. I’ve also brought dried fruit and peanuts to eat while on the road. You can usually buy some bread, hot dogs and canned food in the cabins so that will be our dinner on tuesday and wednesday. Thursday we’ll eat the freeze dried food we’ve brought and on friday we’ve booked a three course dinner in Kebnekaise Mountain Station. Luxury!

First aid kit and other medical equipment

If you’re going out into the mountains, no matter if your going out for one day our ten days, you need to bring some basic medical equipment. It’s good to bring something to cover smaller wounds and abrasions, as well as something to wrap up a broken foot with.

I always carry plenty of plasters, tape, sterile gauze dressings, a bandage, burn gel and disinfecting napkins. I also have aspirin and medication that helps with rehydration. It might also be good to bring something that helps a bad stomach. It’s not fun if your stomach gets bad when you’re in the middle of nowhere..

 

 

Packing light for 5 days in the mountains – the full list

  • 2 pair of running tights
  • 1 running t-shirt
  • windjacket
  • rain jacket
  • light-weight down jacket 
  • 3 pair of socks – 1 low and 2 high
  • 4 pair of underwear
  • 2 sports bras in functional material, 1 sports bra in micro fleece
  • 1 wool shirt with long sleeves
  • shampoo (paper shampoo)
  • wet-wipes
  • toothpaste and toothbrush
  • tampons and contacts (very optional)
  • travel towel
  • travel sheets
  • batterypack / phone charger
  • Oats, raisins and cinnamon mixed in a small plastic bag for breakfast
  • bread and cream cheese
  • 4 packs of freeze dried food (1 portion in each)
  • 8 powder soups
  • fruit snacks (from the kids shelf at the super market, the best!)
  • nuts and raisins
  • headband
  • gloves
  • rain cover for my backpack
  • first aid kit (plasters, ape, sterile gauze dressings, bandage, burn gel, disinfecting napkins, paracetamol)
  • spork and a foldable cup

 

 

I hope you enjoyed this guide and packing list. Even though this post is an advertise in collaboration with Peak Performance Luleå, all the content and thoughts are my own. I’m sure you would enjoy the products just as much as I do – I have chosen them carefully!

 

Good luck with your packing! ♡

Preparing for a trail running adventure – part one

Time really flies! I have written about this summers adventures before, and now the biggest of them is on only 1,5 weeks away! Woah.. Where did this spring and summer go? We will be heading out on a trail running adventure in the Swedish mountains on July 11th. A lot of people have asked me where we are going and what we’re doing, so I thought I would do a mini series on the subject. I’ll share the preparations, my expectations and fears, the gear I’m bringing and then the actual adventure.

And since the preparations comes first, let’s start there!

 

What I am preparing for – the trail and the distance

We will start from Vakkotavara, about 2 hours west from Gällivare, running north on the Kings trail. Our plan is to run to Kebnekaise Mountain Station in four days. We will take the bus from Gällivare on Tuesday and get out on the trail around lunchtime. The first day we have 15 km to go and our first stop is Teusajaure. While out on the trail we will spend our nights in small mountain cabins hosted by The Swedish Tourist Association.

Day 2 will be the easiest day with 10 km to Kaitumjaure. Glad that the distances are varied so that the body can recover from any possible fatigue and damage. I’m thinking a sauna and some mountain yoga here in the afternoon will be suitable..

Day 3 is a little bit longer with 13 km to Singi. This is supposed to be relatively easy to run with not so much difficult terrain and only 700 meters in height difference between the two. Day four from Singi to Kebnekaise holds 15 km in a rather narrow valley called Laddjuvagge. When you reach the end of the valley and come out close to Kebnekaise, it’s by far one of the most beautiful places I’ve seen so far.

view from Kebnekaise
Mountains around Kebnekaise and Laddjuvagge

 

In Kebnekaise we’ve booked a room and a three course dinner at the mountain station. I have two possible scenarios that can come into action here.

  1. We arrive, have a sauna and a shower and the dinner is be the best we’ve ever had.
  2. We’re so tired when we arrive that we don’t even make it to dinner..

On day 5 we will continue from Kebnekaise to Nikkaluokta and complete our 78 km /48,5 miles trail running adventure by getting picked up by car from Nikkaluokta and head back home.

Kebnekaise mountain station summer
View from Kebnekaise Mountain Station

 

Running long distances before heading out – is it really necessary?  

When it comes to physical challenges I am not really a person who prepares. I like to just throw myself out there and try things, not really knowing what lies ahead of me. With okay physics to start with, most challenges are okay that way. But since this one includes mountains (and I have large respect for mountains) I’ve actually done some preparations. I started running longer distances already 8 months ago. But as if the universe knew I had done something right – I hurt my foot and couldn’t run for 8 weeks.

My foot got better and I started running again in early May. My plan was to run at least 15 km more than five times in mountain terrain before we head out.. I have this far made ONE 10 km run in the proper terrain.. Not at all what I planned. But on the other hand, I feel strong and light and since this is not a race, we have time. Even if we might need to walk longer distances.

Doing Strong by Zumba has been my savior

Those of you who have been following me for a while knows that I am a Strong by Zumba instructor. I have my Strong classes to thank for still being in shape even when there hasn’t been much running. Since I started doing Strong in August last year, I have become a much better runner, too. I do 1-2 classes a week on top other workouts and it has really improved my over all fitness. And I am not saying this because I’m an instructor, but if you’ve been searching for a fun and good cardio workout – stop looking. This is it.

 

Pictures from a previous hike around Kebnekaise – totally love this place ♡

bridge swedish lapland
There will hopefully not be so much snow left when we set out, but maybe a lot of water. Luckily most places where you need to cross have bridges.
Kebnekaise
Ending our trail running by coming through this valley feels like a dream.

If you have read my first blog post about this adventure (also on Instagram), you know I have never considered myself a runner. I have always done sports but always told myself ”I am not a runner” as an excuse for not running. This whole adventure is my way of redefining my picture of myself with the goal of becoming a runner. 

Stay tuned for upcoming post about what I fear the most about this adventure, and why.