Blogg

Ge dig själv tid och kärlek på alla hjärtans dag

Nästa vecka är det alla hjärtans dag och det cirkulerar mycket reklam som vill få oss att konsumera grejer. Grejer som på något sätt ska visa de som står oss nära hur mycket vi älskar dom. Jag scrollade förbi just en sån reklam när jag satt vid datorn en eftermiddag förra veckan och kände mig lite provocerad. Hur har vi hamnat här egentligen? Att vi uppmanas köpa saker för att visa någon att vi tycker om dom. Det är inte bara onödig konsumtion och onödiga pengar som spenderas, det blir också så lätt en skuldbeläggning. ”Om du inte uppmärksammar din partner och köper ditt och datt i present är du ingen bra flickvän/pojkvän”.

Men kärlek och relationer handlar ju inte om saker eller dagar. Det handlar om att finnas där för varandra i vardagen. Att stötta, peppa och ge varandra tid. Att visa någon att man tycker om dom kan vara en avsopad bil på morgonen. Ett sms mitt i en stressig dag. En axel att gråta på, ett peppande ord. Någon som tror på en och stöttar en. Det behövs inte en speciell dag för att visa det. Kärlek och uppskattning kan vi visa varandra varje dag.

Du är så dum. Inget du gör är egentligen riktigt bra, dessutom hinner du inte tillräckligt och är inte en speciellt bra kompis, fru eller mamma. Du är lat också, har ful hy och passar dåligt i alla kläder du tar på dig. Tro inte att du kommer att lyckas med något, det är du inte bra nog för. 

Det är hemskt ändå, att det är så här jag ofta pratar med mig själv.

Jag skulle aldrig någonsin tänka så om någon annan, så varför gör jag så här mot mig själv? Varför är jag min egna allra värsta kritiker och fiende? De senaste åren har jag aktivt övat på att förändra hur jag pratar med, om och värderar mig själv. Det har blivit betydligt bättre, men det är kanske något av det svåraste vi gör. Att älska oss själva precis som vi är.

Men vi borde spendera den där tiden, pengarna och omtanken på oss själva istället.

För att vi verkligen behöver den. Jag tror inte på att vi måste älska oss själva för att någon ska kunna älska oss. Alla människor är värda kärlek och kan bli älskade villkorslöst, oavsett vad vi tycker om oss själva. Men det är inte helt lätt att verkligen, på riktigt, ta till sig det. Att du är värd att älskas, oavsett vad.

Jag kände att det här är ett ämne som vi borde prata om mer.

Jag har tänkt på, läst om och reflekterat mycket över det på sistone. Vad jag har för relation till mig själv och varför. När jag delar något om sånt här på sociala medier är det väldigt många som hör av sig och vill prata. Vi behöver släppa pressen på oss själva och tillåta oss att bara vara.

Därför vill jag, i samband med alla hjärtans dag, bjuda in dig till en gratis online föreläsning på just det här ämnet. Att älska sig själv. Jag är inte bättre på det än någon annan, men jag vill ge dig gåvan av tid och reflektion. Jag tänker att vi kan hjälpa varandra att se oss själva ur ett annat perspektiv och ge oss tid, kärlek och förståelse.

Kanske kan jag så ett frö om kärlek till dig själv som får gro och växa sig starkt hos dig? 

Online föreläsning | torsdag 13 februari kl 20.00

LOVE YOURSELF

Anmäl dig här >

 

 

Anmäl dig till online-föreläsningen via länken ovan. Sen när det är dags klickar du på länken du fått i mailet och så ses vi online. Jag är dödsnervös. Det här är första gången jag gör något sådant här online och det skrämmer mig. Men jag blir också peppad av att se att så många redan anmält dig. Vi behöver det här! Det vore kul om du vill vara med! ❤️

Läs mer om föreläsningar >

Fyra saker du INTE ska göra när du startar företag – och annat som kan vara bra att tänka på

Det här är en guide till fyra saker du inte ska göra när du startar företag. Det låter kanske konstigt, men låt mig förklara. Det har gått snart fyra år sedan jag startade mitt företag och tre år sedan jag började jobba med det på heltid. Det har varit tre år av mycket tvekande, velande och osäkerheter men det har också varit tre år fyllda av framgångar, mod och skrik-rakt-ut-lycka. Att jag skulle starta eget var verkligen inte någon självklarhet, trots att jag gick ekonomisk linje med inriktning på företagande på gymnasiet.

Här står jag nu, med det första året som ägare av ett Aktiebolag bakom mig.

I tre år har jag varit ensam ansvarig över min försörjning och även om jag är långt, låååångt ifrån en expert på hur man startar eller driver företag har jag samlat på mig några bra och mindre bra erfarenheter av företagande under de här åren. Eftersom många som jag pratar med är sugna på att starta eget eller bara drömmer om att styra mer över sin egen tid, tänkte jag att jag ska dela med mig av några saker jag lärt mig om det här med att starta och driva företag.

Jag vet inte om du minns det, men det här var den första loggan för min blogg. Inte så värst snygg va? Tänk hur många framsteg som vi knappt märker av för att vi är mitt uppe i dom. Det har hänt en hel del med mig som person och mitt företag sedan jag startade för fyra år sedan, det är lätt att glömma. 

Innan vi börjar måste du veta att det här inte är guiden till hur man gör allt efter regelboken.

När jag startade företag var det inte direkt efter ”regelboken”, så mina tips är kanske inte samma som du skulle hitta på verksamt. Men trots det har jag lyckats klara mig i snart fyra år. Ibland kan vi bara behöva få saker gjorda snarare än att följa alla regler. Något jag verkligen har lärt mig under de här åren är att det ofta är bättre att göra, än att invänta att det ska bli perfekt. Jag har också insett att det inte är så mycket som är så farligt egentligen. Vi klarar faktiskt det mesta, så att våga lite mer är ofta en bra grej.

De här tipsen riktar sig till dig som vill starta eget och i huvudsak jobba som frilans/konsult eller jobba ensam i ditt företag. Kanske inom något kreativt, kommunikation, träning och hälsa eller något annat där du och din kunskap är det viktigaste du har att sälja. Är du mer inne på att starta företag inom åkeri, detaljhandel eller något annat som kräver investeringar och dyra inköp så är det här Inte ett inlägg för dig. Om du däremot vill starta men kanske vill slippa några misstag som jag gjorde, då kan du fortsätta läsa. Redo? Då kör vi.

 

 

Fyra saker du inte ska göra när du startar företag

 

1. Börja inte helt utan startkapital eller buffert

Jag startade mitt företag helt utan sparpengar eller startkapital. Jag klickade helt enkelt in mig på verksamt.se och registrerade en enskild firma. Sen var det liksom klart. Jag kunde börja fakturera. Till saken hör att jag just hade varit deltidssjuksriven (under graviditeten), sedan föräldraledig och jobbat deltid sedan jag sa upp mig från mitt heltidsjobb. Vi hade dessutom köpt hus nyligen och man kan väl säga att jag inte direkt hade en stor fet spargris där hemma att plocka pengar ur. Jag lånade inga pengar heller eller fick in kapital till starten på något annat sätt. Jag tog min dator som jag redan hade och började jobba med det jag kunde.

Det kan vara bra att ha en buffert när du ska starta ditt företag.

Helt enkelt för att det kan ta ett tag innan man kommer igång och får in pengar. Också för att man ofta behöver fakturera mycket mer än man tror för att kunna ta ut en vettig lön. Räkna med att hälften av det du fakturerar går bort i skatter och avgifter, om inte mer. Så kan du spara ihop lite kapital innan är det att föredra. Två till tre månadslöner sparade kan göra att själen får lite ro.

Men, ärligt talat är det inte helt lätt för alla att spara ihop tre hela jävla månadslöner, så låt inte det stoppa dig. Det går att gräva där man står och jobba sig framåt också. Kanske är det lite lättare när man har en partner som har ett fast jobb och kan täcka upp om det går dåligt (ja det har hänt). Men, du kommer att klara dig. Dra bara inte på dig en massa kostnader. Keep it low key i början. Gräv där du står. När det börjar gå bättre, då kan du köpa in den där utrustningen eller vad det nu är du behöver. Känslan när du faktiskt har jobbat ihop pengar till att köpa det där du behöver är fantastisk.

 

I maj förra året åkte jag och Erik till Norge lite spontant mitt i veckan. Helt enkelt för att vi kunde. Jag jobbade lite från min dator på kvällarna när Erik somnat. En lyx att kunna åka bort bara sådär, det är mer värt för mig än Något annat. 

2. Skit inte i affärsplanen 

Om du går till en företagsrådgivare inför din företagsstart kommer de att vilja att du gör en affärsplan. Det är en bra grej att ha. Att tänka igenom vad du ska sälja, till vem du ska sälja och hur mycket du behöver sälja för att klara dig. I en affärsplan får du konkretisera vad du säljer, hur du säljer, vad som skiljer dig från andra och vilka dina konkurrenter är. Det är JÄTTE bra att göra en affärsplan. Jag gick aldrig till en företagsrådgivare innan jag startade, jag gjorde med andra ord ingen affärsplan.

Det genomgående temat är väl här att jag inte riktigt visste vad jag ville göra rent konkret, därför kunde jag inte heller skriva ner det. Så här i efterhand fattar jag att det hade varit bra att bestämma att ”det här ska jag göra och jag ska sälja det till det här priset till dom här människorna”. Men där och då kunde jag bara inte få ihop det. Det har inneburit att jag gjort massa konstiga jobb, inte riktigt har vetat vad jag ska svara när folk frågar vad jag gör och att jag helt enkelt inte har vetat vem jag vill sälja till och Vad jag faktiskt ska sälja.

En bild från en presentation om mitt företag som jag fick göra för Rotary när mitt företag fortfarande hette Energize Your Business. Det var sjukt kul att få prata om sociala medier och att driva företag digitalt för den målgruppen.

Tänk igenom vad du vill göra i ditt företag, och nöj dig inte bara med det som ”är konkret” eller det där som andra fattar.

Skriv ner det du vill göra som faktiskt ditt hjärta skriker efter. Om det så är att rädda världen, föreläsa för människor över hela världen och starta en utbildningsorganisation. Ja, det kanske var mina innersta drömmar. Men du fattar. Du måste jobba med det du VERKLIGEN vill för att det ska funka. Skit i om andra inte förstår dig eller tror på det du gör. Kör bara. Och skriv ner det så konkret du kan i affärsplanen. Vem du säljer till, vad du säljer och hur du ska få in pengarna. Lista några tjänster som man faktiskt kan anlita dig för, bestäm dig för ett pris. Kör.

Och du, känns det övermäktigt, låt inte det faktum att du inte får ihop affärsplanen stoppa dig. Så länge du är beredd på att jobba hårt, vet ungefär vad du vill göra och hur mycket pengar du behöver in klarar du dig utan en fullständig affärsplan. Om du inte nu behöver gå till banken och låna pengar för att starta igång, då behöver du definitivt göra en affärsplan.

Den här bilden tog jag när jag var i Stockholm för några möten. Jag hade tre inbokade möten. Det viktigaste av dom blev aldrig ens av, hon ställde in just innan för att hon dubbelbokat sig. Jag hade åkt hela vägen till Stockholm för det mötet så det kändes surt. Men samtidigt har jag intalat mig själv att alla resor ger något, oavsett vad som händer på mötet.

 

3. Välj inte ett krångligt, konstigt eller flashigt företagsnamn

Genom åren har jag bytt företagsnamn vad som känns som en miljon gånger. Kanske för att jag inte har vetat exakt vad jag vill göra eller på vilket sätt. Kanske för att jag har tyckt att det har varit läskigt att stå med mitt eget namn där och liksom velat gömma mig bakom ett varumärke.

Det började med att jag försökte registrera ”blueberrystreet” men det var varumärkesskyddat. Då blev det Energize your business. Det kändes fel ganska snabbt så jag bytte till Explore More Media. När jag sen skulle starta aktiebolaget skickade jag in nio olika namn. När Bolagsverket ska godkänna företagsnamnet betar de av listan du skickar in, uppifrån och ner. Så tänk igenom vad du skriver. Det sista jag skrev in var ”Amanda Matti AB” – med tanke om att det ju aldrig kommer att bli det. Det blev såklart precis just det. Så nu heter mitt företag Amanda Matti AB och jag heter Amanda Mattsby..

Jag skulle iallafall rekommendera dig att välja ett neutralt företagsnamn, kanske helst ditt eget, iallafall i början.

Det juridiska namnet har ingen faktiskt betydelse, du kan använda ett annat varumärke utåt. Med ditt eget namn där kan du ändra inriktning på det du gör utan att du behöver bry dig om att ändra företagsnamnet. Dessutom kommer alla ändå komma ihåg dig mer än det juridiska företagsnamnet, så slösa inte energi i onödan.

Min första logga och cover på facebooksidan som jag sen aldrig använde.. Snacka om skomakarens barn.

 

4. Tro inte att du inte duger

Jag startade företaget på sidan om min dåvarande deltidsanställning. Det kändes som en bra grej, att ha det lite på sidan om. Eftersom jag var livrädd för att jag inte skulle lyckas och helt enkelt inte vågade ta steget fullt ut direkt. Det var på något sätt oerhört skrämmande att säga ”Hej, här är jag och jag driver företag. Ni får gärna anlita mig”.

Det här är kanske fortfarande mitt största problem som företagare, att jag hatar att sälja in mig själv. Men något jag har lärt mig är att det är oerhört mycket svårare att sälja in dig själv om du inte ens själv tror på det du gör. Så be inte om ursäkt för vem du är, det du gör eller det du kan. Tro inte att någon annan kan hjälpa det här företaget (kunden) bättre.

Markus brukar säga till mig ”Om du var 45 år och man och kunde exakt det du kan nu, hur hade du tänkt då?”. Svaret är alltid detsamma, jag hade tänkt att jag är bäst i världen på det här och det är helt självklart att jag kan hjälpa dom med det dom vill ha hjälp med! Det mind-setet försöker jag ta med mig i allt jag gör.

 

När jag har en dålig dag brukar jag gå tillbaka till det här citatet om mitt samarbete med stadium. Det påminner mig om att jag faktiskt visst kan. Att det jag gör är bra. 

 

Ett extra tips : Kolla upp om du kan få starta eget bidrag

När man ska starta företag kan man söka starta eget bidrag. I många kommuner gäller det bara den som varit arbetslös, men så finns det så kallade ”stödkommuner” där även den som har ett jobb fram till företagsstarten kan få bidraget. Gällivare är en sådan kommun. Det betyder att jag, om jag hade vetat om det, hade kunnat få 80% (eller max ca 20000 före skatt) i lön i sex månader vid företagsstarten. Det. Hade. Gjort. All. Skillnad. Men jag visste inte att det var så för det finns typ ingen information om det någonstans.

Så, kolla upp om din kommun är en stödkommun. Ring kommunen och fråga var man vänder sig när man vill starta företag i din kommun och prata med dom. Ett krav är att man inte har börjat fakturera något ännu, så gör det här direkt du börjar fundera på att starta.

 

Tänka sig att jag stod här, mitt i de Österrikiska alperna, i början av januari – och det är mitt jobb. Det hade jag aldrig kunnat drömma om när jag startade. Bilden har min fantastiska företagarkollega Jennifer tagit. Jennifer skriver också massor om att driva företag och hon har en hel del bra tips att förkovra sig i om du vill fortsätta läsa om att starta eget.

 

En inte så rik men förbannat glad företagare i Österrike. Foto av Jennifer Sandström.

Men hur har det gått för mig då egentligen kanske du undrar.

Och det är en bra fråga. Jag har inte blivit ekonomiskt oberoende ännu, jag kämpar ännu med att sälja in mig själv utan att tycka det är jobbigt och jag har inte omsatt några miljoner. Men jag har livnärt mig på mitt företag i fyra år och kunnat investerat i både utrustning och lokaler med egna pengar. Jag har dessutom nästan dubblerat omsättningen från varje år vilket tyder på att det går åt rätt håll. Långsam och organsik tillväxt är trots allt underskattad. Jag räknar med att det inte går fort, men att jag fortfarande är här och gör min grej om tio, tjugo och förhoppningsvis femtio år.

 

Om du har hängt med så här långt, grattis! Den uthålligheten kommer du ha nytta av när du startar ditt företag! Hehe. Men i ärlighetens namn, den som fortsätter kliva upp, dag efter dag, oavsett vilka framgångar eller motgångar som vi möter. Den kommer att nå långt. 

Speed doesn’t matter, forward is forward. ♡

 

Har du frågor eller tankar kring att driva eller starta företag? Skriv en kommentar!

Min trettioårsdag

I fredags fyllde jag trettio år, det känns som en stor milstolpe i livet. Kanske är det nu man blir vuxen på riktigt? Eller inte. Hur som helst hade jag en superfin födelsedag. Jag fick presenter i sängen av Markus och Erik på morgonen och sen hann jag och Markus äta frukost ihop, vilket aldrig händer på veckorna annars. Jag hade bestämt mig redan innan för att inte jobba den här dagen, utan istället göra någonting ute. Som tur var kom min trettioårs present till mig själv i torsdags, en ny splitboard. Jag hade en i Kanada men sålde den för flera år sedan. Att köpa en ny är kanske det bästa jag har gjort!

Jag tog en kort tur upp till backhoppan bara för att testa brädan och känna på grejerna.

Den är flera kilo lättare än min gamla splitboard och sjukt lätt att montera och demontera. Det tog ungefär en timme hemifrån, upp till ovanför backhoppan och sedan ner igen. Inte någon lång tur men så oerhört härligt! Att få gå lugnt uppåt och sen få spänna på sig brädan och åka pudersnö ner. Hade helt glömt hur härligt det är och kunde aldrig ana att jag saknat det så mycket. Fin trettioårs present helt enkelt!

När jag kom hem från min korta tur kom mamma och pappa förbi och började duka upp mat och fika i mängder. Jag gjorde på riktigt nästan ingenting. Jag gick runt hemma och drack kaffe, plockade lite och bara njöt. Mamma hade lagat så mycket god mat. Tacopaj, ansjovispaj, ost och skinkpaj, laxrulle och räkcheesecake. Dessutom hade hon bakat två tårtor och tagit med en massa småkakor. Jag kände mig bortskämd, omhändertagen och väldigt lyckligt lottad.

Mamma och pappa, festfixarnas mästare. Den fina bilden på oss har Rania fotat på vårt bröllop.

Vid fyra började vänner och släkt komma förbi. Det åts, fikades och pratades.

Jag fick massor av tulpaner och huset fylldes av härligt sorl. Jag hade inte ordnat någon fest eller planerat något för kvällen men hoppades lite på att mina kompisar kanske ville stanna länge och dricka ett glas vin eller bara prata. Men tji fick jag. Klockan sju började den ena efter den andra tacka för sig. Till och med Erik klädde på sig, kom och sa hejdå och åkte hem till Farmor och Farfar. Klockan åtta satt jag själv i soffan, all mat var undan dukad och huset tyst och tomt. Jag förstod ingenting.

Jag satt där en liten stund och tänkte ”jaha, vad synd att alla hade så bråttom just idag.” Och precis då kom Markus in och bad mig klä på mig ytterkläder. Vadå? Var ska vi?

Det visade sig att Markus hade planerat en överraskningsfest. Vi körde en liten stund och stannade vid en stuga mitt ute i skogen. Där inne var dom, alla vännerna. Det blev beer-pong turnering och sen Markus berömda nattklubb. Rökmaskin, discoljus och bra musik gör susen för vilket utrymme som helst. Vi dansade som om det inte fanns någon morgondag. Bara vi. Det är så jäkla skönt att dansa i lugn och ro, förlora sig i musiken och bara vara. Det blev till slut en kväll värdig en trettioårsdag!

Mannen i mitt liv. Tänk att jag har honom ändå, fy fan vad fint att bli trettio med en så fin familj. 

För ett år sen var jag lite stressad över att snart fylla trettio.

Det var så mycket jag skulle hinna med innan jag blev trettio, eller åtminstone tänkte jag det när jag var arton. Men sen spenderade jag massa tankeverksamhet på att fundera på varför jag kände så.

Jag insåg att det mesta jag har i mitt liv nu, hade jag aldrig kunnat drömma om när jag var arton. Lugnet inombords, möjligheterna och drömmarna. Min familj och vårt liv. Alla vänner. Företaget. Då kom lugnet. Livet är ju hundratusen gånger bättre än jag hade kunnat drömma om när jag var arton. Så varför stressa eller känna sig misslyckad för att man inte hann det jag trodde?

Man ska inte vara ledsen över att man blir äldre, för vissa får aldrig chansen. Att åldras är en gåva. Det skrev jag på min födelsedag för ett år sen och det är så sant. Jag är tacksam och glad över att få vakna upp ännu en dag. Tacksam över familj och vänner och tacksam över alla er som hänger med mig här.

Jag är så oerhört glad och tacksam över min födelsedag och att få bli äldre. Ser fram emot att se vad livet har att erbjuda mig som trettio! ♡☺️

 

Fredagskänslor

Det var länge sedan jag skrev ett helt vanligt blogginlägg. Ni vet, ett inlägg om sånt som händer här och nu. Något som inte är så genomtänkt och bearbetat. Det mesta jag har gjort på sistone är mer arbetade inlägg med mer ’värde’. Men så har jag också publicerat ungefär tre inlägg i månaden, vilket är väldigt lite.

Ett av mina mål för det här året är att släppa lite på prestigen och prestationen. Att bara göra. Skriva mer och oftare, inte tänka att allt som hamnar här måste vara perfekt. För jag tänker att de flesta av er som läser här ändå gör det för att ni på något sätt tycker det är kul att höra mer om vad som händer, vad jag gör och vilka tankar jag går runt och funderar på? Jag tänker förutsätta att det är så, det blir mycket roligare då, när jag ser framför mig alla er som läser den här bloggen som ett gäng kompisar.

Ni får gärna dela med er av era tankar, idéer och reflektioner när ni läst ett inlägg. Det gör mig verkligen superglad. Don’t be a ghost, okej? Okej! 

Kaffe med utsikt, det vill jag ha mer av under året. Den här bilden är från nyår i Lavangen.

Idag är det alltså fredag och jag jobbar hemifrån.

Jag har suttit och jobbat sent flera dagar den här veckan så jag orkade bara inte plocka ihop grejerna och åka till kontoret. Ganska lyxigt ändå, att kunna välja. Jag tog en promenad med hundarna imorse medan Markus lämnade Erik på dagis. Sen kom jag in, slog på kaffe och satte mig på mitt hemmakontor och började jobba. Det var en skön start på den här fredagen!

Ur högtalarna strömmar Markus och Jockes senaste låt Keep Me som släpptes idag. Den har gått på repeat hela morgonen, en himla tur att den är fantastiskt bra. Jag älskar deras släppdagar, det ligger alltid en härligt pirrig förväntan i luften. Det är häftigt med musik, hur det kan spridas och påverka så många människor på så många olika platser i världen.

Jag och Sky på en härlig lunch-löprunda runt Nuolajärvi igår. Kanske bästa löpslingan i Gällivare vintertid!

Nu ska jag ta och fortsätta jobba med några pågående uppdrag.

En hemsida ska fixas, bilder levereras, filmer klippas och en utbildning i sociala medier förberedas. Jag har valt att ändra fokus lite i mitt jobb i år, kärnan är att träffa fler människor, men mer om det i ett annat inlägg.

Hoppas att ni får en superfin helg, och till dig som känner dig lite nere. Läs det här inlägget om att hantera sin ångest som jag postade på instagram igår. Kram!

År 2020 startade i ett soligt Österrike

Så var det 2020 och årtiondets första veckor har passerat. Efter att ha firat in det nya året i norska Lavangen med polarnatt, snöstorm och lugna dagar begav jag mig till Österrike på årets första jobbvecka. Polarnatt byttes mot strålande vårsol och lugna dagar mot intensivt schema och långa dagar i backen. Resan var en pressresa i samarbete med Österrikes Turistbyrå och den lokala turistorganisationen för byn vi bodde i. Och vilken pressresa sen.

Det här var andra gången jag var i Österrike. Förra gången var i somras, också då tillsammans med Österrikes Turistbyrå. Då tog den lilla alpbyn Bad Gastein mig med storm och Wagrain var inte sämre. Det är något med människorna här som fängslar mig. Det och de höga bergen, vackra dalarna och utsikten, såklart.

Under våra tre heldagar på plats i Wagrain i östra Österrike hann vi med massor.

Det var jag, Jennifer, Lina och de danska journalisterna Per Henrik och Johan som var inbjudna den här gången. Tillsammans med Sara från Visit Austria och lokala guider fick vi ta oss runt flera av de olika skidorterna. Det är länge sedan jag har åkt så här mycket snowboard. Det kändes i benen. Det är också länge sedan jag såg solen så här mycket. Det kändes på kinderna på kvällen. 

Jennifer skrev så fint om det motstånd man ibland känner inför en resa just innan man ska åka. Ni vet den där rösten som säger åt en att man lika gärna skulle kunna stanna hemma. Rädslan för det okända. Bekvämligheten i att vara i det invanda, trygga och vanliga. Jag kände också det innan jag åkte. Suckade för mig själv när jag hoppade in i bilen på måndagen för att köra de tolv milen till flygplatsen i Kiruna. Men när väskorna var incheckade och mitt boarding pass låg i fickan så var känslan som bortblåst.

Jennifer tog den här bilden på mig andra dagen. Den gör mig glad. Kameran och jag på äventyr. 

Det som alltid slår mig mest efter en resa, kort eller lång, är människorna.

Den här gången extra mycket. Österrike är så genuint på något sätt. Älskar till exempel att nästan alla hüttes (stugor på fjället) är familjeägda med egna traditionella recept. Och att många som är från de här små alpbyarna verkar stanna kvar här, och att de alla verkar älska skidåkning.

Efter den här pressresan är det verkligen människorna jag kommer ihåg. Som alltid. Historierna de berättar. Deras kunskap, tankar och erfarenheter. Det berikar mig. Ger mig nya perspektiv. Mer kunskap att ta med mig och föra vidare. Mer ödmjukhet och respekt.

Frukost på Kogelalm första dagen. Mannen på bild är Stefan, vår guide första dagen. 

På fredagen blev vi avsläppta av en taxi en bit upp på ett berg. Vi promenerade de sista två kilometrarna uppför till gästhuset där vi skulle äta. Efter en lång och avslappnad middag tog vi varsin kälke och åkte ner för hela stigen igen. Kanske det roligaste jag gjort på länge! 

Jag är oerhört glad över att få starta året med sol på näsan och snowboarden på fötterna. När jag åkte där med kameran i hand och spanade ut över alla dessa fantastiska berg tänkte jag att det är rätt häftigt ändå. Att jag är här på jobb. Hade du sagt det till mig för ett par år sedan hade jag inte trott dig. Det här årtiondet kunde inte ha börjat bättre! 

Årtiondet som gått

Det är nyårsafton och sista dagen på ett årtionde. Imorgon är det dags, ett nytt år och ett främmande 20-tal. För mig känns det här som ett stort skifte, inte för att årtiondet i sig är slut – men för att jag fyller trettio om bara en månad. Det är slut på mina år som tjugoåring och början på något annat. Livet som trettio.

Det sägs att vi människor överskattar vad vi kan göra på ett år, men underskattar vad vi kan göra på tio år. Jag tycker det stämmer så himla bra. Det är svårt att titta tio år framåt och tänka sig vad som finns där. För aldrig någonsin hade jag, för tio år sedan, kunnat drömma om det liv jag har idag och allt jag har gjort på dessa år.

När decenniet inleddes hade det gått ett halvår sedan jag tog studenten.

Jag ville bort från Gällivare. Göra något annat, se världen. Vi reste runt i Asien flera vintrar, jobbade somrarna i gruvan hemma och reste under vinterhalvåret. Jag har varit på de mest fantastiska platserna i världen med kritvita stränder, paraplydrinkar och turkost vatten. Jag har dykt med tjurhajar, sköldpaddor och fiskar i regnbågens alla färger. Lärt mig köra motorcykel och druckit alldeles för starka drycker i hinkar med sugrör.

Jag har uppfyllt barndomsdrömmen om att spendera en vinter i Kanadas klippiga berg. Åkt snowboard varenda dag och fått lära känna locals på mina zumbaklasser i Revelstokes gympasal. Jag har haft roliga jobb och påfrestande jobb. Jobbat för mycket, tvivlat på mig själv och ändå lyckats röra mig framåt.

Jag har träffat mitt livs kärlek.

Köpt hus och sålt hus. Blivit hundägare och senare mamma. Det går inte att beskriva den känslan i ord. För tio år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle sitta här, snart dags att fylla trettio med en snart femåring bredvid mig. Jag har utmanat mina rädslor och startat företag. Styrt min egen tid. Kämpat med att få allt att flyta på. Fortsatt ta ett steg i taget även när det varit motigt.

 

Livet år 2010 var fint på många sätt.

Men jag tror inte att jag är ensam om att aldrig vilja byta tillbaka. Ikväll sitter jag här, på nyårsafton, i en stuga i Tennevoll i Norge. Samma plats som jag gifte mig på för bara fyra månader sedan. Snön faller tätt utanför fönstret och jag känner mig så oerhört lugn. Tillfreds. Nöjd med livet. Det är svårt att summera tio år. Platserna man sett, människorna man mött och upplevelserna som format en. Men det har varit fantastiska år.

Allt är såklart inte guld och gröna skogar eller ens en rak väg. Men om det är något som de här tio åren fört med sig är det ett lugn och en tillit till mig själv och världen omkring mig. Jag har allt jag behöver, precis här.

Jag har lovat mig själv att fylla det kommande året med ännu mer liv och upplevelser. Mindre oro över onödiga saker och mer action. Mer människor och mindre skärmar.

Kan inte tänka mig något bättre ställe eller sätt att avsluta året på än just här. I en stuga med stormen som viner utanför. Det känns som ett perfekt avstamp för hur jag vill att nästa årtionde ska bli. Jag känner mig laddad och redo att ta mig an livet som trettio. Starkare än någonsin och med energi över så det räcker till fler.

Oavsett om du firar in det nya året idag eller inte, så önskar jag dig en bra dag och en fin start på det nya året. Man måste inte sätta mål, ge nyårslöften eller ”starta ett nytt liv” bara för att det är ett nytt år. Det är en ny dag, precis som vilken annan som helst. Allt blir som det ska vara.

Kom ihåg att du är stark och har kapacitet att klara allt. Tillsammans ger vi fasen Aldrig upp, vi är här imorgon igen. Jag känner på mig att 2020 är vårt och kärlekens år!

 

Gott nytt år till dig! ♡

Klä dig rätt för vinterlöpning

Vill du ut och springa under vintern men vet inte hur du ska klä dig rätt för vinterlöpning? Gällivare ligger tio mil norr om polcirkeln, här har vi haft snö sedan sista september i år och den smälter nog inte förrän i maj. Att springa när det är snö och kallt ute är inte direkt något man kan undvika när man bor här, åtminstone inte om man gillar att springa utomhus. Därför har det har blivit en hel del löprundor i kallgrader och djupsnö genom åren.

Varje gång jag lägger upp något om det på Instagram får jag frågor om vad jag har på mig när jag springer ute när det är kallt. Och även om jag är långt ifrån någon expert har jag hittat vad som funkar för mig.

Därför delar jag med mig av mina bästa tips på hur du klär dig för att slippa frysa under vinterns löprundor!

Att klä sig rätt på överkroppen

Närmast kroppen – Underställströja i ullmix

Ull närmast kroppen är alltid rätt! Jag har alltid på mig en underställs tröja i ullmix, ca 60% ull. De jag oftast använder kommer från Peak Performance och är flera år gamla men ser fortfarande ut som nya. De är tunna men varma och har hittills Aldrig luktat illa, oavsett hur många löprundor de varit med på.

Jag tycker underställ i syntet nästan alltid luktar illa, hur lite man än svettas, därför går det bort. Och underställ i 100% ull blir tunga och luktar lätt blöt hund. Så en mix funkar bäst, tycker jag.

Mellanlager – om det är kallare än ca -10°c

Om det är varmare än minus tio tycker jag att det räcker med första underställströjan och vindjacka. Men om det är kallare brukar jag ta på mig ett mellanlager. Är det precis under räcker det med en träningströja med borstad insida eller en tunnare långärmad. Börjar det närma sig minus femton brukar jag ha ett tjockare underställ (mer ull!) eller en tunn fleecetröja. Är det närmare -20 tar jag på mig ett tunt förstärkningsplagg i dun eller en tjockare ulltröja.

Tredje lager – En jacka som stoppar vinden

Längst ut har jag nästan alltid samma – min löparjacka från KariTraa. Den har jag sommar som vinter och varierar bara vad jag har under. Jag köpte den i en stor storlek för att kunna få in fler tröjor under om det är kallt. Den stoppar vinden fram på bröstkorgen och vädrar över armar och baksida. Jag tycker att jag håller mig varm, utan att bli för varm.

Dessutom har den huva, vilket jag älskar. Är det riktigt kallt drar jag huvan över mössan och hörlurarna och slipper på så sätt att vinden letar sig in i nacken. Det här är inte ett sponsrat inlägg, men av alla löparjackor jag haft är det här den jag gillat bäst. Den är dessutom snygg och har inte heller börjat lukta – någonsin. Det gillas!

Världens bästa löparjacka? Kanske. Den heter Tove och är från Karitraa. Och nej, det här är inte ett sponsrat inlägg, bara ren och skär prylkärlek.

Klä dig rätt på benen 

Vinterlöpartights med borstad insida

Det finns många varianter av vintertights. Jag har haft ett par från Blacc i flera år som funkat helt perfekt ner till -10 grader ungefär.  Kallare än så har det blivit för kallt om låren. Då har jag antingen tagit på ett par underställsbyxor i samma ullmix som tröjan, eller dragit på ett par vindbyxor.

Jag har nyss införskaffat ett par tights från Salomon med vindstopper på låren som är helt underbara. Har man ett par längdtights funkar det lika bra. Det blir helt enkelt inte lika kallt om benen när vinden inte tränger genom tyget. Väl värt att investera i om man tänker springa mer än ett par rundor varje vinter!

Jag har hittills sprungit med dem i ner till -17 grader och det funkade fint för mig. Kallare än så hade jag nog tagit på ett par dunshorts eller satt underställ under.

”Markus, kan du ta en bild på mig så man ser vad jag har på mig?” Just hemkommen efter ett par kilometer i nysnön. Man ser förvisso inte så bra vad jag har på mig, men jag ser åtminstone lite glad ut!  

På fötterna

Närmast foten – Ullsockar med högre skaft

Samma sak gäller här som på resten av kroppen – ull närmast huden. Det finns massor av strumpor i olika modeller, vilken du ska ha beror på dina fötter och vad du föredrar – men se till att det är ull. Jag använder ullsockar när jag springer både sommar och vinter, helt enkelt för att mina fötter mår bäst då.

Även om foten blir blöt värmer ullen. Dessutom får jag aldrig skavsår längre sen jag börjat med det. När man springer vintertid är det skönt att ha högre ullsockar som går upp en bit under tightsen. Jag har flera par från Ulvang och Seger.

Trailskor – Sommar som vinter

Jag springer i samma löparskor året om. Jag har bara ett par åt gången och använder dom jag har till allt. Det är ingen uttänkt strategi. Det har bara blivit så för att jag älskar dom jag har och har helt enkelt inte sett något behov av flera olika skor. Jag är inne på mitt tredje par trailskor från Salomon nu och jag älskar dom. Jag har sprungit med dom i fjällen sommartid såväl som på asfalt, leriga skogsstigar och i djupsnö. Alla de modeller jag prövat har haft bra grepp på halkiga vintervägar och funkat fint i djupsnön.

Ingen av de skor jag haft är vattentäta, och det är perfekt.

Springer man i snö (eller i fjällen sommartid för den delen) får man ändå in vatten i skorna när man springer i djup snö eller vadar över bäckar etc. Det är liksom oundvikligt. Men med ullsockar i skorna trampar man snabbt ut vattnet och foten håller sig varm trots att den är blöt. Sen får man ställa skor och sockar att torka när man kommer in igen. Eftersom skorna inte är vattentäta luftar dom ordentligt, därför känns fötterna ofta fräscha trots att man har haft blöta skor hela dagen.

Mina välanvända Speedcross 4 som fick kasseras strax efter vår fjälltur i Padjelanta eftersom det i princip var mer hål i dom än tyg. Supersköna skor som funkat lika bra sommar som vinter. På bilden har jag varit på utedasset och har en plastpåse i skon för att inte blöta ner mina torra strumpor som jag bytte till när vi kom fram till stugan. 

 

Obs! Det är viktigt att komma ihåg att här uppe har vi mycket snö, inte blankis. Så om man springer där det mest troligt är is är det kanske värt att kolla efter skor med dubbar.

Springa längs skoterspår i nysnö är tungt, men så underbart. Som att springa i en vintersaga.

 

Accessoarerna – Varma med andningsförmåga

Glöm inte en bra mössa som värmer utan att bli för tät. Jag använder en tunn mössa från Houdini. En buff eller halsduk att dra upp ordentligt är skönt. Jag bekymras inte alls av kall luft när jag springer och har därför aldrig prövat någon andningsmask. Kanske borde man ha det när det är riktigt kallt, jag vet inte. Man får helt enkelt pröva sig fram!

Bra vantar är också viktigt. Jag har ett par handskar från Hestra som egentligen är tänkta som innerhandskar, men de funkar utmärkt. Förut sprang jag med mina tjockare längdskidshandskar när det var riktigt kallt, men sen tappade jag bort dom och jag har helt enkelt inte kommit mig för att köpa några nya..

Sista tipset – krångla inte till det för mycket. Ut och njut av kylan och snön bara!

Jag är som sagt inget proffs på vinterlöpning, men efter alla mina rundor under vinterhalvåret är det här vad jag kommit fram till funkar för mig. Jag gillar att löpning är enkelt och att man behöver inte så mycket för att komma ut. Men såklart finns det massor av prylar att nörda ner sig i – om man vill.

Man kan ha hundra olika löparskor med olika egenskaper, massor av utrustning och prylar för olika turer, men det behöver inte vara så komplicerat. Testa dig fram till vad som funkar för dig och tänk inte att det måste vara ”rätt” grejer. Om det funkar för dig – så är det rätt grejer.

Det viktigaste är att man tar sig ut.

För när man väl är där ute i snön och tystnaden så är det helt underbart. Jag tycker att det är så underbart att jag bestämt mig för att springa Höga Kusten Winter Trail den 22 februari. Det blir tjugofem kilometer löpning i vinterlandskap, över Skulufjället. Den utmaningen är vad som motiverar mig att ta mig ut just nu. Är du också sugen att utmana dig? Hör av dig så kan vi peppa varandra!

 

Har du fler tips eller frågor? Skriv en kommentar så kan vi hjälpas åt att fylla på kunskapsbanken och peppa fler att hitta glädjen i vinterlöpning! 😊♡

Släpp taget om kraven i jul

Det är mindre än en vecka kvar till jul och jag känner noll julstress. Vi julpyntade huset med julgran och allt redan till första advent. I samma veva som vi pyntade bakade jag och Erik en omgång lussebullar, men där tar våra julförberedelser slut. Det är en ganska ovanlig känsla för mig i samband med jul, den här lättheten. Att inte känna stress över saker som ska fixas, planeras eller paketeras. För ovanlighetens skull har vi inte heller planerat in något speciellt under juldagarna, mer än att vi ska vara lediga.

Jag tänker att vi alla skulle må bra av att släppa taget så här i juletider. Om kraven, prestationerna, förväntningarna och måstena. Vi tenderar att göra så mycket saker för att den ’perfekta julstämningen’ ska infinna sig, när den i själva verket kommer när vi släpper taget. För magin som julen så lätt förknippas med kommer inte från några saker, vackra dekorationer eller perfekta julklappar. Magin kommer när vi är närvarande. 

Vi intalar ofta oss själva att vi måste göra en massa saker.

Måste städa, måste baka, måste laga mat, köpa fler julklappar och göra julgodis. Ofta gör vi alla dessa saker för att vi tror att någon annan förväntar sig det. Barnen förväntar sig massor av julklappar, familjen en massa mat och så alla dessa traditioner som måste upprätthållas. För vad blir det annars för jul?

Jag frågade Erik igår vad han ser mest fram emot med julen. Jag förväntade mig att han skulle svara ’öppna julklappar’ eller något annat i samma stil. Istället tittar han på mig och säger ”Att få vara med er, familjen”. Behöver jag ens säga att mitt hjärta smälte? Jag fortsatte fråga hur han såg framför sig att julafton skulle vara. Hans svar fick mig att ytterligare andas ut, sänka axlarna och bara njut av nuet.

”Jag vill vakna på morgonen och äta frukost hela familjen, men inte öppna julklapparna jag brukar få på morgonen. Dom kan vi spara till senare för jag är lite trött på morgonen. Sen kanske vi kan gå ut en stund med hundarna? Och så måste vi hälsa på mommo, hon fyller ju år! Och sen åker vi till fammo och faffa. Visst öppnar vi julklappar där mamma? Och vet du, även om jag inte får vad jag har önskat mig kommer jag bli jätte glad! Sen åker vi hem och sover, jag kanske orkar vara vaken tiiiill… halv nio. Men sen vill jag sova. Det kommer bli en jääätte braaa julafton!”

 

Med ens sänkte han mina påhittade krav rejält. Allt det där extra som jag annars hade tänkt att jag behöver göra för att julen ska bli bra, försvann i det svaret. Ibland är allt vi behöver göra att prata med varandra. Fråga vad var och en skulle vilja göra. Vad som är viktigt för var och en för att en dag ska bli bra.

I vår familj behövs det inte tio sorters julgodis, en massa traditioner, ett överflöd av mat eller julklappar i massor för att det ska bli en bra jul.

Nästan tvärtom. Vi gillar det avskalade och enkla. Att bara vara med varandra, hitta på spontana grejer, göra något utomhus och käka pizza till middag. Det passar oss, kanske passar det inte er.

Men jag rekommenderar verkligen att prata ihop er om vad som faktiskt är viktigt för er, på riktigt, under julen. Kanske förvånar svaren dig? Oavsett vad, är det skönt att Veta vad alla förväntar sig och behöver, istället för att gå och leva upp till krav som kanske ingen har ställt. 

Här är en bild som Erik ville ta på oss idag med paddan när vi satt och kollade julkalendern på golvet. Helt perfekt bild, trots att den är suddig. Vardagen när den är som finast.

Jag hoppas att du får en fin jul, oavsett om du firar själv, med vänner eller med hela tjocka släkten.

Glöm inte att sänka axlarna, ta ett djupt andetag och ge dina nära och kära omtanke och närvaro. Det är tamejfan den finaste gåva vi kan ge någon. Vår tid. ♡

Vinnare av priset Positiva Gällivare 2019

En fredagförmiddag för drygt en månad sedan ringde det ett nummer jag inte kände igen. Det var Hans Jönsson på Boliden. Han berättade kortfattat att Boliden hade instiftat ett pris förra året i samband med deras femtioårsjublieum. Priset hette ”Positiva Gällivare” och skulle delas ut årligen till en förening, ett företag eller en person som gjort positiva saker för Gällivare.

Jaha, tänkte jag. Det är ju fantastiskt! Men varför ringer han mig?

”Vi har fått in många nomineringar i år och efter att ha läst igenom alla nomineringar och överlagt i styrelsen har vi kommit fram till att årets vinnare av priset, det är Du.”

VA?! Är det på riktigt? JAG?! Har jag vunnit ett pris?

Idag delades priset ut på Gällivare Näringslivs inspirationsfrukost. I en månad har jag gått och funderat på om det verkligen är sant eller om jag bara har drömt alltihop? Men det var alltså sant. Jag är så fruktansvärt glad, stolt och ödmjuk. Det betyder jätte mycket att få ett sånt här pris. Speciellt roligt att få höra att en tredjedel av nomineringarna som kommit in hade mitt namn med. Alltså, ni är bäst.

Gällivare är ju världens bästa plats att bo på och tillsammans gör vi det ännu bättre. Jag försöker göra vad jag kan för att lyfta de möjligheter som finns här, påverka vad jag kan som kanske kan bli bättre och skapa det jag saknar.

Men som med allt annat gör man aldrig någonting själv. Utan alla som på något sätt funnits där längs vägen och hjälpt till och gjort allt möjligt hade ingenting blivit av. Det krävs en by att upppfostra ett barn – och ett samhälle att bygga ett företag. Eller något sådant.

Jag är sinnessjukt glad över att Boliden från första början valt att instifta ett sånt här pris som lyfter positiva gärningar i Gällivare. Att jag har äran att få ta emot priset i år är galet kul.

Ett stort Tack till Boliden och alla er som har nominerat mig. Jag vet inte vilka ni är, men ni ska veta att jag är så jävla glad och tacksam. WOW.

Från djupet av mitt hjärta – TACK. ♡

Alla min barndoms gator rivs

De flesta har hört talas om stadsflytten i Kiruna, men inte lika många vet om att hela Malmberget rivs på grund av gruvbrytningen.

När jag delade lite info om det här på min story på Instagram tidigare svarade över 300 personer att de ville veta mer. Jag förstår det, för att vara ett så stort fenomen hörs det väldigt lite om det.

För mig, som är uppvuxen i Malmberget med gropen som granne, är allt så självklart. Gruvbrytningen, samhället som försvinner, allt som byggs nytt och hatkärleken till gruvan. Men för någon utomstående förstår jag att det verkar konstigt.

För att samla mina tankar tog jag en promenad runt Malmberget och vårt gamla hus på Skolgatan.

Jag har varit ganska osentimental kring hela flytten av Malmberget, kanske för att Malmberget var slitet redan när jag var liten, jag vet inte. Men att promenera runt vårt gamla hus som nu mer står tomt kändes olustigt.

De trasiga fönstren i min storebrors gamla lägenhet och våra gamla leksaker i sandlådan. Alla dessa hyreshus och villor som står tomma och bara väntar på att rivas. Det gjorde mig ledsen på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Focushuset, en av 60-talets toppmoderna betongklumpar. Det tretton våningar höga huset står nu tomt och ska snart rivas.

Den gamla disponentvillan i Malmberget. Jag har hört rykten om att den ska byggas i replika någon annanstans men vet inte om det stämmer.

Malmberget och gruvans historia

För att förstå dagens flytt måste vi först kolla tillbaka till hur det började. De första malmfyndigheterna hittades här uppe under 1600-talet, men det var först 1890 som LKAB startades. Gruvan har sedan dess gett välbetalda jobb och bidragit till inflyttning, men samtidigt har den också tagit allt större mark i anspråk.

Malmberget byggdes alldeles intill gruvan för att arbetarna skulle ha nära till jobbet. Men ju större gruvan blev och ju djupare brytningen kom, desto mer påverkat blev samhället ovanpå.

I Malmberget har det alltid funnits pengar och därför också vacker arkitektur. Stora vackra trähus med snickerier och torn fanns i Malmberget under 1900-talets första hälft. På 1960-talet revs många gamla trähus och toppmoderna betongklumpar byggdes enligt senaste mode.

Men redan då hade gruvbrytningen påverkat så mycket att man var tvungen att riva stora delar av samhället. Kyrkan flyttades och skolor och hus revs. År 1971 släppte taket ovanför en gruvort och Kaptensgropen bildades. Gropen är nu 250 meter djup och blir större för varje år som går. 

Byggnader på kanten av Kaptensgropen.

Hus innanför staketet som ska saneras och rivas.

Jag är uppvuxen i Malmberget, alldeles intill gropen. 

I ett vackert gammalt hyreshus från slutet på 1800-talet som mina föräldrar köpte 1985. Huset var charmigt med stora fönster, högt i tak och enorma ytor. Mamma och pappa renoverade huset, som tidigare varit både kommunhus och café, och byggde fem lägenheter. Vår lägenhet på övervåningen var på 160 kvadratmeter och hade fantastisk utsikt över hela Gällivare och Dundret.

Gården var enorm med en stor slänt, perfekt att åka pulka i på vintern. Här fanns karusell, gungställning och ett stort potatisland. Från Malmberget, och speciellt från vår lägenhet på övervåningen, såg man solen mycket tidigare på våren än i Gällivare och kunde njuta av solen mycket längre på hösten.

Jag gick mina första skolår på Gunillaskolan. Promenerade till Malmbergs bagaren på lunchrasten och köpte Mariakaka. Köpte pizza med mamma och pappa på Alanya längs Gällivarevägen på fredagarna och gick och handlade på ICA Maxim.

Alla mina kompisar bodde i Malmberget och jag promenerade överallt. Min bästa kompis Emma bodde längre ner i Malmberget och när jag gick till och från henne gick jag längs med staketet. Staketet som utgjorde den tunna linje mellan rasriskområdet, och samhället.

Av allt det finns idag ingenting kvar.

Min första lägenhet. Nu står den tom och övergiven, redo att rivas.

Dörren till min första egna lägenhet.

Ett fönster in i det som brukade vara min storebrors sovrum.

När man idag kör upp till Malmberget känns det som en spökstad.

Min mamma är också uppvuxen i Malmberget. Jag har fått berättat för mig om hur det såg ut förr, innan gropen. Innan kyrkan flyttades, gatorna slukades och innan realskolan revs. Mamma har berättat för mig om alla vackra trähus med sneda hörn. Om biograferna, affärerna, järnvägen och caféerna. Jag har förstått att det var ett oerhört vackert samhälle. Men det var före min tid.

Min kompis Emmas område har redan jämnats med marken och staketet har flyttat längre in mot kärnan. Vi sålde vårt hus till LKAB förra året och även det står nu tomt och redo att rivas. Bredvid det står fler tomma hus. Det känns kusligt och lite sorgligt att alla min barndoms gator rivs. Att område efter område raderas.

Här promenerade jag till min kompis Emma. Det var också i den här backen jag lärde mig åka snowboard. Idag är allt innanför stängsel och ett rasriskområde.

Malmbergsborna är vana vid jordbävningar.

Om det är något man är van vid när man är uppvuxen här så är det skalv. Som små jordbävningar varje natt och allt oftare även på dagarna.

Varje natt klockan tolv spränger de i gruvan. Då skakar det så att det skallrar i fönsterrutorna. När jag var liten var det just bara dom skalven vid sprängning man kände. Men med tiden blev det allt fler och på olika tider. Det berodde inte på fler sprängningar, utan på att berget satte sig allt oftare.

En del skalv känns bara lite och andra får hela hus att vibrera och gunga. Jag kommer aldrig glömma när vi gick genom korridoren på gymnasieskolan och det helt plötsligt kändes som att marken försvann under våra fötter. Otäckt, men inte ovanligt.

Här verkar det pågå sanering av hus som ska rivas.

Hus som ska rivas i Malmberget

Nästan alla hus här står tomma, utom några enstaka.

Tomma hyreshus i Malmberget

tomma hyreshus vid gropen i Malmberget

Gropen rakt fram och ett tomt hyreshus till vänster.

 

När jag var tjugo minns jag att jag hade en diskussion om gruvans påverkan på framtidstron med en man som jobbade på kommunen.

Han hävdade att gruvans framfart inte hade något alls att göra med att ungdomar flyttade från Gällivare. Jag hävdade motsatsen. Vad gör det egentligen med framtidstron hos unga om hus rivs på löpande band, men ingenting byggs?

När jag växte upp var det bredvid ett staket med en stor grop på andra sidan. Vi tänkte inte så mycket på det till en början men ju äldre vi blev och ju mer det revs, desto mer ökade känslan av hopplöshet. Det var hela tiden nya områden som skulle rivas. Staketet som kom närmre. Vägar drogs om och skalven blev fler och intensivare . Men ändå byggdes ingenting nytt. Det kändes som att hela samhället skulle försvinna utan att någon gjorde något.

Men så för ett par år sedan hände det äntligen något.

Ett nytt villaområde på Repisvaara södra, nära skogen och Dundret.

Äntligen bygger vi nytt också.

Malmberget var fallfärdigt när jag var liten, kanske är det därför jag inte känner mig så sentimental. Jag förstår att sorgen och känslan är en helt annan hos dem som bodde där när det var som vackrast och mest levande. Det är trots allt något speciellt med att aldrig kunna återvända till den plats där man växte upp. Aldrig visa sin gamla skola till sina barn eller ens köra igenom platsen där man en gång bott.

Jag är tjugonio nu och fyller trettio i januari och inget gör mig gladare än att det äntligen byggs nytt. Sedan ett par år tillbaka är det byggkranar lite överallt och skytteltrafiken av lastbilar är intensiv. Det byggs en ny gymnasieskola mitt i stan och nya villakvarter lite över allt. Det byggs också en ny ishall, ett multiaktivitetshus och nya hyres- och bostadsrätter.

Nya gymnasieskolan som byggs mitt i Gällivare. Inflyttning ska ske hösten 2020.

Jag tror att tiden läker alla sår, åtminstone hos oss människor. Malmberget lever kvar i våra hjärtan.

Malmberget kommer att bli ett industriområde, det vet vi. Förmodligen kommer fler gropar att hinna breda ut sig där det en gång bodde folk. Den deformerade marken kan vi inte göra mycket åt, men vi kommer att gå vidare.

Våra barn kommer ha nya skolor att gå i och vi får nya villakvarter och gator att minnas.

Vy över Vassaraträsk och Malmberget från Dundret.

De nya kommunala byggnaderna verkar dessutom innehålla allt vi drömde om när vi var yngre. Klättervägg, badhus, replokaler, bibliotek och samlingspunkter. 

Lika sorgligt som det känns att gå runt bland tomma gamla hus och gator, känns det roligt att få promenera på nya kvarter. Hopplösheten som grodde när jag växte upp har bytts mot framtidstro.

Erik kommer att kunna spela hockey i en ny ishall, simma i ett nytt badhus och gå gymnasiet i en ny skola.

Vy över Malmberget och gropen

Gropen rakt fram.

Nya villakvarter till vänster och Gällivares andra gruva, Aitik, till höger.

De nya hyreshusen som byggts på Repisvaara och där bredvid ligger mitt kontor i ett gammalt hus som flyttats från Malmberget.

 

Malmberget, och Gällivare, i mitt hjärta. ♡ 

Intervju med Rebecca Lundh – om att driva företag och leva med ångest

Det har gått ett par månader sedan jag släppte det senaste poddavsnittet av Lev Podcast. Både sommar och höst har hunnit passera och vintern har hunnit komma till Gällivare. Men så äntligen, i början på förra veckan träffade jag Rebecca Lundh.

Rebecca är en tjugosexårig tjej från Kiruna som driver företag och jobbar som fotograf. Jag har följt Rebecca på Instagram länge och fascineras alltid av hennes fantastiska bilder. Hon är en oerhört proffsig fotograf med kanske den mest enhetliga bildstilen jag någonsin sett, men bakom den kanske till synes perfekta och professionella ytan lyckas hon också visa allt annat som hör livet till.

Hon delar också med sig av ångestdagar, chipsmiddagar, långa redigeringsnätter och motgångar. Jag älskar och beundrar hennes sätt att jobba och hur hon lyckas vara både professionell och down to earth och ärlig på samma gång.

Det blev ett samtal om att driva företag och jobba med kreativa yrken här uppe i gruvornas mecka. Vi pratade om ångest, professionalitet och företagande. Vi lyckades också ge en (mjuk och välmenande) känga till machokultur, gubbherravälde och tystnadskultur. Det blev ett avsnitt med massor av girlpower, mycket skratt och idéer och önskningar om framtiden.

Gå in och följ Rebecca på Instagram eller kolla in hennes hemsida, du kommer inte ångra dig! 

 

Du hittar som vanligt avnsittet på nätet, Acast, Spotify eller där du hittar dina poddar!

Gällivares lungor andas igen

Det har med all säkerhet inte gått någon Gällivarebo förbi att det nu förtiden lyser på Dundret om kvällarna. Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur mycket det betyder om man inte bor eller har bott här. Vi bor vid fjällets fot, lever med dess skiftningar genom säsongerna och förändringarna som sker genom åren.

Fjället formar inte bara samhället, det formar även oss som bor här. När det går dåligt kommer hopplösheten, misstron och sorgen. När det går bra på Dundret spirar istället hopp, framtidstro och stolthet. 

Dundret är en svår anläggning att driva på det sättet. Det är allas fjäll, oavsett vem som äger det. Det är inte bara en skidanläggning, det är en del av oss alla som bor här, det spelar ingen roll om man åker skidor eller inte. Därför känns det så oerhört kul nu, när Gällivares lungor äntligen andas igen.

Dundret drivs nu, återigen, av Gällivare Kommun. Man kan tänka mycket om prislappar och tillvägagångssätt, men jag är helt övertygad om att det här är den bästa lösningen. De som nu jobbar på Dundret är människor som jobbar med hjärtat och vill fjällets bästa. De vill vara här och se anläggningen blomstra.

När hjärtat är med hos de som driver, ställer sig Gällivareborna bakom. Får man med sig näringsliv och entreprenörer som kan driva verksamheter i anslutning till backarna är jag säker på att det kommer blomstra.

Varumärket har fått en liten makeover rent stilmässigt och det känns sjukt kul. Allt det som händer på Dundret nu ingjuter hopp och glädje i hela samhället. Jag ser Dundret från mitt kontor hela dagarna och inget gör mig gladare än att se snökanonerna gå för fullt eller se backarna som lyser när mörkret faller på. Det gör mig så oerhört jäkla glad. Gällivare är en fantastisk plats att bo på, speciellt när Gällivares lungor andas igen.

Finns det liv på Dundret – finns det hopp.