Topptur och longboard i Norge, jaha!

Det är sällan saker och ting går precis som man planerat. Men ibland går det inte alls som man planerat. I fel sällskap kan det betyda att det roliga är över och stämningen förstörd. I rätt sällskap kan det bli riktigt bra ändå. När jag och Tiina åkte till Norge förra veckan gick det inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi skulle till Lofoten två dagar för att reka inför ett jobb, men vi hann inte längre än till Abisko innan vi insåg att bilen var trasig. Den var inte så trasig att vi blev stående, men efter att ha konsulterat flera kunniga personer över telefon blev vi avrådda att köra för långt.

Efter en lunch på Abisko turiststation bestämde vi oss för att köra vidare de 7 milen till Narvik så vi åtminstone fick se havet när vi ändå tagit oss hit. Och tur var det, för vi fick två riktigt härliga dagar med både en topptur på fjället och longboard vid havet i solnedgången. Norge, jaha. Det blev inte som vi tänkt oss men Norge är fint ändå. Och jag fick njuta av en natt i stugan, som balsam för själen.

En kaffe i takbaren på Scandic Hotel i Narvik medan kvällssolen målade allt i ett vackert varmt ljus.

Solnedgång över Narvik. Här jobbade jag en sommar när jag var 18, lastade malmbåtar i LKAB. Hytten där jag satt var längst ut i malmhamnen med, förmodligen, Narviks vackraste utsikt!

Vi sov första natten på Scandic i Narvik, efter lite parkeringsproblem lyckades vi till slut checka in och gick upp till min favoritrestaurang when in Norway – Peppes Pizza. Vi drack vin, käkade pizza och pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Efter det gick vi tillbaka till hotellet och drack en kaffe i takbaren medan solen gick ner. Trots att vi inte kom oss till Lofoten som planerat, var det skönt att ha tid att verkligen sitta ned och prata. När vi ses hemma är det oftast en snabb kaffe mellan olika jobb eller ett snabbt stopp på väg någon annanstans. Nu hann vi verkligen umgås.

På ett av mina favorit stopp just innan Narvik. En strand med perfekta mack-stenar och fantastisk utsikt.

Så fort man kommer bort från vardagen och inte har några måsten som pockar på eller saker som väntar, händer det något med samtalen. Det går från ”hur går det på jobbet” och ”hur var resan” till ”Vad tror du det är som gör människor lyckliga på riktigt?”. Jag älskar såna samtal. Som går på djupet, rör om, förändrar och väcker känslor. Samtal som verkligen betyder nåt.

Jag och Tiina planerar ett roligt projekt i Lofoten till hösten. Vi hann planera och prata massor om det också. De djupare samtalen och sånt som verkligen betyder nåt är ett tema vi kommer ta med oss till det projektet. Blandat med glädje förstås, för inget är så härligt och förlösande som ett skratt som kommer från hjärtat. Och skratta, det gjorde vi mycket av på de här två dagarna. Så mycket att jag hade träningsvärk i magen när jag kom hem. Då vet man att det har varit kul på riktigt.

Trots att Tiina hade ont i ryggen och jag hade turskidor utan stighudar, kom vi oss ändå upp en bit på fjället. Det var Spanstind, en bit norr om Narvik, som vi tog oss an. Vädret var helt strålande och jag vill verkligen komma tillbaka hit med en splitboard och få njuta av åkningen ner efteråt. Nu blev det stig-helmer varning och ett par vurpor för mig på väg ner i den moddiga snön. Men det var det helt klart värt!

En kopp Lemmelkaffe kokt uppe på fjället gjorde dagen komplett!

Trots att vi inte tog oss upp på toppen var utsikten från fjället fantastiskt vacker. Fjälltoppar i alla väderstreck, den ena vackrare än den andra. Här känner jag mig hemma.

Det är något med Norge som gör att jag känner mig hemma.

Kanske är det för att jag spenderat så mycket tid här, alla somrar i stugan. Kanske är det mitt undermedvetna som känner av släktbanden här. Min farmor var från Signaldalen uppe vid Skibotn i Nord Norge. Oavsett vad det är, blir jag lugn här. Vid havet, fjällen, fjordarna och de otroliga vidderna. Här hör jag hemma.

När vi hade tagit oss ner från fjället körde vi förbi Narvik igen och ut mot vår stuga. Precis bortanför Efjordbron stannade vi och åkte longboard på den smala vägen som ligger alldeles nere vid vattnet. Tiina lärde mig att det bästa sättet att åka longboardpå är att göra det barfota. Vilken skillnad! Vi turades om att cruisa runt här medan solen gick ned och jag kände mig som en tonåring igen. En sån underbar känsla det är att känna sig som ett lekfullt barn. Ålder är ju trots allt bara en siffra på ett papper. Den barnsliga lekfullheten tar vi också med oss till vårt kommande projekt. ♡

Åka longboard barfota, verkligen något helt annat.

Det var skönt att komma ut till stugan, om så bara för en natt. Vi eldade bastun och badade innan vi gick och lade oss. En norsk favorit-öl och en burk med makrill blev kvällsmaten. På morgonen käkade vi frukost och drack kaffe, tog en promenad ner till havet för att spana efter en utter Tiina sett och sen åkte vi hem. Vi kom oss aldrig ut till Lofoten på den här korta resan, men vi hade det himla fint ändå. Ibland är det så. Ett fel blir ett rätt.

Morgonyoga på bryggan. Inte illa med den utsikten och ett stilla hav. Rogivande för både kropp och själ.

 

Det bästa av allt är ju att vi snart måste åka tillbaka till Norge för att göra det vi egentligen skulle hit för. Med tanke på omgivningarna, syftet och sällskapet känns det inte det minsta jobbigt att behöva åka tillbaka. 

Norge, på återseende! ♡

Amanda heter jag och är certifierad Coach. Jag är också mamma till två barn, matte till två hundar, fru till en musiker och född och uppvuxen i norr. Jag skriver personlig utveckling, personliga funderingar, om äventyr i naturen och livet norr om polcirkeln.

På bloggen får du läsa om högt och lågt, djupt och ytligt, forskning och personliga upplevelser – allt i en härlig blandning.