Att vinna över sig själv – SBMC Riksgränsen 2018

hike upp på nordals - sbmc riksgränsen

Efter mitt förra inlägg om att bli vän med sina rädslor, var det några av mina vänner som förstod direkt vad jag egentligen skrev om. Även om det var ett stort steg att starta företag och kliva ut i det okända, var det jag har gjort idag tusen gånger svårare. Jag har åkt snowboard sedan jag var sju år. Genom åren har jag åkt mycket. Flera kvällar i veckan, varje helg. Turer till Riksgränsen, Björkliden, en vinter i Kanada, toppturer, puderdagar, pistdagar, Heliski, Catski, Snowboardinstruktörs utbildning – dagarna jag spenderat med en snowboard under fötterna har varit många.

riksgränsen sbmc

Rekning av tävlingsområdet på söndagkväll. Det var hårt och isigt och inte alls inbjudande. 

Jag har velat ställa upp i NM, nu mer Scandinavian Big Mountain Championships, sedan jag var 14. 

Trots att jag åkt mycket och så gärna velat ställa upp – har jag aldrig vågat. Innan jag ens har hunnit anmäla mig har jag hunnit oroa mig för vilken utrustning man ska ha, var man startar, hur starten går till, var man går i mål, hur man ska åka, vad jag ska ha på mig och what not. Stressen jag byggt upp genom att tänka igenom allt i detalj har lett till att jag aldrig vågat anmäla mig. Men det har skavt i mig. I år kände jag att det var Do or Die. Gör jag det inte nu, kommer jag aldrig att göra det. Och det skulle innebära att jag var tvungen att leva resten av mitt liv och undra över hur fan det skulle ha varit. Det var det sista som behövdes för att få mig att äntligen göra det.

Vacker solnedgång när jag var på väg upp i liften för att reka på söndagkväll vid 21-tiden.

I början av det här året satt jag med darriga och svettiga händer på tangentbordet och skickade in min anmälan. Med en gnutta panik i blicken stirrade jag på bekräftelsemailet som kom nästan direkt – ”Du är nu anmäld. Vi ses i Riksgränsen i maj!”. Sen den dagen jag anmälde mig har det här snurrat i mitt huvud i princip varje dag. När jag har legat i sängen för att sova på kvällen. Vid middagsbordet. Det första jag tänkt på varje morgon. Varje gång jag tänkt på det har min puls rusat upp i taket och nervositeten spridit sig som en löpeld genom kroppen. Ska jag verkligen göra det? 

Just nu sitter jag i receptionen på hotellet i Riksgränsen och käkar pommes. Mitt ansikte är knallrött av solen, mina ögon torra och röda, kaffet kallt och mina ben trötta. Men jag känner mig så oerhört glad – och stark. Stark från insidan och ut.

Nervös och sjukt darrig. Just innan start. Jag var så nervös att jag inte ens pallade att ta fram gopro-kameran för att filma. 

hike upp på nordals - sbmc riksgränsen

Hike upp på Nordals på morgonen. 

Jag gjorde absolut inte mitt bästa åk. Jag hasade mig ner större delen av vägen och satte mig ett par gånger. Men jag gjorde det. Trots nervositet och tvivel så gjorde jag det. Flera gånger under dagen var jag på väg att skita i alltihop. Ta min bräda och åka ner på sidan om tävlingsområdet och bara dra. Men jag gjorde inte det. Jag satt kvar. Tyst. Svettig. Hela kroppen darrandes som ett asplöv. När startern ropade upp mitt namn ställde jag mig upp på darrande ben. ”Rider ready, rider go”.

Jag vinkade med armen och gav mig av. Det var knöligt, isigt, hårt och stötigt. Jag hasade mer än jag åkte. De mjuka svängar jag sett framför mig kändes omöjliga att få till. Den väg jag rekat att jag skulle ta ner, var hårdare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag hasade, halkade, åkte, ramlade. Men jag kom ner. Utan att slå ihjäl mig.

På toppen av Nordals, i väntan på att få starta.

Många åkare som väntar på sin tur. Det var många åkare som ramlade i år och slog sig illa. Jag är så jävla nöjd över att jag tog mig ner utan att skada mig. Hoppas att det gick bra för de som slog sig också. 

Jag känner mig redan som en vinnare.

Jag tog mig hit, trots att jag var själv. Jag åkte, fast jag var rädd. Jag övervann en rädsla jag haft i över 14 år. Just nu känner jag mig Unfuckwithable. Att vinna över sig själv och sina hjärnspöken är absolut den mest befriande känslan i hela världen.

Ungefär där åkte jag. Inte snyggt, men jag åkte. Så. Jävla. Nöjd. 

Nu ska jag njuta och sträcka på mig lite extra. Och till dig vill jag säga – om du är rädd för något här i livet, och då menar jag verkligen skiträdd – gör det. Just därför. Våga. Även om det går åt helvete så är det värt det.Gör det för dig själv. Du är värd det.

Det är av sånt här man växer. ♡

 

 

4 svar till “Att vinna över sig själv – SBMC Riksgränsen 2018“

  1. DU ÄR SÅ JÄKLA GRYM!! Så modigt av dig och det gick ju bra!! Heja dig, ta verkligen åt dig och känn dig stolt <3 Also, jättefina bilder as per usual <3

    1. TACK Rania!! <3 Blir så jävla glad för all pepp - det känns ännu bättre då! Love you!

  2. OMFG vad brant!!!!
    Awsome oavsett väg och sätt! Grymma du!! 😀

    1. men TACK! Fina du! 🙂 <3 haha, ja det var brant som attan, men också oerhört roligt!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.