Familjefotografering i höstfärger

Hon kom till världen i mars, älskade Lovis. En perfekt flicka med yvigt hår, runda kinder och pigga ögon. Så lik sin mamma. Jag har äran att få vara hennes fadder. Ett stort och ärofyllt uppdrag. Att få vara fadder till mitt kusinbarn.

Min kusin som jag knappt kände alls när vi var yngre, helt enkelt eftersom det skiljer nästan 10 år mellan oss. Men ju äldre vi har blivit desto närmare varandra har vi kommit och nu umgås vi så ofta vi kan och hinner med. Och Lovis växer så det knakar.

Min vackra kusin Lollo och älskade Lovis i den varma kvällssolen. 

I december förra året fotograferade vi härliga vinterbilder med Lovis i magen och nu har hon redan hunnit bli 6 månader gammal. Det är roligt att få föreviga stunder som den här på bild. Sådär mitt i livet. För barnen växer så himla fort. 

 

 

Kvällssolen färgade den gula myren alldeles gyllene den här kvällen och luften var ovanligt varm för att vara en höstdag. Medan vi fotade lekte de sista solstrålarna mellan trädtopparna och när vi var klara hade det gyllengula bytts ut mot blått. 

Det gäller att fånga ögonblicken.

Att vara ute i exakt rätt tid, på rätt plats. Att fånga dom där stunderna mellan poseringarna. Låta människor vara precis som dom är. Det är vad jag tycker blir bäst på bild. Det naturliga och enkla.

Jag brukar alltid reka platser innan och har ett ganska bra ‘arkiv’ med fina ställen. Den här gången hade jag inte gjort det, men en lycklig chansning gav bra utdelning. Jag älskar det gula gräset och hur ljuset faller. Och människorna på bild såklart. Avslappnade, glada och i sin rätta miljö.

Klart alla familjemedlemmar ska vara med. Människor och hundar inkluderade.

Jag är själv supernöjd med bilderna, vilket inte är en självklarhet. Jag är oerhört självkritisk när det kommer till bilder. Men här tycker jag att ljuset blev perfekt och platsen var klockren.

Och såklart den oerhört mysiga familjen Matti-Martinsson som alltid är ett nöje att umgås med. Kloka, varma och ödmjuka. Jag hoppas att bilderna kommer att få både föräldrarna och lilla Lovis att le i många år framöver. 

En bild på fotografen (jag alltså) och min medhjälpare. Världens mest tålmodiga treåring som roade Lovis efter bästa förmåga medan vi fotade. 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.